Vissa dagar kan jag känna mig helt ok, visst har jag mina problem men jag känner igen dem, accepterar dem och skrattar lite alltihopa. Liksom oj, där missade jag igen att hälsa och jaha, nu ska jag på arbetspraktiken så måste jag se till att jag sover tillräckligt mycket för att det ska funka.

Och sen finns det de dagar, och perioder, då myror kryper under skinnet och jag bara vill bort till mitt "bo", dagar då jag skulle ha lust att ringa till dagis att dottern är hemma för att jag inte skulle orka med processen föra-till-dagis. Dagar då tiden liksom blir annorlunda, antingen väääldigt långsam eller alltför snabb, då liksom klockan inte har med tiden att göra.

Dessa dagar är klumpigheten större än normalt, allt faller mig ur händerna och jag vinglar som om jag vore full. Bilkörning är svårt för att avstånd och hastighet är svåra att bedöma, för att inte tala om höger/vänster och var går vägen? Andra människor, såna som inte är helt nära, blir som pappersdockor. Tvådimensionella och oviktiga. Jag var och handlade idag och det var en pina att betala, hellre hade jag gått hem baklänges på tårna än gjort det enkla man ska när man betalar sina varor. Allt blev ett enda kaos och i fel ordning, och jag kunde inte ens tiltta på kassörskan. Vinglade sen ut med mina varor när jag efter en evighet fått dem i kassen. Då jag kom hem var jag så slut att jag somnade bums.

Är det nån annan som har det såhär, och vad beror detta månne på? Jag vet att det påverkar mig negativt om jag varit "för" social, men ibland hittar jag inget mönster. Det bara kommer över mig, och ingenting funkar. Det hjälper lite att sova, men annars vet jag inte hur jag ska hantera detta.

Orsaken kan vara att olika sociala situationer kräver olika mycket tanke(efter)arbete samt neurologiska processer som är kaotiska (instabila) och därmed kräver olika lång tid att stabilisera sig.

För att hantera det så kan det vara smart att ordna livet så att du kan variera tiden för jobb och annat. Folk får helt enkelt sluta att betrakta dig som ett förutsägbart urverk.

plåtmonster skrev:För att hantera det så kan det vara smart att ordna livet så att du kan variera tiden för jobb och annat. Folk får helt enkelt sluta att betrakta dig som ett förutsägbart urverk.

Så är det... I studierna är det lite svårt för lärarna att förstå hur jag inte kan studera mer än ca 50%, då jag får goda vitsord i allt jag gör. Grejen är den att jag inte klarar av att ha 10 ofullbordade kurser på samma gång, och dessutom vet jag aldrig vilken nivå som krävs för att bli godkänd - jag gör det som står i kursens målsättningar och då lär jag mig oftast "för mycket". Nej, jag är nog inget urverk... Min sster kan inte fatta varför min dotter är så ofta hos mormor, det ska liksom vara "rättvist" och hennes barn ska vara där lika mycket. Hon har ingen AS-problematik och barnens far är också med i bilden, men min ork är inte riktigt förutsägbar.

Jag har inte berättat för så många om min diagnos, den är så pass ny. Jag borde väl det kanske, fast jag har egentligen inte behov av att förklara mig heller Jag försöker komma på ett bra sätt att berätta. En god vän som jag berättade för om diagnosen tyckte bara att jag inte ska tro allt som jag läser på internet