Haft det jobbigt genom hela livet, är 44 år idag. År 2000 kraschade jag fullständigt psykiskt och hamnade till slut in på psykavdelningen. Sedan dess har jag varit i psykiatrins grepp, eftersom jag mår rätt dåligt. Allt är ett enda kaos, blir väldigt trött av sociala sammanhang så jag är helst hemma, är ljudkänslig och känslig för yttre stimuli. Återkommande depressioner varvat med maniliknande tillstånd.

2003 gjordes en ADHD utredning, men fick ingen diagnos. Skulle ha fått den som barn menade de, men inte nu. I stället fick jag Borderlinediagnos och bipolär sjukdom. Det står däremot i utlåtandet "Stark misstanke om högfungerande autism, eller annat inom autismspektrat. Rekommenderas vidare utredning"

Denna utredning "glömdes bort" I ELVA år, tills nu då min psykiatrisjukskötare tagit tag i detta och slagit näven i bordet och satt pappret under näsan på läkaren.

Nu ska det alltså göras en utredning, är inte riktigt på det klara med vad, men för autismspektrat i alla fall antar jag. Kan inte det där.

Sköterskan och min kontaktperson menar att det räcker nu, jag måste få rätt hjälp. En utredning måste göras.

Vad blir då bättre av en utredning? Vad gör en diagnos? Jag menar jag har mina svårigheter, jag har mitt mående, jag har mitt helvete, jag har mitt kaos. Jag klarar av att leva ett självständigt liv så länge jag får göra det på mitt vis. Jag är sjukpensionär och lever med mina djur och har ett särboförhållande med min karl och pappa till våra två snart vuxna barn. Klarar inte av ett normalt familjeliv, men vi har löst det så här att jag bor ensam sedan sex år.


De säger så fint att jag ska få hjälp, att jag ska få rätt "verktyg" för att få ordning på mitt liv. Jag har varit 15 år i psykiatrin, men ingen har kunnat hjälpa mig fullt ut. Grundproblemen finns ju kvar. Jo visst har jag fått hjälp av psykiatrin och får hjälp, men de hittar inte rätt känns det som. Mediciner funkar inte på mig, antagligen för att jag inte är sjuk om det är så att det är något NPF som är grundproblemet.

Ja, det är en enda soppa, vet varken in eller ut och är tveksam till utredning, samtidigt som jag ju vill få svar vad allt handlar om, varför mitt liv ska vara så jobbigt på många sätt.

Ni som är i min ålder och fått diagnos, hur har det hjälpt er?

Hur är det möjligt att vara insyltad i psykiatrin i 15 år och de missar ett NPF och i stället skyller på en massa annat?

Ja, jeg tenker at det er fint at jeg ble førtidspensjonert etter utredningen.

Men at det hadde vært fint å hatt et tilrettelagt arbeid å gå til også, ved siden av den faste inntekt.

Chaoskvinnan skrev:Hur är det möjligt att vara insyltad i psykiatrin i 15 år och de missar ett NPF och i stället skyller på en massa annat?

De är inkompetenta?

plåtmonster skrev:

Chaoskvinnan skrev:Hur är det möjligt att vara insyltad i psykiatrin i 15 år och de missar ett NPF och i stället skyller på en massa annat?

De är inkompetenta?

Ja helt klart är det ju så, eller så är det det faktum att jag trots allt inte platsar inom autismspektrat.

River skrev:Ja, jeg tenker at det er fint at jeg ble førtidspensjonert etter utredningen.

Jag är ju sjukpensionerad sedan många år

Nu är jag visserligen en del yngre än dig, men har också varit insyltad i psykiatrin länge. Anledningen till att dom missar saker är ofta att du får träffa fel folk som inte är utbildade i att se dom grejerna. Alltså, vi som ska få hjälp av psykiatrin ser ju det bara som en enda stor massa man måste slåss mot, medan dom som är psykiatrin kanske är superbra på sitt lilla specialområde och sina få utvalda sjukdomar, men när man aldrig får träffa rätt person, slussas vidare hela tiden och konstant hamnar mellan stolarna så är det lätt att säga att psyk är inkompetenta medan man oftast "bara" har träffat fel folk under hela perioden.

Sen är det såklart skitdåligt att det har tagit elva år för dom att fatta att du behöver en utredning.

Dom som jag har läst om/pratat med i din ålder som fått diagnos i den åldern har mest haft nytta av "aha, det är det här som är anledningen!"-upplevelsen som många känner av att få en NPF-diagnos. Den här grejen med att "ha ett papper på" varför man inte klarar vissa grejer. Och även om du verkar ha ett anpassat liv så finns det ju nästan alltid mer hjälpmedel att få känns det som.

Jag tänker såhär; Varför skulle du inte göra utredningen? Om det nu inte spelar någon roll för dig om du har en diagnos eller inte är det inte då bättre att kolla om du har den så du "får det överstökat"? Så behöver du ju inte fundera på det mer sedan liksom.

Cellardoor skrev:Nu är jag visserligen en del yngre än dig, men har också varit insyltad i psykiatrin länge. Anledningen till att dom missar saker är ofta att du får träffa fel folk som inte är utbildade i att se dom grejerna. Alltså, vi som ska få hjälp av psykiatrin ser ju det bara som en enda stor massa man måste slåss mot, medan dom som är psykiatrin kanske är superbra på sitt lilla specialområde och sina få utvalda sjukdomar, men när man aldrig får träffa rätt person, slussas vidare hela tiden och konstant hamnar mellan stolarna så är det lätt att säga att psyk är inkompetenta medan man oftast "bara" har träffat fel folk under hela perioden.

Sen är det såklart skitdåligt att det har tagit elva år för dom att fatta att du behöver en utredning.

Dom som jag har läst om/pratat med i din ålder som fått diagnos i den åldern har mest haft nytta av "aha, det är det här som är anledningen!"-upplevelsen som många känner av att få en NPF-diagnos. Den här grejen med att "ha ett papper på" varför man inte klarar vissa grejer. Och även om du verkar ha ett anpassat liv så finns det ju nästan alltid mer hjälpmedel att få känns det som.

Jag tänker såhär; Varför skulle du inte göra utredningen? Om det nu inte spelar någon roll för dig om du har en diagnos eller inte är det inte då bättre att kolla om du har den så du "får det överstökat"? Så behöver du ju inte fundera på det mer sedan liksom.

Stort tack för ditt svar Cellardoor, det gjorde mig lite klokare

Cellardoor skrev:dom som är psykiatrin kanske är superbra på sitt lilla specialområde och sina få utvalda sjukdomar, men när man aldrig får träffa rätt person, slussas vidare hela tiden och konstant hamnar mellan stolarna så är det lätt att säga att psyk är inkompetenta medan man oftast "bara" har träffat fel folk under hela perioden.

Om de vore kompetenta så hade de slussat personen rätt..

Det är liksom inte patientens jobb.

plåtmonster skrev:Om de vore kompetenta så hade de slussat personen rätt..

Det är liksom inte patientens jobb.

Självklart så är det inte patientens jobb, men om en person inte är utbildad eller speciellt kunnig inom NPF t.ex. hur ska dom då kunna upptäcka tecken på det tänkte du?

Då ordnar man en person vars uppgift är att leda patienter rätt. Och återigen är det inte patientens uppgift.

Tycker ändå att man gör det ganska enkelt för sig själv om man väljer att se hela psykiatrin som inkompetenta. Även om individuella personer kan vara inkompetenta så är det ändå inte så smart att dra alla över en kam på det sättet och det leder snarare till ett klimat där folk inte söker hjälp vilket knappast är bra för någon.

Tror att det är bättre att försöka förstå att det jobbar MÄNNISKOR inom psykiatrin och att ja, det blir fel ibland, men ibland blir det rätt också och man måste försöka orka kämpa på tills det blir rätt.

Det som stör mig är att det i utlåtandet från 2003 står att det rekommenderas vidare utredning och detta har aldrig gjorts.

Visst har jag mött många kompetenta personer i psykvården under åren och visst har jag fått mycket hjälp. Många runt mig har försökt utefter deras kunskap antar jag, ändå är grundproblematiken jag har kvar och jag känner att jag får ingen hjälp, samtidigt som jag inte vet vad jag borde få hjälp med. Eller hur jag ska reda upp mitt liv så att det fungerar för just mig.

Folket i psykiatrin vet ju mina svårigheter och vet hur jag har det, men jag har själv tröttnat på att tjata. Speciellt inte då jag mår piss.

Så jag hoppas ju nog på att den där utredning ska ge mig svar "varför jag är som jag är"

Cellardoor skrev:Tycker ändå att man gör det ganska enkelt för sig själv om man väljer att se hela psykiatrin som inkompetenta.

Det är effektivt att göra det enkelt för sig. Huvudpoängen är nog att skrota antagandet om att personer som jobbar professionellt i t.ex psykiatrin är kompetenta.

Cellardoor skrev:man måste försöka orka kämpa på tills det blir rätt.

Det är total "FAIL" på denna. De som kommer till psykiatrin är personer som kanske inte orkar kämpa. De har redan gjort detta. Så det blir återigen omdömet: inkompetens.

Fast du bidrar till att skapa ett klimat där folk som behöver hjälp inte söker hjälp för att "psyk är ändå inkompetenta". Är det så jävla smart det?

De bör nog söka hjälp men inte gå dit så naiva.

Chaoskvinnan skrev:Ni som är i min ålder och fått diagnos, hur har det hjälpt er?

Inte annat än en bekräftelse, på vad man misstänkte, man hittade hem på ngt sätt, tyckte att min utredning var befriande, om det sen hjälpt mig IRL tror jag väl inte annat än att man förstår sina tillkortakommanden bättre, blev lättare att hålla hjärnspöken, ångest och andra demoner lite på avstånd, men jag är lika osocial som vanligt och andra saker.

Så hoppas inte på mirakel. Men förklaringar för DIN egen del, inte hurvida de som utreder dig får material till ngn avhandling, utan gå med ett öppet sinne in för den och tänk dig att du hoppas på att få det bättre så småningom, men planera ändå för om det skulle gå lite mindre bra, så löser det sig nog, lycka till...

Jag har också börjat känna det där behovet av den där bekräftelsen och det var det som fick mig att skriva en egenremiss. Men man blir ju inte riktigt tagen på allvar om man bara vill få en diagnos "för sakens skull", så jag fick trycka lite på att jag faktiskt har en massa svårigheter. Däremot vågar jag inte hoppas på att det kommer att hjälpa mig rent praktiskt att få ett papper på nåt som jag redan tror mig veta.

För övrigt, om man behöver psykiatrisk vård, så ska man för det första inte bara må dåligt, man ska vara helt tokstörd, så ska man för det andra begå ett brott. Då hamnar man nämligen inom rättspsyk och där får man faktiskt vård. Min erfarenhet är att det är där kompetensen finns, men det varierar säkert enormt mellan olika hospital. Där finns både empatin, hårdheten och resurserna. Det är såna sparkrav över allt, att man skriver ut patienterna så snart det bara går, så är dom snart tillbaka igen och dom får aldrig hjälp att verkligen må bättre. Men så finns slutstationerna så som rättspsyk, där man inte kan skriva ut folk hur som helst, så där kan inte personalen fuska.

Min poäng är att det är åt helvete med vården. Mycket annat också. Folk måste hamna helt på botten innan dom får hjälp. AF hjälper exempelvis bara långlånglångtidsarbetslösa, men om dom i stället kunde finansiera körkort åt ungdomar så kanske man skulle kunna minska utslagningen på sikt. På samma sätt skulle man säkert kunna minska antalet klienter inom rättspsyk och KV genom att satsa på skolor, ungdomsgårdar och stödinsatser åt familjer med svårigheter.

Jag lider med dig Chaoskvinna.

Om man ska få hjälp så gäller det att hitta rätt person inom vården eller att man har en normalfrisk person som strider år en.

Vad gäller titlar som läkare, kurator, psykolog, psykiatriker och för den delen det flesta andra så säger dessa bara att personen i fråga har uppnått en viss kunskapsnivå. Vad jag menar är att bara för att man är läkare innebär detta inte att man är en bra läkare.
(vet inte om det sista va off topic)

antonius skrev:

Chaoskvinnan skrev:Ni som är i min ålder och fått diagnos, hur har det hjälpt er?

Inte annat än en bekräftelse, på vad man misstänkte, man hittade hem på ngt sätt, tyckte att min utredning var befriande, om det sen hjälpt mig IRL tror jag väl inte annat än att man förstår sina tillkortakommanden bättre, blev lättare att hålla hjärnspöken, ångest och andra demoner lite på avstånd, men jag är lika osocial som vanligt och andra saker.

Så hoppas inte på mirakel. Men förklaringar för DIN egen del, inte hurvida de som utreder dig får material till ngn avhandling, utan gå med ett öppet sinne in för den och tänk dig att du hoppas på att få det bättre så småningom, men planera ändå för om det skulle gå lite mindre bra, så löser det sig nog, lycka till...

Tack

Nimoy skrev:För övrigt, om man behöver psykiatrisk vård, så ska man för det första inte bara må dåligt, man ska vara helt tokstörd, så ska man för det andra begå ett brott. Då hamnar man nämligen inom rättspsyk och där får man faktiskt vård. Min erfarenhet är att det är där kompetensen finns, men det varierar säkert enormt mellan olika hospital. Där finns både empatin, hårdheten och resurserna. Det är såna sparkrav över allt, att man skriver ut patienterna så snart det bara går, så är dom snart tillbaka igen och dom får aldrig hjälp att verkligen må bättre. Men så finns slutstationerna så som rättspsyk, där man inte kan skriva ut folk hur som helst, så där kan inte personalen fuska.

Min poäng är att det är åt helvete med vården. Mycket annat också. Folk måste hamna helt på botten innan dom får hjälp. AF hjälper exempelvis bara långlånglångtidsarbetslösa, men om dom i stället kunde finansiera körkort åt ungdomar så kanske man skulle kunna minska utslagningen på sikt. På samma sätt skulle man säkert kunna minska antalet klienter inom rättspsyk och KV genom att satsa på skolor, ungdomsgårdar och stödinsatser åt familjer med svårigheter.

Jag har kanske turen att inte bo i Sverige då för här är psykvården väldigt bra tycker jag. Tja bortsett då hur de kunnat missa att denna utredning skulle ha gjorts för 11 år sedan

Bredochbutter skrev:Jag lider med dig Chaoskvinna.

Om man ska få hjälp så gäller det att hitta rätt person inom vården eller att man har en normalfrisk person som strider år en.

Vad gäller titlar som läkare, kurator, psykolog, psykiatriker och för den delen det flesta andra så säger dessa bara att personen i fråga har uppnått en viss kunskapsnivå. Vad jag menar är att bara för att man är läkare innebär detta inte att man är en bra läkare.
(vet inte om det sista va off topic)

Ja, nu är det ju som sagt en "vanlig" psykiatrisjukskötare och en ergoterapeut inom psyk som tagit ta i detta och vill slåss för mig, vilket jag är oändligt tacksam över för jag orkar inte själv

Boendestöd är det absolut största plusset, och man kan få sjukersättning.

Resten är upp till dig. Ingen annan kan hjälpa dig såklart. Men de ovannämnda verktygen är ju helt klart väl till hands.

Boendestöd borde fan alla få ha rätt till. Tänk hur många i dagens samhälle som inte kan laga mat och städa.. Vi är inte så annorlunda egentligen i den bemärkelsen.

Det var jag som tog reda på att jag hade Asperger och ADHD för 5 år sedan. Så nej det är tyvärr inte många människor som är kunniga på diagnoser. Ingen av läkarna trodde mig först. "För jag verkade vara så normal". Blir så irriterad. Idag är jag 25 år. Jag är också yngre men jag tycker det är skönt att veta vad jag har. Jag har aktivitetsersättning eftersom jag iaf inte för tillfället klarar av att jobba tyvärr, så jag är också hemma mycket med mina djur.

Jobb och människor är det som är allra svårast för mig. Det handlar inte om att jag är lat utan helt enkelt att jag inte klarar av det eftersom jag inte passar in i detta samhälle och att de inte ger mig den hjälp jag behöver. Dock har jag fått bostöd nu och det känns som f-kassan och läkare äntligen tar mig på större allvar sedan jag fick diagnosen. Boendestödet är det jag känner att samhället har hjälpt mig med sedan jag fick diagnosen. Hon följer med mig på jobbiga läkarmöten, möten med f-kassan osv.

Läkarna förstår mig bättre nu när jag har diagnos vilket också är positivt. Omgivningen lika så. Även om folk alltid kommer ha svårt att förstå tyvärr så har det iaf blivit mer förståelse och jag känner mig trygg med att veta vad som är annorlunda med mig.