Tja folk
Jag fick min as diagnos för dryga 8 år sen, då jag var 22 år med en brokig bakgrund och en 2 år gammal dotter. Jag har inte haft någon hjälp av lss eller vård sedan dess, efter en hel del bråk med socialen som då vid 2 tillfällen satte mig under utredning i min föräldraroll och förmåga. Jag fick rätt båda gånger, med ursäkter från såväl socialsekreterare och chef. Men jag har efter det en ännu större rädsla för myndigheter.

Rädslan för att de ska ta min dotter ifrån mig fick mig igenom vuxenutb med halvkassa betyg och min vilja att sträva framåt har gett mig kontakter såväl som jobb. Jag har varit självförsörjande, inte ens bostadsbidrag sökt.
Nu, efter att ha jobbat snart 4 år inom det "nya området" är jag trött.
Ansvaret och främst de mänskliga relationerna har brutit ner mig och jag har under årets gång fått söka för akuta magsmärtor, bröstsmärtor, tandlossning, migrän, astma, magkatarr, ryggskott, värk, andnöd, sömnbrist och oförmåga att sova på nätterna såväl som oförmåga att hålla mig vaken. Jag somnar ståendes, och till 99% var gång jag sätter mig ner, vilket gjort att jag åkt fram och tillbaka på tåg, bussar och spårvagnar ett par gånger..
Det sista jag nu sökte för var tvångstankar och panikångest, förstärka fobier.

Kort o gott, jag mår skit. När jag sträckjobbar får jag sova nästan nonstop 2 dagar efter. De skrev ut sertralin teva 50 mg, fortsatt jobb. Jag fick diarré. Den kom 30 min efter intagen tablett, och höll i sig under dagens gång med språng till toaletten var 30e minut.. Försök o jobba i ett stressigt serviceyrke då.. Sen kom paranoian. Jag hörde folk i svalen då jag satt med mitt förmiddagskaffe och fick för mig att de var på väg o bryta sig in hos mig.. var påväg o krypa under sängen, 30 år gammal.. Sen kom självmordstankarna. Då la jag av, 2 v plus hade gått. Jag begärde byte av medicin, läkaren var otrevlig o lyssnade inte på mig, så jag begärde en ny läkare. Det fick jag inte, utan de sa att chefen skulle ringa upp mig.. 3 v senare hade hon inte ringt. Jag hade lämnat mitt 3e meddelande då hon ringde upp, enbart för o få en utskällning utav mig.

Min fråga är nu då, jag kommer byta vårdcentral, och väl där - hur går jag tillväga i vårdfrågan? Jag är ju livrädd för o prata om mitt välmående och min levnadssituation, då jag får för mig att de kommer försöka ta mitt barn.
Jag har stor hjälp av familjen och hennes far så vi sitter inte i en knarkarkvart o skakar, men känner rent spontant att jag inte fixar o jobba heltid. Jag är trött på o inte räcka till själv. Finns det fler som jobbar halvtid, och hur gick ni till väga för att få det?
Tack för svar /trött tant

Vad det gäller vårdkontakten kanske det vore bra om du fick kontakt med specialister på AS. Det är så att många symptom som en "vanlig" läkare/ psykiatriker tolkar som depression i stället är symptom från AS. Tex. trötthet...

Själv hade jag i, efter att inte ha något alls i 30 år, 10 år en depressionsdiagnos som när jag var nästan femtio enligt de senaste LOU:erna är AS...

Tyvärr är det sedan ett j.. lotteri att hamna hos en läkare som fungerar för en... Så det är bra att du vågar/orkar begära att få byta läkare, det kan vara svårt att orka med när man mår som man mår.. Bra jobbat!

Att äta SSRI har inte hjälpt mig i någon större utsträckning under de tio år jag testade det... För mig blev det mest att jag mådde dåligt på lite annat sätt... Men det är ju individuellt...


Genom en LSS-handläggare ska du kunna få veta vart du ska vända dig för att kunna få en arbetssituation som fungerar för dig. Ingen tackar dig för att du jobbar tills du stupar, set blir bara svårare att ta sig tillbaka.

AF ska också kunna hjälpa till. De har specialisthandläggare på vissa förmedlingar som ska ha större insikt i psykiska funktionsskillnader..

Habiliteringen i där du bor ska också kunna hjälpa till..

Tyvärr handlar det mer om att råka träffa på rätt handläggare än vart man ska vända sig för att få den hjälp man eventuellt behöver.

Det är i de flesta vägarna jag kan komma på LSS.handläggaren som tar det formella beslutet. Men det är inte säkert att det för den skull görs på dennes initiativ.

Jag har genom LSS och AF haft kontakt med ett företag som heter MISA. Även om de inte kunde hjälpa mig så fick jag intrycket av att de åtminstone försökte.


Hade för några är sedan kontakt med Soc/ försörjningsstöd, vilket var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men LSS är ju också Soc, och den kontakten har varit betydligt smidigare...

Skulle rekommendera att du byter till ett jobb där arbetsuppgiften inte involverar människor direkt. När du säger serviceyrke tänker jag på servitris eller undersköterska men det kanske är fel.

plåtmonster skrev:Skulle rekommendera att du byter till ett jobb där arbetsuppgiften inte involverar människor direkt. När du säger serviceyrke tänker jag på servitris eller undersköterska men det kanske är fel.

Jag jobbar som kock. Var souschef innan, men orkade inte. Jag löser tidspressen med yrket motsatt att jag har kontroll. Men andra gör inte alltid vad de borde och förstör på så vis flytet. Bland annat. Jag har svårt för yrken där jag sitter still och känner väl att jag hittat rätt så.. men jag jobbar uppskattningsvis 75-80% nu och känner hur jag börjar ta slut.

Avskeda de som inte gör som de borde?

plåtmonster skrev:Avskeda de som inte gör som de borde?

Haha det fungerar inte så.. det är mina kontrollbehov som stressar upp. Jag är en anställd utan förmåga att påverka.

Du har rätt att byta jobb om du vill.