Diskussionen svallar om aspisars förmågor att leva sig in i känslor. Jag saknar en bit i diskussionen.

Folk brukar bli överens om att det inte finns något särskilt hos aspiesar vad gäller hur mycket känslor man har, utan att de där bara är folk i mängden. Somliga mänskor på planeten har mer, andra mindre.

Och att det är ett eller annat med datatolkning som är särskilt i hjärnan på aspiesar. Nåt med att se känslor i ansiktet på andra exempelvis.

Men
[URSÄKTA ETT STYCKE OM MIG; HOPPA GÄRNA ÖVER!]
min hjärna orkar inte längre.

Jag var en passionerad människa i ett helt ungt liv. Och ständigt sökte jag romantiseringar och annat känslointensivt. Kanske delvis i brist på... socialt umgänge. Men också tvärtom, tror jag;

min hjärna behöver nog intensiva känsloupplevelser, kanske för att jag ska kunna skilja tydligt mellan känslorna - eller nä, jag älskade svaga, fina nyanser också. Men nåt behov av det starka hade/har jag.
Och eftersom andra unga saknade det behovet så blev jag sällan överens med andra om vad som var kul att syssla med; umgänget tröt.

Känns det där igen?
Jo delvis, vet jag ju; mycket av det härliga med Aspergerforum är för många att man hittar folk här som delar intensivt intresse för saker.
Är det någon som förstår sig på det här behovet av intensiva känsloupplevelser i nån mån?

Och, kanske framför allt: Hur är det mån tro med entisar? Och med oss aspisar överlag? Jsg menar:
Hur starka känsloupplevelser behöver folk? Hurdan är fördelningen för det bland folk? Och vad anses normalt? Allmänt i samhällsdebatten alltså, hur svaga eller starka känsloupplevelser går folk omkring och har? Hur starka känslor behöver folk för att ta sig ur sängen på morgonen; vad driver dem att alls vilja något?

Min stackars hjärna verkar inte orka längre. Efter en känslotopp för ett par år sen föll allt till gråhet som nu har uppgraderats till vitt brus; trevlig likgiltighet utom i korta, intensiva och längre, halvtrevliga stunder. Men det är kanske så /litet/ som vanligt folk känner? Har jag blivit vanlig?

Ingen aning... Det verkar som om det i allmänhet inte talas så mycket om känslor, kanske för att alla förutsätts känna ungefär lika mycket och likadant, eller möjligen för att varje individ utgår från sig själv och tror att känslor funkar på samma sätt hos andra även fast det är olika saker som triggar känslorna.

Har hört att människor känner många fler känslor än de är medvetna om.

När jag var liten var jag mest glad. I tonåren var jag nästan alltid arg. Om jag har någon specifik större känsla nu är det nog oftast stress och ångest. Tror det har med livssituation att göra.
Jag har inget direkt behov av intensiva känslor, men saknar den där förmågan att ha roligt som jag hade som barn. Nu är det mesta antingen likgiltigt, jobbigt, halvtråkigt, halvtrevligt, eller intressant på ett intellektuellt plan. Gråhet och vitt brus är bra beskrivningar.

Är du säker på att det inte finns t.ex. depression med i bilden? Eller mediciner eller droger? Bara för att du är aspergare så behöver det inte vara den enda anledningen till varför du är som du är. Jag tror det finns alldeles för många variabler för att kunna konstatera det mesta av det du säger; hur mycket du är aspis, hur mycket du är NT, hur mycket du behöver av det ena och det andra. Det beror på så mycket mer än bara din atypiska neurologi. Jag tror att alla människor känner ett starkare behov av något om de A) vill ha det och B) saknar det. Dessutom tror jag att det är naturligt att gå från att sakna något, till att desperat vilja ha, till att kompromissa, till att desperat sakna igen när man märker att kompromisserna inte räcker till, och till sist bli totalt överrumplad. Det är väl så självmordstankar till slut visar sig; sorg blir depression, depression blir desperation, desperation blir hopplöshet.

Som 13-åring gick jag från att vara känslig till att vid 17 inte känna något alls. Verklighetskänslan fanns inte där öht. Jag skulle inte kunna skriva dessa rader i det tillståndet. Jag var helt borta privat, och spelade bara en roll inför andra för att låtsas verka frisk och glad. Har detta något med asperger att göra? Skulle detta se annorlunda ut öht om jag inte hade haft asperger? Jag tror faktiskt inte det. Men jag kanske inte heller är en typisk aspergare. Problemet med våra diagnoser är ju att de egentligen är väldigt generella. De pekar ju bara på några få personlighetsdrag. Men t.o.m. dessa drag varierar kraftigt mellan oss alla. Vi är inte så lika varandra som jag tror att många aspergare skulle vilja. Jag tycker däremot faktiskt att detta är bra; jag har hellre en stor variation av människor än att hänga med kloner.

Jag har i vuxen ålder dock konstaterat att jag är en man av kontraster; jag tror på "medelvägen", att det är vägen man ska gå i livet, men jag kan inte leva efter den. Jag blir alldeles för uttråkad av att bara få en liten smakbit. Jag vill hellre vara fullt ös i alla riktningar; Jag vill hoppa fallskärmshopp cykla off-road och mingla med folk på förmiddagen, ha en terapeutiskt helande stund av lugn för mig själv på toppen av ett berg, och sedan ha en romantisk middag med en trevlig tjej på kvällen. Att jag vill ha starka känslor är ganska tydligt. Men har det med asperger att göra? Ingen aning! Men vad spelar det för roll? Hur du och jag fungerar kanske inte måste förklaras i någon regelbok. Vi kanske är så pass unika trots våra diagnoser att det inte finns någon mening med att försöka leta efter manualen. Inte för att du kanske gör detta just nu. Men oavsett hur mycket likansinne du kan hitta hos andra här i trådar som denna så kommer du fortfarande att vara så pass unik att då kanske behöver något mer än våra råd och teorier? Om du har gått från att vara (hög?)känslig till att vandra runt med lakanet över dig (känner dig som ett spöke ) på ett år så måste ju något vara väldigt fel.

Om du provar att strunta i diagnoser för en stund och bara förklarar hur du tänker, hur du känner, vad som hänt dig osv, så kanske vi kan komma fram till något bättre? Jag tror knappast att du ska se denna plötsliga förändring som ett steg från AS till NT. Det låter inte normalt från något perspektiv. Din hjärna kanske helt enkelt är trött och behöver avstressas?

Er båda besvarar jag i samma inlägg.

Kattmat, det kan helt visst vara som du skriver, angående folks tystnad om känslor. Fast du fick mig att komma ihåg att många älskar att spela aggressiva datorspel och gå på fotbollsmatchar, gråta i biomörkret och att vara förälskade, m.m.. Vilket tyder på att folk i gemen faktiskt törstar efter intensiva känslor trots allt.

Men jag vill känna det intensiva i vardagen! Och har mist förmågan. Och fortsätter att undra om folk nöjer sig med känslomässigt grå vardag mellan känslotopparna, som det verkar, eller om folk i gemen är lika störda av sin känslomässiga oförmåga som jag blivit.

Och som du skriver att du är, Kattmat. Beklagar!

Jo i barndomen "var det roligt nästan jämt". Det tror jag att de flesta mänskor minns det som. Allt var nytt och sinnena var känsliga, tror jag det beror på.

...

Nej, rojona, jag är inte säker på att det inte ligger en depression mitt i min bild. Det är bara det att jag var svårt deppig, ofta rejält olycklig men också kraftlöst deppig, även när jag var nöjd med känslointensiteten i livet. Nedåt som uppåt gick vågorna lika häftiga - i den mån behärskade jag nånsin upplevt häftighet att tala om. Ingen koleriskhet i mitt sinne. Nu däremot mår jag knappt det minsta dåligt. Allt är bara lakanstäckt, som du skriver.
Medan folk som diagnosticerats av och verkligen lidit av depression brukar uppleva apati som hindrade av ett lakan men samtidigt brukar må kännbart dåligt.
Så jag undrar dessutom vad "depression" egentligen är. Ett par elelr fler olika saker det också kanske, precis som "aspighet" kanske är?

Du verkar tro som jag att "aspighet" är en så spretig diagnos att den är rätt oanvändbar för dem flesta av oss diagnosticerade; nästan inget som funkar för någon annan funkar för en själv. För mig verkar "aspisar" vara mer olika varandra än vad vanligt folk är.

Men lik förbannat. Så känner många på forumet starkt igen sig i många andra. Vissa bl.a. i det här med intensivt intresse, intensivare än vad folk i gemen verkar kunna känna.

Så jag ställer frågan här på forumet. Och undrar särskilt om folk här tror att entisar i gemen störs mindre av känslobrist än vad folk här gör. Om folk här tror att entisar i gemen har känner sån känslobrist att de har svårt att komma ur sängen de flesta morgnarna och om entisar i gemen är nöjda med känslomässigt lugn vardag. Eller känner sig lätt störda av känslomässigt lugn vardag men liksom jag är hindrade av ett mentalt lakan från att ta sig ur just detta vita.

Om folk i gemen går runt och känner som jag har jag hittat en utgångspunkt. Annars också.

jonsch skrev:undrar särskilt om folk här tror att entisar i gemen störs mindre av känslobrist än vad folk här gör.

De kanske får sitt känslobehov fyllt genom att passa in och delta i sin lokala flock vilken den nu är.