Jag kan se ner på människor när jag mår dåligt, men det brukar inte vara ett tecken på att det är bra med mig när jag gör det.

Jag kan inte påstå att jag är självgod eller narcissistisk, men väldigt högt IQ har jag och jag känner ofta att det är mer till besvär än något annat. Jag skulle vilja vara lika korkad som många andra människor är, jag skulle definitivt kunna slappna av bättre då, nu är jag istället på det stadiet att jag extremt förutser allt som alla mindre smarta människor gör och det tråkar ut mig, men det är ju såklart ett fel som ligger hos mig, inte hos normalisar. Jag hade nog haft fler vänner då också. Usch, vad jag skäms över att skriva detta inlägg.

Mina vänner är mitt allt och jag gör vad som helst för dem, och dem tycker om mig för den jag är, jag vill inget hellre än att bli gammal med just dem, men jag är smartare på flera sätt än dem, samtidigt som dem ändå är bättre än mig på fler sätt än tvärtom. Jag är ju samtidigt en väldict ödmjuk person och låter med välvilja andra få kliva före mig i alla situationer, mycket för att jag inte är så förtjust i beröm, så jag lägger mig och låter andra få vinna när jag vet att jag hade vunnit. För jag vill ju inte att andra människor ska känna sig mindre begåvade i mitt sällskap, huruvida det är snällt eller inte vet jag inte, jag hoppas jag är snäll iallafall.

plåtmonster skrev:En annan variant är personer som skryter att de är så otekniska att de inte klarar av att använda spisen..

Kom på att i vissa fall är det nog dåligt självförtroende och att det då blir enklare att låta andra göra istf att riskera att göra bort sig. Typ man skojar om att man kan bränna vatten för att man ska slippa laga mat och kanske bli utskrattad.

Vet inte om jag är rätt ute här i mina tankebanor men fick iaf en tanke när jag läste denna tråd; nämligen att jag ofta kan "se ner på" eller tycka illa om egenskaper hos andra människor som jag också ogillar hos mig själv. Ett sådant exempel är att jag tycker att människor som gnäller och klagar är otroligt enerverande och irriterande, ibland mentalt energitagande (alltså att jag blir trött av att höra på) och det fina i kråksången är att jag själv är VÄLDIGT gnällig och klagar mycket. Så ja det är lite motsägelsefullt kanske att jag själv är gnällig och klagar men samtidigt hatar när andra människor är gnälliga eller klagar - men så är det verkligen och i grund och botten tror jag att det har att göra med att jag inte tycker om den egenskapen hos mig själv utan skulle önska ändra den egenskapen men inte riktigt förmår göra det.

Det några skrev om att känna sig underlägsen eller som ett barn kan jag känna igen mig i ibland. Jag har ganska ofta genom hela livet känt att jag inte förstår mig på vad andra människor pratar om eller hur de tänker eller hur de reagerar osv. Det finns t.ex. några ämnen som jag inte alls förstår mig på och det spelar ingen roll hur mycket folk försökt förklara för mig eller lära mig om de ämnena; jag begriper helt enkelt bara inte! och då kan jag lätt få känslan av att jag är dum i huvudet eller är en "sämre människa" (det vill säga är underlägsen) den andra personen. Är för övrigt än rätt jobbig känsla att få och känna. Några av dessa ämnen jag nämnde är politik, matematik, historia (då jag har svårt att minnas årtal och har svårt att få ett grepp om tidsperspektiven och så), grammatik med mera. Om någon är väldigt duktig på dessa ämnen och får mig att känna mig dum (korkad, obegåvad eller liknande) så kan det nog bli så att jag "ser ner" på den personen, dvs. ogillar personen bara för att jag då känner att den personen är mycket smartare än mig. Svårt att förklara men ja.

Summan av kardemumman som man brukar säga; ja jag kan se ner på andra människor av flertalet olika anledningar men oftast beror det nog på min egen osäkerhet, mitt dåliga självförtroende och min dåliga självkänsla. Ofta beror det alltså också på att jag ogillar det hos den andra personen som jag ogillar hos mig själv. Makes any sense? Någon som känner igen?

Little J skrev:Vet inte om jag är rätt ute här i mina tankebanor men fick iaf en tanke när jag läste denna tråd; nämligen att jag ofta kan "se ner på" eller tycka illa om egenskaper hos andra människor som jag också ogillar hos mig själv. Ett sådant exempel är att jag tycker att människor som gnäller och klagar är otroligt enerverande och irriterande, ibland mentalt energitagande (alltså att jag blir trött av att höra på) och det fina i kråksången är att jag själv är VÄLDIGT gnällig och klagar mycket. Så ja det är lite motsägelsefullt kanske att jag själv är gnällig och klagar men samtidigt hatar när andra människor är gnälliga eller klagar - men så är det verkligen och i grund och botten tror jag att det har att göra med att jag inte tycker om den egenskapen hos mig själv utan skulle önska ändra den egenskapen men inte riktigt förmår göra det.

Det är inte alls motsägelsefullt i mina ögon. Jag ser oftare brister i hela mänskligheten än i enstaka individer.

Little J skrev:Så ja det är lite motsägelsefullt kanske att jag själv är gnällig och klagar men samtidigt hatar när andra människor är gnälliga eller klagar

Du tycker väl att det är din roll att gnälla, så du vill att de håller tyst och lyssnar på ditt gnäll i stället.

KNSNNTR skrev:Jag kan inte påstå att jag är självgod eller narcissistisk, men väldigt högt IQ har jag och jag känner ofta att det är mer till besvär än något annat. Jag skulle vilja vara lika korkad som många andra människor är, jag skulle definitivt kunna slappna av bättre då, nu är jag istället på det stadiet att jag extremt förutser allt som alla mindre smarta människor gör och det tråkar ut mig, men det är ju såklart ett fel som ligger hos mig, inte hos normalisar. Jag hade nog haft fler vänner då också. Usch, vad jag skäms över att skriva detta inlägg.

Mina vänner är mitt allt och jag gör vad som helst för dem, och dem tycker om mig för den jag är, jag vill inget hellre än att bli gammal med just dem, men jag är smartare på flera sätt än dem, samtidigt som dem ändå är bättre än mig på fler sätt än tvärtom. Jag är ju samtidigt en väldict ödmjuk person och låter med välvilja andra få kliva före mig i alla situationer, mycket för att jag inte är så förtjust i beröm, så jag lägger mig och låter andra få vinna när jag vet att jag hade vunnit. För jag vill ju inte att andra människor ska känna sig mindre begåvade i mitt sällskap, huruvida det är snällt eller inte vet jag inte, jag hoppas jag är snäll iallafall.

Låter som mig ju, fast jag är inte ödmjuk, bara snäll. + Att jag förutser inte bara normalisarna, jag förutser mig själv också…

Men det är ju så när man är smart. Man ser grejer och man ser mönster utan att ens försöka och man minns medan alla andra glömmer. Nä fuck IQ! Kreativitet och fantasi är mycket viktigare. Kreativa människor har jag respekt för men inte så mycket för andra. Man kan ju inte ta folk på allvar som varken kan tänka eller har kunskap, så är det bara.

Det är en väldigt intressant härva. De här tåtarna råkar jag vilja dra fram:

Respektera folk är ju motsatsen till att se ner på dem. Ibland grips jag av respekt för någon. Det brukar jag se som en för all del trevlig, biologisk reaktion. Som förälskelse ungefär; heligt men samtidigt biologiskt.

Nån här skrev att den ser oss som hundar ungefär. Det gör jag också. En liten gnutta ibland av något mer, inte bättre, än hundar men oftast bara biologiska maskiner på ont och gott.
Visst har vi kärlek, självuppoffring och andra goda egenskaper som vi delar med hundar och visst agerar vi oftast förståndigare, "vuxnare" än de. Jag tycker om allt det. Men det är inte precis något jag respekterar - utom när jag får ett biologiskt respekt-anfall.
Och den renonsen för respekt, det att jag ser på oss alla som rätt primitiva, om än ofta rätt trevliga kryp - är det detsamma som att se ner på folk/oss?

Sen blir jag ofta rosenrasande på mänskor jag läser om som agerat fegt så att nån annan råkat illa ut - och som sen inte ber offentligt om ursäkt på sina bara knän. Och ser ner mera förundrat gör jag på folk som uppenbarligen tappat bort samvetet nånstans mellan fosterliv och nutid.
Det där är till stor del min egen trasiga självkänsla bland andra som talar. Även om jag för all del kan ha rätt i sak så är mitt raser och in nedlåatnde attityd mest som jag ger utlopp för egna frustrationer o.d..

Fast om jag, hyfsat högintelligent och trots allt hyfsat psyskiskt frisk person kan påverkas så starkt av min personliga historia, så är det väl rätt rimligt att tro att detsamma gäller de flesta av oss. Särskilt som psykologer och hobbypsykologer ibland oss ofta är rätt överens om vad som driver folk till ena eller andra sortens idiotier.
Så jag tillåter mig en åtminstone sarkastisk inställning till folk som tror att deras handlingar styrs av något vettigare än känslor och privat historia.

Bortsett, förstås, från att jag faktiskt respekterar folk som anstränger sig för att rationellt skära rakt igenom sina känslor o.d. och hitta något maximalt objektivt. Även om rent objektiva saker också ju är helt utan betydelse för allt.

Jao, så kan man resonera. Hoppas det gör en arrogant på ett kärleksfullt sätt.

Nä fuck IQ! Kreativitet och fantasi är mycket viktigare.

Väl talat.

En del personer får mig att må dåligt, då händer det att jag ser ner på dem.
Mår jag bra gör jag inte det....

Jag brukar ofta tänka tanken när någon i klassen ska svara på frågan -ska du lyckas svara rätt för en gångs skull, eller kommer du ens lyckas klara av denna fråga... Men jag har inte gjort något utredning för asperger, men jag tror att jag ska göra det snart. Men det är väldigt många jag tycker verkar vara osmarta och inte kunna någonting, men sedan när jag har gjort ett prov går allt åt helvete eller nått, eftersom när vi sedan ska kolla på dem rätta svaren till provet hör jag hur dumma vissa är, även fast dem fick mer rätt på provet. Jag förstår inte...

Om jag finner att någon ser ner på mig, vilket tyvärr händer allt för ofta. Så sjunker de oerhört långt ner för mig.
De vet dock inte om det eller får reda på det.

Det sjuka är att det ofta är de som vill "hjälpa", vara "goda" och står för "allas lika värde"

Annars ser jag på alla som likvärdiga oavsett utseende, bakgrund ,beteende etc - om de visar detsamma.

Bara de som är kortare än mig.

stuck skrev:Det sjuka är att det ofta är de som vill "hjälpa", vara "goda" och står för "allas lika värde"

-Socionomer.

antonius skrev:Bara de som är kortare än mig.

Bra där..

Tyvärr så händer det nog att man ser ner på andra människor med då beror det snarare på att man är irriterad eller mår dåligt och det handlar ju inte direkt om att dom är NT utan på sättet dom beter sig.

Har märkt att tjejer som är kortare än en själv blir något mer attraherade än jämnlånga. 150 cm blev riktigt på hugget. Dock en tjej som vart längre än de flesta killar blev ratad av de flesta killar.

KrigarSjäl skrev:

stuck skrev:Det sjuka är att det ofta är de som vill "hjälpa", vara "goda" och står för "allas lika värde"

-Socionomer.

-I ett nötskal.

Jag ser ner på rökare. Att medvetet inhalera giftig rök och tjära i sina lungor och bränna bort mängder av pengar på skiten är helt ofattbart. Att de sedan skiter fullständigt i andra människor och gärna bolmar som ånglok framför oss icke-rökare, djur och barn gör mitt hat emot dessa fanskap ännu större.

Annars försöker jag att inte se ner på folk så länge deras beteende inte påverkar mig.

H2SO4 skrev:Jag ser ner på rökare. Att medvetet inhalera giftig rök och tjära i sina lungor och bränna bort mängder av pengar på skiten är helt ofattbart. Att de sedan skiter fullständigt i andra människor och gärna bolmar som ånglok framför oss icke-rökare, djur och barn gör mitt hat emot dessa fanskap ännu större.

Nja, brist på hyfs är inte rökartypiskt.

Det är det första felet.

Sen påstår du att alla rökare inhalerar i lungorna.

Andra felet.

KrigarSjäl skrev:

H2SO4 skrev:Jag ser ner på rökare. Att medvetet inhalera giftig rök och tjära i sina lungor och bränna bort mängder av pengar på skiten är helt ofattbart. Att de sedan skiter fullständigt i andra människor och gärna bolmar som ånglok framför oss icke-rökare, djur och barn gör mitt hat emot dessa fanskap ännu större.

Nja, brist på hyfs är inte rökartypiskt.

Det är det första felet.

Sen påstår du att alla rökare inhalerar i lungorna.

Andra felet.

Jag har då inte stött på en rökare som visar hänsyn någonsin ute i samhället. Andra påståendet må vara fel, ohälsosamt i vilket fall.
Enligt flertalet vetenskapliga studier har rökare lägre IQ.

-Säg det till Albert Einstein och Bertrand Russell...


Alltså, det här med rökning orsakar moralpanik hos präktiga typer och rökare blir de som man kan ösa sitt förakt på ostraffat.

Vad tycker du om bilavgaser?

KrigarSjäl skrev:-Säg det till Albert Einstein och Bertrand Russell...


Alltså, det här med rökning orsakar moralpanik hos präktiga typer och rökare blir de som man kan ösa sitt förakt på ostraffat.

Vad tycker du om bilavgaser?

Man visste inte om det negativa effekterna på den tiden. Herregud. Rökare får gärna röka sönder sig själva i ett bås någonstans. Men jag ser ändå ner på det självdestruktiva beteendet. Ännu mer när det uppenbart påverkar andra och de skiter fullständigt i det.

Jag vistas så lite som möjligt på tätt trafikerade vägar pga den orena luften.
Jag tycker att biltrafik bör förbjudas i städerna, alternativt högre skatt. Nu ser infrastrukturen och energisituationen ut så idag att det är ett svårt problem att lösa. Det är däremot en trend som blir mer och mer vanlig i USA:s städer.

H2SO4 skrev:Jag har då inte stött på en rökare som visar hänsyn någonsin ute i samhället.

Hur vet du det?

Dagobert skrev:

H2SO4 skrev:Jag har då inte stött på en rökare som visar hänsyn någonsin ute i samhället.

Hur vet du det?

De finns säkert även om de är ovanliga. Som sagt de får gärna röka ihjäl sig själva så länge deras rök inte påverkar andra. Jag ser ändå ner på deras idiotiska beteende och livsval.