Hej.

Jag har ADHD, OCD och Aspergers Syndrom. Dom här diagnoserna skapar mycket hinder får mig i mitt liv. Jag är bara 18 år men jag känner mig 50. Jag tror, eller vet att jag inte kommer att klara av framtida studier och arbetsliv. Jag har börjat och hoppat av gymnasiet två gånger för att jag inte klarar av det. Så jag har försökt att få ordning på det, men vad jag än gör så blir det ingen skillnad. Jag har också gått på BUP i 6 år, pratat med terapeuter och gjort tester med väldigt lite framgång. Nu mera går jag ibland till Vuxen habiliteringen.

Jag har paranoia, så jag lämnar inte huset så ofta, jag gillar att sitta på mitt rum där det är säkert. Jag har inga vänner. Jag skapar OCD för allting, bokstäver, färger, namn, mönster, nummer ect. Jag får ofta ångest och en orolig mage när jag är i en okänd miljö, det trycker i mitten av bröstkorgen och magen börjar göra en massa ljud ifrån sig. Är också dator beroende.

Min mamma är förtidspensionär pga. en nackskada hon fick genom en bil olycka. Men hon har iaf en fungerande hjärna. Jag borde kunna bli en förtidspensionär, jag är ju mentalt handikappad. Visst, jag sitter inte i rullstol eller har nacksmärtor, men de är inte dom ända handikappen. Om jag inte kan bli förtidspensionär så finns det nog tyvärr inget hopp för mig.

Nu är du ju bara 18...man utvecklas en hel del efter arton.

Jag kunde inte heller studera när jag var 17-18-19 (aspergerdrag, rastlöshet, nöjeslystnad) men det tog jag igen när jag var 25.
Då gick det betydligt lättare allting.

KrigarSjäl skrev:Nu är du ju bara 18...man utvecklas en hel del efter arton.

Jag kunde inte heller studera när jag var 17-18-19 (aspergerdrag, rastlöshet, nöjeslystnad) men det tog jag igen när jag var 25.
Då gick det betydligt lättare allting.

Men du är väl "pensionerad" nu? Eller är det bara tillfälligt?

Hoppas du lyckas bättre än mig, har försökt några år, men det går inte så bra

Jag tycker du iaf bör gå ur gymnasiet. Men du kan få aktivitetsersättning så länge du är under 30 år, sedan blir det sjukersättning ("förtidspensionär"). Men medan man har aktivitetsersättning får man kanske finna sig i att gå på kurser, arbetsträning, praktik etc. Andra vet mer om det.

Men först av allt behöver du ett läkarintyg om att du varken kan studera el arbeta.

Finns det ingen medicin el terapi mot din paranoia? Låter lite trist att bara sitta hemma tycker jag.

Då du är 18 år har just en helt ny värld av farmakologiska behandlingsalternativ öppnats upp för dina vårdgivare. Du bör ge mediciner i kombination med psykoterapeutisk behandling en ordentlig chans (d.v.s. testa ett tiotal olika mediciner och olika terapiformer i olika kombinationer under några års tid) innan du "kastar in handduken". Tänk även utanför lådan och fundera över vilka alternativ du har att skapa dig en dräglig tillvaro utanför blott det svenska samhället och de sociala skyddsnät du hittills presenterats inför.

Vi är ju djur och kan ju lika gärna må gott på någon öde ö eller gräva ned sig i ett gryt i Sibirien. Det finns många nivåer av radikala åtgärder att testa innan man ger upp hoppet om att kunna reda sig själv bara för att man råkat födas in i en art i en kultur i ett samhälle där ens egenheter betraktas som onormala. Nåja, i detta andra stycke anför jag ju uppenbara extremer - men det är för att ge dig perspektiv på din situation och välkomna din tankeprocess att vandra utanför begränsande normer.

I enlighet med vad jag anförde i inläggets första stycke så försök att behandla dina problem först; du är bara 18 år och hela det liv du levt fram till idag kommer att upplevas som blott någon minut när du är 100.

Okej, tack för svar!

Det finns väldigt mycket hjälp att få, både terapimässigt sett, medicinskt sett och övrig hjälp i vardagen. Ge inte upp än! Har för mig att man inte kan bli förtidspensionerad innan man fyllt 30 heller. Du är bara 18 än och har hela livet framför dig! Värre för en annan som närmar sig 30.

H2SO4 skrev:Du är bara 18 än och har hela livet framför dig! Värre för en annan som närmar sig 30.

Det är väl sämre att ha mer tid av lidande kvar?

Om man väljer att se det så. Man kan också se det som mer tid för utveckling.

Tråkigt att ha såna "ambitioner " i den åldern .

@Oliver Qvist, Vad ska du göra med den tiden och mycket begränsande ekonomi du får som förtidspensionär?

elle skrev:Tråkigt att ha såna "ambitioner " i den åldern .

Instämmer!
Det är precis som KrigarSjäl säger: att man utvecklas mycket mellan 18-25. Jävligt trist att se folk som gett upp så pass tidigt. Jag trodde själv i den åldern att jag skulle ha supersvårt med jobb och så men idag har jag ett grymt jobb i en cool bransch (spelbranschen). Oavsett svårigheter så kan ALLA förbättra sig om man slutar tycka synd om sig själv och verkligen försöker (vilket inte alltid är lätt naturligtvis).

Skillnaden på mig nu och då, alltså 18 och 20, är enorm. Man gör sig en stor otjänst av att göra det för enkelt för sig. Man känner att man inte vill oroa sig för något mer i resten av livet. Vill man nå sitt mål krävs det en motprestation. Omfamna det.

Såvida inte dina ambitioner är så pass låga att en förtidspensionering skulle göra dig lycklig. Men det tror jag att du är för ung för att avgöra. Impulsiva tankar är sällan något att hurra för.

Jag säger tvärtom. Hade jag fått ta det lugnt och göra saker på mina egna villkor hade jag inte utvecklat alla dessa stress- och ångestproblem. Jag kan t o m spekulera att jag kanske klarat mig utan att få min livslånga, fysiska sjukdom eftersom den ofta är stressutlöst.

Jag var lika stresskänslig vid 18 som nu. Men man hade inget val. Man skulle pressas. För man var ju ung. Och då klarar man ju allt. Har hela sitt liiiiiv framför sig.

Så jag körde på tills jag blev fysiskt och mentalt sjuk för livet. Sitter med massa studielån som jag aldrig haft ett skvatt ut för i arbetsväg. Det gick inte bra! De som blev sjukpenchisar som lite äldre vuxna, tror många av dem redan kände av det vid 18 att de inte orkade. Men de vill inte se det utan de tror att alla unga har all kraft i världen.

Jag hade ambitioner med mitt liv som jag fick lägga ner pga sjukdom, är inte mycket ens av de roliga sakerna jag orkar nu. Hade man inte kört totalslut på mig kanske det trots allt blivit något av mig?

Nu tycker inte jag att man bara ska ge upp vid 18, MEN har man aspergers + massa övriga diagnoser kanske det är dags att anpassa omgivningen! Bara för att man är ung kommer man inte växa ur AS och mental sjukdom bara för att man får utbildning och jobb!

Så nej, inte bara bli pensionär, MEN begränsa studier eller arbete. 50 % eller mindre så har man en ärlig chans att kanske orka igenom utbildningen utan kollapser och ännu mer sjukdom som kostar en själv och samhället ännu mer än om man fått ta det lugnt.

kiddie skrev:Jag säger tvärtom. Hade jag fått ta det lugnt och göra saker på mina egna villkor hade jag inte utvecklat alla dessa stress- och ångestproblem. Jag kan t o m spekulera att jag kanske klarat mig utan att få min livslånga, fysiska sjukdom eftersom den ofta är stressutlöst.

Jag var lika stresskänslig vid 18 som nu. Men man hade inget val. Man skulle pressas. För man var ju ung. Och då klarar man ju allt. Har hela sitt liiiiiv framför sig.

Så jag körde på tills jag blev fysiskt och mentalt sjuk för livet. Sitter med massa studielån som jag aldrig haft ett skvatt ut för i arbetsväg. Det gick inte bra! De som blev sjukpenchisar som lite äldre vuxna, tror många av dem redan kände av det vid 18 att de inte orkade. Men de vill inte se det utan de tror att alla unga har all kraft i världen.

Jag hade ambitioner med mitt liv som jag fick lägga ner pga sjukdom, är inte mycket ens av de roliga sakerna jag orkar nu. Hade man inte kört totalslut på mig kanske det trots allt blivit något av mig?

Nu tycker inte jag att man bara ska ge upp vid 18, MEN har man aspergers + massa övriga diagnoser kanske det är dags att anpassa omgivningen! Bara för att man är ung kommer man inte växa ur AS och mental sjukdom bara för att man får utbildning och jobb!

Så nej, inte bara bli pensionär, MEN begränsa studier eller arbete. 50 % eller mindre så har man en ärlig chans att kanske orka igenom utbildningen utan kollapser och ännu mer sjukdom som kostar en själv och samhället ännu mer än om man fått ta det lugnt.

Det finns kanske en viss skillnad, är man lite äldre är det nog sannolikt att man inte fått diagnosen AS när man var barn eller i ungdomsåren utan kanske först någon gång efter 25-årsåldern. Att inte själv ha vetat om riktigt vad som var fel och inte heller ha erbjudits adekvat stöd på grund av att andra i ens omgivning inte heller visste vilka svårigheterna var och vad det egentligen handlade om har säkerligen bidragit till att många av dem som är äldre och som fick AS eller NPF diagnos först i vuxen ålder också har en hel del negativa erfarenheter av arbetslivet, har erfarit stress, kanske drabbats av utmattningsdepression och annan psykisk och fysisk ohälsa men i dagsläget är ju medvetenheten om AS och andra NPF diagnoser i alla fall större och det finns ju bättre möjligheter att få stöd och anpassning som inte fanns tidigare.

Wine skrev:medvetenheten om AS och andra NPF diagnoser i alla fall större och det finns ju bättre möjligheter att få stöd och anpassning som inte fanns tidigare.

Det finns medveten fördom hos en del och kompetens inom AS och NPF på ett fåtal kunskapsöar skulle jag säga. Vettigt stöd verkar inte ha utvecklats heller. Sedan är det där med anslag. När man t.ex har en fungerande verksamhet för personer med dyslexi och sedan avvecklar den så kan man ju tvivla på allt NPF stöd. Egen dräng är bäste dräng eller något men lita inte på samhället framförallt.

Arbetsgivare som anpassar verkar mest gå ut på att frysa ut och avskeda. Så det stödet tror jag inte heller på.

Det som @Kiddie säger är mycket vettigt och fick mig iaf att fundera en omgång till. Om "pensionen" ligger som en trygghet som gör att man kan ta en paus så kan det mycket väl vara värt att prova. Att ge upp helt är dock något helt annat.

kiddie skrev:Jag säger tvärtom. Hade jag fått ta det lugnt och göra saker på mina egna villkor hade jag inte utvecklat alla dessa stress- och ångestproblem. Jag kan t o m spekulera att jag kanske klarat mig utan att få min livslånga, fysiska sjukdom eftersom den ofta är stressutlöst.

Jag var lika stresskänslig vid 18 som nu. Men man hade inget val. Man skulle pressas. För man var ju ung. Och då klarar man ju allt. Har hela sitt liiiiiv framför sig.

Så jag körde på tills jag blev fysiskt och mentalt sjuk för livet. Sitter med massa studielån som jag aldrig haft ett skvatt ut för i arbetsväg. Det gick inte bra! De som blev sjukpenchisar som lite äldre vuxna, tror många av dem redan kände av det vid 18 att de inte orkade. Men de vill inte se det utan de tror att alla unga har all kraft i världen.

Jag hade ambitioner med mitt liv som jag fick lägga ner pga sjukdom, är inte mycket ens av de roliga sakerna jag orkar nu. Hade man inte kört totalslut på mig kanske det trots allt blivit något av mig?

Nu tycker inte jag att man bara ska ge upp vid 18, MEN har man aspergers + massa övriga diagnoser kanske det är dags att anpassa omgivningen! Bara för att man är ung kommer man inte växa ur AS och mental sjukdom bara för att man får utbildning och jobb!

Så nej, inte bara bli pensionär, MEN begränsa studier eller arbete. 50 % eller mindre så har man en ärlig chans att kanske orka igenom utbildningen utan kollapser och ännu mer sjukdom som kostar en själv och samhället ännu mer än om man fått ta det lugnt.

Jag håller med dig. Jag har kämpat som ett djur i hela mitt liv och lidit av ständig prestationsångest. Nu när jag är 42 år orkar jag knappt någonting, orkar knappt jobba fyra timmar om dagen och orkar inte heller med dom roliga sakerna i livet. Om man bara kör på och sparkar sig själv i arslet hela tiden kommer det till slut ett stopp, det går bara inte mer.

Ta vara på er ni som är unga, lagom med arbete och studier är bäst när man är stresskänslig och mentalt skör, annars kan det sluta illa!

PMS-monstret skrev:Om man bara kör på och sparkar sig själv i arslet hela tiden kommer det till slut ett stopp, det går bara inte mer.

Tänk om FK, AF, soc, skolverket och andra myndigheter tog höjd för detta.

plåtmonster skrev:

PMS-monstret skrev:Om man bara kör på och sparkar sig själv i arslet hela tiden kommer det till slut ett stopp, det går bara inte mer.

Tänk om FK, AF, soc, skolverket och andra myndigheter tog höjd för detta.

Precis, detta drabbar dessutom alla, även dom som inte har några diagnoser. Jag tycker att jag hör titt som tätt att någon som jag känner gått in i väggen. Vårt sätt att leva måste vara fel på något sätt. I tidningarna läser man dessutom att ungdomarna mår jättedåligt och vad beror det på då?

Kanske man skulle införa något som man kunde kalla för "ett hållbart arbetsliv" dvs att arbetstagarna behandlas på ett sätt så att de faktiskt klarar av ett helt arbetsliv.

plåtmonster skrev:Kanske man skulle införa något som man kunde kalla för "ett hållbart arbetsliv" dvs att arbetstagarna behandlas på ett sätt så att de faktiskt klarar av ett helt arbetsliv.

Det skulle göra att svensk industri skulle få ännu svårare att klara den internationella konkurrensen.

Huggorm skrev:Det skulle göra att svensk industri skulle få ännu svårare att klara den internationella konkurrensen.

På vilket sätt?

Alternativet är ju att samhället får betala för de som är slutkörda via de sociala trygghetssystemen (eller kriminalitet). Dessutom förhindras t.ex prekariatet att bygga upp ett eget socialt skyddsnät. Eller att arbetstagare helt enkelt går under för att andra skall tjäna pengar på detta.

Dagens situation är alltså också behäftad med en kostnad.

Det är som Alien säger, du kan inte bli sjukpensionär innan du är 30 år. O för att få aktivitetsersättning måste den vara inkomstbaserad, alltså du måste ha tjänat pengar. Annars får du gå på soc. o därifrån får man inte mycket pengar.

Jag jobbade tills jag blev 23 år, sen insjuknade jag i diverse psykossjukdomar (samt fick diagnosen Asperger), men är någorlunda stabiliserad på en massa mediciner. När jag hade aktivitetsersättning fick jag gå på lite kurser o arbetsträna.

Nu är jag 34 år o har sjukersättning (det som förr hette sjukpension), o jag går på daglig verksamhet, där jag trivs.