Hettan skrev:Att vara fri från egot handlar inte om att bli av med det, utan att tämja det och använda det klokare. Att kunna sluta tänka är en konst. De flesta idag är fasta i ett ständigt kaos av tankar. De är förlorade i det.

Tyvärr uppfattar många detta som att förtränga och förneka diverse bitar de anser vara icke-spirituella, vilket enbart resulterar i att dessa sidor ändå dyker upp på oväntade sätt eller resulterar i diverse sjukdomar. Som en präst som predikar om hur dåligt pornografi är och rättfärdigt talar ner om prostituerade, och sedan kommer det fram att han utnyttjat småpojkar i hans församling sexuellt i många, många år.

"Sluta tänka", "vara fri från egot" och till och med "meditation" kan inte förstås i sin fulla vidd från egot. Det är stor skillnad mellan "fokusera så koncentrerat du bara kan på att inte tänka" och "bara sitt" (shikantaza/zazen). När du är arg, var arg, när du sitter, sitt, när du tänker, tänk, när du diskar, diska, när du är ego, var ego, när du lider, lid. Det är Zen.

(Det var många år sedan jag läste den nu, men Adyashanti har en bok som lite ostigt heter "True Meditation" som jag tycker beskriver det hela bra)

Hettan skrev:Att stoppa i sig medicin kan väl ibland vara den enda lösningen, men att lära sig tekniker för meditation är betydligt mer hållbart i längden och kan med tiden ersätta medicinering, förhoppningsvis.

Vid svårare depressioner är ens tankar bara en bit av hela pusslet, precis som de bara är en bit av pusslet när man mitt i vintern går ut naken och fryser, eller inte har ätit på ett tag och är hungrig. Tankarna kan göra det hela värre, men att inte tänka alls eller tänka på ett bättre sätt fixar inte nödvändigtvis problemet.

"Sluta tänka" är nog mer att släppa tankar och låta hjärnan vila än att förtränga drifter vilket sällan fungerar bra.

Om man mediterar kan man oftast distansiera sig från egna och andras tankar och känslor. Det låter konstigt men man behöver nästan uppleva det för att förstå det.

qrukan skrev:När du är arg, var arg, när du sitter, sitt, när du tänker, tänk, när du diskar, diska, när du är ego, var ego, när du lider, lid. Det är Zen.

Du är inte arg, du har en känsla som är irritation. Du är inte ego, du har ett ego. Du lider inte inte om du inte identifierar dig med känslan/tanken. Visst, saker kan fortfarande vara smärtfyllda, men du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

qrukan skrev:Vid svårare depressioner är ens tankar bara en bit av hela pusslet, precis som de bara är en bit av pusslet när man mitt i vintern går ut naken och fryser, eller inte har ätit på ett tag och är hungrig. Tankarna kan göra det hela värre, men att inte tänka alls eller tänka på ett bättre sätt fixar inte nödvändigtvis problemet.

Nej men det kan ge en ro till att se problemet ur ett klarare perspektiv, utan en massa projiceringar av känslor som är i vägen.

Mår du dåligt hela tiden är det svårt att veta om du mår lite sämre. Mår du bra är det betydligt lättare att se vad som triggar en negativ känsla.

Hettan skrev:du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

Låter mest väldigt stigmatiserande för dem som lider av diverse. En del saker kan du förändra, andra inte. Gäller o ta reda på vilka de är och inte förutsätta att allt som går att ändra för dig kommer gå att ändra för någon annan.

DIProgan skrev:

Hettan skrev:du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

Låter mest väldigt stigmatiserande för dem som lider av diverse. En del saker kan du förändra, andra inte. Gäller o ta reda på vilka de är och inte förutsätta att allt som går att ändra för dig kommer gå att ändra för någon annan.

Det jag menar är, du kan gå runt och bära på en enorm smärta, men så länge du inte identifierar dig som smärtan, så lider du inte av det. Det är ju ändå inte du. Du är alltid innerst inne fri från lidandet, gäller bara att inse din sanna natur.

Att det är stigmatiserande, är inte mitt problem, det är den som reagerar som äger problemet, och det är endast projicering som sker om någon säger att jag ska ta på mig ansvaret för det. Jag har rätt att ha min egen åsikt och jag menar inget illa. Jag är inte allvetande, och inte heller perfekt. Så förvänta er inte att världen ska vara till ert förfogande, det orsakar bara lidande.

[från högt upp, förra sidan]

plåtmonster skrev:@Kattmat, Där skrev du ett inlägg som har en stor poäng

Amen.

Vilket jag inte menar så sakligt som jag skulle önska, utan ur min för närvarande patetiskt bittra själs djup. Men det är nog sakligt korrekt också.

Här är en länk till Kattmat:s inlägg.

Kanske kan man säga så här:

Asperger: Socialt oskrivet blad som behöver "socialt program", intresserad av ovanliga saker då vardagligt är uttråkande, kommunicerar i stora portioner.

Neurotyp: Förprogrammerad, vardagliga ting upptar fokus, kräver små portioner av kommunikation hela tiden.

Visst ja, plåtmonster, länkar! Måste börja nyttja såna.

Jo, det var väl en så god kortbeskrivning som någon av just det här för oss högintressanta sättet att indela folk.

När nu tråden egentligen handlar om (minst) ett annat sätt att indela folk - i mer respektive mindre smarta (ev. av flera slag) - så har vi två intressanta indelningar. Så låt mig skriva det banala att dt finns många, och ställa en fråga:

Vad anser ni är det moraliskt rätta när man upptäcker en stor grupp människor som ens egen grupp delar pinsamt få intressen med?
Ska man försöka leva parallellt? En egen typ för sig och andra för sig? Vore det smidigt eller ökar det risken att ena sorten utbreder sig på den andras bekostnad?
Eller ska man anstränga sig för att hitta och förstora samt skapa så mycket delade intressen som möjligt mellan grupperna, på individnivå och högre? Främjar det ett fredligt, effektivt och rättvist samhälle eller är det bara onödigt jobb?

jonsch skrev:Vad anser ni är det moraliskt rätta när man upptäcker en stor grupp människor som ens egen grupp delar pinsamt få intressen med?

Umgås med den grupp där du faktiskt kan fungera fullt ut? livet är för kort för att spendera det på begränsande människor.

Hettan skrev:Du är inte arg, du har en känsla som är irritation. Du är inte ego, du har ett ego.

Sure, och man är inte deprimerad man har en depression, man är inte cancer man har cancer. Skillnaden är kanske viktigt att påpeka för de som inte upplevt ett par djupa Kenshō, men efter det inser man att "rätt handling" inte alltid innebär att passivt sitta ner på sitt feta arsle. Semantiken ändrar inte verkligheten, hur mycket du än ej identifierar dig med din cancer eller depression.

Hettan skrev:Visst, saker kan fortfarande vara smärtfyllda, men du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

Jag erbjuder mig själv att låta dig testa detta i praktiken genom att jag dagligen slår dig så hårt jag kan i fejjan. Det borde ju inte vara några problem, bara för dig att sluta identifiera dig med smärtan

Det är inget hot btw, bara ett ironiskt exempel för att belysa dogman du klänger dig fast vid och citerar som en papegoja.

Hettan skrev:Nej men det kan ge en ro till att se problemet ur ett klarare perspektiv, utan en massa projiceringar av känslor som är i vägen.

Vilket inte alls är det du sa tidigare:

Hettan skrev:

plåtmonster skrev:

Hettan skrev:Depression beror inte på världen, den beror på en själv.

Det är inte så enkelt.

Jo, men för den som är identifierad med tankar så är det allt annat än enkelt, då egot livnär sig på att vara identifierat i tanken.

Om du kan vara medvetandet som vakar över tanken, så kan du övervinna lidandet.

jonsch skrev:Vad anser ni är det moraliskt rätta när man upptäcker en stor grupp människor som ens egen grupp delar pinsamt få intressen med?
Ska man försöka leva parallellt? En egen typ för sig och andra för sig? Vore det smidigt eller ökar det risken att ena sorten utbreder sig på den andras bekostnad?
Eller ska man anstränga sig för att hitta och förstora samt skapa så mycket delade intressen som möjligt mellan grupperna, på individnivå och högre? Främjar det ett fredligt, effektivt och rättvist samhälle eller är det bara onödigt jobb?

Den här frågan knyter an till den om en "inkluderande skola".

Jag tror såhär: Om det finns en allmän respekt för att människor kan vara olika utan att nödvändigtvis den ena sorten är bättre eller sämre, så fungerar det bra att inte isolera olika grupper - eftersom människor med olika styrkor, svagheter, synsätt & personligheter kompletterar varandra. Ett samhälle bestående av t.ex. enbart aspergare, enbart ADHD-are eller enbart neurotyper skulle få för stora svagheter på vissa områden. Dessutom skulle det inom den gruppen uppstå nya grupper, så frågan skulle kvarstå. Men om respekten för olikheter saknas, så är bitvis isolering (ex. aspergerklasser) till nytta för man behöver en paus från alla dem som inte respekterar en. Dessutom kan bitvis isolering vara till nytta även om olikheter respekteras, eftersom människor har olika behov och det är svårt att tillfredsställa allas behov samtidigt.

Ett samhälle där respekt för olikheter saknas får svagheter dels pga en stor inre splittring/fientlighet mellan grupper, och dels genom att många grupper inte kommer till sin rätt, så att man i praktiken får samma brister i samhället som i ett samhälle med t.ex. enbart neurotyper, då det är främst de som har möjlighet att bidra till samhället, plus ett fåtal tursamma andra.

Varje individ ingår väl oftast i flera olika grupper samtidigt. Jag själv till exempel är ju inte bara "grinig AF-medlem" utan har också min yrkesroll, identiteten som medlem in min familj och släkt, et c.

EDIT: i varje sådan grupp eller sammanhang beter man sig naturligt så att man passar in tillräckligt väl och därmed inte blir utesluten. Problemen kommer när man blir tvingad in i en grupp man inte vill anpassa sig till.

Hettan skrev:

DIProgan skrev:

Hettan skrev:du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

Låter mest väldigt stigmatiserande för dem som lider av diverse. En del saker kan du förändra, andra inte. Gäller o ta reda på vilka de är och inte förutsätta att allt som går att ändra för dig kommer gå att ändra för någon annan.

Det jag menar är, du kan gå runt och bära på en enorm smärta, men så länge du inte identifierar dig som smärtan, så lider du inte av det. Det är ju ändå inte du. Du är alltid innerst inne fri från lidandet, gäller bara att inse din sanna natur.

Att det är stigmatiserande, är inte mitt problem, det är den som reagerar som äger problemet, och det är endast projicering som sker om någon säger att jag ska ta på mig ansvaret för det. Jag har rätt att ha min egen åsikt och jag menar inget illa. Jag är inte allvetande, och inte heller perfekt. Så förvänta er inte att världen ska vara till ert förfogande, det orsakar bara lidande.

Du har verkligen lurat dig själv att tro oerhört mycket om människans kapacitet. Du tycker alltså att alla problem i världen som du inte varit upphovsmakare till eller på annat sätt delaktig i kan du skita i och att alla som har någon sorts problem borde mest ignorera smärtan / lösa problemet etc. etc. Det är en fullkomligt vansinnig för att inte säga vidrig inställning.

Antingen lurar du dig själv tragiskt mycket eller så är du helt empatilös och någon man inte vill ha i närheten någonsin.

DIProgan skrev:

Hettan skrev:

DIProgan skrev: Låter mest väldigt stigmatiserande för dem som lider av diverse. En del saker kan du förändra, andra inte. Gäller o ta reda på vilka de är och inte förutsätta att allt som går att ändra för dig kommer gå att ändra för någon annan.

Det jag menar är, du kan gå runt och bära på en enorm smärta, men så länge du inte identifierar dig som smärtan, så lider du inte av det. Det är ju ändå inte du. Du är alltid innerst inne fri från lidandet, gäller bara att inse din sanna natur.

Att det är stigmatiserande, är inte mitt problem, det är den som reagerar som äger problemet, och det är endast projicering som sker om någon säger att jag ska ta på mig ansvaret för det. Jag har rätt att ha min egen åsikt och jag menar inget illa. Jag är inte allvetande, och inte heller perfekt. Så förvänta er inte att världen ska vara till ert förfogande, det orsakar bara lidande.

Du har verkligen lurat dig själv att tro oerhört mycket om människans kapacitet. Du tycker alltså att alla problem i världen som du inte varit upphovsmakare till eller på annat sätt delaktig i kan du skita i och att alla som har någon sorts problem borde mest ignorera smärtan / lösa problemet etc. etc. Det är en fullkomligt vansinnig för att inte säga vidrig inställning.

Antingen lurar du dig själv tragiskt mycket eller så är du helt empatilös och någon man inte vill ha i närheten någonsin.

Du har fått helt fel uppfattning om vad jag försöker förmedla. Jag har upplevt tillståndet jag beskriver och för någon som är identifierad med egot kommer det att låta som att jag önskar att vara tom och ingenting, men för mig som har upplevt just att vara ingenting så upplever jag världen av ego som "ingenting". Schopenhauer förklarar det här mycket bra.

Refererar till klippen https://www.youtube.com/watch?v=zNDw9lO8uKg (för introduktion till schopenhauers filosofi) och https://www.youtube.com/watch?v=ypOtX1kEo8U (som är förklarar vad jag syftar på att vara "ingenting"), se om du har något intresse av att förstå vad jag menar.

qrukan skrev:

Hettan skrev:Du är inte arg, du har en känsla som är irritation. Du är inte ego, du har ett ego.

Sure, och man är inte deprimerad man har en depression, man är inte cancer man har cancer. Skillnaden är kanske viktigt att påpeka för de som inte upplevt ett par djupa Kenshō, men efter det inser man att "rätt handling" inte alltid innebär att passivt sitta ner på sitt feta arsle. Semantiken ändrar inte verkligheten, hur mycket du än ej identifierar dig med din cancer eller depression.

Hettan skrev:Visst, saker kan fortfarande vara smärtfyllda, men du lider inte så länge du inte identifierar dig som smärtan, skulle jag vilja påstå.

Jag erbjuder mig själv att låta dig testa detta i praktiken genom att jag dagligen slår dig så hårt jag kan i fejjan. Det borde ju inte vara några problem, bara för dig att sluta identifiera dig med smärtan

Det är inget hot btw, bara ett ironiskt exempel för att belysa dogman du klänger dig fast vid och citerar som en papegoja.

Hettan skrev:Nej men det kan ge en ro till att se problemet ur ett klarare perspektiv, utan en massa projiceringar av känslor som är i vägen.

Vilket inte alls är det du sa tidigare:

Hettan skrev:

plåtmonster skrev:Det är inte så enkelt.

Jo, men för den som är identifierad med tankar så är det allt annat än enkelt, då egot livnär sig på att vara identifierat i tanken.

Om du kan vara medvetandet som vakar över tanken, så kan du övervinna lidandet.

Du misstolkar ju allting jag säger, och på ett taskigt sätt med.

Hettan skrev:

DIProgan skrev:

Hettan skrev:Det jag menar är, du kan gå runt och bära på en enorm smärta, men så länge du inte identifierar dig som smärtan, så lider du inte av det. Det är ju ändå inte du. Du är alltid innerst inne fri från lidandet, gäller bara att inse din sanna natur.

Att det är stigmatiserande, är inte mitt problem, det är den som reagerar som äger problemet, och det är endast projicering som sker om någon säger att jag ska ta på mig ansvaret för det. Jag har rätt att ha min egen åsikt och jag menar inget illa. Jag är inte allvetande, och inte heller perfekt. Så förvänta er inte att världen ska vara till ert förfogande, det orsakar bara lidande.

Du har verkligen lurat dig själv att tro oerhört mycket om människans kapacitet. Du tycker alltså att alla problem i världen som du inte varit upphovsmakare till eller på annat sätt delaktig i kan du skita i och att alla som har någon sorts problem borde mest ignorera smärtan / lösa problemet etc. etc. Det är en fullkomligt vansinnig för att inte säga vidrig inställning.

Antingen lurar du dig själv tragiskt mycket eller så är du helt empatilös och någon man inte vill ha i närheten någonsin.

Du har fått helt fel uppfattning om vad jag försöker förmedla. Jag har upplevt tillståndet jag beskriver och för någon som är identifierad med egot kommer det att låta som att jag önskar att vara tom och ingenting, men för mig som har upplevt just att vara ingenting så upplever jag världen av ego som "ingenting". Schopenhauer förklarar det här mycket bra.

Refererar till klippen https://www.youtube.com/watch?v=zNDw9lO8uKg (för introduktion till schopenhauers filosofi) och https://www.youtube.com/watch?v=ypOtX1kEo8U (som är förklarar vad jag syftar på att vara "ingenting"), se om du har något intresse av att förstå vad jag menar.

Han säger annorlunda men Schopenhauer bygger en religion med ett tappat intellekt i centrum istället för gud. Knarka som sjutton och du lär hamna där som alla dessa "upplysta" från olika religioner. De är inte upplysta deras hjärnor har helt enkelt slagit runt och slagit på försvarsmekanismer för att rädda dem från verkligheten eller så har de blivit så förstörda att de inte längre kan uppfatta den.

Vi måste arbeta utifrån det universum vi har för att uppnå lycka och allt vi önskar. Vi kan inte göra som megatrollet Kant och kalla allting bortom oss för fake och intet och även om Schopenhauer erkänner den yttre världen och menar att intellektet ska användas så blir resultatet likväl det samma. Att släppa filosofin i förmån för mysticism är att släppa sitt intellekt.

Med tanke på allt negativt han har att säga om världen framstår hela idén som en ända stor snuttefilt för den som tycker sig vara intellektuell för att slippa livet istället för att ta i tu med det.

Hettan skrev:Du misstolkar ju allting jag säger, och på ett taskigt sätt med.

Med dina egna ord behöver du inte identifiera dig med tankarna om att jag är taskig, jag gör det iaf inte Namaste.

plåtmonster skrev:

jonsch skrev:Vad anser ni är det moraliskt rätta när man upptäcker en stor grupp människor som ens egen grupp delar pinsamt få intressen med?

Umgås med den grupp där du faktiskt kan fungera fullt ut? livet är för kort för att spendera det på begränsande människor.

Kattmat skrev:Jag tror såhär: Om det finns en allmän respekt [...] så fungerar det bra att inte isolera olika grupper - eftersom människor [...] kompletterar varandra.
[...] Men om respekten för olikheter saknas, så är bitvis isolering (ex. aspergerklasser) till nytta för man behöver en paus från alla dem som inte respekterar en. Dessutom kan bitvis isolering vara till nytta även om olikheter respekteras, eftersom människor har olika behov och det är svårt att tillfredsställa allas behov samtidigt.

Ett samhälle där respekt för olikheter saknas får svagheter dels pga en stor inre splittring/fientlighet mellan grupper, och dels genom att många grupper inte kommer till sin rätt

nallen skrev:Varje individ ingår väl oftast i flera olika grupper samtidigt. [...]
i varje sådan grupp eller sammanhang beter man sig naturligt så att man passar in tillräckligt väl och därmed inte blir utesluten. Problemen kommer när man blir tvingad in i en grupp man inte vill anpassa sig till.

På det inlägget från mig svarade plåtmonster med ett av alternativen jag tänkt mig.

Sant som du skriver, tror jag, Kattmat. Men här tänker jag mig grupper som var och en klarat sig hyfsat utan särskilda hänsyn, såhär långt. I ett samhälle som klarat sig hyfsat utan tydligt samarbete mellan grupperna. Och undrar vad ni då tycker; som plåtmonster eller på annat vis. ?
Sant, nallen. Men om man antar att man finner sig i en övertydlig vi-och-de-uppdelning?

jonsch skrev:Vad anser ni är det moraliskt rätta när man upptäcker en stor grupp människor som ens egen grupp delar pinsamt få intressen med?
Ska man försöka leva [..] egen typ för sig och andra för sig?
[...]
Eller ska man anstränga sig för att hitta, förstora samt skapa så mycket delade intressen som möjligt mellan grupperna

DIProgan och qrukan, jag blir inte klok på om Hettan står för den starkt troende ståndpunkt som jag får det till att ni inläser, eller om ni övertolkar.

Fast Hettan, om ens välmenande råd inte faller i god jord så tror jag det brukar vara läge att bli antingen mer filosfisk/teoretisk, eller mer försiktig/luddig. Men i vilket fall (synbarligen) mindre engagerad. Vilket inte jag klarade alls förrän skägget började vitna.
Försöker bara medla! Kan sällan låta bli.

/ J

Det smarta i en sån här tråd är att ignorera dumma människor (på vilket sätt det än må vara)

En fundering angående åsikter gällande intelligenta människors egenupplevda problem:
Eftersom så pass många högintelligenta verkar uppleva problem med kommunikation och samhörighet samt uttryck tror jag knappast att det endast är ett påhitt för att folk ska tycka synd om de stackars människor som är mer begåvade än andra. Detta i synnerhet då reaktionen på dessa uttalanden och påpekanden tycks vara mer negativ än positiv så om de nu är intelligenta är det rimligt att de skulle sluta om det endast handlade om att få uppmärksamhet.

Anledningen till att fenomenet kvarstår är helt enkelt för att problemen är verkliga för dessa människor. Det beror inte heller enbart på att man saknar gemensamma intressen eller andra beröringspunkter med övriga utan också att om det nu skulle infalla sig så att man hittade ett delat intresse är det också på olika nivåer av kunskap eller förståelse vilket problematiserar kommunikationen. Även humor kan vara ett problem eftersom intelligenta människor sannolikt har en annan standard för vad som är roligt och förstår dessutom mer och snabbare än andra.

Slutligen vill jag påpeka att man bör i samtliga sammanhang vara försiktig med att förkasta vissa uttalanden vilket i detta sammanhang yttrar sig i att man bör ta det här på allvar även om man inte upplevt det själv, eftersom man aldrig kan veta hur andra personer upplever världen och alla människor förtjänar ett visst mått av respekt.

jonsch skrev:Men om man antar att man finner sig i en övertydlig vi-och-de-uppdelning?

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter, men man växlar väl beteende beroende på vilken grupp man befinner sig i för tillfället - oftast omedvetet tror jag.

Krake prickade förmodligen in problemet.

Mina tankar och känslor fladdrar mest runt i huvet och jag uppskattar verkligen när ngn tar sig tid att samla sånt till teorier. 'Precis just så känner jag' - och då har ngn lyckats formulera det i ord. Henrik Mårtenssons text är väldigt omtänksamt.

Krake skrev:också att om det nu skulle infalla sig så att man hittade ett delat intresse är det också på olika nivåer av kunskap eller förståelse vilket problematiserar kommunikationen

Detta kanske är det som tar bort den sista vitsen med kommunikation i vissa avseenden.