KrigarSjäl skrev:Nja, en NT som talar om för oss vad AS är...det kanske är en bra grej för de som precis fått diagnosen.

Men vi som har haft diagnos i tio, femton eller tjugo år...vi kan ofta mer om AS än de så kallade experterna.

Jag har haft diagnos i nästan tio år men ändå lär jag mig fortfarande mer och mer om hur jag fungerar och varför det är så. Några av de sakerna har jag lärt mig på Aspercenter, rätt mycket har jag lärt mig här på forumet.

De experter som lyssnar på oss lär sig av oss och sprider kunskaper vidare, de "experter" som inte är lyhörda är inte värda att lyssna på...

Det LW gjorde bra var (förutom det jag skrev ovan) var inte att berätta "säger här är det" utan mer "så här kan det vara för en del" vilket jag tycker att hon gjorde hur bra som helst för att vara expert.

Jag tycker expertfolk tenderar att välja EN aspergerbild och sen håller de sig till den som en mall.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker expertfolk tenderar att välja EN aspergerbild och sen håller de sig till den som en mall.

Eller taNTbild... vad begär du egentligen? Men alla är inte usla, och med rätt inställning kan många göra ett ok jobb.

Vad jag begär...att de ska ha en uppgraderad bild av AS och inte se det som en sjukdom eller nån form av demoni som ska botas.

Att pedagogerna/terapeuterna/socionomerna inte sitter kvar i obsolet vårdtänk från sjuttiotalet.

Att de ska fatta att alla aspergare inte funkar enligt en mall, att man inte behöver uppfylla precis alla kriterier och vara på ett visst sätt.

Att de inte bemöter oss som barn eller idioter.
---

Men som sagt, mina erfarenheter är från landet, Skåne, från mitten av 90-talet och framåt.
Det funkar säkert bättre i civilisationen, i nya pedagoggenerationer.

Dagobert skrev:Det här låter inte så uppmuntrande, men jag hade själv velat veta detta när jag var i din situation.
Det var nämligen fruktansvärt jobbigt att försöka få den hjälp jag skulle ha rätt till men som efter lång väntan bara blev ett halvhjärtat försök. Jag mår faktiskt bättre nu när jag inte längre förväntar mig nån hjälp.

Ja, var jag inte rädd innan jag läste ditt inlägg så blev jag det nu (men tack för informationen).

Jag funderar ärligt talat på att maila psykologen och fråga om det är tänkt att kontakten med Habiliteringen nu ska bli glesare och glesare. Jag uppskattar om jag får reda på det i så fall så jag vet vad jag har att vänta mig. Bra/dålig idé?

Fint att du mår bättre nu i alla fall. Jag har själv svårt att se hur jag någonsin kommer att må bättre (men det kanske är för att jag är mitt i det hela nu). Det har varit så här väldigt länge.

Jag har ju fått boendestöd via SOL och öppenpsyk och säter. Jag tycker det är bra. Det är ju samtal i hemmet. Besök och så. Dock är jag den enda med diagnos, men det kanske är bra så.

Jag har varit på anhörighetsstöd på socialen för länge sedan. Det var en del föräldrar där som hade asperger. Var dock inte lika stödjande som boendestöd är.

Neutrino skrev:Jag funderar ärligt talat på att maila psykologen och fråga om det är tänkt att kontakten med Habiliteringen nu ska bli glesare och glesare. Jag uppskattar om jag får reda på det i så fall så jag vet vad jag har att vänta mig. Bra/dålig idé?

Bra idé, antar jag. Men jag skulle hellre ringa, mer informellt, förtroligt, inget arkiverat.

Dagobert skrev:Jag har försökt få komma tillbaka både till hab och psyk men det tycks inte gå.
Jag är 55, mycket möjligt att det går bättre för dig som är yngre.

Skulle tro att psyk tycker jag har fått mina chanser.
Jag fick en hel del psykologhjälp (på psyk) innan jag fick AS-diagnos för 8 år sen. Därefter bara Hab.
Den KBT-behandling jag fick nu senast på psyk trodde jag inte på. Jag vantrivdes med psykologen, hade inget förtroende. Jag försökte tre gånger få byta. Till slut avbröt jag kontakten i tron att jag skulle få träffa nån annan efter nåt år. Det är väl 2,5 år sen nu.
Sen är det ganska naturligt att drabbas av livskris i min ålder, inte mycket att göra åt.

Om alla hade gett mig klart besked hade jag kunnat anpassa mig till det och gå vidare istället.

Jag tror att du har bättre chans än jag. Var inte rädd.

Miche skrev: Jag har varit på två grupper där ovan nämnda Lena Wallenborn varit en av två ledare för gruppen. Den ena gruppen var för kanske tio år sedan, den andra för omkring tre år sen.

De minnsesbilder, den info jag utgår från är också från två skilda tidsperioder, en för ett par år sedan (där jag pratat med aspergare från två grupper, över tio personer sammanlagt) och en samtalsgrupp som var för en kanske 7-8 år sedan. Det är genomgående samma visa. Folk har tyckt snarlikt av de jag träffat och frågat i efterhand (där på plats var det ju ett antal som inte klarade/vågade säga något, en del som gjorde det blev ju också avvisade, dvs utkastade, av LW eller kände sig ovälkomna och kom inte tillbaka).

I båda de grupperna tyckte jag att LW var lyhörd för gruppen och lyssnade mycket samt gav bra beskrivningar för hur många med AS fungerar (utan att för den skull generalisera) samt berättade väldigt bra hur NT-personer fungerar och vi fick praktiska tips hur man agerar gentemot dessa.

LW och Aspergercenter kanske har konstruerat en bild av en aspergrupp som de vill ha ha en sådan – som alltså (be)ter sig lyhörda på ett sådant sätt som ryggdunks-passar LW? Jag vet inte. De ansvariga personerna i fråga på Aspergercenter (företrädesvis chefen Gunilla Keith-Bodros) har också gjort sig regelbundet oanträffbara och odisponibla för en dialog/diskussion under åren som gått om hur de ser på saken jag nämner en del om (mycket mer kan detaljberättas av mig), varför jag inte vet hur de resonerar. Mitt minne är i och för sig att LW kanske mer vill-e ha en typ av HFA-aspergare som är mer "fogbara" och som har (NT-)vett att underkasta sig förplanerad NT-pedagogik à la LW (och inga andra utanför AS-boxen-"grupper" av aspergare i samtalsgruppen, men jag kan ha fel).

De emellanåt teatraliska beskrivningar LW gav var det extremt mycket skämskudde-varning på. Ett enormt överdramatiserande från LW:s sida. Hon betedde sig när jag var där som ömsom en NT-karikatyr i sitt gestaltande och vad gäller hennes AS-karakteriseringar så var dessa väldigt "omoderna", stereotypa och på sätt och vis nedvärderande på gränsen till förolämpande. Hur det är dags dato vet jag förvisso inte.

Det jag framför allt minns än i dag (och som jag hört en del andra uttrycka snarlikt kring) är alltså att LW i samtalsgruppen tedde sig (omedvetet?) diskriminerande gentemot vissa med AS. De som stack ut för mycket på eget (AS-)vis och som inte svarade upp mot hennes (och Keith-Bodros och Aspergercenter i stort?) tanke och planering om hur gruppen skulle (Aspergercenter-gruppasperger-)vara och interagera med LW och den andra som ledde, samt de andra gruppaspiesarna – dessa fick också låta höra det rätt omgående av LW: antingen genom nedtystande på ett slags utpressande (nästan mobbande) sätt eller så var det mer eller mindre bara ut med huvet före i korridoren. Klarrrt!

En gång, i den grupp jag var med i, så ställde en kille (20-35 år) lite egna frågor, kom med lite egna synpunkter. Inte så att det störde egentligen. Sakligt var det ganska intressant det han framförde, även om det var något eget som sagt. Den grabben plockade LW ut rätt snabbt (känslan var definitivt att han kastades ut med huvet före in i väggen utanför rummet). Han kom aldrig tillbaka. LW var påfallande överslätande när hon inför gruppen kort och gott konstaterade och uppgav att (typ) "alla passar inte i en sådan här grupp". Det intressanta är här att hon trodde att det var för gruppens bästa man skulle eliminera en sådan aspergerperson – där de jag talat med ur gruppen om saken efteråt, både relativt snart efter med några där då vi träffades och även efter en längre tid när jag träffat och pratat med (åtminstone två) från gruppen i fråga om den för evigt från samtalsgruppen på Aspergercenter förvisade aspergerkillen, hade en lite annan syn än LW och AC.

Det är bara att gratulera dig och din samtalsgrupp – som tydligen lyckades "föra" er på LW-vis, det vill säga AS-dansa efter LW:s NT-pipa.

Det kanske hänger på personkemi men jag uppfattade att även de andra deltagarna i grupperna uppskattade LW.

Visst, inslag av personkemi finns alltid, i alla sammanhang. I fallet med Aspergercenter och LW-dirigeringen av AS-sällskapen är det emellertid också något annat som pockar på uppmärksamhet.

plåtmonster skrev:

Diskutia skrev:får nog Aspergercenters chef Gunilla Keith-Bodros bära (det huvudsakliga) hundhuvudet (mig veterligen är LW kvar där, vilket GKB har ett slags ansvar för).

Här är Aspergercenters chef....

***Borttagen bild***

Exakt. Där har vi henne, chefen och den ansvariga. Hon har som sagt varit svårare att nå för ett samtal om saker och ting kopplat till Stockholms läns landstings Aspergercenter-verksamhet än de flesta jag sökt över huvud taget i hela mitt liv. Jag har haft lättare att nå företagsledare, ansvariga politiker, allehanda beslutsfattare och alla möjliga höga chefer inom kommuner och landsting – än just Keith-Bodros. Jag tolkar det i någon mening ofrånkomligen som en sorts svågerpolitisk landstingsapproach från GKB:s sida. Hon vet också väldigt klart vad jag sökt henne för, vad jag velat diskutera de senaste åren. But it is what it is. Aspergercenter och dylika ställen får gärna - för all del - tuffa på utan gamla aspergerpersonligheter som jag vilka bedriver rak dialog om påkallade och angelägna sakfrågor.

Alien skrev:Jag har varit en gång på ett sådant möte. Problemet (förutom om någon pratar maniskt, med el utan diagnos) är att det var så pass många att det mer kändes som en föreläsning än en diskussion. Jag kan förstå att många inte vågade säga något då (oavsett hur vältaliga de är på AF el i andra sammanhang). Inte ens jag sa särskilt mycket, tror jag ställde någon fråga. De flesta av de närvarande kände jag inte.

Det andra problemet är alltså att se till att inte en person tar över. Det tror jag är mycket svårt, om vederbörande är s a s tondöv för vinkar om att andra också måste få tillfälle att yttra sig. Vad ska man göra, förbjuda vederbörande att yttra sig "Nu har du pratat tillräckligt"? Känns som att det kräver speciella färdigheter. Tänk om det är just sådana färdigheter de flesta av oss saknar?

Samtidigt vill vi inte ha några experter el pedagoger närvarande, som ev skulle klarat av detta bättre.

För att återgå till Habs samtalsgrupp så brukar det inte vara så många (ca 8 tror jag det var) närvarande, just för att de ska våga prata. Den som första gången inte säger något kan våga ta till orda senare.

Det kan vara rätt svårt i vissa fall att gripa in på "rätt" sätt – när människor "tagit över" genom att prata ideligen, både där de berättar om sig själva och i påfallande utsträckning också kommenterar andra och vidare hela tiden dessutom kommenterar det som andra säger om det man sagt där före – på det sätt som han jag beskrivit gjorde. Det som egentligen allteftersom det pågick kom att uppta mina tankar var det här fenomenet att ingen vågade/kunde/ville avbryta personen i fråga.
Apropå "tondöv" skulle jag beskriva den personen jag skildrat såsom höggradigt socialt tondöv i viss mening såtillvida som dito inte tycktes intresserad av eller hade någon förmåga att släppa in andra egentligen. Rummet och mycket med det kanske spelar in här i någon mening också vad gäller att andra inte förmådde eller iddes att bryta in/av – ett tight klassrum med 25-30 pers med allt vad det innebär av sociala spel och fraktioner, likväl att det är företrädesvis aspergare.

Svårt, jo. Vad ska man göra, som du säger? Kanske är det just det att det är precis ett ingripande, ett avbrytande, i ett sådant läge som är det som de flesta av oss (aspergare) konkret saknar direkt förmåga att kunna hantera – i alla fall på ett socialt smidigt och tidigt (NT-)vis. Det går an på nätet att kommentera snabbt, ingripa, intervenera med meningar och åsikter i alla omöjliga kontexter - det har många AS-personer visat under åren, inte minst här på AF - men i sådana där fysiskt sociala rum där man nästan sitter på varandra är och blir det liksom mer påträngande, svårhanterligt och komplext föreställer jag mig.

Sant detta med att några "experter", utifrånkommande (NT-)pedagoger, neurotypmoderatorer eller normotypiska coacher eller liknande inte vore något att dra in i dylika aspergersammanhang. Dessa bör vara exkluderade från slika aspergerträffar.

Åttagruppskonstellationer kan vara rätt bra är min erfarenhet. Jag har varit med om exakt det du återger. En eller somlig som inte sagt något initialt, som väntat rätt länge, för att sedan, då personen upplever sig mer bekväm/trygg i rummet, välja att ta för sig efter sin förmåga och blomma ur verbalt på sitt sätt. Fast det behövs också tidsligt utrymme, en lyhördhet från omgivningen i många fall, har jag märkt.

I de grupper jag varit på Aspergercenter har det varit max åtta personer (med undantag för en anhöriggrupp där f.ö. LW ledde gruppen, i den gruppen var det anhöriga till åtta ungdomar, dock max 16 personer, vi var väl något färre, kanske 13-14 plus två ledare).

Jag kan tänka mig att en person kan prata för mycket i en grupp, om denne inte klarar av att inte kommentera hela tiden så blir det med tiden jobbigt för resten av gruppen och ledarna (jag har ibland svårt att hålla tyst och låta bli att kommentera det mesta, jag lyckades ganska bra att skärpa mig att inte kommentera allt, jag försökte trots allt visa hänsyn till de andra deltagarna, jag uppfattade dock inte i någon av grupperna där jag deltog att de andra blev irriterade på mig för att jag tog för stor plats, vilket jag emellanåt kände själv innan jag skärpte till mig och lät bli att kommentera allt som jag ville kommentera).

Neutrino skrev:Hej,

Idag fick jag reda på att den individuella samtalskontakten jag för närvarande har med psykolog kommer att upphöra i några månader (därefter ska vi ha något uppföljningssamtal och se hur det gått). Tror att man försöker dra ner på den typen av stöd och man vill istället att jag ska delta i en samtalsgrupp för folk med Asperger (gruppen träffas bara några gånger) samt gå någon kurs eller liknande.

Jag är allvarligt talat väldigt orolig för den här förändringen. Dels för att jag har svårt för förändringar och dels för att jag mår såpass dåligt att jag känner att jag behöver prata med någon regelbundet (psykologen jag träffat är den enda jag kan prata med om saker) samt att jag har väldigt svårt för att träffa nytt folk och kommunicera i de situationerna. Skulle inte förvåna mig om jag går till samtalsgruppen men inte lyckas prata alls. Fattar knappt hur jag ska våga gå in i rummet.

Det känns som att de inom vården sakta men säkert överger mig. Först sa de upp kontakten inom psykiatrin eftersom jag diagnosticerades med Asperger och man trodde att jag kunde få bättre hjälp av de som specialiserar sig inom området, och nu känns det som att den nuvarande kontakten med psykolog på Habiliteringen också kommer att upphöra. Det skrämmer mig. Jag vet av egen erfarenhet att det kan bli väldigt dåligt väldigt fort när jag inte har någon att prata med och bara bär på allting själv. Psykologen vet att det skrämmer mig men det händer ändå.

Är en samtalsgrupp ett bra substitut för en individuell samtalskontakt (tror gruppen jag tydligen ska gå till är ledd av en psykolog och en arbetsterapeut)? Är det någon av er som deltagit i en sådan samtalsgrupp? Vad det givande?

Jag tror jag förstår hyfsat klart vad du menar här. Har rörande en del av det du berättar varit där själv.

Psykiatrin generellt har de facto inte mycket att komma med. Det är renodlad pseudovård/pseudoverksamhet, som en Malmöpsykolog sa och skrev (och även fick fan för) redan för 30 år sedan, på 80-talet. Han hade förstås hur rätt som helst. Sanningen att säga - för att uttrycka det på spikrak svenska: psykiatrin har egentligen sett inte (genom att de inte har den avsedda kompetensen för det riktigt) ett skit att tillföra aspergerpersoner. Det är min åsikt, även om jag respekterar de AS-are som upplever sig få eller ha fått "hjälp"/"stöd" i från den (pseudo)världen i fråga.

Jag tycker således inte du ska behöva missa någonting när du inte kommer ha med psykiatrin att göra. Du kan se det hela som en ny, öppnande möjlighet i livet i stället.
Samma sak i stort sett vad gäller habiliteringen. Det kan givetvis skilja sig en del beroende på var man bor i landet och hur de satsar där och hur pass redo man själv som person är för en samtalsgrupp, i den mån habiliteringen just kan ha en samtalsgrupp till förfogande.

Vad gäller resurser och landstingens joxande med dessa är det också sådär det brukar se ut som regel. Den ekonomiska styrningsfilosofin hos landstinget - den har ett antal år på nacken nu. Redan vid milleniumskiftet kördes det inom vissa landstingsdrivna aspergerkretsar med dylikt: Vi kan erbjuda dig en samtalsgrupp - under max 5 tillfällen (sedan var det "stick härifrån", "vi är totalt ointressade av allt som har med dig att göra", även om det förstås inte formulerades så utåt).

Samtalsgrupp
Det är nog rätt så individuellt vilket utbyte man har av en sådan grupp. Substitut för en individuell samtalskontakt, är vanskligt att säga. Mitt simpla råd är någonstans att du, om du uppfattar dig beredd på det, helt enkelt provar på. De samtalsgrupper jag varit på som varit förlänade asperger, de har varierat rätt mycket. En del har varit givande och utvecklande – andra, som t.ex. Aspergercenters samtalsgrupp på Södermalm, har varit något annat än det.

Kan inte OA ordna samtalsgrupp och stjäla alla anslag som Aspergercentrum får? gissar att lönesumman för personalen där räcker till många sköna aktiviteter.

Eller gör aspergercentrum något som bidrar till aspergerpersoners liv sett som nettotillskott?

Om inte annat kan man väl busa med en lapp "samtalsgruppen har flyttats till ny lokal på annanvägen-oa 123" samtidigt som en viss samtalsledare sitter och undrar var alla deltagare är.....

(med reservation att jag kan ha helt fel)

Nja, OA måste som förening agera seriöst.

Men jag gillar tanken!

plåtmonster skrev:Kan inte OA ordna samtalsgrupp och stjäla alla anslag som Aspergercentrum får? gissar att lönesumman för personalen där räcker till många sköna aktiviteter.

Eller gör aspergercentrum något som bidrar till aspergerpersoners liv sett som nettotillskott?

Det blir förstås en spekulation, men jag skulle tro att OA i alla fall inte skulle förvalta samtalsgrupper sämre än vad Aspergercenters Wallenborn/Keith-Bodros-samtalsgruppshandhavande förmår prestera. I alla händelser kan jag inte tänka mig att OA på ett så manifesterande sätt (som Aspergercenter i Stockholm) skulle diskriminera ett antal aspergare/te sig diskriminerande beträffande vissa aspergerpersoner. Detta även om OA vad jag uppfattat det som primärt riktar sig till mera av HFA-aspergare [än andra].

En intressant fråga är just vad Aspergercenters personal kostar skattebetalarna, och på vad sätt detta lönar sig för aspergare som sådana? Bildlänk (till bilden nedvid) på samtalsgruppspersonal på AC, http://habilitering.se/sites/habiliteri ... k=ueG0bGev (två på bilden är helt okej, två skulle sannolikt eller eventuellt behöva entledigas - med avseende på diagnostiskt kommande aspergares allmänna välbefinnande i Stockholmsregionen).

***Borttagen bild***

Vem betalar för Aspergercentrum? och vad är grunden för detta? (regleringsbrev etc)

plåtmonster skrev:Vem betalar för Aspergercentrum? och vad är grunden för detta? (regleringsbrev etc)

Troligen landstinget i Stockholms län eftersom deras mailadresser slutar på @sll.se

Diskutia skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag provade en samtalsgrupp på Hab. och det var rena skiten.
Kärringen som ledde hade ett sätt som var både patroniserande och anklagande, hon spärrade upp ögonen när hon talade till oss, som om vi vore idioter eller nåt.

Och det hon sa var inget jag inte redan kände till, alternativt var det bara snömos och rena klichéer och hennes utgångspunkt var att vi var särskoleelever eller nåt.

Sen pekade hon med både hela handen och hela armen vilket blir smått komiskt när det görs av en pedagogtant och inte av en militär...

Det där känner jag igen till fullo. Jag har haft nästan exakt samma erfarenhet ett antal gånger. Just också på habiliteringen bland annat. Med tanter (födda på 1940- och 50-talet, mest 50-tals...) som agerat på det sätt du beskriver. Som ofta har burit sådan här klassisk 70-80-talspottfrisyr och varit dekorerade med brosch på blusen, typ en röd katt eller en blå spindel. Det kanske finns en specialutbildning, skola för dessa pedagogkvinnor i Sverige?

-De får brosch & foträta som examensbevis.

Nä men allvarligt, jag hör att du gjort samma erfarenheter.

Intressant tråd. Jag vet att jag oftast förblivit tämligen tyst på diskussionsträffarna. Men har jag verkligen kommit på något vettigt i ämnet som ventileras så har jag brukat gaska upp mig.

Ja, det där med Aspergercenter verkar vara något att se över. Det var någon som sade vid något tillfälle att det fanns folk som hade hört berättas om OA på Aspergercenter, och tydligen fått intrycket att vi var något ungefär likadant, och därför inte hade blivit intresserade av att se mer om vad OA var. Hm?

Ta rätt på hur de fick reda på OA så kanske du också har svaret på hur du kan förändra hur uppfattningen kan kompletteras?

Eller så sätt upp något papper om OA fysiskt i lokalerna..