Jag vet inte om mitt problem med ögonkontakt hör till min asperger men vad gör ni som har svårt med ögonkontakt om ni måste kolla folk i ögonen. Jag har gått hos en logoped men hon vet inte hur hon ska hjälpa mig. Hon säger att jag ska berätta för folk hur jag känner eftersom de inte kan se det i mina ögon. Men jag vill inte att de ska se det heller. Men hon säger att ögonen är viktiga för att t.ex. en person ska kunna lita på en och då är ögonkontakt något jag behöver sen i vården för att de som kommer till mig ska känna sig trygga.

Moderator Alien: Ändrade rubriken något.

Djup ögonkontakt har jag bara med personer jag älskat eller med personer som säger något jag verkligen är intresserad av att höra. Detta gör jag för att visa hur mycket jag bryr mig eller för att lättare ta in vad de säger. Jag kan lyssna bra utan ögonkontakt, men det fastnar bättre om jag ser på dem och fokuserar. Med andra ord så är ögonkontakt i min mening något som man ger till dem som är viktiga för en.

Som din logoped säger så tillför ögonkontakt en hel del till en konversation. Att inte se någon i ögonen när du t.ex. hälsar på någon eller har en längre konversation med någon är ett tydligt (och starkt) tecken på en brist på antingen intresse, respekt eller omtänksamhet. Detta är därför en ganska känslig fråga för de flesta människor.

Hur som helst så kan personer se väldigt mycket i dig utan att behöva se dig direkt i ögonen. Så om du undviker ögonkontakt för att "skydda" din identitet så skulle jag vilja säga att du försöker förgäves. Du döljer inte mycket på detta vis och visar samtidigt en kraftigt negativ inställning mot den andra personen.

Vad jag brukar göra när jag pratar med någon som jag inte nödvändigtvis vill se i ögonen så bjuder jag ändå på mig själv och gör det i en mening eller två, tills en punkt nås där en replik kan lämnas ifrån mig. Då tar jag en "paus" från ögonkontakten och ser någon annanstans när jag ger svaret. T.ex. om personen har sagt något som får mig att tänka så gör jag "tänkar-looken". Detta är mitt "hemliga vapen" i stunder där jag vill undvika ögonkontakt. Om du förstår ansiktsuttryck så kan man så att säga få den andre personen att känna sig hörd även om man inte tittar på denne. Puta lite med läpparna, sänk ögonbrynen lite grann, se lite snett uppåt och nicka försiktigt. I detta utseende så tänker den andra personen "Han har lyssnat på mig och koncentrerar sig nu för att ge mig ett bra svar.", och detta uppskattas även utan ögonkontakt. Om du pratar om andra personer eller en plats så kan du se åt ett visst håll när du pratar om detta också. Det finns massvis av sätt att sköta detta på. Så länge som du återkopplar med en persons ögon i en sekund då och då så kan du ha ett helt samtal på detta vis. Det viktigaste är att börja och sluta konversationer med en varm ögonkontakt. Det är i mitten som man kan trixa lite.

Jag tror att du hade haft nytta utav att träna på någon som förstår ansiktsuttryck (vare sig det är NT-personer eller andra) och testa lite olika sätt att uttrycka dig på utan att behöva ha konstant ögonkontakt för att få lite feedback. Du förtjänar att kunna känna dig trygg i dina samtal utan att behöva glo på folk och utan att behöva oroa dig över att du förolämpar den andra personen.

Tipset som många på AF framfört är att titta på området mellan pannben och näsa. Eller mellan ögonen. Samtidigt kan du tänka på något du tycker om så att du ser glad ut om det passar i situationen.

Kan du läsa andras kroppsspråk någorlunda?

Jag tittar inte i folks ögon för att det är obekvämt. Det känns för mig att de kan kolla in och läsa av min själ (jag vet att detta låter konstigt, men det är så jag känner.) Jag har hemligheter som jag inte kan berätta för någon och jag vill inte att de ska se dom.

Jag kan förstå olika ansiktsuttryck men inte kroppspråk.

Att titta någonstans i ansiktet är för nära ögonen eftersom jag då kan känna hur de tittar på mig.

hinata555 skrev:Jag tittar inte i folks ögon för att det är obekvämt. Det känns för mig att de kan kolla in och läsa av min själ (jag vet att detta låter konstigt, men det är så jag känner.) Jag har hemligheter som jag inte kan berätta för någon och jag vill inte att de ska se dom.

Jag kan förstå olika ansiktsuttryck men inte kroppspråk.

Att titta någonstans i ansiktet är för nära ögonen eftersom jag då kan känna hur de tittar på mig.

Ok, så det har alltså med skam att göra? Pratar du med någon om detta? Hur man blir av med skam över något man gjort det vet jag inte. Man kanske får försöka kompensera för dem genom att göra något gott? Du vet alltså egentligen att de inte kan se din själ, men ändå så är känslan så stark att du måste titta bort. Det låter lite för allvarligt för att kunna lösas med tricket att se mellan ögonen på folk. Jag tror inte att en logoped kan hjälpa dig med det här eftersom problemet inte ligger i din förståelse, utan i en känsla som verkar ha grunden i något helt annat.

Har du haft någon psykolog kontakt för dessa specifika känslor? Det här tycker jag är alldeles för allvarligt för att inte ta itu med. Om jag var du så skulle jag vara på min vårdcentral och vuxenpsyk etc tills de låtit mig träffa varenda jäkla expert som Sverige har att erbjuda tills jag känner dig bättre. Så har ska du absolut inte behöva lida.

Tack för dina svar rojona, du förstår väldigt bra.

Jag har haft psykologer men de säger bara att du vet ju att de inte kan se din själ så du ska inte känna så. Som att de tror att känslan ska försvinna när de säger så.

Nu har jag en kurator men vi pratar om andra problem som jag behöver hjälp med.

Jag har några kommentarer till detta problem från egen erfarenhet:

Det kan vara som förgjort ibland - orsaken är för mig troligtvis någon ande som påverkar. Det kanske låter underligt, men prata med en präst så kan han kanske förklara orsaker på ett mer vanligt formulerat sätt.

Förr när jag hade Social Fobi så var det jättejobbigt ibland. Men denna försvann på 90-talet.

Nuförtiden så blev det konstigt bara när vi kom in just på det ämnet om ögonkontakt. Jag tror det fungerar bättre nu för jag lever mer nära Guds vilja, men ändå kan sann uppsåt bli "förgiftad".

En underlig sak är hur dessa områden hänger ihop: Psykiska problem som Social Fobi, dålig självkänsla, Asperger, situationer som andlig förklaring finns till.

Ett gott råd är att om du inte alls är Andligt intresserad, så sök ändå 'Guds vilja' i det du gör: sök godhet, ärligt uppsåt, bättre sammanhang, och frågan är hur mycket miljön påverkar?

Rätt ofta får man intrycket att professionellt vårdfolk är felbildade istället för utbildade Prova om du kan få tag på någon typ av beteendevetare. Eller iaf någon samtalskontakt som är klyftig och inte så låst i hur problem skall lösas utan mer på att de löses effektivt.

Notwoodstock
Jag är andligt intresserad.

hinata555 skrev:Notwoodstock
Jag är andligt intresserad.

Jag kan kanske inte rekommendera mig - jag har en oerhört speciell situation. Väldigt "laddad".

Men jag har mycket andlig erfarenhet och kan lite bra Bibelförklaringar till saker. Och när jag fick min Aspergerdiagnos det senaste året, så fick jag helt plötsligt en förklaring till mycket i mitt liv.

Min teori till tillvaron är att alltet med Herren och Gud och Kristus påverkar till den grad, att jag är osäker på om "allt är" upplevt med Gud i medvetandet och är svårt att analysera utan denna helhetssyn.

Och då är det inte konstigt om detta ger t.ex den konstigheten med ögonkontakt. Är man sann i det man säger och har ett sannt uppsåt, så blir problemet bättre avklarat, tror jag!

Jag tror på det att andar kan påverka oss på olika sätt, men man kan ju inte gå till doktorn och säga det. Du sa att man kan prata med en präst. Jag tror på Gud och Jesus men inte på religion. Är inte ett medium eller nåt bättre hjälp då när det handlar om andliga saker eftersom de kan kommunicera med andar och fråga saker?

Jag tror på "den Andliga människan", men däremot inte alls att drömtydare och det GT varnar för är nyttigt - vet inte exakt var gränsen går. Vill inte leta Bibelord just nu, men medier är åtminstone svåra att förstå, jag vågar nog inte säga generellt.

Jag kan ha svårt för att ge ögonkontakt till främmande människor ute på stan, oftast är anledningen att jag känner mig ful och inte vill att de ska titta på mig och tänka: "vad ful hon är" eller "vad konstigt hon beter sig".
När jag däremot är med människor som jag känner, eller i alla fall är bekant med så funkar det bättre. Med vissa människor kan jag till och med ha riktigt djup ögonkontakt, både länge och intensivt utan några som helst problem!

I mitt fall handlar det nog om en kombination av trygghet med personen ifråga, ömsesidigt tycke för varandra och intresse. Jag känner att människor som pratat med mig eller känner mig, ser mig på ett annat sätt än vad människor som bara går förbi mig ute på stan gör. Känner jag att personen ifråga "tycker om mig" så känns det bara naturligt att titta den i ögonen när jag talar med den.
En konstig sak dock; ibland kan jag ha svårt för att se min pojkvän i ögonen, trots att jag älskar honom och litar på honom till 100%! Där kommer min dåliga självkänsla fram; om jag känner mig ful den dagen så vill jag liksom inte att han ska titta på mig så ingående, samtidigt som jag tycker om när han tittar på mig, då känner jag mig älskad.

När jag var yngre så hade jag det mycket svårare; tittade nästan alltid ner i marken eller bort istället för att möta blickar, men med åren har jag tränat upp mitt självförtroende, och nu för tiden ser jag det inte alls som något problem.

I ditt fall så verkar det ju inte handla om dåligt självförtroende, så jag kan ju knappast säga att du ska försöka bli säkrare i dig själv och därmed våga ge ögonkontakt. Du borde nog istället testa en KBT behandling hos en psykolog, där du försöker träna bort tanken att "folk ser igenom dig". Det verkar ju som att du har insikten i att folk inte ser dina hemligheter egentligen, men att du ändå tycker att det känns obehagligt. Kan vara värt ett försök i alla fall

Mitt tips är att träna på att ha ögonkontakt med någon du känner dig trygg med. Anhörig, nära vän eller så.

Att aldrig se folk i ögonen blir ett stort problem i det sociala så det bör man träna upp, även om det känns motigt.

Varför ska man bidra till obekvämheten med ögonkontakt om man själv plågas av den,
verkar kontraproduktivt.

Mitt tips är att fokusera på munnen när ni pratar med någon annan. Altså att ni tittar på dennes mun.

Hur mycket ögonkontakt jag vill ha med någon beror på om jag gillar dem eller inte. Jag vill generellt sett inte ha någon ögonkontakt med folk jag inte känner. Det är i dessa senare situationer man kan fuska genom att titta på näsan eller i pannan. När det gäller folk man giller eller rent av är förtjust i, så är det inget problem, eller rent av så stirrar man för mycket på dem, fast då kan man använda snabba ögonkast istället.

Jag har övat upp min förmåga att hålla ögonkontakt med folk, jag har övat på det aktivt i femton år nu. Jag är bra på att hålla ögonkontakt med folk. Nu är jag för bra, håller för mycket ögonkontakt och läkarna skriver i mina journaler att det är ett tecken på att jag kanske inte alls har Aspergers. *facepalm*

Mitt tips är: Öva upp ögonkontakten om du vill. Om du inte vill så gör inte det, men var beredd på att folk kommer att tycka att du är konstig. Är man okej med att uppfattas som konstig/avvikande så är det ju inte ett problem. Så öva isf på det istället, att vara okej med att normisarna inte förstår sig på dig.

För mig kan det snarare vara tvärtom mot det som t.ex. rdos skriver, lustigt nog.
Eller ja, lustigt och lustigt...

Jag kan alltså ofta ha svårare med ögonkontakten med de jag känner och t.o.m. tycker om.
Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag tror att det kan bero på att jag ju då faktiskt försöker att vara mig själv eller åtminstone inte dölja lika mycket. Med okända spelar jag lättare olika roller och då blir ögonkontakten ofta en del av rollen och alltså lättare att klara av. Jag har svårt med ögonkontakten, men inte den rollfigur jag spelar liksom. Men förbaskat trött blir jag likväl av all ögonkontakt.

En blandning av ovanstående råkar jag ut för hos t.ex. olika vårdgivare, där jag ju helst bör vara mig själv men samtidigt inte känner den andre personen. Att tala om mig själv, och särskilt då beklaga mig, är inget som jag känner mig speciellt bekväm med och då blir det även riktigt svårt att försöka få till en ögonkontakt. Nu vill ju gärna vårdgivare ha det eftersom de inte tycks kunna tro på vad jag säger annars, så där har jag börjat med att försöka tala om att jag har svårt för det.

För det mesta tas det emot bra, även om jag inte har praktiserat det alltför många gånger än, men visst har jag också stött på dem som inte tycks förstå alls, sorgligt nog. Jag kan nog ändå rekommendera att tala om att man har problem med ögonkontakten i sådana situationer där man verkligen vill bli trodd på och tagen på allvar.

Tidigare trådar om ögonkontaktssvårigheter:

ogonkontakt-hur-reagerar-ni-t7093.html
ogonkontaktssvarigheter-omrostning-t10499.html
att-titta-folk-i-ogonen-t15166.html
ogonkontakt-varfor-har-vi-problem-med-det-t41063.html

Cellardoor skrev:Mitt tips är: Öva upp ögonkontakten om du vill. Om du inte vill så gör inte det, men var beredd på att folk kommer att tycka att du är konstig

Folk tror ofta at man ljuger. Att inte se någon i ögonen er ju et av tegnene på at en person ljuger. Jag har mycket problemer med ögonkontakt och har ofte hört "varfor ser du mej inte i ögonen?" Folk forventar at jag skal se dom i ögonene när dom pratar. Jag blir veldig irriterad för jag orkar inte det, blir arg och sejer "jag lysnar inte med ögonen, låt mej vara ifred om du inte kan prata uten att stirra på mej!!" Det är svårt, folk tycker det är konstigt och jag forsöker men det är så svårt at holda ögonkontakten.

sminkade ögon får sällan ögonkontakt med mej,
men osminkade ögon får lättare ögonkontakt med mej.

naturlighet är lättare att möta,
förstärkta ansiktsdrag kan vara skrämmande.

Vaniljflickan skrev:Varför ska man bidra till obekvämheten med ögonkontakt om man själv plågas av den,
verkar kontraproduktivt.

Man får det väldigt knepigt i det sociala om man totalvägrar ögonkontakt.

KrigarSjäl skrev:

Vaniljflickan skrev:Varför ska man bidra till obekvämheten med ögonkontakt om man själv plågas av den,
verkar kontraproduktivt.

Man får det väldigt knepigt i det sociala om man totalvägrar ögonkontakt.

Har aldrig fått det direkt knepigt i det sociala , enda gången ögonkontakt går bra för mej är när jag druckit en del