plåtmonster skrev:

Hettan skrev:NT klarar ju att fortsätta leka maskerad men jag var tvungen att adaptera.

Maskerad - lek som inte tillför något reellt värde.
Adaption - sådant som kostar ork men som inte ger betalt (oftast).
Ta betalt för adaptionen med andra ord.

Adaption kan gå åt olika håll, om man adapterar för att försöka fungera som en NT så kräver det massor med energi och man går till slut in i väggen, om man däremot adapterar för att anpassa sig till den person som man faktiskt är (vilket både Hettan och jag har gjort) så slutar man att slösa energi och mår mycket bättre och slipper den förbannade maskeraden.

Som svar på trådfrågan, numera fungerar det alldeles utmärkt. Det är ytterst sällan jag gör mig till, jag har numera egen verksamhet (startar snart eget företag) och jobbar mestadels hemifrån vilket är väldigt skönt, jag jobbar när det passar mig och har sällan någon stress.

Miche skrev:adapterar för att anpassa sig till den person som man faktiskt är

Kan du utveckla det där?

Det fungerar men jobbigt med alla rutiner o så då.

plåtmonster skrev:

Miche skrev:adapterar för att anpassa sig till den person som man faktiskt är

Kan du utveckla det där?

Japp...

Jag försökte att vara en "normal" människa en gång i tiden, orken tog slut då. Numera har jag anpassat mig till mina förutsättningar och lever efter dem, jag gör det jag orkar med, låter bli att anpassa mig efter NT-världen och är mig själv helt enkelt utan en massa krusiduller.

Förstår precis vad Miche menar.

Om vi nu är annorlunda har vi också rätten att leva annorlunda på vår sida.

Det finns ingenting som säger att osten man äter skall vara en gemensam hushållsost som alla petar på med smörbemängda fingrar vid frukosten.

Det är bara konvenans - ingenting annat.

Jag för min del äter bara ost ur obruten förpackning, som ingen annan varit och fingrat på.

Och jag har helt slutat äta frukost kollektivt.
Eftersom det är bland det värsta jag vet; smaskljud, klirrande bestick, räck mig saltet, räck mig sylten, räck mig kaviarn, nån tar på mjölkpaketet med kletiga fingrar, hämta kaffekoppar, vem ska ha mjölk i, HALLÅ vem ska ha mjölk i och så vidare.

I hate it.

Min frukost skall vara tyst och rörelseekonomisk som en zen-ritual.

Om jag hälsar på hos folk äter jag min frukost före eller efter de andra - och det får de finna sig i.

Det är såna vardagsgrejer.
Det är av yttersta vikt att jag följer mina egna rutiner och inte andras, gör jag inte det är dagen förstörd.

Man kan lika lite tvinga in en neurotyp i mina vanor som mig i deras förresten.
Inget är mer rätt eller fel än det andra men alla måste få ha sitt sätt att göra saker på.

Om jag packar en väska gör jag det fem minuter innan jag drar - att börja packa kvällen innan betyder att packa i omgångar och jag gör inte saker i omgångar utan allt direkt, i ett svep.

Miche skrev:Numera har jag anpassat mig till mina förutsättningar och lever efter dem, jag gör det jag orkar med,

Det är rätt naturligt.

Miche skrev:låter bli att anpassa mig efter NT-världen

Det kanske blir svårt att behålla jobb osv eller skaffa affärskontakter då?

Man kan ju ha rätt utan att så att säga få möjlighet att i praktiken nyttja den rätten.

Håller med Krigarsjäl om detta med kladdiga matgäster som glömt bort detta med hygien är ett otyg vid gemensamma måltider. Även om slammer, smaskljud (usch), klirrande bestick, räcka saker, gruppfrågor mm går an för egen del.

plåtmonster skrev:Det kanske blir svårt att behålla jobb osv eller skaffa affärskontakter då?

Tack vare att min AS är som den är så funkar det alldeles utmärkt för mig.

Jag tillhör de sociala Aspergarna dock så missar jag massor av signaler och sänder ofta ut fel signaler men det har ytterst sällan inneburit några problem för mig inom arbetslivet. Mina andra svaga sidor märker inte mina affärskontakter av heller.

Tja, det är väl skola och anställdslivet som är problematiskt när man skall trängas ihop till en "lagspelare" trots att man inte har något gemensamt.

Jag ska först säga att jag inte har någon diagnos ännu, men den lär väl komma inom en inte så avlägsen framtid. Jag känner igen mig i det mesta jag läser och även i det jag diskuterar IRL med medlemmar här ifrån forumet.

Jag jobbar och är relativt social (det kan dock variera en del), men jag jobbar bara 75% (självvalt) och kommer nog aldrig jobba 100% igen. Om det inte är något eget.

Catrin skrev:jag är äkta och ärlig. Jag ljuger i princip aldrig och har alltid vart trogen mina partners.

Samma här på alla punkterna. Ärligheten leder till en del problem mest i arbetslivet. Jag har inte heller alltid varit så bra på att ..eh.. vara diplomatisk med kritik, men jag jobbar på problemet.

Catrin skrev: Tycker det är skönt att jag vet vem jag har och att jag står för mina åsikter.

Ja. Det blir bättre med åren också. Det är ju helt enkelt bra att kunna stå för sina åsikter.

Catrin skrev:Att bli uppslukad av mina intressen och då bara njuta är också väldigt positivt.

Javisst. Jag blir väldigt uppslukad och det är väldigt givande för det mesta. Jag blir så uppslukad att det lär vara i princip omöjligt för mig att ha någon relation öht. och det är inget jag (tyvärr?) hetsar upp mig över. Jag tycker det är skönt att slippa det bekymret (som det alltid blir förr eller senare, rent statistiskt) och fokusera på annat. Jag håller på med många kreativa hobbyprojekt, kan man väl säga.

Catrin skrev: med "vanliga" tjejer eftersom dessa oftast pratar om onödiga saker och kräver mer än vad killar gör.

Sk. "normala" och "vanliga" människor kan jag inte riktigt umgås med alls. Jag har inget att prata om direkt. Vad pratar man om? Bilen (har ingen, kommer nog aldrig ha)? Semestern? Vädret? Det enda som alltid funkar (i Stockholm) är bostadsmarknaden, men det avverkar man ju oftast på 45 minuter (men jag skulle väl kunna sitta och prata om det i dagar, i och för sig).

Catrin skrev: Jag har svårt att förstå människor och kan misstolka om man inte pratar tydligt.

Jag tror mig vara ganska bra på att tolka människor. Däremot är andra dåliga på att tolka mig. Med all rätt också. T.ex. hoppar jag över mycket information när jag förklarar saker. Framför allt sånt som jag tycker att "alla känner till", så att säga. Kanske en del sånt i det här inlägget? Vem vet? Inte jag i alla fall.

Catrin skrev:Jag hatar att prata i mobilen och svarar inte om dolt nummer ringer eller om någon jag inte vet vem det är ringer på min dörr.

Jag gillar att prata i telefon med vissa. Vissa funkar det inget vidare med. It takes two to tango... osv.

Catrin skrev:Speciellt om jag inte får chansen att mot argumentera det

Det där är ju ingen lek. Jag är ganska bra på att ta saklig kritik, men jag tycker det är ohyggligt jobbigt att få orättvis och kanske felaktig kritik mot mig (det händer ganska ofta) som jag inte får chansen att försvara mig mot.

Jag är väldigt lugn och sansad av mig, men det blir ju ofta(st) "Jag orkar inte prata om det". Det är ju enklast så eftersom jag ibland, eller kanske ofta tom., kan komma med ganska bra argument till varför dom har fel och det är orättvist.

Catrin skrev: har alltid vart trogen mina partners.

hearnothing skrev:Samma här.

Jag också. Det är ju ganska bra, det är verkligen långt ifrån alla som är det. Så ni har gjort något bra.

Det knepigaste med att vara mig själv är att jag ska inte prata när jag inte har något att säga, utan endast när jag har något vettigt att säga eller när någon ställer en fråga. Annars ska jag lyssna och ställa frågor, om jag då inte har vettiga inslag att tillägga i det dom pratar om.

Dock så gör min sociala ångest att jag har svårt med det här, jag vill se till att mina gäster har trevligt ... men det är egentligen inte mitt ansvar, det är bådas ansvar och jag ska inte behöva göra mig till.

Ett kortfattat svar för mig skulle förresten bli: "riktigt dåligt". Men det blir mindre dåligt med åren och jag hoppas på att det kan vara "bra" relativt snart.

Jag tror att något som har gjort mitt liv lite svårt, är at jag inte finner en stabilitet. Jag har dom sista 20 åren hoppat från en sak til något helt annat, och til något helt annat igjen. Både bostad och jobb och annat. 8 månader här och 6 månader där. Ena dagen jobbar man i en butikk, andra dagen jobbar man i skogen, så plötselig målar man tavlor i ett halvt år, osv osv. Människar, jobb och bostäder och slikt är något som bara flyr förbi mig.

jag vil ha lite stabilitet, jag behöver det. Det är svårt att leva på det viset.

Jag har också Aspergers syndrom, men med ADD.

...och lever i stora drag ett deprimerat liv, i vilket jag ofta känner att det är snart dags för att lämna jordelivet i förtid. Mina intressen, som jag hela livet har älskat mer än livet självt, känner jag har nått sin kulmen, att jag inte utvecklas längre, inte ens när jag ruckar på utövandet i syfte att finna variation och således en återfunnen lust att fortsätta intressa mig, och fortsatt lust att leva.

Troligt är att jag förmodligen inte hade levt idag om det inte vore för en barndomsvän, för trots att jag nått en vägbom intressemässigt som väcker suicidtankar så vill jag inte göra min barndomsvän ledsen om jag går bort, dessutom är hon den enda i hela mitt liv som uppskattat mitt visuella konstformande så mycket som hon gör, och jag minns inte senast någon annan gav mig så mycket beröm för mina saker som hon alltid gjort och gör. Hon gör mig så himla glad och göder mitt intresse som leder till en hoppfullhet och skaparglädje jag aldrig känner igen mig hos. Trots vägbomen (som är en metafor för en psykisk trötthet och idétorka) så får hon mig att vilja springa rakt mot den - och igenom.

Men hon lever sitt liv. Som hon har. Och när jag är själv, vilket jag är 99,99999% av mitt liv, så är jag hemma, isolerad från allt som är jobbigt, vilket är ljud och ljus i största allmänhet. Jag tål det bara inte. Likaså människor.

Människor har alltid haft problem med mig. Jag har alltid haft problem med dom också, men jag kan resonera för mig själv att personer som mobbar, slår, skadar, trakasserar mig gör det med anledning av att dom är bra mindre begåvade och märkliga varelser som prioriterar fel konstant, slösar bort pengar och agerar efter hur dom mår än efter vad som i längden är realistiskt - något som jag behållit för mig själv medan jag utstått allt jag utstått, våld föder inte våld från mig. Jag tycker mera synd om dom, plåstrar om mina sår och hoppas dom dör en väntad död till följd av deras beteendemönster när dom råkar ge sig på en ännu mindre begåvad halvvarelse.

Och mer ingående gällande "jobbigt": kontakt. Likt trådskaparen tycker inte heller jag om att prata i telefon, jag förstår inte tajmingen och jag har dessutom väldigt svårt att processa information auditivt, näst intill auditiv dyslexi av egen bedömning. Att kunna läsa information underlättar då jag kan läsa om om jag glömmer (vilket är en regel utan undantag), att få uppgifter sagda till mig är skitläskigt, för jag skäms extremt då inget som sades kan återupprepas eller i praktiken utföras korrekt. Skrivna listor klarar jag mig inte utan. Så när jag har kontakt med människor som känner mig så vet dom att sms är optimalt, att samtala ljudligt med mig är en risk man tar om man vill att jag ska minnas och förstå.

Rutinmässigt är jag ett större vrak än Titanic. Inget i min vardag går ihop utan tidsinställda larm, men även när larmen går kan jag maskinellt slå av dom och fortsätta intressa mig utan att komma ihåg att larmet/larmen gått.

Jag är även en som heller aldrig fått uppleva kärlek, helt enkelt för att jag inte vet hur man känner kärlek. Jag är alltså "kärleksblind", även "sexblind". Trots detta har jag en önskan om att få det att fungera, men har i över 10 år sökt en partner på internet, och jag nobbas konstant, är det inte när jag berättar att jag har AS så är det när jag förklarar vad det i mitt fall innebär. Och även om jag skulle ha en pojkvän/flickvän så vet jag inte vad skillnaden är från innan. Icke att förglömma att jag dessutom har svårt med fysisk beröring.

Mitt liv står ganska stilla. Jag har min barndomsvän, hon är dessutom inte heller som alla andra, fast på andra sätt. Hon är en inspiration, och har själv haft enorma prövningar, och jag tänker att om hon är lycklig idag, så kan väl jag också vara det. Att sedan få se henne bli så glad som hon blir av det jag skapat åt henne gör livet värt att leva.

Vänner lyckas jag utöver henne inte skaffa heller. Jag har faktiskt slutat försöka. Jag är så trött på att bli besviken. Att jag dessutom har transsexuell bakgrund gör det nästan omöjligt. Främst eftersom, utöver min oflexibla personlighet, skäms över hur exceptionellt dålig jag är på det jag inte är superbra på, således kan jag inte ta hem folk för jag får aldrig ordning på varken mig eller mitt hem. Jag är som en jävla treåring och åttioåring på samma gång.

Så på frågan hur jag fungerar så gör jag det inte alls. Jag går på sparlåga.

"Bilen rullar men det är ingen bakom ratten".

Ditt intresse för att "Teckna och måla bokstäver" hade även Steve Jobs som skapade Apple och iPhone. Det kanske går att utveckla till något? kanske reklambyråer etc?

Kanske du kunde utforska om andra ämnesområden intresserar dig?

Vad innebär transsexualism (pre-op) ..? kanske ligger en del av förklaringen till frånvaro av pojk- eller flickvän. Tolkar det som bisexualitet?

plåtmonster skrev:Ditt intresse för att "Teckna och måla bokstäver" hade även Steve Jobs som skapade Apple och iPhone. Det kanske går att utveckla till något? kanske reklambyråer etc?

Kanske du kunde utforska om andra ämnesområden intresserar dig?

Vad innebär transsexualism (pre-op) ..? kanske ligger en del av förklaringen till frånvaro av pojk- eller flickvän. Tolkar det som bisexualitet?

Det kände jag inte till. Jag har studerat grafisk kommunikation och fick MVG i bl.a InDesign och Illustrator (men gav upp det då jag får panik av att inte få skapa med penna/pensel handgripligen.

Jag har försökt efter att ha uppmanats till det, men det är inget sedan 1990 som intresserar mig mer än det.

Pre-op betyder att jag är transsexuell men ännu inte fått göra korrigeringen av underlivet ännu. Det finns dock flera kända exempel på personer som funnit en hjärtevän vare sig dom varit opererade eller ännu inte. Fördomsfullhet bland cis-personer och neurotypiska är felet enligt min hittills 15 år långa erfarenhet. Transsexualism är ingen sexuell läggning, således inte synonymt med varken hetero-, bi- eller homosexualitet, eller någon annan sexuell läggning utöver dom nämnda heller.

Intressant dock det om Steve Jobs. Har dock svårt att tänka mig att gå från bokstavligt formgivande till telefonibyggeri. Tanken är eggande dock då jag ändå har mina udda talanger utöver mina bokstäver.

KNSNNTR skrev:Mina intressen, som jag hela livet har älskat mer än livet självt, känner jag har nått sin kulmen, att jag inte utvecklas längre

Nu vet jag inte exakt vad det gäller, men går det nästan inte alltid att komma vidare genom att jobba med, eller lära sig av, andra?

KNSNNTR skrev:Att sedan få se henne bli så glad som hon blir av det jag skapat åt henne gör livet värt att leva.

Sånt är verkligen ovärderligt.

KNSNNTR skrev:Intressant dock det om Steve Jobs. Har dock svårt att tänka mig att gå från bokstavligt formgivande till telefonibyggeri. Tanken är eggande dock då jag ändå har mina udda talanger utöver mina bokstäver.

Det är inte telefonbyggeri som sådant som är det som Jobs fokuserade på. Andra personer skötte de rent tekniska bitarna liksom mjukvarudelen. Hans styrka är att ha fingertopskänsla för industriell design och vad som ligger rätt i tiden (sådant kunderna inte visste att de ville ha). Samt att kombinera ihop olika tekniker till en slimmad helhet. Men hans designkunskaper har väl en viss botten i de grafiska kurser han gick.

KNSNNTR skrev:Pre-op betyder att jag är transsexuell men ännu inte fått göra korrigeringen av underlivet ännu. Det finns dock flera kända exempel på personer som funnit en hjärtevän vare sig dom varit opererade eller ännu inte. Fördomsfullhet bland cis-personer och neurotypiska är felet enligt min hittills 15 år långa erfarenhet.

Men det är också något som är främmande för många och som de kan vara obekväma med. Det kan kräva en väldigt stor mental omställning något som inte alla är beredda att göra.

hearnothing skrev:

KNSNNTR skrev:Mina intressen, som jag hela livet har älskat mer än livet självt, känner jag har nått sin kulmen, att jag inte utvecklas längre

Nu vet jag inte exakt vad det gäller, men går det nästan inte alltid att komma vidare genom att jobba med, eller lära sig av, andra?

KNSNNTR skrev:Att sedan få se henne bli så glad som hon blir av det jag skapat åt henne gör livet värt att leva.

Sånt är verkligen ovärderligt.

1. Det gäller främst mitt frenetiska formgivande av bokstäver och ord. Och absolut går det att utvecklas om man umgås med likasinnade som kan väcka nya idéer och infallsvinklar hos en själv, jag har dock inga sådana vänner - jag har haft, men deras livsstilar är inte (längre) förenliga med min.

2. Otroligt ovärderligt. Senast igår målade jag något som fick mina tre närmaste att säga det vackraste jag hittills har fått höra vänner emellan. Jag ska visa dig bilder på mobilen sen på hur det i praktiken ser ut om du vill (såklart inget måste).

plåtmonster skrev:

KNSNNTR skrev:Intressant dock det om Steve Jobs. Har dock svårt att tänka mig att gå från bokstavligt formgivande till telefonibyggeri. Tanken är eggande dock då jag ändå har mina udda talanger utöver mina bokstäver.

Det är inte telefonbyggeri som sådant som är det som Jobs fokuserade på. Andra personer skötte de rent tekniska bitarna liksom mjukvarudelen. Hans styrka är att ha fingertopskänsla för industriell design och vad som ligger rätt i tiden (sådant kunderna inte visste att de ville ha). Samt att kombinera ihop olika tekniker till en slimmad helhet. Men hans designkunskaper har väl en viss botten i de grafiska kurser han gick.

KNSNNTR skrev:Pre-op betyder att jag är transsexuell men ännu inte fått göra korrigeringen av underlivet ännu. Det finns dock flera kända exempel på personer som funnit en hjärtevän vare sig dom varit opererade eller ännu inte. Fördomsfullhet bland cis-personer och neurotypiska är felet enligt min hittills 15 år långa erfarenhet.

Men det är också något som är främmande för många och som de kan vara obekväma med. Det kan kräva en väldigt stor mental omställning något som inte alla är beredda att göra.

1. Låter som något jag verkligen inte skulle kunna gå vidare till då, men fingertoppskänslan besitter jag, fast inte på ett designindustriellt plan, mera ett unikt formgivande plan som inte säljer förrän någon får mig att våga hålla vernisage (jag får önskemål om det väldigt ofta men det är så läskigt med allt organiserande och alla människor).

2. Lika mycket som jag förstår hur du tänker så är tankesättet orättvist. Transsexualism är en uppkomst biologiskt och ska ses och behandlas som vilken fysisk åkomma som helst. Kan man älska någon som föddes med t.ex Klinefelters syndrom eller annan fysisk abnormalitet (där psyket är intakt) så ser jag inget hinder för kärlek. Många killar/män tror tyvärr att man går igenom en könskorrigering för att man är perverterad eller störd, när det faktiskt handlar om att bromsa utsöndrandet av ett könshormon som inte är förenligt med ens kropp på ett både psykologiskt och biologiskt plan - det kan alltså liknas vid att ha HIV där man även i det fallet bromsar något som med tiden annars leder till döden om det inte behandlas. Om man med denna vetskap är insatt har man nog en bredare förståelse för transsexuella, och förs då tror jag också man ser förbi könshormonellt förstörda rester på kroppen som många av oss transsexuella lider bedrövligt av.

Jag vill även passa på att be om ursäkt för off-topic, men svaret behövdes. Härmed avslutar jag pratet om transsexualism och låter trådens syfte få återupptas.

Funktionellt på alla sätt och vis (jobb, bostad, ekonomi - dvs står på egna ben och har ej många av de hjärnspöken andra aspies har) utom gällande relationer. Har börjat inse mer och mer hur detta påverkar den generella livskvalitén: livet är meningslöst om man är ensam. Oförmågan att connecta med folk och utveckla vettiga relationer är otroligt handikappande till sådan grad att neurotypiska ej ens kan förstå hur mycket detta skadar.

Hur vet man vad i personligheten som är Asperger?

Charlie72 skrev:Hur vet man vad i personligheten som är Asperger?

Det är inte alltid så lätt att veta men genom att läsa om hur människor med olika diagnoser fungerar så kan man dra slutsatser.

För egen del märkte jag för ett antal år sedan att min bipolaritet styrde om det var min AS som var mest aktiv eller om min ADHD var mest aktiv. Ju mer deprimerad jag var desto mer autistisk blev jag och ju mer manisk jag blev så blev jag mer utåtriktad och min ADHD blev riktigt jävlig. Det är så skönt att jag slipper det numera, nu är det den ojämna begåvningsprofilen som spökar och det kan jag leva med...