Jag hittade detta forum av en slump, då jag googlade på kedjetäcke. Har varit här inne och läst ganska länge nu och känner mig väldigt hemma så idag vågade jag mig på att bli medlem.

Jag har ingen AS-diagnos och vet inte om jag får någon heller, men något är "fel" och har varit det hela mitt liv (är 40+) Min mamma försökte få hjälp för mig när jag var liten, men okunskapen var stor....Kan vara MBD sas det på BUP, mer än så vart det inte.

För 16 år sedan kraschade jag psykiskt och hamnade in i psykvården. Där är jag kvar ännu och mitt liv är bara ett totalt komplicerat kaos. Det är den sociala världen/livet som är värst och väldigt jobbig. Och så detta kaos. Dessutom är jag väldigt ljudkänslig, så det är jobbigt att vara bland folk och i röriga miljöer.

2003 var jag en vecka i Uppsala på ADHD-utredning. Jag fick ingen sådan diagnos. Jag hade fått det som barn menade de, men inte nu. Diagnoserna jag däremot fick var impulsiv personlighetsstörning, Borderline och så bipolär sjukdom. Dock skrev de i mitt utlåtande att de misstänkte något i autismspektrat och rekommenderade en ny sådan utredning hos neuropsykolog. Något de inte hade tid att göra där och då.

Problemet var bara att denna utredning "glömdes" bort här hemma på sjukhuset och utlåtandet arkiverades. Jag själv orkade inte kämpa mer om att få rätt hjälp, utan sket i saken. Tydligen gjorde läkarna också det

För ett tag sedan sade "min" psykiatrisjukskötare att nu räcker det, jag måste få rätt hjälp och en ordentlig utredning. Hon letade upp utlåtandet från Uppsala och ska nu sticka det under näsan på min psykiater och psykolog på tisdag. Så håll tummarna

Jag sa till henne att drar hon igång detta nu, med utredning på nytt så får hon baske mig se till att genomföra det hela vägen också. Det skulle hon, sa hon och hon har två till med sig i detta från öppenpsykiatrin.


Jag är sjukpensionär och bor ensam sedan sex år, men har ändå ett förhållande med mina två snart vuxna barns pappa. Jag har efter lång tid som sambo insätt att jag klarar inte av att leva under samma tak som någon annan och "familjeliv" är svårt för mig, det blir för nära och komplicerat. Jag måste få vara själv mycket för att orka med livet. Så då har vi löst vårt förhållande på detta sätt och det funkar för oss.

Mitt största intresse är djur och då främst hundar. Jag känner mig mer bekväm i hundars sällskap än med människor och under hela mitt liv har 2-3 hundar samtidigt funnits runt mig.

Idag har jag "bara" en hund och två katter (hämtar en kattunge till på måndag) Jag tränar och tävlar aktivt i lydnad och spår med min hund och det är oerhört viktigt för mig och mitt sätt att vara social (bortsett från aktiviteterna i öppenpsykiatrin). Så länge jag har hunden med mig så är jag trygg med folk och det finns något att prata om

Det blev kanske för långt det här nu, men om nu någon orkar läsa så är det väl bra

Välkommen till forumet, är inte heller aspie
har annan diagnos men känner mig hemma här ändå.

Kom gärna in på chatten, där är det nästan alltid aktivitet.

Bastuper skrev:Välkommen till forumet, är inte heller aspie
har annan diagnos men känner mig hemma här ändå.

Kom gärna in på chatten, där är det nästan alltid aktivitet.

Tack Läste nå regler att man som ny inte kommer in på chatten?!

Chaoskvinnan skrev:

Bastuper skrev:Välkommen till forumet, är inte heller aspie
har annan diagnos men känner mig hemma här ändå.

Kom gärna in på chatten, där är det nästan alltid aktivitet.

Tack Läste nå regler att man som ny inte kommer in på chatten?!

Ja det är så att du måste skriva 20 inlägg för att få tillgång till chatten.

Varmt välkommen till forumet, Chaoskvinnan!
Hoppas att du kommer att trivas.