Jag har Asperger och ADHD.
Det som jag känner är positivt med diagnosen Asperger är att jag är äkta och ärlig. Jag ljuger i princip aldrig och har alltid vart trogen mina partners. Tycker det är skönt att jag vet vem jag har och att jag står för mina åsikter. Har märkt att framförallt NT människor inte vet vilka de är och att de ofta agerar utefter hur andra vill att de ska vara. Jag är motsats detta. Jag känner ofta Wow känslor över småsaker på en nivå som NT människor generellt inte gör. Att bli uppslukad av mina intressen och då bara njuta är också väldigt positivt. När jag får göra det jag vill, när jag känner mig trygg och lugn så mår jag väldigt bra. Det som kan få mig negativ är alltid människor eller mitt PMS.
Jag känner starka känslor för den jag tycker om, mina intressen, min familj och mina djur.

Det som är negativt med diagnosen är att jag påverkas extremt mycket av andras energier. Jag har inget "filter" och kan därför lätt bli uttröttad och stressad över saker som händer runt om mig. Jag har svårt för kritik och klagomål. Föredrar människor som är accepterande och lättsamma. Jag har svårt med vän relationer speciellt med "vanliga" tjejer eftersom dessa oftast pratar om onödiga saker och kräver mer än vad killar gör.
Jag har svårt att förstå människor och kan misstolka om man inte pratar tydligt. Jag har svårt att förstå att tex min kille tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom om han visar det på ett annat sätt än vad jag själv gör. Lär mig dock mer och mer om hur människor fungerar. Jag har svårt för förändringar. Jag hatar att prata i mobilen och svarar inte om dolt nummer ringer eller om någon jag inte vet vem det är ringer på min dörr. Blir mycket uppstressad av oväntade besök. Om en person säger något riktigt puckat som inte är logiskt och som berör mig i hjärtat har jag svårt för att svälja det. Speciellt om jag inte får chansen att mot argumentera det. Om jag inte får det är det lätt att den dåliga energin som bildats stannar kvar i min kropp och kan då älta detta, tyvärr.

Jag har lättare för kärleks relationer än kompis relationer. Det som jag tycker är svårt är att anpassa sig och att jag tex "måste" acceptera någon jag inte gillar i min killes familj eller så.
Min kille har dock Asperger så vi tänker otroligt lika. Det enda som kan vara negativt är att vi är känsliga på mornarna båda 2 så om vi är stressade kan lätt missförstånd uppstå. Har också svår PMS så under dessa dagar mår jag riktigt dåligt och har svår ångest. Då finns inte alltid min kille där för mig så mycket som jag behöver. (Eftersom vi inte heller bor tillsammans) och han har svårt att veta vad han ska göra vilket jag förstår. Han bryr sig dock men fastnar extremt mycket i sina intressen, mer än mig tom. Vilket jag aldrig upplevt med någon annan. Tycker synd om han, att han får stå ut med mina besvär. Det är bara jobbigt att han inte alltid visar att han finns där när jag verkligen behöver det under dessa dagar. Vårat förhållande fungerar dock underbart när jag inte får denna ångest så jag ska försöka att bli av med den.

Känner igen mig mycket, spec angående relation/ kärlek, vet att jag älskar min hustru, kvaliter, värderingar, personlighetsdrag osv. Men är som ett frågetecken angående att hon älskar mig, för vi inte definierar kärlek identiskt. Har svåra inslag av såkallat symmentritvång, tar upp mkt tid o finns i allt, är mest rädd att detta skall påverka min omgivning samt familj negativt.

Håller med dig, frågetecknet kring kärlek. Känns ibland svårt för mig att förstå när man inte definierar kärlek identiskt ja.

Tjejer kan behöva höra att man älskar de ett par gånger om dagen. Men har man inget förändring att meddela så blir det ju tyst

Jag brukar säga jag har inte vänner, jag har intressen.
Med medicinering så är mina symtom iaf någorlunda avtrubbade, men annars tål jag inte förändringar, spontanitet, t ex oväntade besök, annat sätt att tillaga vissa maträtter på.

Jag kan nog vara lite för på angående hur man mår i en nära man-hustru relation, snappar upp microexpressions och många gånger är inte min fru medveten om att hon kännt av, ändrat sinnestämmning inför ett ämne och jag blir 'Vad är det!? Varför ser du ut så, vad hände!?' Min hustru kan då tycka, va vadå? Nej inget? Hurså? etc, hon kan nästan bli frustrerad över att jag ser och försöker tolka och förstå alla känslospel/ansiktsuttryck.

Mitt symmentritvång gör även att jag kan vara väldigt kontrollerande vilket är något jag konstant försöker arbeta med och är stenhård angående att min hustru inte skall ta hänsyn angående mina ocd, min problematik får aldrig vara hennes.

Vad tar du för medicin? Om jag får fråga.
Tror jag behöver ta medicin också.

Jag känner att det är värre för mig vissa dagar när jag redan är låg på energi i kroppen. Jag kan tex tro att min kille är sur på mig osv även fast han absolut inte är det. Om han skulle låta väldigt irriterad, nere osv. Jag går väldigt mycket på ton och lägger märke till minsta lilla ändring. Burkar inte fråga honom om han är sur på mig dock men det finns där i mitt huvud vissa dagar. Det känns som sagt som mina Asperger och eller min PMS blir värre vissa dagar.
Andra dagar är jag som vanligt och tänker då under dessa stunder mer logiskt. Då tänker jag: Han är bara irriterad pga yttre faktorer inte pga mig för då skulle han sagt det. (Eftersom han har Asperger.)


Jag skulle vilja bli bättre på att ha det här "filtret" att kunna sortera bort andras energier och tänka mer på mig själv. Jag tänker rätt mycket på mig själv, men vill göra det ständigt och inte blanda mig i min partner för mycket.Eftersom jag tycker om han så mycket har jag svårt att inte "bry mig för mycket" el bli för påverkad "känslomässigt" pga honom. Sen skulle jag vilja lära mig att slappna av mer. Vet att mina intressen hjälper till. Skulle vara så skönt att få känna sig avslappnad ständigt och inte bry sig om något. Känner så ibland men sen kommer min ångest och förstör.

Några tips?

Äter klomipramin mylan 50mg och anafranil retard 150mg, de har samma verksamma substans, men retard är depotabletter för jämnare effekt över dygnet.

Det är ett gammalt TCA preparat (Tricykliska antidepressiva), vilket innebär att det har en hel del biverkningar som många nog inte skulle stå ut med. Läkemedlet går på ångest, tvång och depressions inslag.
Men jag upplever även att det avtrubbar t ex min sensoriska problematik, ljud, ljus och känsel som annars är mycket förhöjd.

Men utifrån mitt symmentritvång, att kbt inte har effekt på mig.. så var det enligt psykiatrin det mest lämpliga läkemedlet för mig.

Det funkar för mig, men tänk på att du kanske är i behov av annat stöd, läkemedel, egna verktyg. Vad som funkar har ju en tendens att vara väldigt individuellt.

Hjärnans grundläge inför det okända är rädsla (är väl något med uråldrig överlevnad), dvs då vi aspies försöker läsa av andra människor och inte förstår så fyller hjärnan på med paranoida tolkningar, som du säger man läser av att personen är sur, negativ, man ställer sig ifrågasättande till personens ansiktsuttryck och humör, samt kan ha svårt att lita på vad som händer. Men samtidigt är hjärnan skapad för att hitta lösningar och anpassa sig till olika situationer.. vilket gör det svårt att filtrera alla intryck.

Vi har precis som alla andra bra och dåliga dagar, vilket gör att vi även upplever vår problematik mer el mindre.

Jag tycker diagnosen är skit. Vet inte vad det hjälper en med. Ingenting antar jag. Kanske att få sjukersättning. I och för sig. Själv har jag ibland önskat att jag hade diagnosen schizofreni istället.

matterik skrev:Jag tycker diagnosen är skit. Vet inte vad det hjälper en med. Ingenting antar jag. Kanske att få sjukersättning. I och för sig. Själv har jag ibland önskat att jag hade diagnosen schizofreni istället.

Varför tycker du hela diagnosen är skit? Kan hålla med om att att den kan vara jobbig men inte att hela diagnosen är skit. Tycker diagnosen kan vara mycket positiv också däremot möter jag många hinder eftersom jag känner att samhället inte är anpassat efter mig i överhuvud taget.

Varför hade du önskat dig den diagnosen istället?

Självinsikt.. är något man inte skall underskatta. Tror det gäller för alla, diagnos eller inte. Det som gör att vi kan växa och utvecklas som personer?

Man är den man är.. en diagnos är ju bara ett verktyg, en beskrivning av en samling symtom. Men iom diagnosen så får du egna verktyg, du vet vad några eventuella styrkor, eventuella svagheter är.

Förstår även att det är en börda, jag har långt ifrån alltid mått så bra som jag faktiskt gör idag. Men jag anser att jag levt mitt liv och upplevt det lite annorlunda än majoriteten av världens befolkning. Jag skulle inte vilja byta, jag kanske inte förstår allt som de förstår och ser, men de förstår verkligen inte allt jag förstår och ser.

Gräset är väl alltid grönare...?

Själv har jag via mitt arbete träffat en hel del med diagnosen schizofreni.. psykos.. en hallucination.. jag har varit med om det personligen, under svår stress och medicinering.

Tänk dig att omgivningen smälter, börjar röra sig och förvandlas till främmande personer, någonstans börjar du tappa insikiten hurvida de är verkliga eller ej, du ifrågasätter med sådan övertygelse det som är runt omkring dig, det du ser, dina relationer, det vrids och förvandlas till något annat, det finns ingen fråga om saken, du vet inte längre vad som är verkligt eller ej. Någonstans kanske du är gud, eller ditt rum krälar av djur, insekter, luften är giftig... Ingen tror dig, ingen annan ser eller förstår vad du pratar om. Du är ensamen. Fantastiskt? eller fruktansvärt...?

Ja fick nyss min diagnos, för en vecka sen. Det var fint, en massa pusselbitar föll på plats. Nu behöver jag inte längre försöka göra mig "frisk"! Jag är ju inte sjuk, som jag så länge trott... Jag har ju bara AS, vilken lättnad!

Jag har länge tänkt på att "skaffa" ett syskon till mitt barn,men börjar (med viss lättnad) inse att det inte är nån bra idé. Det är svårt nog att få vardagen att gå runt som det är. Inte det materiella då, utan kommunikationen och orken, och bara det att aldrig få vara i fred. Och jag älskar verkligen mitt barn. Över allt annat.

Nu förstår jag varför jag inte har någon kontakt med såna som jag gick i låg- eller högstadiet med. Eller gymnasiet. En från universitetstiden, liksom i misstag, vi gick på varandra i min nuvarande skola. Varför jag inte bjuds in till klassträffarna. Och varför jag inte ens bryr mig, bara undrar, och undrar om jag borde bry mig, hur jag BORDE känna det?

Nu förstår jag också varför jag trots fin utbildning inte klarar av att hålla ett jobb. Det blir för tråkigt och för utmattande, huvudet sprängs och jag klarar inte av att gå ut. Även om jag klarar av att lära mig vad som helst. Bara jag får välja själv och göra det när jag vill.

Jag vet nu varför jag inte fattar skämtet som alla andra skrattar åt, och varför jag varit tvungen att lära mig "isdrottningsuttrycket" som min nuvarande kille nästan blev skrämd av i början. Som tur var genomskådade han mig. Han tckte visserligen jag var rätt skum, men uppskattade att jag hade nåt vettigt att säga då jag väl öppnade munnen. Han har ADHD, så kanske vi passar ihop dels för det. Dels bor vi inte ihop. Det är en stor fördel, för vi behöver mycket egentid. Och jag vill ha mina grejor ifred, och han sina. Vi har båda våra egna rutiner som kan vara rätt (underdrift) strikta, så egna lyor är bra. Jag misstänker han kan ha vissa AS-drag han också.

En hel del att lära mig har jag ännu, speciellt om detta med känslolivet, det är ett mysterium för mig. Det vill jag inte få tag på. Om nån har bra tips är jag tacksam

Vad gick du för utbildning?

Jag är biokemist. Jag började doktorera två gånger men det var tydligen för mycket.

Idag funkar det hyfsat. Annat var det förr.

Att vara aspergare och kunna leva ett bra liv kräver nog en hel del av självinsikt och strategier...och sånt arbete med sig själv tar tid.

KrigarSjäl skrev:Idag funkar det hyfsat. Annat var det förr.

Att vara aspergare och kunna leva ett bra liv kräver nog en hel del av självinsikt och strategier...och sånt arbete med sig själv tar tid.

Det är värt det.. Jag har också haft stora problem med mig själv. NT klarar ju att fortsätta leka maskerad men jag var tvungen att adaptera. Det har gjort mig till en mycket bra människa

KrigarSjäl skrev:Att vara aspergare och kunna leva ett bra liv kräver nog en hel del av självinsikt och strategier...och sånt arbete med sig själv tar tid.

+1
(men samhället ger inte tid för reflektion och nödvändlig personlig utveckling)

Hettan skrev:NT klarar ju att fortsätta leka maskerad men jag var tvungen att adaptera.

Maskerad - lek som inte tillför något reellt värde.
Adaption - sådant som kostar ork men som inte ger betalt (oftast).
Ta betalt för adaptionen med andra ord.

plåtmonster skrev:Maskerad - lek som inte tillför något reellt värde.
Adaption - sådant som kostar ork men som inte ger betalt (oftast).
Ta betalt för adaptionen med andra ord.

Förstår inte vad du försöker säga.

Jag får något av att vara en bra människa.. Jag mår som en gud och lever mitt fulla potential. Allt genom att vara ärlig mot mig själv.

napoleon78 skrev:Ja fick nyss min diagnos, för en vecka sen. Det var fint, en massa pusselbitar föll på plats. Nu behöver jag inte längre försöka göra mig "frisk"! Jag är ju inte sjuk, som jag så länge trott... Jag har ju bara AS, vilken lättnad!

Jag har länge tänkt på att "skaffa" ett syskon till mitt barn,men börjar (med viss lättnad)inse att det inte är nån bra idé. Det är svårt nog att få vardagen att gå runt som det är. Inte det materiella då, utan kommunikationen och orken, och bara det att aldrig få vara i fred. Och jag älskar verkligen mitt barn. Över allt annat.

Nu förstår jag varför jag inte har någon kontakt med såna som jag gick i låg- eller högstadiet med. Eller gymnasiet. En från universitetstiden, liksom i misstag, vi gick på varandra i min nuvarande skola. Varför jag inte bjuds in till klassträffarna. Och varför jag inte ens bryr mig, bara undrar, och undrar om jag borde bry mig, hur jag BORDE känna det?

Nu förstår jag också varför jag trots fin utbildning inte klarar av att hålla ett jobb. Det blir för tråkigt och för utmattande, huvudet sprängs och jag klarar inte av att gå ut. Även om jag klarar av att lära mig vad som helst. Bara jag får välja själv och göra det när jag vill.

Jag vet nu varför jag inte fattar skämtet som alla andra skrattar åt, och varför jag varit tvungen att lära mig "isdrottningsuttrycket" som min nuvarande kille nästan blev skrämd av i början. Som tur var genomskådade han mig. Han tckte visserligen jag var rätt skum, men uppskattade att jag hade nåt vettigt att säga då jag väl öppnade munnen. Han har ADHD, så kanske vi passar ihop dels för det. Dels bor vi inte ihop. Det är en stor fördel, för vi behöver mycket egentid. Och jag vill ha mina grejor ifred, och han sina. Vi har båda våra egna rutiner som kan vara rätt (underdrift) strikta, så egna lyor är bra. Jag misstänker han kan ha vissa AS-drag han också.

En hel del att lära mig har jag ännu, speciellt om detta med känslolivet, det är ett mysterium för mig. Det vill jag inte få tag på. Om nån har bra tips är jag tacksam

Vad skönt att du fått din diagnos. Du kommer lära dig mer och mer. Jag har 4 olika utbildningar men klarar inte heller av jobb pga människor, krav måsten.

Säg mer specifikt vad du menar angående känslor?
Jag har både Asperger och ADHD. Jag har mycket känslor men kan emellanåt föra upp en blockad när det blir för mycket som händer för mig.

Både jag och min kille har Aspergers. Vi bor särbo nu, men kommer troligtvis flytta i hop i framtiden. Tror dock att det kommer gå bra eftersom vi tänker lika i mkt å båda behöver sin tid till sina intressen. Varken han eller jag är extremt på.

Catrin skrev:men kommer troligtvis flytta i hop i framtiden

Kanske bäst med två stugor på samma tomt än att bo i samma hus?

Jag känner igen mig i det du skrivit ovan.

Jag tror att det mest negativa för mig är att min energi-nivå är relativt låg, jag blir lätt stressad över småsaker och jag kan få ångest över situationer som kanske inte ens har uppstått än bara för att jag har tänkt att det kanske kommer hända.

Jag kan också bli lite arg och besviken på mig själv när jag inte klarar av lika mycket som andra personer klarar av i form av sociala kontakter, gå och handla på stan och liknande.

Det positiva är nog att jag är ärlig, jag jobbar på bättre än dom flesta när det är något jag tycker om och jag är väldigt förtjust i att jag ser detaljer som andra kanske inte ser.
Detaljerna är nog min favorit, jag får se så mycket roligt och fint som andra missar!

napoleon78 skrev:Jag har länge tänkt på att "skaffa" ett syskon till mitt barn,men börjar (med viss lättnad) inse att det inte är nån bra idé. Det är svårt nog att få vardagen att gå runt som det är. Inte det materiella då, utan kommunikationen och orken, och bara det att aldrig få vara i fred.

Beträffande att skaffa ett syskon till ditt barn: Låt inte den här grejen hindra dig. Jag tycker inte det är jobbigare med två barn än ett, snarare tvärtom. Dessutom tror jag det kan vara lättare att upprätthålla bra relationer till två barn än till ett. Dom kommer att ha stöd av varann under uppväxten och dom kan förhoppningsvis skratta tillsammans när föräldern är lite koko, sen är det avdramatiserat.

Catrin skrev:Säg mer specifikt vad du menar angående känslor?
Jag har både Asperger och ADHD. Jag har mycket känslor men kan emellanåt föra upp en blockad när det blir för mycket som händer för mig.

Jag har blivit kallad kall sedan barndomen/ungdomen. Då jag talade med min psykiater (vi har haft flera samtal, både före och efter diagnos), sade hon att hon alltid bara talat med intelligensen, aldrig sett nån känsla hos mig. Men visst har jag känslor, mycket djupa sådana. Det tar bara mer tid för mig på nåt sätt, och är jag trött/utmattad reagerar jag inte med känslor utan med att stänga av allt. Jag vill bara vara ifred.

Jag gick som tonåring till psykolog och jag kände mig så FEL när jag blev tillsagd att inte stänga in mina känlor. Vadå liksom? Så jag fejkade. Det enda som funkade var att måla. Det var till och med tal om att jag skulle ha haft nåt jättetrauma som barn då jag var så "instängd", men det har jag inte.

Bara jag får vara mig själv och ta min tid kan jag visst älska. Jag har aldrig varit otrogen, så jag älskar så då gör jag det verkligen. Jag var nästan rädd för att bli mamma, för tänk om jag inte skulle kunna älska mitt barn? men det kan jag. Jag är en riktig tigermamma.

Men känslor... Ofta funderar jag över hur jag borde känna i en viss situation, och gör som andra människor. Skrattar de så skrattar jag. Kanske det är fel.

Jag älskar mina nära och kära. Kärlek. Så finns det arg, eller harmsen. En sån där äcklig känsla som betyder "kom inte nära". Jag tycker inte om den. Sen ledsen, fast jag kallar den hellre melankolik, för direkt ledsen är jag sällan, det vet jag inte vad det betyder. Glädje/glad/flow/nöjd är då jag är i samklang med det runtom mig. Typ. Det är väl ganska många känslor?

alixha skrev:Jag känner igen mig i det du skrivit ovan.

Jag tror att det mest negativa för mig är att min energi-nivå är relativt låg, jag blir lätt stressad över småsaker och jag kan få ångest över situationer som kanske inte ens har uppstått än bara för att jag har tänkt att det kanske kommer hända.

Jag kan också bli lite arg och besviken på mig själv när jag inte klarar av lika mycket som andra personer klarar av i form av sociala kontakter, gå och handla på stan och liknande.

Det positiva är nog att jag är ärlig, jag jobbar på bättre än dom flesta när det är något jag tycker om och jag är väldigt förtjust i att jag ser detaljer som andra kanske inte ser.
Detaljerna är nog min favorit, jag får se så mycket roligt och fint som andra missar!

Jag citerade hela inlägget för jag känner precis som du, att jag känner igen mig i så mycket. I ärligheten till exempel - tidigare brukade jag skämta att jag har ett ärlighetshandikapp. Jag har lite (?) svårt att förstå att andra inte fungerar likadant. Kanske det beror på brister i Theory of mind det då?

Sociala kontakter är ett helt annat kapitel. Jag upptäckte då jag flyttade hemifrån att jag enkelt kunde tillbringa några dagar utan nån som helst mänsklig kontakt. Det var bara jag och hunden. Jag minns att jag undrade över det då, borde jag inte sakna andra människor vid det laget?

Att se detaljer som inte andra ser är bekant även det. Och roligt. Det är också roligt att se mönster i allt, världen kan mittiallt se helt annorlunda ut. På våren skjuter tallarna toppskott, som oftast är tre eller fyra - men för mig är det en hand som visar mittfingret Kolla nästa vår...

Nimoy skrev:Beträffande att skaffa ett syskon till ditt barn: Låt inte den här grejen hindra dig. Jag tycker inte det är jobbigare med två barn än ett, snarare tvärtom. Dessutom tror jag det kan vara lättare att upprätthålla bra relationer till två barn än till ett. Dom kommer att ha stöd av varann under uppväxten och dom kan förhoppningsvis skratta tillsammans när föräldern är lite koko, sen är det avdramatiserat.

Bra point Nimoy...

I princip lever jag ett liv som varken är funktionellt eller dysfunktionellt. Det är en tillvaro där jag hankar mig fram på olika sätt. När jag var yngre så trodde jag att jag någon gång skulle komma till en situation i livet där det skulle ordna sig. Nu förstår jag att det inte kommer bli så. Det finns ingen lösning, det blir ett liv med olika typer av problem som är mer eller mindre omfattande. Problemen ändras med tiden. När jag var yngre handlade det mycket om att jag ville vara som de andra kidsen. Nu i 30-40 årsåldern handlar det mest om att jag har en svag ställning på arbetsmarknaden samt att jag är fruktansvärt rädd för att bli ensam den dagen då mina föräldrar dör. Inte pga att jag inte skulle klara mig praktiskt utan föräldrarna utan för att släkten blir minimal samtidigt som jag har få bekanta. Jag har också med tiden förstått att det för mig i princip är omöjligt för mig att leva i en relation. När jag var yngre var mitt problem att jag inte fick några tjejer. När jag blev lite äldre fick jag till det några gånger men jag klarade inte att leva i relationen någon av gångerna. Det slutade med att jag abrupt fick lämna relationen för att själv mentalt överleva. Förmodligen har jag med det beteendet avsevärt sårat men tiden har nog läkt vid det här laget.

Kristofer skrev:Det är en tillvaro där jag hankar mig fram på olika sätt. När jag var yngre så trodde jag att jag någon gång skulle komma till en situation i livet där det skulle ordna sig. Nu förstår jag att det inte kommer bli så.

Det är precis vad som hände mig. Det är svårt.