Jag börjar fundera över min barndom. Hur mycket Aspergern påverkade saker. Och om saker gick åt skogen tidigt. Har ju också Schizofreni idag. Jag har haft psykiska problem länge, det blev akut för 30 år sedan. Men jag blev omplacerad, så 90-talet var rätt så ok.

Jag var lite tystlåten, så jag fick en period besöka barnpsykolog.

Och som femåring ungefär, så var det lite strul med saker. Vet inte om så tidig påverkan stör utvecklingen mer. Tre äldre släktingar dog, så både pappa och mamma drabbades. Vi blev lite standsatta - varken pappas eller mammas släkt i stan.

Men hur påverkas ens utveckling av Aspergern (och Schizofreni) av barndomsproblem, även om det inte direkt är trauman?

Jag blev känslig för konflikter, p.g.a pappa och mamma pratade förbi varandra ibland. Själv har ju lyckats undvika konflikter många gånger, jag är bra på att anpassa mig efter vad andra vill.

Men att ha hyfsade perioder i livet, trots Aspergern, var ju viktigt.

Jag är mer osäker på vad som hände när jag flyttade hemifrån, efter studierna. Jag fick Social Fobi någpn gång under de åren.

Men frågan är hur mycket som berodde på barndom, och introverthet? Blyg var jag ju. Men saker gick an.

Och jag är nöjd med att ha haft en bra barndom, ändå. Fast frågetecken kvarstår.

Men som sagt - analys av vad barndomen påverkade. Hmm....

Är det någon som har tips om läsning, som fokuserar på även icke-traumatiska upplevelser i barndomen, om man har Asperger? Vad det kan leda till?

Sedan så har min Schizofreni påverkat, vilket dock ju brukar göra sig bemärkt först i övre tonåren.

Jag tror jag var trygg tills jag var 24 ungefär, sedan vet jag inte exakt hur mycket olika saker i livet som kraschade mig några år senare.

Jag är också intresserad av hur jag fick nöja mig med att inte orka satsa fullt på studier - jag orkade inte riktigt. Hur kan Asperger ställa till med sådant?

Intressant liv har jag haft i alla fall, fast det är ett mysterium hur jag när jag ändå aldrig hade orkat med familj, lyckades undvika förälskelser av allvarligt slag. En orsak är frånvaron av tjejer i de vanligaste sammanhangen jag befann mig i. Men sedan så förstod jag ju inte alls hur man hittar någon, när jag var yngre.

Och varför fick jag min Aspergerdiagnos så sent? 55+ och redan kvaddad av Schizofrenibesvär.

Jättemånga frågor/funderingar som jag inte har en aning om vad jag ska säga på, men två frågetecken tror jag att jag kan hjälpa till att räta ut iaf!

notwoodstock skrev:Jag är också intresserad av hur jag fick nöja mig med att inte orka satsa fullt på studier - jag orkade inte riktigt. Hur kan Asperger ställa till med sådant?

Som Aspergare så är det jättevanligt att en inte kan studera/arbeta heltid, det är supervanligt med utmatningsdepressioner och att en "går in i väggen" som det heter. Vi som har Aspergers tar in mycket fler intryck än vad normisarna gör, eftersom vi processar så mycket mer information under tiden vi samtidigt studerar/jobbar så orkar vi oftast inte heltid. Folk som inte har Aspergers filtrerar bort intryck som tex högljudda väggklockor, skavande tvättrådslappar, för hårt ljus osv, medan folk som har Aspergers ofta måste processa detta hela tiden. Då blir man trött snabbare helt enkelt.

notwoodstock skrev:Och varför fick jag min Aspergerdiagnos så sent? 55+ och redan kvaddad av Schizofrenibesvär.

Det har att göra med att i Sverige så började man inte sätta Aspergerdiagnoser "på riktigt" förrän i slutet på nittiotalet, och då mest på unga pojkar. Att du inte har fått din diagnos förrän senare i livet är helt enkelt för att det tog "för lång tid" för läkarna att klassificera vad Asperger var osv. Folk har antagligen haft Aspergers så länge det har funnits folk, men det har bara börjat göras utredningar osv ordentligt dom senaste ~20 åren (och i början bara på pojkar i 10-12 års åldern). Det tar ett tag för forskarna att komma ikapp liksom.

Hoppas att det inte blev alltför vimsigt eller konstigt nu bara, borde nog sova istället egentligen.

Asperger har väl uppdagats allt mer när "tjänstessektorn" ökat.

Tack för svar!

Men jag har varit rätt så opåverkad av ljud och ljus, som storstadspendlare blir man härdad. Men trött av undervisningen hela dagarna måtte jag ha blivit, jag orkade inte ha studieteknik och kvällsrepetitioner och -förberedelser - höll på med eget.

notwoodstock skrev:Tack för svar!

Men jag har varit rätt så opåverkad av ljud och ljus, som storstadspendlare blir man härdad. Men trött av undervisningen hela dagarna måtte jag ha blivit, jag orkade inte ha studieteknik och kvällsrepetitioner och -förberedelser - höll på med eget.

Just ljud och ljus är sånt som är enkla att använda som exempel. En kan bli trött av många grejer som är aspergers-relaterade, tex att en behöver "vara på helspänn" och verkligen koncentrera sig för att hänga med i det sociala i skolan är också en vanlig sak som är uttröttande.

Tycker hur som inte att det låter konstigt att du inte klarade av att studera heltid, snarare så är det tyvärr väldigt vanligt.

Rent minnesmässigt, skola jobb o ork etc har väl även att göra med att vi aspies använder sematiskt minne över andra minnesfunktioner, fakta-kunskaps minne... Eller är jag helt ute och vimsar?

Cellardoor skrev:...
Tycker hur som inte att det låter konstigt att du inte klarade av att studera heltid, snarare så är det tyvärr väldigt vanligt.

Jag klarade av studierna, men jag hade ingen ork kvar till mer än schemalagd tid. Visserligen så höll jag ju på med eget (delvis nyttigt) på kvällarna, men jag önskar att jag hade inte varit så trött/slö.