En del asperger-experter, bla Tony Attwood, talar om att en del personer med AS väljer en partner som är vad man kallar för empatisk och väldigt neurotypisk. Stephen Shore berättar tex. att hans fru är till stor hjälp i det sociala. Men det finns säkert många med AS som attraheras av empatiska kvinnor som är väldigt förstående och enklare att umgås med. Man kan ju få intrycket att AS gör vissa män till ett barn i vissa avseenden. Frun måste ibland ta hand om mannen och agera moderligt. Skulle personer med AS dras till moderliga personer? Ja eller så dras moderliga personer till folk med AS? Är det vissa typer av personer som är mer AS-vänliga?
Vad är egentligen sanningen om detta?

Ja, jeg var forelsket en gang, og det var nok slik at jeg så på henne som en mor også.

Fæle onde røya truet med å politianmelde meg, enda det var hun som begynte (tror jeg da.)

Jag personligen, som heterosexuell kvinna med aspergers, har aldrig dragits till moderliga män.

Laika skrev:Jag personligen, som heterosexuell kvinna med aspergers, har aldrig dragits till moderliga män.

Haha...detta gäller ju bara asperger-män/pojkar. AS-kvinnorna kanske har nått liknande fenomen, eller?

Extra-pappa? eller vill ha någon att ta hand om?

Jag är sjuksköterska, väldigt inkännande, empatisk och känner definitivt igen mig. Jag dras till personer med aspergers syndrom. Antar att jag inte är rädd för människor som beter sig annorlunda, jag vill förstå varför och ser det som medmänsklig plikt hjälpa till när saker inte funkar. Jag har haft ett ex med Aspergers och är nu på väg att inleda en relation med en annan kille som har asperger.

-Sjuksköterska, det är ett yrke jag har respekt för.

Välkommen hit ska du vara!

Jag dras till killar som är lika mig. Som har liknande åsikter/intressen och känslor. Många säger att olikheter är bra, självklart kan det vara så. Men inte för mig.

Jag läste också detta, att killar med AS ofta vill ha någon som agerar moderligt och som är förstående. Läste att AS tjejer gärna vill ha någon som sin pappa som agerar skyddande.

Jag förlorade min pappa när jag av yngre, han var hela min värld. Det trygga togs ifrån mig. Så för mig stämmer det. Han och jag var väldigt lika. Han var mitt skydd.

Attraheras enbart av såna personer.

senorita skrev:Jag är sjuksköterska, väldigt inkännande, empatisk och känner definitivt igen mig. Jag dras till personer med aspergers syndrom. Antar att jag inte är rädd för människor som beter sig annorlunda, jag vill förstå varför och ser det som medmänsklig plikt hjälpa till när saker inte funkar. Jag har haft ett ex med Aspergers och är nu på väg att inleda en relation med en annan kille som har asperger.

men i yrket måste man väl enbart vara så kallat professionell?
Du dras till vissa personer men är det mestadels medvetet eller omedvetet?

jesusiscool skrev:

senorita skrev:Jag är sjuksköterska, väldigt inkännande, empatisk och känner definitivt igen mig. Jag dras till personer med aspergers syndrom. Antar att jag inte är rädd för människor som beter sig annorlunda, jag vill förstå varför och ser det som medmänsklig plikt hjälpa till när saker inte funkar. Jag har haft ett ex med Aspergers och är nu på väg att inleda en relation med en annan kille som har asperger.

men i yrket måste man väl enbart vara så kallat professionell?
Du dras till vissa personer men är det mestadels medvetet eller omedvetet?

Jag skiljer på yrkesliv och privatliv.

Jag dras nog omedvetet till asperger-personligheter i mitt privatliv. Eller snarare är det väl så att jag accepterar sidor hos människor då jag känner till diagnosen. Sidor som människor utan kunskap om asperger inte skulle acceptera hos en partner.

Varför gör alltid kopplingen att folk med aspergers inte kan vara empatiska?

Det låter som det i påståendet. Jag har både aspergers och är en extremt empatisk person, till den nivån att det ställer till stora problem för mig.

Men antingen är jag tillsammans med en empatisk människa eller är jag ensam, för jag älskar att prata känslor och jag älskar att finnas till hands för de som mår dåligt och som jag älskar, det ger mig mening.

Problemet med att prata känslor är ju att det sällan leder till några lösningar och man får sällan något tillbaka. Blir som man köper intimitet mot att vara stöttande. Min erfarenhet är att man sedan får mindre uppskattning ju längre tiden går och sedan blir man mött av förakt i form av passiv aggressiva antydningar och förolämpningar.

Jag tror inte det handlar om att personer med AS saknar empati. De kan tycka synd om och känna med andra människor. De är ofta fulla med känslor, som alla andra.
Däremot kan vissa ha svårt att sätta sig in i andras situation. Förstå varför människor reagerar som de gör. Det är inte samma sak! Att förstå att någon är ledsen och "tycka synd om", som att förstå VARFÖR någon är ledsen.

Jag är subklinisk, rätt långt från diagnos, men ändå långt åt AS hållet. Så jag kan inte helt säga hur det är för en som har diagnos, men vad jag kan säga att min fru och mina få nära vänner är mycket sociala människor. Det är "wannabees" som jag har svårast med, de som uppträder som om att de måste kämpa för "sin sociala position". De kämpar i ett race jag inte behärskar. Men en genuint sociala/empatiska människor brukar jag ha behållning av och de verkar ha god behållning av mej.

Det är som om de riktigt sociala uppskattar det direkta samtalet man får med oss. Och åtminstone jag lyssnar gärna på vad en sådan människa har att berätta. Eftersom de är goda kommunikatörer så kan man förstå dem. Lite svårt att förklara. Det är inte direkt att opposites attract, mer att det finns någon slags gemensam yta. Jag trivs helt enkelt i deras sällskap - obs mellan 4 ögon! Kommer det fler spelare i gamet blir det en heelt annan historia... Men på tu man hand verkar de uppskatta mej också,som sagt.