... gällande AS?

Var det bra ?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Övriga Aspergerfrågor.

Jag tyckte att den gav en del. Jag har ändå lärt mig väldigt mycket om AS innan jag gick gruppen på Rosenlund i Stockholm.

Miche skrev:Jag tyckte att den gav en del. Jag har ändå lärt mig väldigt mycket om AS innan jag gick gruppen på Rosenlund i Stockholm.

Vad hände då?

orosmoln skrev:

Miche skrev:Jag tyckte att den gav en del. Jag har ändå lärt mig väldigt mycket om AS innan jag gick gruppen på Rosenlund i Stockholm.

Vad hände då?

Gruppen handlade väldigt mycket om hur NT-personer kommunicerar vilket underlättar för oss med AS (inte minst eftersom mer än 90% av alla NTs inte begriper när man pratar klarspråk utan en massa jävla omskrivningar).

Miche skrev:

orosmoln skrev:

Miche skrev:Jag tyckte att den gav en del. Jag har ändå lärt mig väldigt mycket om AS innan jag gick gruppen på Rosenlund i Stockholm.

Vad hände då?

Gruppen handlade väldigt mycket om hur NT-personer kommunicerar vilket underlättar för oss med AS (inte minst eftersom mer än 90% av alla NTs inte begriper när man pratar klarspråk utan en massa jävla omskrivningar).

Jaha. Låter ju lovande.

På Vuxenhabiliteringen här går jag på sociala gruppen. Aspergare pratar om vad som faller dem in. Mycket bra, har varit med i flera år. Gissar dock att funktionsgraden varierar mycket beroende på vart man går. Här har tex många gått på universitetet, medan de mer lågfungerande slutar dyka upp.

Har varit på några stycken på Rosenlund i Sthlm.
Tycker det var riktigt bra, samt att jag fick en del nya
vänner som jag umgås med.
Att kunna få dela och utbyta idéer samt att kunna
hjälpa varandra. Det kändes bra.

MsTibbs skrev:Här har tex många gått på universitetet

Vilka utbildningar är det vanligast att de i samtalsgruppen har gått?

MsTibbs skrev:medan de mer lågfungerande slutar dyka upp.

Blir de utfrysta?

plåtmonster skrev:

MsTibbs skrev:Här har tex många gått på universitetet

Vilka utbildningar är det vanligast att de i samtalsgruppen har gått?

Ljudtekniker, kock, informatör, språk är de jag kopplar på rak arm.

plåtmonster skrev:

MsTibbs skrev:medan de mer lågfungerande slutar dyka upp.

Blir de utfrysta?

Jag upplever inte det. Jag tror det kan vara tvärtom också, att de mer högfungerande kan fly vissa grupper också. Beror på ribban.

Hej,

Idag fick jag reda på att den individuella samtalskontakten jag för närvarande har med psykolog kommer att upphöra i några månader (därefter ska vi ha något uppföljningssamtal och se hur det gått). Tror att man försöker dra ner på den typen av stöd och man vill istället att jag ska delta i en samtalsgrupp för folk med Asperger (gruppen träffas bara några gånger) samt gå någon kurs eller liknande.

Jag är allvarligt talat väldigt orolig för den här förändringen. Dels för att jag har svårt för förändringar och dels för att jag mår såpass dåligt att jag känner att jag behöver prata med någon regelbundet (psykologen jag träffat är den enda jag kan prata med om saker) samt att jag har väldigt svårt för att träffa nytt folk och kommunicera i de situationerna. Skulle inte förvåna mig om jag går till samtalsgruppen men inte lyckas prata alls. Fattar knappt hur jag ska våga gå in i rummet.

Det känns som att de inom vården sakta men säkert överger mig. Först sa de upp kontakten inom psykiatrin eftersom jag diagnosticerades med Asperger och man trodde att jag kunde få bättre hjälp av de som specialiserar sig inom området, och nu känns det som att den nuvarande kontakten med psykolog på Habiliteringen också kommer att upphöra. Det skrämmer mig. Jag vet av egen erfarenhet att det kan bli väldigt dåligt väldigt fort när jag inte har någon att prata med och bara bär på allting själv. Psykologen vet att det skrämmer mig men det händer ändå.

Är en samtalsgrupp ett bra substitut för en individuell samtalskontakt (tror gruppen jag tydligen ska gå till är ledd av en psykolog och en arbetsterapeut)? Är det någon av er som deltagit i en sådan samtalsgrupp? Vad det givande?

I Sthlm finns det en samtalsgrupp uteslutande av och för aspergare, utan inblandning av psykologer och terapeuter.

Ett tips.

Jag provade en samtalsgrupp på Hab. och det var rena skiten.
Kärringen som ledde hade ett sätt som var både patroniserande och anklagande, hon spärrade upp ögonen när hon talade till oss, som om vi vore idioter eller nåt.

Och det hon sa var inget jag inte redan kände till, alternativt var det bara snömos och rena klichéer och hennes utgångspunkt var att vi var särskoleelever eller nåt.

Sen pekade hon med både hela handen och hela armen vilket blir smått komiskt när det görs av en pedagogtant och inte av en militär...

På Aspergercenter i Stockholm har de riktigt bra samtalsgrupper, inget patroniserande där inte (trots att de som leder inte har diagnos, men de vet faktiskt vad de pratar om och behandlar varje deltagare som individer, de är väldigt kunniga och lär sig mer för varje grupp).

Om du råkar ut för en sådan grupp som KS beskriver så gå därifrån och vägra kom tillbaka, det är nog enda sättet att visa att ledarna inte är acceptabla.

Jag har deltagit i en samtalsgrupp på Hab för många år sedan. Den leddes av en specialpedagog (trevlig och inte alls nedlåtande). Så fick vi alla prata om vad vi hade problem med. Antar att specialpedagogen bl a var till för att ta upp vissa ämnen och se till att samtalet flöt, så vi inte alla satt tysta el bara ett par pratade. Det som ger mest är just att få träffa andra aspergare och uppleva vad vi har gemensamt.

Men jag tycker inte det riktigt kan ersätta enskilda samtal, om man behöver det. Finns det ingen kurator som du kan få prata med, om de nu anser att en psykolog är för dyrt och/el bara för de svåraste fallen?

-Det funkar sannolikt bättre upp i landet, i de större städerna och i universitetsstäderna.

I den delen av Skåne jag bodde i då var de där pedagogerna i grunden bönder, med de konservativa värderingar som hör bondeland till. Med ett konservativt lantligt sätt att tänka. Det här med progressiva krafter, aspiekultur och så vidare...sånt vet de ingenting om. De tycker att vi aspergare ska vara patienter och att de ska vara våra ledare.


En liten sociologisk utvikning.

KrigarSjäl skrev:-Det funkar sannolikt bättre upp i landet, i de större städerna och i universitetsstäderna.

Jag bor i en universitetsstad så jag hoppas att samtalsgruppen fungerar någorlunda väl. Antar att jag får gå dit och se hur det är.

Alien skrev:Det som ger mest är just att få träffa andra aspergare och uppleva vad vi har gemensamt.

Men jag tycker inte det riktigt kan ersätta enskilda samtal, om man behöver det. Finns det ingen kurator som du kan få prata med, om de nu anser att en psykolog är för dyrt och/el bara för de svåraste fallen?

Men alltså, vad är det tänkt att jag ska få ut av att gå dit? Höra hur andra aspergare hanterar diverse situationer?

Tror inte att det är tänkt att jag ska få träffa någon kurator. De vill dra ner på den individuella samtalskontakten. Jag ska däremot få träffa någon arbetsterapeut för att göra något slags schema över min vardag (huruvida det fungerar återstår att se). Men det är ju inte alls samma sak.

Jag vet inte om det "bara" är en katastroftanke eller om det faktiskt är en realistisk tanke men det känns som att jag kommer att bli helt utan stöd så småningom. Det fungerar inte just nu.

Neutrino skrev:Men alltså, vad är det tänkt att jag ska få ut av att gå dit? Höra hur andra aspergare hanterar diverse situationer?

Du kan väl se det som så, att du får ut det som du får ut genom att ställa en fråga här, ett antal aspergare och "experter" samtalar kring frågeställningen och delar förhoppningsvis med sig av diverse insikter och erfarenheter som kan vara till stöd för dig. Nivån är svår att förutse, då det beror på de närvarande.

Tanken är i linje med den allmänna normen i samhället - att man i så stor utsträckning som möjligt ska kunna klara sig själv.

"Det fungerar inte just nu" är en inställning som lätt övergår till en permanent attityd. Jag vet det eftersom jag själv fastnat i sådana tankar och fortfarande gör det med vissa... förändringar... i livet.

Det är oerhört svårt det här med obeslutsamhet, men det är något som behöver utmanas för att försöka utvecklas som person. Åtminstone för att ge det ett försök, inom psykiatrin och vården finns inget givet mål - målet är att pröva om, och om, och om igen så som jag förstått det.

Braincandy skrev:Tanken är i linje med den allmänna normen i samhället - att man i så stor utsträckning som möjligt ska kunna klara sig själv.

"Det fungerar inte just nu" är en inställning som lätt övergår till en permanent attityd. Jag vet det eftersom jag själv fastnat i sådana tankar och fortfarande gör det med vissa... förändringar... i livet.

Det är oerhört svårt det här med obeslutsamhet, men det är något som behöver utmanas för att försöka utvecklas som person. Åtminstone för att ge det ett försök, inom psykiatrin och vården finns inget givet mål - målet är att pröva om, och om, och om igen så som jag förstått det.

Jag förstår vad du menar och jag håller med om att man borde prova. Jag kommer definitivt att prova och göra mitt bästa. Är bara rädd att det ska bli som vanligt när jag inte får prata med någon: att stressen, ångesten, depressionen och "låsningarna" kommer att bli ännu värre.

KrigarSjäl skrev:I Sthlm finns det en samtalsgrupp uteslutande av och för aspergare, utan inblandning av psykologer och terapeuter.

Ett tips.

Om du menar Diskussionsgruppen vid Matteus skola i Vasastan så har den fungerat på ett rätt varierat sätt under de år den funnits, tycker jag. Jag har varit där en del gånger. Idén, tanken är bra med den. Dessvärre blir det rätt bristfälligt många gånger. Första (eller om det var andra) gången jag var där fick jag närmast en chock: Vad fan är detta, är det på riktigt? minns jag att jag tänkte (fick vibbar av att jag trodde jag hamnat fel ett tag). Många "kända" aspergare var med - en del härifrån Aspergerforum - som egentligen inte sa så mycket eller inget alls. Själv var jag där mer för att höra sådana man läst - som skrivit en hel del - under många år, höra just dessa komma med (erfarna) synpunkter, tankar.

I stället - kommer jag ihåg från en av de gånger jag var där - att typ 90 % av tiden gick till, fokuserades på en NT-person. En kille i 25-årsåldern (cirka) som närmast pratade maniskt (ville ha ordet hela tiden); en person som alltså inte var diagnostiserad med autismdiagnos enligt egen uppgift, utan han hade frågor om att han misstänkte det (eller om det var andra från hans bekantskapskrets som framfört misstankar om det). Han tycktes älska sin egen röst i rummet. Personen sattes också i huvudrollen i stort sett hela tiden - både under första delen som var avsett för ett (huvud)ämne och timme/del 2 två som var mer fri - väl orkestrerat av gruppen som sådan.

Som sagt, var det inte just det jag kom dit för. Nu minns jag i och för sig att Danne (som ledde på den tiden) till viss del försökte ge andra ordet och balansera upp det hela så gott han nu kunde (när han fick en syl i vädret), men den genomsyrande upplevelsen var i alla fall att allt fokus sammantaget var på en person – som inte hade asperger, samtidigt som åtskilliga av oss andra (av över 20-25 st) inte fick utrymme alls. Visst, jag och andra hade ett eget ansvar också (och andra har säkert en annan bild). Men för mig fick det till följd att jag lade ned intresset för att gå på Diskussiongruppens träffar bra länge efteråt. Vad jag minns också av de här "kända" och erfarna aspergarna (utifrån t.ex. väldigt många inlägg, mycket aktivitet på Aspergerforum - historiskt), var att dessa som nämnts egentligen inte framförde någonting vad jag minns under träffen den gången eller andra gånger jag varit där.

Sammantaget har Diskussionsgruppen i Stockholm varit en sorts besvikelse för mig.

KrigarSjäl skrev:Jag provade en samtalsgrupp på Hab. och det var rena skiten.
Kärringen som ledde hade ett sätt som var både patroniserande och anklagande, hon spärrade upp ögonen när hon talade till oss, som om vi vore idioter eller nåt.

Och det hon sa var inget jag inte redan kände till, alternativt var det bara snömos och rena klichéer och hennes utgångspunkt var att vi var särskoleelever eller nåt.

Sen pekade hon med både hela handen och hela armen vilket blir smått komiskt när det görs av en pedagogtant och inte av en militär...

Det där känner jag igen till fullo. Jag har haft nästan exakt samma erfarenhet ett antal gånger. Just också på habiliteringen bland annat. Med tanter (födda på 1940- och 50-talet, mest 50-tals...) som agerat på det sätt du beskriver. Som ofta har burit sådan här klassisk 70-80-talspottfrisyr och varit dekorerade med brosch på blusen, typ en röd katt eller en blå spindel. Det kanske finns en specialutbildning, skola för dessa pedagogkvinnor i Sverige?

Miche skrev:På Aspergercenter i Stockholm har de riktigt bra samtalsgrupper, inget patroniserande där inte (trots att de som leder inte har diagnos, men de vet faktiskt vad de pratar om och behandlar varje deltagare som individer, de är väldigt kunniga och lär sig mer för varje grupp).

Om du råkar ut för en sådan grupp som KS beskriver så gå därifrån och vägra kom tillbaka, det är nog enda sättet att visa att ledarna inte är acceptabla.

Det är väldigt långt ifrån min erfarenhet av Aspergercenter på Rosenlunds sjukhus. Min bild - både genom egna minnen och via andra, cirka 5-10 stycken minst (från två olika samtalsgrupper) - är att Aspergercenter är allt annat än riktigt bra.

Snarare är det som KrigarSjäl beskrev det vad gäller hur samtalsgruppen/samtalsgrupperna leddes. Ansvaret för det hela är mest den som ledde det hela (och väl fortfarande gör?), en Lena Wallenborn, arbetsterapeut där. Till höger på denna bild: http://habilitering.se/aspergercenters-vuxenteam
Under min tid blev två personer utkastade av LW från en samtalsgrupp på Aspergercenter. Hon styrde och ställde exakt som Krigarsjäl berättat - till och med värre än så, vill jag påstå! Stämningen var rätt så kylig och oskön mest hela tiden. Precis som mannen på Diskussionsgruppen som älskade sin egen röst vilken jag berättade om i förra posten så är arbetsterapeuten Wallenborn en sådan som fullkomligt frotterar sig i och övernjuter av sin egen röst och betydelse. Läskigt på sitt sätt. Cirka tre personer hoppade också av från startgänget då jag var där. Sedan kan man notera att LW:s "favorit" från den tiden (den enda som LW fick något slags gensvar från i rummet), en kvinna, idag har en relativt populär blogg på nätet. Den bloggaren och max en till var väl den/de som måhända har bra minnen från den nämnda samtalsgruppen på Aspergercenter.

Förutom den helt malplacerade arbetsterapeuten Lena Wallenborn på Aspergercenter får nog Aspergercenters chef Gunilla Keith-Bodros bära (det huvudsakliga) hundhuvudet (mig veterligen är LW kvar där, vilket GKB har ett slags ansvar för).

Diskutia skrev:

KrigarSjäl skrev:I Sthlm finns det en samtalsgrupp uteslutande av och för aspergare, utan inblandning av psykologer och terapeuter.

Ett tips.

Om du menar Diskussionsgruppen vid Matteus skola i Vasastan så har den fungerat på ett rätt varierat sätt under de år den funnits, tycker jag. Jag har varit där en del gånger. Idén, tanken är bra med den. Dessvärre blir det rätt bristfälligt många gånger. Första (eller om det var andra) gången jag var där fick jag närmast en chock: Vad fan är detta, är det på riktigt? minns jag att jag tänkte (fick vibbar av att jag trodde jag hamnat fel ett tag). Många "kända" aspergare var med - en del härifrån Aspergerforum - som egentligen inte sa så mycket eller inget alls. Själv var jag där mer för att höra sådana man läst - som skrivit en hel del - under många år, höra just dessa komma med (erfarna) synpunkter, tankar.

I stället - kommer jag ihåg från en av de gånger jag var där - att typ 90 % av tiden gick till, fokuserades på en NT-person. En kille i 25-årsåldern (cirka) som närmast pratade maniskt (ville ha ordet hela tiden); en person som alltså inte var diagnostiserad med autismdiagnos enligt egen uppgift, utan han hade frågor om att han misstänkte det (eller om det var andra från hans bekantskapskrets som framfört misstankar om det). Han tycktes älska sin egen röst i rummet. Personen sattes också i huvudrollen i stort sett hela tiden - både under första delen som var avsett för ett (huvud)ämne och timme/del 2 två som var mer fri - väl orkestrerat av gruppen som sådan.

Spoiler: visa

Som sagt, var det inte just det jag kom dit för. Nu minns jag i och för sig att Danne (som ledde på den tiden) till viss del försökte ge andra ordet och balansera upp det hela så gott han nu kunde (när han fick en syl i vädret), men den genomsyrande upplevelsen var i alla fall att allt fokus sammantaget var på en person – som inte hade asperger, samtidigt som åtskilliga av oss andra (av över 20-25 st) inte fick utrymme alls. Visst, jag och andra hade ett eget ansvar också (och andra har säkert en annan bild). Men för mig fick det till följd att jag lade ned intresset för att gå på Diskussiongruppens träffar bra länge efteråt. Vad jag minns också av de här "kända" och erfarna aspergarna (utifrån t.ex. väldigt många inlägg, mycket aktivitet på Aspergerforum - historiskt), var att dessa som nämnts egentligen inte framförde någonting vad jag minns under träffen den gången eller andra gånger jag varit där.

Sammantaget har Diskussionsgruppen i Stockholm varit en sorts besvikelse för mig.

Jag har varit en gång på ett sådant möte. Problemet (förutom om någon pratar maniskt, med el utan diagnos) är att det var så pass många att det mer kändes som en föreläsning än en diskussion. Jag kan förstå att många inte vågade säga något då (oavsett hur vältaliga de är på AF el i andra sammanhang). Inte ens jag sa särskilt mycket, tror jag ställde någon fråga. De flesta av de närvarande kände jag inte.

Det andra problemet är alltså att se till att inte en person tar över. Det tror jag är mycket svårt, om vederbörande är s a s tondöv för vinkar om att andra också måste få tillfälle att yttra sig. Vad ska man göra, förbjuda vederbörande att yttra sig "Nu har du pratat tillräckligt"? Känns som att det kräver speciella färdigheter. Tänk om det är just sådana färdigheter de flesta av oss saknar?

Samtidigt vill vi inte ha några experter el pedagoger närvarande, som ev skulle klarat av detta bättre.

För att återgå till Habs samtalsgrupp så brukar det inte vara så många (ca 8 tror jag det var) närvarande, just för att de ska våga prata. Den som första gången inte säger något kan våga ta till orda senare.

Neutrino skrev:Jag vet inte om det "bara" är en katastroftanke eller om det faktiskt är en realistisk tanke men det känns som att jag kommer att bli helt utan stöd så småningom. Det fungerar inte just nu.

Ditt första inlägg i tråden stämmer på pricken med vad som hände mig.

Hab-psykologen sa också att jag hade depression och det fick inte Hab behandla.
Därför skrevs jag över till psykiatrin för att behandla depressionen, med dåligt resultat.

Jag har försökt få komma tillbaka både till hab och psyk men det tycks inte gå.
Jag är 55, mycket möjligt att det går bättre för dig som är yngre.

Jag gick på två AS-grupper, men det passade inte mig. Personalen var ok dock.

Nu är det bara boendestödet kvar, men det funkar mycket bra. En gång i månaden kommer även en psyk-sjuksköterska från hemsjukvården, men det gör varken till eller från.

Det här låter inte så uppmuntrande, men jag hade själv velat veta detta när jag var i din situation.
Det var nämligen fruktansvärt jobbigt att försöka få den hjälp jag skulle ha rätt till men som efter lång väntan bara blev ett halvhjärtat försök. Jag mår faktiskt bättre nu när jag inte längre förväntar mig nån hjälp.

Men bäst hade varit om jag fått fortsätta hos hab-psykologen.

Jag har varit på två grupper där ovan nämnda Lena Wallenborn varit en av två ledare för gruppen. Den ena gruppen var för kanske tio år sedan, den andra för omkring tre år sen.

I båda de grupperna tyckte jag att LW var lyhörd för gruppen och lyssnade mycket samt gav bra beskrivningar för hur många med AS fungerar (utan att för den skull generalisera) samt berättade väldigt bra hur NT-personer fungerar och vi fick praktiska tips hur man agerar gentemot dessa.

Det kanske hänger på personkemi men jag uppfattade att även de andra deltagarna i grupperna uppskattade LW.

Nja, en NT som talar om för oss vad AS är...det kanske är en bra grej för de som precis fått diagnosen.

Men vi som har haft diagnos i tio, femton eller tjugo år...vi kan ofta mer om AS än de så kallade experterna.