Jag som ser på det här på ett autistiskt vis förstår inte dina problem. Du får väl helt enkelt kommunicera med honom och berätta hur du känner. Var bara rak och tydlig och ärlig så brukar båda parterna undvika att bli sårade.

Inte kan folk spekulera på ett forum om hur han fungerar trots att vi har samma diagnos, vi har ju aldrig mött honom. Du får diskutera med honom, friskt vågat halva inne!

Att aspergare inte kan älska är en fet lögn. Själv så kan jag bara älska och inte hata.

"The one cannot exist without the other."

Hej alla,

Jag tänkte att kanske några undrade över hur det har gått.

Jag köpte på mig massor av böcker som handlade om Aspergers och relationer och läste dem för att få en riktigt bra bas att stå på och för att veta hur jag som NT skall bete mig.

Så lyckades jag äntligen få ett bra snack i telefon och vi kom båda fram till att vi aldrig hade haft så bra personkemi med någon annan och att vi gillade varandra mycket och att vi skulle pröva på ett förhållande när han inom några veckor skulle flytta till en stad ca 2,5 mil från mig.

Dagen därpå slogs allt i spillror. Då ringde han och berättade att även om han skulle ha lägenheten i staden så skulle han tillbringa sex månader i ett annat land på en slags semester för han gillade landet och ville lära sig språket bättre. Efter detta skulle han flytta upp i landet för att plugga (samma utbildning som finns där jag nästan bor). Anledningen till varför han ville flytta upp: han har en lägenhet han hyr ut i andra hand som är helt sprillans ny. Den ville han bo i trots att enligt hans utsago han vill bo här nere och att den andra staden är en jäkla håla.

Jag blev så chockad och frågade lite om oss och när vi skulle träffas, men han ville inte svara och sa att jag fick stå ut att inte träffa honom.

När vi lagt på tänkte jag och skickade sms om att jag inte ville ha något på distans. Dagen efter ringer han men jag är så rädd för vad han ska säga att jag inte vågar svara. Sedan är det helt tyst. Jag sms:ar och jag får inget svar. Skickar sms någon dag senare och inget svar. Till slut när jag skickar ett sms med God Jul får jag ett sms tillbaka idag där han också skrivit god jul och sedan inget mer. Jag prövar igen med sms men inget svar.

Om han föredrar ett land framför att vara med mig då är det ingenting som är värt att bygga på. När jag inte ens kan få svar på sms blir jag bara ledsen, arg och frustrerad. Ibland säger han att anledningen till att han inte svarar är för att det kostar pengar. Är jag inte värd några kronor då är det heller inget att bygga på.

Det som dock stör mig är att jag vill ha en förklaring till varför det blev så här. Har försökt läsa på internet men hittar inte något logiskt. Hade jag bara förstått varför hade jag i alla fall kanske kunnat gå vidare i mitt sorgearbete och så småningom bli glad och träffa någon annan.

Att han gör så här har inte med Asperger att göra. Han har behandlat dej idiotiskt.

Kanske kommunikationen endast fungerar bra IRL?

(och jag lutar nog alltmer åt treeman:s åsikt)

Treeman,

Tack för ditt svar,

Det var det jag misstänkte men jag var ändå osäker. Jag måste ha någon inre magnet som bara drar till mig killar som behandlar mig idiotiskt.

Och Plåtmonster:

Tack för ditt svar också,

Problemet med IRL är ju just det att jag vill träffa honom IRL men han verkar plötsligt inte vilja träffa mig IRL. Hur kan man då ha kommunikation?

Flera riktigt bra svar här mot slutet, tycker jag.

Det finns massvis med saker som sagts här som inte stämmer in på mig själv för fem öre. Vi är alla olika. Några saker kanske jag skulle vilja tillföra. En tanke jag får angående att han säger är att han inte kan älska pga. sin Asperger är detta med stigmatiseringen. Det kan ju vara så att han fått höra och "lära sig" att man inte kan älska och lever med en jobbig stigmatisering. Han kanske tror att han inte kan det innerst inne på det sätt som andra pga. detta, eller också accepterar han inte det innerst inne, utan kanske vill att någon "löser upp" knuten. För sex år sedan trodde jag t.ex. att jag inte kunde stötta andra på samma sätt som andra kunde. Det tog lång tid för mig att inse vilket oerhört självförakt som ligger bakom sådana tankar, efter att ha gått igenom ett knepigt förhållande.

Han har uppenbarligen inte lärt sig att analysera tankar och känslor. Han skulle antagligen behöva gå igenom några relationer för att lära känna sig själv bättre. Det är det intryck jag får. Sen tycker även jag att hans reaktion att skicka tillbaka ett frågetecken är väldigt konstig. Men ingen vet ju hur han har mått och klarar av att hantera sina känslor. För mig har ångest varit bland de största problemen. Om jag mår dåligt tenderar jag att skriva kilometervis, men alla är vi ju som sagt olika.

En sista sak måste jag få orda i: LÅT INTE SMS-ANDE AVGÖRA HUR NI GÖR MED EN RELATION. DETTA BORDE VARA EN SJÄLVKLARTHET, MEN DET ÄR DET TYDLIGEN INTE FÖR ALLA. GROW UP! PRATA MED VARANDRA ÖGA MOT ÖGA SOM VANLIGT, VETTIGT FOLK! DET KAN BLI VÄLDIGT FEL OM MAN LÅTER TEXTANDE TA ÖVER KOMMUNIKATIONEN I EN RELATION.

Det är en sjukdom detta idag att kommunicera så mycket via text, anser jag, så jag tyckte det var värt att påpeka.

Ulrican skrev:Problemet med IRL är ju just det att jag vill träffa honom IRL men han verkar plötsligt inte vilja träffa mig IRL. Hur kan man då ha kommunikation?

Ja, då är det ju svårt. Hoppas du förstår att det inte var något påhopp mot dig personligen. Jag är själv ofta med om att det fastnar vid textande efter att ha träffats IRL, trots att jag till varje pris vill undvika det.

Ulrican skrev:Hej alla,

Jag tänkte att kanske några undrade över hur det har gått.

Jag köpte på mig massor av böcker som handlade om Aspergers och relationer och läste dem för att få en riktigt bra bas att stå på och för att veta hur jag som NT skall bete mig.

Så lyckades jag äntligen få ett bra snack i telefon och vi kom båda fram till att vi aldrig hade haft så bra personkemi med någon annan och att vi gillade varandra mycket och att vi skulle pröva på ett förhållande när han inom några veckor skulle flytta till en stad ca 2,5 mil från mig.
Dagen därpå slogs allt i spillror. Då ringde han och berättade att även om han skulle ha lägenheten i staden så skulle han tillbringa sex månader i ett annat land på en slags semester för han gillade landet och ville lära sig språket bättre. Efter detta skulle han flytta upp i landet för att plugga (samma utbildning som finns där jag nästan bor). Anledningen till varför han ville flytta upp: han har en lägenhet han hyr ut i andra hand som är helt sprillans ny. Den ville han bo i trots att enligt hans utsago han vill bo här nere och att den andra staden är en jäkla håla.

Jag blev så chockad och frågade lite om oss och när vi skulle träffas, men han ville inte svara och sa att jag fick stå ut att inte träffa honom.

När vi lagt på tänkte jag och skickade sms om att jag inte ville ha något på distans. Dagen efter ringer han men jag är så rädd för vad han ska säga att jag inte vågar svara. Sedan är det helt tyst. Jag sms:ar och jag får inget svar. Skickar sms någon dag senare och inget svar. Till slut när jag skickar ett sms med God Jul får jag ett sms tillbaka idag där han också skrivit god jul och sedan inget mer. Jag prövar igen med sms men inget svar.

Om han föredrar ett land framför att vara med mig då är det ingenting som är värt att bygga på. När jag inte ens kan få svar på sms blir jag bara ledsen, arg och frustrerad. Ibland säger han att anledningen till att han inte svarar är för att det kostar pengar. Är jag inte värd några kronor då är det heller inget att bygga på.

Det som dock stör mig är att jag vill ha en förklaring till varför det blev så här. Har försökt läsa på internet men hittar inte något logiskt. Hade jag bara förstått varför hade jag i alla fall kanske kunnat gå vidare i mitt sorgearbete och så småningom bli glad och träffa någon annan.

Förlåt, såg inte att det fanns en andra sida. Ja ... frågan är ju hur man kan få det att fungera och vad han vill egentligen. Om han säger att han ibland inte svarar för att det kostar för mycket så lever han uppenbarligen lite i sin egen värld. Tragiskt. Han kanske inte inser själv att han inte har "tillräckliga" känslor för dig, eller också har han inte lärt sig att det är just genom att visa omtänksamhet som man odlar varma känslor för någon!

Men detta hur han vill göra med sitt liv, med lägenhet och bo utomlands osv. är ju faktiskt inte så enkelt. Jag skulle själv behöva tid att fundera. Jag skulle inte vilja att en relation till en annan människa hindrade mig från att göra det jag ville och har planerat i livet. Jag är väldigt självständig på så sätt. Å andra sidan måste man ju få en relation att fungera på något sätt och komma fram till hur man vill göra och någonstans måste man ju kompromissa. Du vill väl också ha ditt liv? Det svåra med detta är ju också att man kan ha så radikalt olika syn på saker.

Tintomara Ariadne skrev:Däremot är det nog inte helt ovanligt med följdproblematiker som ställer till det med känslolivet, då man varit extra sårbar som barn och kanske haft problem med anknytningen

Förlåt, så mycket jag känner att jag behöver kommentera här.
Tack ÄNTLIGEN att någon tar upp detta, för jag är nämligen övertygad att det förhåller sig så med mig själv och jag tänker reda ut detta med anknytningen med en terapeut.

Jag har alltid upplevt det som att jag ständigt upplever saker och känner saker på ett annorlunda sätt. Att jag kanske kopplar känslor till varandra och till olika företeelser på ett annat sätt. Men älskar det gör jag. Jag frågade en gång en kvinna på nätet om jag hade förmågan att älska. Hon svarade så klokt att hon var helt säker på det och tillade insiktsfullt "You love Mozart, right?".

Varför frågade jag då så? Jag gjorde det därför att jag upplevde att jag inte kände som det förväntades utav av mig att man skulle känna. (Det hade dock ingenting med romantisk kärlek att göra.) I efterhand inser jag att vad det handlade om var att jag handlade inte. Jag hade inte lärt mig att ge osjälviskt av mig själv till människor i min omgivning och jag upplevde inte att jag kände de varma känslor som beskrevs i böcker jag kunde läsa. Att älska är att handla. Handlar man inte känner man inte. Och till mina fundamentala svårigheter som jag behöver jobba mycket med hör alltjämt att agera. Att tala är också att handla. Utan språket hade vi inte kunnat agera.

Numera har jag en förhållandevis klar bild av vad som saknades; summan av kardemumman är att jag helt enkelt inte var så utvecklad på den tiden. Än idag känner jag att jag inte känner samma kärlek till personer av mitt eget kön som andra gör, även om det har utvecklats betydligt. Men återigen talar vi alltså inte om romantisk kärlek. Medlidande hade jag inte svårt att känna och inte heller saknade jag förmågan att försöka sätta mig in i hur en annan människa kände det. Två saker som hänger nära samman saknades: 1. Självtillit. 2. Sociala forum att växa i. Jag hade för lite social och mellanmänsklig erfarenhet.

Redan i tonåren skrev jag i ett brev att jag inte kunde förlika mig med det kända citatet: "All världens vackra tankar väger lättare än en enda kärleksfull handling", "ty om det inte finns så mycket som en blodsdroppe kärlek i all världens vackra tankar - vad är då en kärleksfull handling?". Om detta är symptomatiskt överlåter jag till andra att avgöra, haha , men idag inser jag naturligtvis att uttalandet håller. Min formulering är å andra sidan vacker, men håller naturligtvis inte. Vad jag inte insåg var att handling inte nödvändigtvis behöver föregås av en god tanke. I själva verket är det istället våra handlingar som i kontakten med andra människor ger oss den feedback som behövs för utvecklandet av känslor och i detta har även språket en direkt avgörande roll för hur vi skall komma att känna eftersom det är i mötet med andra som språket förändras och formas och bidrar till att ge oss en känsla av vilka vi är. Tror jag ... om det inte var alltför flummigt.

Asperger en sjukdom? Personer med AS är oförmögna att känna kärlek?

Ge mig lite av vad du har i din pipa!

adddd skrev:Asperger en sjukdom? Personer med AS är oförmögna att känna kärlek?

Ge mig lite av vad du har i din pipa!

Detta var vad den ende person som jag känner som har Aspergers påstod så självklart trodde jag honom.

Frågan är alltså vad han har i sin pipa.

Palindromus skrev:jag upplevde att jag inte kände som det förväntades utav av mig att man skulle känna. (Det hade dock ingenting med romantisk kärlek att göra.) I efterhand inser jag att vad det handlade om var att jag handlade inte. Jag hade inte lärt mig att ge osjälviskt av mig själv till människor i min omgivning och jag upplevde inte att jag kände de varma känslor som beskrevs i böcker jag kunde läsa. Att älska är att handla. Handlar man inte känner man inte. Och till mina fundamentala svårigheter som jag behöver jobba mycket med hör alltjämt att agera.

Mycket tänkvärt!

Jag jobbar förresten också med min anknytning i terapi.

Ulrican skrev:Men ännu mer rädd är jag för att han inte kan älska mig eftersom han har sjukdomen. Om man inte kan älska varför har ni med Asperbergs relationer?

Någon som har råd och tips på vad man ska tänka på och vad jag bör göra. Både ni som älskar någon som har sjukdomen och ni som har den. Snälla hjälp mig.

Inte så ovanlig missuppfattning. Och inte så ovanlig felstavning . Men Asperger är varken en sjukdom eller ett hinder för att bli innerligt kär, snarare tvärtom! Problemen kommer när den ska 'förverkligas'. Men inte alltid ens då.

Här är några tips som jag satte ihop i ett utkast till en liten folder: "Om du stöter på någon med AS..."

Det tråkiga är om försvårad kommunikation skulle göra att det inte blir något, trots att båda parter är genuint intresserade.

Den som har AS saknar inte alls empati - tvärtom kan man ibland hysa extremt stark medkänsla - däremot kan man ha svårt att läsa av någon annans känslor och dessutom ha extremt svårt att visa vad man själv känner.

Ge inte upp! Inledande svårigheter betyder inte att det inte blir något och inte heller att det kommer att bli ett svårt förhållande.
Läs inte in ett avvisande 'mellan raderna' - en person med AS kan t ex omedvetet visa tecken som brukar tolkas som ointresse - var desto mer uppmärksam på det hon/han verkligen säger t ex om vad hon/han tycker och känner.
Var mer aktiv än du brukar. Tänk på att hon/han kan ha svårare än andra för att visa vad hon/han egentligen känner - och ha begränsade möjligheter att ta initiativ. Var tydlig i dina inviter, särskilt om de inte verkar besvaras i början.
Var inte rädd att 'stöta för mycket' - personen du möter är inte 'ett förståndshandikappat offer' som du måste ta ansvar för, utan kan själv säga ifrån om hon/han inte vill.


Först måste jag
stöta på henne
Sedan måste jag
stöta på henne
Och så får hon
inte stöta
sig
på mig

gadas skrev:Den som har AS saknar inte alls empati - tvärtom kan man ibland hysa extremt stark medkänsla - däremot kan man ha svårt att läsa av någon annans känslor och dessutom ha extremt svårt att visa vad man själv känner.

Det kan ju vara så att han har förmågan latent, men ännu inte utvecklat den.

gadas skrev:att bli innerligt kär

Faktiskt, jag har varit förälskad en gång i mitt liv och det var i mitten av tonåren. Det slutade med ett självmordsförsök. Sedan dess har jag inte varit förälskad, och vet faktiskt, ärligt talat, inte om jag blir det. Det är i varje fall ingenting jag önskar. Men vad jag ständigt känner är starka känslor av värme och djup affektion. Man vill det skall gå bra för henne i livet, att hon skall leva så länge som möjligt, få ut så mycket som möjligt av det och så.

Medkänsla kan ju säkert verka missriktad. Men vem har rätt att berätta för mig vad jag skall känna och inte känna? T.ex. kan ju någonting vara rättvist rent juridiskt och ur ett samhällsligt perspektiv, logiskt och berättigat, men fullständigt orättvist ur ett mänskligt sådant. Man vill skära sig själv med kniv. Kan aldrig låta bli att skriva av mig.

Jag har inga problem med att vara kär (blir faktiskt mer och mer förälskad varje dag ju bättre jag lär känna henne), det svåra var att hitta rätt!

Miche skrev:Jag har inga problem med att vara kär (blir faktiskt mer och mer förälskad varje dag ju bättre jag lär känna henne), det svåra var att hitta rätt!

Jag säger inte att det är nåt fel med att bli förälskad, men jag förstår bara inte poängen. Låter kanske lite udda, men det är det att jag inte alls sympatiserar med 1800-talets romantiska syn på parförhållanden. Visst kan man bli förälskad, men det hör ju livet till. Skall jag ha en flickvän så vill jag ÄLSKA henne för den hon är, inte bli kär i henne. Och då kanske jag blir förälskad? Jag vet faktiskt inte. Det kanske vore härligt om det var vid rätt tillfälle i livet, men att det på något sätt hör till en parrelation som någon form av obligatorisk inledningsfas, förstår jag inte alls. Jo, vetenskapligt, men jag kan inte förlika mig med det.

Palindromus skrev:

Miche skrev:Jag har inga problem med att vara kär (blir faktiskt mer och mer förälskad varje dag ju bättre jag lär känna henne), det svåra var att hitta rätt!

Jag säger inte att det är nåt fel med att bli förälskad, men jag förstår bara inte poängen. Låter kanske lite udda, men det är det att jag inte alls sympatiserar med 1800-talets romantiska syn på parförhållanden. Visst kan man bli förälskad, men det hör ju livet till. Skall jag ha en flickvän så vill jag ÄLSKA henne för den hon är, inte bli kär i henne. Och då kanske jag blir förälskad? Jag vet faktiskt inte. Det kanske vore härligt om det var vid rätt tillfälle i livet, men att det på något sätt hör till en parrelation som någon form av obligatorisk inledningsfas, förstår jag inte alls. Jo, vetenskapligt, men jag kan inte förlika mig med det.

Poängen att vara förälskad? Tja man är mänsklig och lever.

Jag älskar min flickvän för att hon är den hon är (kanske låter romantiskt) och jag älskar allt med henne, allt från hennes inre till hennes yttre!

Miche skrev:Jag älskar min flickvän för att hon är den hon är (kanske låter romantiskt) och jag älskar allt med henne, allt från hennes inre till hennes yttre!

Japp det låter romantiskt!!!

Jag älskar min pojkvän för att han är världens snällaste

kullan skrev:Jag älskar min pojkvän för att han är världens snällaste

trettontecken skrev:

Ulrican skrev:Han sa till mig att han kunde inte känna kärlek pga sin Asperger och att man inte kan det när man har syndromet.

Snälla, sluta kalla det en sjukdom, syndromet m.m. Du får det att låta som att det vore något slags zombieepidemi eller liknande. Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och det kan se väldigt olika ut från person till person.

Jag avskyr också om folk kallar det för sjukdom, men ett syndrom skulle man kunna kalla det för, faktiskt. Ett syndrom innebär ju ett antal symptom som tillhör en diagnos. Man kan ha en del, men måste inte ha alla. Det passar ju egentligen ganska bra.

kullan skrev:Jag älskar min pojkvän för att han är världens snällaste

Precis så tänker jag också. Och min man tycker verkligen inte att jag inte skulle vara kärleksfull för att jag har Asperger. Behov av egen tid - ja. Men kärlek är inget problem.