sugrövmanövern skrev:

Azo85 skrev:Jag har eventuellt motsatt problem. Stirrar människor i ögonen, åtminstone fått det påpekat för mig ett par gånger och något jag försöker tänka på. Gör en del människor obekväma. Fått för mig att det är en fördelaktig vana om man vill få kontakt med främmande kvinnor, möjligtvis inbillning. Kommer ofta på mig själv att jag stirrar in i ögonen när andra släpper blicken men inte alltid. Lite "läskigt psykfall" varning på det.

På vad sätt skulle det attrahera kvinnor att du stirrar på dem med en stinn själsdöd psykopatblick? Ler du samtidigt också? *ryser*.

Vet faktiskt inte något jag fått för mig bara. Kanske bättre att titta i ögonen än på brösten vad vet jag. Vet inte om jag har någon psykopatblick.

Jag har vissa svårigheter att hålla ögonkontakt, att sitta "åt sidan" förenklar längre konversationer och under kortare byter jag mellan ögon och annat intressant i bakgrunden. Jag har en bekant som alltid ställer sig i min blicklinje - något som oerhört frusterande.

Ostrangad skrev:Jag har en bekant som alltid ställer sig i min blicklinje - något som oerhört frusterande.

Så om du roterar långsamt så kommer hen att få springa runt dig hela tiden. Det borde se komiskt ut.

Även fastän jag fortfarande inte riktigt vet hur man gör med ögonkontakt i en konversation mellan två personer, har jag oftast inte problem med ögonkontakt (vad jag är medveten om iallafall ). Det känns inte jättejobbigt med ögonkontakten i samtal med en annan, även om medvetenheten om hur jag tittar alltid finns i i mina tankar i bakgrunden.

Visserligen så beror det på hur väl jag känner personen och i vilken situation jag är i, t.ex så har jag oftast inte svårigheter att ha ögonkontakt med läkare, även fast jag inte träffat de innan. Tror det kan bero på att jag känner att de ska vara där för att hjälpa mig och att det inte är en social konversation. Jag känner inte att jag behöver framstå som socialt kompetent, jag behöver bara förmedla den information läkaren kan tänkas behöva för att göra en diagnos.

Behöver inte heller tänka på hur jag tittar när jag pratar med min vän, för jag känner mig trygg att hen inte dömer mig för min eventuella sociala klumpighet.


Men om det t.ex är i en mötessituation och någon informerar/talar till hela gruppen så väljer jag oftast att vila ögonen på någon punkt på bordet, då jag känner att jag har svårare att ta in informationen om jag måste försöka fokusera på att även ha ögonkontakt med personen.
Samma sak när det är flera som är inblandade i konversationen, då tittar jag hellre ner i marken/fokuserar på någon intressant fläck på bordet etc.

Allra skönast känns det när jag pratar med någon som är blind/synskadad, då behöver jag inte alls tänka på var jag tittar

Kontaktlinser funkar för mig. Jag blir bättre på ögonkontakt med dylika.



Antagligen ser jag mitt offer tydligare.

Azo85 skrev:Vet faktiskt inte något jag fått för mig bara. Kanske bättre att titta i ögonen än på brösten vad vet jag. Vet inte om jag har någon psykopatblick.

Titta i ögonen, ja. Men stirra, nej, otäckt.

Hära har du min mellanstadielärare, han har en riktig psykopatblick och han är antisocial:

Jag brukar inte ha så svårt med ögonkontakt men det faller sig inte så naturligt. Mycket beror på hur jag mår, om jag är trött/pigg, om jag känner mig bekväm med den/de jag talar med, om jag är stressad osv.

När jag var mindre blev jag anklagad både för att stirra och för att inte titta folk i ögonen. Men grejen är att när jag tittar folk i ögonen är det ofta mer som att jag ser ögonen som ett anatomiskt objekt, inte som en del av personen. Förlåt om det låter lite luddigt men det är så jag bäst beskriver det. Det som faller sig mest naturligt är att jag tittar på munnen När jag går tittar jag mest ner i marken.

sugrövmanövern skrev:Hära har du min mellanstadielärare, han har en riktig psykopatblick och han är antisocial:

Jag måste tipsa ***Borttaget*** om ditt inlägg. Vad tror du han tycker om det?

Eftersom att det anses vara artigt att ha ögonkontakt så försöker jag alltid med att se på personen jag pratar med om än bara några sekunder. Sedan faller blicken tillbaka till vid sidan av denne. Men jag har fått börja konversationer med att förklara att ögonkontakt är en jobbig situation för mig då jag erfarit att folk böjer sig nedåt som för att leta efter min blick. Känslan av det är ungefär "Hallå, här är jag, se på mig när jag pratar med dig", även om dom inte säger det så kan jag garantera att det är vad dom tänker.

Det har blivit bättre. Numera brukar NT-personer bli obekväma av att jag glor i deras ögon tills de viker undan med blicken. Det är lika fashinerande varenda gång.

Rent generellt har jag svårt för ögonkontakt. Om jag mår dåligt är det som svårast. Mår jag bra så är det lättare. Med nära och kära är det oftast inte så svårt. Värst är det med vissa typer av ögon och blickar från främmande personer jag i olika situationer bör/förväntas hålla ögonkontakt med (olika jobbsituationer).
Jag kan inbilla mig att jag blir "scannad" och att personen i fråga kan läsa mina tankar. Vet att det inte är så men har ofta svårt att slå undan sådana tankar.

I situationer när det krävs som t ex på jobb, anställningsintervjuer så kan jag förbereda mig och hålla ögonkontakt som det förväntas att man ska (tror jag?) men detta är väldigt uttröttande.

Tittar omedvetet ner i marken när jag promenerar och har inte ögonkontakt med folk jag möter på gatan, om jag gör det ska det vara min familj eller nära vän. Tycker det känns irriterande att stirra folk i ögonen och koncentrerar mig mkt bättre om jag tittar bort eller på personen jag pratar meds mun. Har jag ögonkontakt med nån så är det i nån sekund bara, jag typ "flyter förbi" med blicken.

Tycker det är otroligt obehagligt med ögonkontakt. Men vet ju att man är oartig om man tittar bort när man pratar med någon. Så jag brukar försöka hålla ögonkontakten, eller iaf kolla folk i ansiktet. Ganska nyss har jag fått veta att jag tydligen tittar för länge när jag tittar andra i ögonen. Visste inte att man kunde det

Hur ska ens ögonkontakt gå till och varför och vem bestämmer det?

Jag brukar titta upp lite då och då, jag brukar följa händer när folk gestikulerar och återgå till ansiktet ibland,
man kan ju inte titta in i ögonen hur länge som helst, en sekund räcker väl, sen kan man byta fokus och sen ev återgå då och då, allt detta medans man försöker ta in vad någon säger.

Inte konstigt att man zoonar ut ibland, nä jag fattar inte poängen alltså.. det känns som dåligt att göra det till en svårighet, man får väl ta in saker som man själv behagar ta in dem, ut med det gamla, in med det nya.

Jag har alltid haft svårt för ögonkontakt. Dock när jag var yngre så stirrade jag väldigt mycket, utan att egentligen tänka på det, och jag antar att andra människor fann det obehagligt. Jag har insett att jag alltid flackar med blicken, jag tar ögonkontakt i ungefär en halv sekund och sedan så tittar jag bort och försöker att göra ett nytt försök efter ett tag att titta tillbaka, men det är lönlöst. Därför så stirrar jag helst mot väggen eller så, istället. Det känns tryggare på något sätt.

Nja, till skillnad från många andra tycker jag inte riktigt att ögonkontakt är obehagligt (för vissa är det ju t.o.m. smärtsamt tydligen) utan jag bara gör det inte, jag har aldrig riktigt förstått det. Jag tittar ofta på folks mun - det är ju trots allt därifrån orden kommer - eller tittar mig omkring, om jag kanske pillar på något så tittar jag på det. Ibland kan jag titta "på" någons ögon och inte "i" ögonen, liksom studerar mönstret i deras iris och sånt. Sen händer det att när jag argumenterar med någon så har jag mer ögonkontakt... eller inte ens ögonkontakt utan snarare stirrar på deras ögon, vilket tydligen gör dom besvärade (jag brukar ha svårt att se sånt men det är rätt uppenbart när de vänder sig bort eller säger till mig att sluta). Det är inte obehagligt eller så, jag gör det bara inte, och jag förstår inte hur man tittar "i" ögonen, bara "på" ögonen.

Har från och till svårt med det.
Klarar inte av ögonkontakt om jag ska hälsa på nån, liksom ta i hand, då går det inte alls, det är liksom antingen eller där, ta i hand och säga hej eller ögonkontakt och hej.
Vet inte vad det där beror på riktigt.

Sen finns det väl flera tillfällen där jag tycker ögonkontakt är jobbigt men just det där.. Jao..

Hade tänkt starta en tråd om just det där med ögonkontakt men hittade denna tråd i metatråden så jag antar att det uppskattas om jag skriver här istället? Om inte så får någon gärna flytta det här.

Idag var jag tvungen att träffa en professor som jag ska ha som handledare på ett projekt i sommar och då kändes det som att det var viktigt med ögonkontakt för att göra någon form av bra första intryck. Jag tycker normalt inte riktigt om att titta folk i ögonen. Jag vet inte varför. Jag har inga större problem med att titta folk jag är bekväm med i ögonen men så fort det kommer till folk jag inte känner så väl (eller inte känner alls) eller folk som gör mig det minsta obekväm så är ögonkontakt jobbigt.

Hursomhelst, jag träffade den där professorn och jag fick verkligen anstränga mig ordentligt för att behålla ögonkontakten. Ansträngde mig så mycket att det ibland var svårt att fokusera på vad han faktiskt sa (istället fick jag sitta och tänka saker som "titta i honom i ögonen, inte i pannan", "bra, jag tror du har ögonkontakt nu" osv). Sen hände det som jag ibland upplever som konstigt (detta händer en hel del) och som jag undrar om någon här känner igen: när jag satt där och ansträngde mig för att titta personen i ögongen så upptäckte jag att det var som att allt runtomkring mig, allt utom just hans ansikte, var ur fokus och suddigt. Det var nästan som något slags tunnelseende. Jag tror visserligen inte att jag någonsin upplevt riktigt tunnelseende så det är säkert inte alls så det är men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det blir i princip bara så när jag måste ha ögonkontakt med folk.

Någon som upplever något liknande?

Neutrino skrev: Ansträngde mig så mycket att det ibland var svårt att fokusera på vad han faktiskt sa (istället fick jag sitta och tänka saker som "titta i honom i ögonen, inte i pannan", "bra, jag tror du har ögonkontakt nu" osv). Sen hände det som jag ibland upplever som konstigt (detta händer en hel del) och som jag undrar om någon här känner igen: när jag satt där och ansträngde mig för att titta personen i ögongen så upptäckte jag att det var som att allt runtomkring mig, allt utom just hans ansikte, var ur fokus och suddigt. Det var nästan som något slags tunnelseende. Jag tror visserligen inte att jag någonsin upplevt riktigt tunnelseende så det är säkert inte alls så det är men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det blir i princip bara så när jag måste ha ögonkontakt med folk.

Någon som upplever något liknande?

Jo tack, stor igenkänning på det där!

Numera kan jag ändå ibland - även om det tyvärr fortfarande är alltför sällan - ta mod till mig och erkänna mina svårigheter med ögonkontakten, hur mycket energi den tar och att jag då tappar fokus på annat. Särskilt viktigt är det ju i situationer där man faktiskt vill ha fokus på det som är viktigt och inte lägga så mycket energi på att vara artig och/eller bete sig "rätt".

Tittar o förför gärna

Bali skrev:Jo tack, stor igenkänning på det där!

Numera kan jag ändå ibland - även om det tyvärr fortfarande är alltför sällan - ta mod till mig och erkänna mina svårigheter med ögonkontakten, hur mycket energi den tar och att jag då tappar fokus på annat. Särskilt viktigt är det ju i situationer där man faktiskt vill ha fokus på det som är viktigt och inte lägga så mycket energi på att vara artig och/eller bete sig "rätt".

Så du känner igen det där med "tunnelseendet"? Det är en så konstig sak tycker jag. Förstår inte riktigt varför det blir så.

Jag vågar inte riktigt påpeka att jag har svårt med sådant. Har fortfarande inte listat ut vad det är som gör att det är jobbigt.

Ja, jag tror åtminstone att det skulle kunna liknas vid "tunnelseende", för när jag koncentrerar mig på ögonkontakten är det inte bara delar av samtalet som jag kan missa, utan omgivningen förlorar också sin skärpa.

Det här kan i o.f.s. också hända när jag koncentrerar mig riktigt ordentligt på att lyssna, så det är kanske inte specifikt för just ögonkontaktsvårigheter.(?)

Jag har ett exempel med ett möte med min kirurg i januari, där jag försökte vara riktigt artig genom att titta honom i ögonen, men priset jag då fick betala var att jag missade en jäkla massa av vad han sa och hade inte heller längre koll på AT läkaren bredvid eller rummet överhuvudtaget. När han sedan skulle beskriva ingreppet han skulle utföra på mig tog han hjälp av en ryggradsmodell, där han visade vilken del som skulle tas bort etc, och då koncentrerade jag mig så på vad han sa att jag sedan gick därifrån utan att ha den blekaste aning om hur modellen såg ut eller vad han pekade på, trots att det faktiskt var den jag tittade på och inte hans ögon.

Försök ändå att lära dig att "avslöja" dina svårigheter även om du inte är helt på det klara med orsakerna till dem. Det är både pinsamt och svårt - talar för mig själv - men förbaskat skönt om det tas emot positivt och det brukar det faktiskt göra.

Andra trådar om ögonkontakt:
ogonkontakt-hur-reagerar-ni-t7093.html
att-titta-folk-i-ogonen-t15166.html
ogonkontakt-varfor-har-vi-problem-med-det-t41063.html
hemska-ogonkast-t3230.html
ogonkontakt-och-verbal-kommunikation-t11807.html
stirrande-granskande-och-utpekande-blick-t28126.html
ogon-ar-laskiga-t29659.html