Jag förstod inte om detta svaret var som svar på min fråga?

mango skrev:

Bastuper skrev:Jag gick grundskolan då och hade kanske bara gått nått
år på gymnasiet, då jag gick ut gymnasiet var mitt liv ett
stort kaos och det har förföljt mig nu i 9.5 år.

Hur kom det sig att du inte gjorde alla dessa saker innan du blev förtidspensionär?
Vad hindrade dig?

Om det var det så kommer ytligare en fråga. Men vad är det för skillnad nu?
Var det något som hindrade dig att reda upp kaoset innan du blev förtidspensionär?

Svaret du gav svarar inte riktigt på min fråga.
Varför gjorde du inte du alla dessa saker som du vill göra innan du blev förtidspensionär?
Det låter lite som om du fixerat dig vid tanken på att vilja bli förtidspensionär och därför inte nöjt dig med någonting annat än att inte bli det.

Jag hamnade på ersättningen innan jag gick in i väggen,
jag har inte blivit erbjuden rehabilitering för att komma
ut i arbete och myndigheterna har inte tillgodosett mina
behov fullt ut.

Men nu ska jag sätta ihop ett nätverk och säga att jag
måste få ordning på mitt liv, annars kommer jag gå ner
mig ännu mer.


Hamnade på aktivitetsersättning under gymnasietiden och sen
var det bara gå hem efter studenten, hade inte ens utbildning
för arbete så var bara ge upp, dom ville ha mig på DV också vilket
jag allid vägrat.

Fyller 30 år 2015 och går och väntar på beslut beträffande sjukersättning som kommer inom några månader. Jag hoppas på full sjukersättning eftersom jag gått i flera år och arbetsprövat, praktiserat, haft DV och kraschat gång på gång. För mig skulle det vara en stor lättnad att få kraven på min roll som samhällsmedborgare nertvingade till en annan nivå.

Jag har en egen drivkraft som kommer fram när jag mår bra, vilket jag inte gjort på länge. Förhoppningen är att sjukersättningen ska frigöra energi och att jag, parallellt med att jag får styrsel på tillvaron med hjälp av god man och boendestöd, faktiskt kan finna mening.

Jag är hoppfull.

Mycket tid går åt framför datorn, jag gör musik, bloggar, tittar på tv-serier, lyssnar på podcasts. Men jag har redan börjat gå på samtalsgrupp om feminism i ett helt nytt sammanhang, så helt isolerad tror jag inte att jag kommer att bli. Isolerad är på sätt och vis vad jag har blivit under åren med olika typer av sysselsättningsrelaterade insatser, paradoxalt nog.

cikador skrev:Isolerad är på sätt och vis vad jag har blivit under åren med olika typer av sysselsättningsrelaterade insatser, paradoxalt nog.

Hur har det gått till?

plåtmonster skrev:Hur har det gått till?

Sammanhangen jag hamnat i har tagit så mycket energi att jag sovit större delen av min övriga tid. Under perioder då jag varit sysselsatt via en insats på något sätt så har jag pga utmattning prioriterat bort att spela musik, umgås med familj, gå på handboll med farsan etc för energin har inte funnits.

Visst kan man se det som att jag inte hamnat på rätt arbetsplatser etc, att det handlar om att hitta det som passar mig. Samtidigt har jag gått sju år i cykler som ser ut ungefär så: kartläggning, studiebesök, sysselsättning, krasch, återhämtning och så kartläggning. Parallellt har upprätthållandet av hushåll och dylikt aldrig riktigt hittat sin form.

cikador skrev:kartläggning, studiebesök, sysselsättning, krasch

Man kunde ju hoppas att myndigheter begrep detta.
Gissningsvis en anledning till många pensioner.

plåtmonster skrev:Man kunde ju hoppas att myndigheter begrep detta.
Gissningsvis en anledning till många pensioner.

Ja verkligen. Jag har haft en väldigt bra dialog dom senaste tre åren. I synnerhet med arbetskonsulent, hon har varit behjälplig i att underlätta kommunikationen med f-kassa och liknande. Som jag ser det har faktumet att vi landat vid tanken på full sjukersättning varit en process byggd på en kombination av att omvärlden förstår mig bättre och att jag lärt mig hävda och erkänna mina problem.

Jag är en väldigt verbal person som alltid drar ut på möten för att jag har ett outsinligt behov av att förklara och bli förstådd. Tidigare lyssnade folk inte riktigt, utan tolkade det som ett uttryck för något annat. Man läste in saker mellan raderna, försökte förstå mig utifrån förutfattade meningar och mallar. När jag väl hittat stödpersoner som engagerar sig och speglar mig så har jag också kunnat erkänna delar av min problematik som jag skämts över, avfärdat som lathet etc. Det svåraste har alltid varit att kommunicera med f-kassan, jag känner mig väldigt liten inför dom och har en tendens att försköna för att jag skämts och känt mig ovuxen. Dom har inte tid att sätta sig in i alla resonemang, all kartläggning som ligger till grund.

Habiliteringen som diagnosticerade mig har försnillat det ursprungliga intyget för min diagnos, det har kanske försvårat en del. Nu har en läkare därifrån skrivit ett intyg, så den biten är löst och min kontakt med Hab är annars god. Men den springande punkten har hela tiden varit hur väl jag blivit förstådd och hur väl jag kunnat förmedla min situation. Utan rätt uppbackning blir det en kamp med mig själv. Jag ryser när jag tänker på hur svårt det måste vara för människor som själv inte känner att dom kan verbalisera sin situation eller på annat sätt göra sig förstådda, eller har det stödet som jag haft från familjen.

cikador skrev:hävda och erkänna mina problem

Kräver att man förstår sig själv och det senare att man har grepp på den part som skall hjälpa en. Eller iaf på pappret..

cikador skrev:har en tendens att försköna för att jag skämts och känt mig ovuxen

Har man problem skall man inte försköna inför FK. De skall inte bedöma för egen del utan det handlar helt om att följa regler. Något man däremot kan kolla är detta med tystnadsplikt.

...plus att jag har sysslat med att vara den självdokumenterande patienten.

plåtmonster skrev:Har man problem skall man inte försköna inför FK. De skall inte bedöma för egen del utan det handlar helt om att följa regler.

Naturligtvis. Jag har inte förskönat medvetet eller med avsikt att ge en falsk bild. Det hela har att göra med den omedelbara sociala situationen, och då mitt dåliga självförtroende, att jag förminskat mina problem inför mig själv och andra. Tendenser jag ser tydligare i efterhand, och försöker undvika. Vad som hjälpt och varit skönt för mig är när någon som känner mig väl kunnat delta på möten och flika in "men här är det ju faktiskt lite värre än så" när jag omedvetet överslätat en problematik.

Det är där jag är nu också, känner igen mig och man blir
knäckt av varenda möte man går på, det är systemet som styr.

Kan dom inte bara slänga in mig i sjukpension så är det problemet löst.
Jag behöver stöd och rehabilitering till att börja leva ett normalt liv
och börja fokusera på det jag verkligen vill göra.


Tänk er ålderspensionärerna, dom har massor av göra på sin dagordning,
dom har ett schema, allt från vattengympa till kurser och föreningar
som dom är med i, tänk om vi unga fick leva samma goda liv och ha det så bra.

Bastuper skrev:tänk om vi unga fick leva samma goda liv och ha det så bra.

De vill inte släppa loss sina arbetsmyror så lätt.

Den kaosartade arbetsmarknaden gör ju att det blir oerhört svårt att planera..

Försöker lära mig lite latin eller latinska böner .

Ägare till ex. av LP-versionerna - slängda, visserligen.

http://www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=22&t=38012&p=709166#p709165

Jag har aktivitetsersättning och fyller 26 år.

Jag är mestadels hemma i min trygghet. Tillbringar mycket av min tid till dataspel, skriva, teckna, vara med mina djur, serier, film och musik. Tycker om inredning, matlagning och bakning. Älskar att njuta och att känna mig avslappnad vilket jag gör allra bäst i mitt hem.

Ibland träffar jag min kille. Nån enstaka gång träffar jag vänner (har blivit att jag träffar mindre folk med åren eftersom jag inte klarar av det i för stor dos.)

Trivs med att promenera och fota naturen.

När jag har energi åker jag utomlands el till sthlm för att få känna på ny miljö. Dock händer det bara några gr om året eller vart annat år.

Några andra trådar om detta:

arbetssokande-omrostning-t12669.html
vad-gor-ni-pa-dagarna-omrostning-t3737-24.html
vad-gor-du-om-dagarna-och-vad-skulle-du-vilja-gora-t26524.html

10:00 Vaknar, sätter på 3 koppar kaffe o sätter mig vid datorn o dricker det.
12:00 Duschar o gör mig i ordning
12:45 Går till min dagliga verksamhet
15:30 Slutar, går hem, sätter mig vid datorn nån timme
17:00 Lagar o äter mat
18:00 Lyssnar på radio o vilar mig
20:00 Tar min sömnmedicin
22:00 Somnar

Så sammanfattningsvis; Jag sover mycket, men kommer ut en del på min dagliga verksamhet.

Vad gör du på den dagliga verksamheten?

Jag målar tavlor, gör konst eller andra saker i keramik och glas. Fast idag har jag bara suttit o läst i en bok, då jag jag har lite ide-torka.

Bråkar med myndigheterna.

Då jag känner mig stark nog går jag på simhallen,
om inte det så sitter jag hemma och mår piss över
dessa jävla myndigheter som verkar försörja sig på
att säga nej till allt och alla.