Först av allt, jag har ingen diagnos, men väntar på utredning för "något" inom autismspektrat. Det är på gång i alla fall efter 15 år i psykiatrin

Kaos inombords och kaos utvändigt är det just nu.

För det första ska jag flytta med början 1 februari och senaste veckan sedan jag fick ett svar på en inlagd husannons, har varit väldigt jobbig. Allt jag har grej på i mitt liv vänds upp och ner, rutiner och system hamnar upp och ner och det blir...Ja just det...Kaos

I morse kom min ena kontaktperson i öppenpsykiatrin hem till mig för att hon ville berätta att hon kommer att sluta sista januari. Det kändes som att bli utknuffad ur ett flygplan utan fallskärm. Det är hon som dragit igång detta med utredningen igen och lovat mig att hon ska göra ALLT för att det ska genomföras. Ännu mera kaos och oordning inom mig och jag känner att hur fan ska jag överleva detta?

Jag har alltid haft svårt för förändringar som jag inte kan kontrollera/välja själv. Det blir kaos och det blir stress och det blir en jäkla röra och jag mår väldigt dåligt tills jag får på klart med nya vanor och system.

Jag är i sig inte så rutinbunden, men sen när det blir förändringar så kraschar allt och jag inser att jo, jag är systembunden eller hur jag ska säga.

Det jag funderar över så är att ni som har AS kan det vara så här för er? Hur fungerar ni när saker förändras utom er kontroll? Berätta gärna!

Jag kan själv ta spontana beslut till ganska drastiska förändringar, och har svårt att sätta upp rutiner för mig själv. Det är lönlöst att jag själv sätter upp scheman, mål och liknande för mig eftersom jag inte respekterar min auktoritet utan ändå gör som det faller mig in för stunden. Jag kan t.ex. inte bestämma "om jag inte tränar 3 ggr/vecka får jag inte äta choklad" eftersom jag vet att jag kan ge fan i det och ändå äta choklad. Jag behöver någon typ av yttre motivator, t.ex. lön eller betyg, som jag inte själv kan ge mig, för att disciplinera mig - och då brukar det gå bra.

Däremot andras infall har jag svårt med.

Om någon t.ex. föreslår att vi ska åka in till stan och ta en fika och jag inte var beredd på det, känner jag stort motstånd mot att göra det. Andras planer vill jag helst veta dagen innan, eller åtminstone några timmar innan, så att jag mentalt kan förbereda mig på att det blir så. Men det fungerar tvärt om också - om jag ställt in mig på att t.ex. hjälpa mamma och handla, och hon ändrar sig och inte vill handla just då, då blir jag också frustrerad eftersom jag hade ju ställt in mig på att handla.

Ett tips är att ordna det så att andra inte KAN ställa till det i planeringen. Huvudprincipen är att vara herre i eget hus. Andra metoder är att helgardera sig så att även om plan A går i stöpet så finns plan B som är lika bra (t.ex fler personer som kan fixa något). Sedan bör man skapa rutiner och inte låta något yttre rubba på det och om man kommer ur rutinerna så försöker man hitta första tillfället att komma in i dessa igen.

Kattmat skrev:Jag kan t.ex. inte bestämma "om jag inte tränar 3 ggr/vecka får jag inte äta choklad" eftersom jag vet att jag kan ge fan i det och ändå äta choklad.

Man kan också bestämma att man t.ex tränar 3 ggr/vecka oavsett och äter så mycket chocklad man har lust med.

Kattmat skrev:Om någon t.ex. föreslår att vi ska åka in till stan och ta en fika och jag inte var beredd på det, känner jag stort motstånd mot att göra det. Andras planer vill jag helst veta dagen innan, eller åtminstone några timmar innan, så att jag mentalt kan förbereda mig på att det blir så. Men det fungerar tvärt om också - om jag ställt in mig på att t.ex. hjälpa mamma och handla, och hon ändrar sig och inte vill handla just då, då blir jag också frustrerad eftersom jag hade ju ställt in mig på att handla.

Då säger man att man denne var för sen med att bestämma fika. Och så låter man bli att åka med mamma att handla.

plåtmonster skrev:

Kattmat skrev:Jag kan t.ex. inte bestämma "om jag inte tränar 3 ggr/vecka får jag inte äta choklad" eftersom jag vet att jag kan ge fan i det och ändå äta choklad.

Man kan också bestämma att man t.ex tränar 3 ggr/vecka oavsett och äter så mycket chocklad man har lust med.

Jag kan som sagt inte sätta upp regler för mig själv, eftersom jag struntar i dem. Hur regeln är formulerad spelar ingen roll.

plåtmonster skrev:Då säger man att man denne var för sen med att bestämma fika. Och så låter man bli att åka med mamma att handla.

Ja, om någon plötsligt och abrupt vill göra något brukar jag säga nej. Det är inte direkt så att jag skrev för att få råd, utan för att Chaoskvinnan frågade hur man fungerar när saker förändras utom ens kontroll. Jag svarade helt enkelt med hur jag fungerar.

Chaoskvinnan skrev:Jag har alltid haft svårt för förändringar som jag inte kan kontrollera/välja själv. Det blir kaos och det blir stress och det blir en jäkla röra och jag mår väldigt dåligt tills jag får på klart med nya vanor och system.

Jag är i sig inte så rutinbunden, men sen när det blir förändringar så kraschar allt och jag inser att jo, jag är systembunden eller hur jag ska säga.

Det jag funderar över så är att ni som har AS kan det vara så här för er? Hur fungerar ni när saker förändras utom er kontroll? Berätta gärna!

Det är just förändringar jag inte kan välja själv eller kontrollera som är svåra, oftast inte såna jag planerar själv. Jag gillar t.ex. att resa, och har inte svårt att sova på nya ställen. Däremot har jag oftast med mig en egen vattenkokare om jag bor på hotell för att få mitt kvällsté som jag alltid ska ha. Och eftersom jag har väldigt svårt att ändra mina matrutiner äter jag lika ofta på hotellrummet för att få det jag vill ha. Jag kan nog käka på restaurang också, men måste liksom hålla balansen med mina "egna" livsmedel.

Jag har blivit oändligt mycket bättre på förändringar, eller rättare sagt mina egna reaktioner till dem. Tidigare då allt blev kaos, t.ex. då semestern började/slutade reagerade jag ofta väldigt negativt. Nu har jag lärt mig acceptera mina reaktioner bättre. Svåra tillfällen kan dyka upp nu som då, om jag ställt mig in på att först dammsuga, sedan läsa på tent och efter det gå till gymmet, blir hela dan förstörd om telefonen ringer oplanerat och min tidtabell förskjuts med en kvart... Men jag har faktiskt utvecklats en hel del inom detta, helt enkelt genom att acceptera att inte jag kan styra världen. Inte ens den lilla del jag befinner mig i.

Lycka till med utredningen!

-Man har ett eget ansvar när det gäller att forma sitt liv.

Man måste ta hänsyn till sig själv, till sin egen psykologiska sammansättning.
Man kan inte ignorera saker som perceptionsöverkänslighet...lika lite som man kan ignorera pälsdjursallergi.

Man får reducera antalet stressmoment och inte ta på sig mer än man klarar av.
(Är man ljudkänslig ska man inte ha sjutton undulater)

Man får hitta strategier och förhållningssätt för sånt man inte kan undgå att konfronteras med.

Tack för era svar, intressant. Just som du skriver KrigarSjäl jobbar jag på och har gjort många år, men jag tycks aldrig lära mig. Jag utsätter mig alltid för för mycket stimuli och stress. Jag är väldigt ljudkänslig och blir helt slut av att vara bland folk bara på grund av det, men ändå utsätter jag mig för det. Jag hittar liksom ingen balans

napoleon78 - Jag har också blivit bättre på förändringar av "små saker", men när det händer större förändringar så blir det väldigt jobbigt.

Utsätt dig för stimuli och stress bara om det verkligen ger dig något rejält tillbaks och lär dig hur stor dos du klarar av samt sätt en gräns där den går. Hindra all form av påtvingade förändringar och hitta framförallt en plats där du kan återhämta dig och vila utan störningar.

Var mer känslig för förändringar förrut men har arbetat bort det. Lägger inte så mycket vikt i att mina rutiner förändras. Ändrade på mig då jag insåg att den där envisheten vid rutiner bara förstör mitt liv: man måste vara flexibel för att fungera tyvärr - annars blir det svårt.

Men du kanske har något som gör att du orkar med dessa ständiga omställningar?

Jag klarar av förändringar rätt så bra så länge som jag har ett "bo" med någotsånär bestående egenskaper som jag kan kommma tillbaka till. Men blir det för mycket "okända" inslag så mår jag dåligt.

T.ex. mår jag jättedåligt om mitt hem ser otrevligt ut (t.ex. för att jag har tagit ner gardinerna). Det hjälper inte ett dugg att jag vet intellektuellt att de bara ska tvättas och strykas och hängas upp igen - jag mår eländigt tills de är på plats igen.

När jag mår dåligt tenderar jag att regrediera, bli deprimerad och allmänt korkad (vilket stör mig alldeles oerhört).

På jobbet är jag oftast "på tårna" hela tiden och det gör att jag inte har några problem med förändringar. Sen jobbar jag också med något som jag brinner för, och det gör det förmodligen enklare att klara av när det blir för mycket, eller för rörigt.

Kanske man skulle ha två hem så att man kunde leva i det ena medan man jobbar med att städa det andra och vice versa?