KrigarSjäl skrev:

Charlie72 skrev:Tycka att nån är "dum i huvudet" och att se ner på någon är inte samma sak

Nej, jag ser ner på människor som flaggar med sin dumhet eller okunnighet.

kiddie skrev:Jag har jobbat på att bli mindre narcissistisk och tycker det funkar bra.

Detta är något jag ständigt måste påminna mig själv om, och jobba med.

tunga moln skrev:Det känns som många andra människor har en väldigt begränsad syn på verkligheten. De är så invävda i relationer och upptagna med allt som händer omkring dem att de inte ser annat än just sin egna situation. Men jag ser allt det där utifrån, från mer varierande perspektiv, vilket gör att det ofta blir omöjligt för mig att se vad som är rätt och fel, eller bra och dåligt i stort sett, medan de människor som bara ser åt ett håll lätt kan nöja sig med sina bestämda åsikter och den enkla uppfattningen om hur situationen är.

Det här håller jag i stort sett med om, kunde inte skrivit bättre.

Det är så enkelt att fastna i ett tänk utan att väga in alla aspekter kring det aktuella ämnet.

När jag var yngre såg jag ner på andra mer, tyckte att de var konstiga och barnsliga kanske (för att de inte var som jag, förstår jag nu). Har nu mycket lättare att acceptera andra.

Ja jag ser ner på andra människor, dom är så korta..

Skämt åsido, jag har arbetat stenhårt på att INTE se ner på andra, som jag gjorde när jag var yngre. Numera är jag överdrivet ödmjuk istället, svårt att finna balans. Men det blir bättre.

Jag kommer ihåg at när jag var i barnehagen, så betydde inte dom andra ungarna en skit för mej. Det är lite märkligt at tänka på nå, men jag kunne inte ha brydd mej mindre om dom. Jag prövde at unngå dom, och om någon inte lot meg vara ifred så ble jag mycket irriterad. Rymde flera gånger og nektet at vara med på aktiviteter. Jag såg ner på dom, men jag var 5 år eller något slikt. Det är min ursäkt, jag var 5. Jag visste ingenting om någonting.

Det finns något inom psykologin kallat fundamentalt attributionsfel, vilket innebär att människor gärna förklarar andra människor beteenden - felaktigt - genom att tillskriva dem attribut, egenskaper, karaktärsdrag. Det är endel av den omedvetena kognitionen, som formar våra uppfattningar och fördomar om andra.
Exempelvis, om någon på stan råkar gå in i dig och knuffar till dig så beror det på att de är "idioter", vårdslösa, respektlösa.
Men om du själv gör samma sak, beror det på att du hade bråttom, eller var distraherad av något annat. Vi dömer andra annorlunda, eftersom vi ser de bakomliggande orsakerna i vårt egna beteende, men - oftast - inte i andras.

Det går naturligtvis, om man tänker några steg längre, men det är inte alltid lätt i "stundens hetta", i affekt.

Jag har nog mer sett ner på andra för att de är obegåvade inom mina starka områden som jag tyckte är viktiga just för att de var viktiga för mig. Satte mig själv främst på en väldigt konstig grund där. Var någon bra på ngt jag ansåg vara oviktigt så var de inte smarta, och var de inte smarta på det jag tyckte var viktigt blev resultatet detsamma...

Jag kanske inte var så smart där.

Men kvarstår ändå att jag har både rätt bra med IQ och rätt mycket kreativitet. Då kan det bli tröttsamt när man försöker komma på nya, bra lösningar på saker och andra mest tycker att man ska göra som alla andra innan en. Helst utan en tanke. Att försöka repetera andras liv så mycket som möjligt. Jag ser ner på mig själv inom mitt skapande om jag anser att produkten nog blivit gjord för många gånger innan. Jag har inga små krav på mig själv.

Det är naturligtvis viktigt att vara en bra kugge i maskineriet men jag kan inte sluta att tycka att det på ngt sätt är sämre än att inte bidra med nyheter.

Jag tycker det är läskigt med människor som gör som de är tillsagda, bildar den typ av familj som de är tillsagda, skaffar den typen av jobb som är bra, som köper de varor man ska köpa, som hänger på nya trender, kollar på vad som visas helt enkelt i TV, tycker som man ska tycka osv. Jag förstår inte grejen med att leva sitt enda liv som en kopia. Sånt ser jag ner på. Även om de nu skulle vara lyckliga.

kiddie skrev:Jag tycker det är läskigt med människor som gör som de är tillsagda, bildar den typ av familj som de är tillsagda, skaffar den typen av jobb som är bra, som köper de varor man ska köpa, som hänger på nya trender, kollar på vad som visas helt enkelt i TV, tycker som man ska tycka osv. Jag förstår inte grejen med att leva sitt enda liv som en kopia. Sånt ser jag ner på. Även om de nu skulle vara lyckliga.

Håller dessvärre med dig.

Kan också har svårt för personer som inte tänker till ordentligt och värdesätter kunnande. Att man iaf försöker att hålla en hög nivå.

kiddie skrev:Var någon bra på ngt jag ansåg vara oviktigt så var de inte smarta, och var de inte smarta på det jag tyckte var viktigt blev resultatet detsamma...

Precis! Alla som inte är bra på matte är dumma i huvudet.

Du skulle sett politikernas mattebetyg *host*

Jag ser på människor som sociala däggdjur med talang för språk och visst logiskt tänkande. Som hundar kanske, fast med mer utvecklad kommunikationsförmåga. Människor tycks mig vara så lättledda och lättpåverkade, jag har aldrig riktigt begripigt det där... Safety in numbers kanske. Själv är jag också ett djur, men kanske av en annan sort.

Människor som jag uppfattar som korkade ser jag ner på.

Förståndshandikappade ser jag ner på, (inget jag är stolt över, men så är det )

Människors beteende och handlingar kan jag väl se ner på om det är medvetna handlingar med full förståelse för dess konsekvenser men ser inte ner på människor i sig. Livet är ett stort lotteri, man föds med en viss personlighet, attribut och uppväxtmiljö som påverkar dom flesta val man gör.

Därför ska man t.ex. inte se ner på människors personligheter, hur dom ser ut eller hur intelligenta dom är.
Att vara stolt över att man är smart är som att vara stolt över att man vunnit på lotto. Dvs ingen prestation i sig bara ren tur i livets lotteri.

Beror på humör. Ibland, ibland inte. Just nu försöker jag att inte göra det, men det är svårt.

Jag ser inte ner på andra människor, det sköter de så bra själva

MrLife skrev:Jag ser inte ner på andra människor, det sköter de så bra själva

Tror du att alla har den "förmågan", att kunna se ner på sig själva? Jag har den sannerligen.

CarolusRex skrev:Beror på humör. Ibland, ibland inte. Just nu försöker jag att inte göra det, men det är svårt.

Know the feeling.

Så ja, jag ser ofta ner på andra.

Jag ser inte ner på människor i allmänhet, det går rakt mot allting jag har lärt mig under livet.

Sen har jag otroligt svårt att faktiskt bry mig om någon är "smart" eller inte. Människor är inte så intressanta i min mening (i allmänhet) så jag fokuserar mycket hellre på ett koncept inom fysik eller matematik eller någonting sådant.

Jag tror dock att det är lite som Eleanor Roosevelt sa:
"Great minds discuss ideas; average minds discuss events; small minds discuss people."

För övrigt så tycker jag att i dagens läge då alla går rundor med en dator i fickan och är två tryck borta från tusentals svar till vilken fråga som helst så finns det absolut ingen situation där någon borde bete sig som att de har rätt utan att faktiskt vara informerad om vad de pratar om. Jag har full förståelse för att de flesta inte har studerat fysik och matematik i flera år och därför till exempel inte kan formeln för coulombs kraft i huvudet, men det tar tio sekunder att hitta den så stå inte och försök försvara din ignorans utan att kunna bevisa att du har rätt.
Jag struntar helt om någon kan det på rak arm eller kan Googla det snabbt och smidigt, för det är en kunskap i sig och en som jag tycker alla borde sträva efter.

Jag svskyr när människor koketterar med sin okunskap: "Jag är så dålig på matte, fniss!" Det är så ... fel.

KroonBerg skrev:Sen har jag otroligt svårt att faktiskt bry mig om någon är "smart" eller inte. Människor är inte så intressanta i min mening (i allmänhet)

Däremot mot brukar smarta människor vara intressanta att prata med så det ger sig ändå

HandOfGod137 skrev:Jag svskyr när människor koketterar med sin okunskap: "Jag är så dålig på matte, fniss!" Det är så ... fel.

Ibland kan det ju vara någonslags protest. Så var jag med vissa skolämnen jag inte gillade. Jag gjorde så för att dessa stod i sådan kontrast mot de ämnena jag aldrig pluggade men fick bra betyg i iallafall. Tror det hade varit helt annorlunda om jag varit dålig på alla ämnen.

Och just matte... jag kunde blivit bra på det men jag tror inte själva presentationen tilltalade mig. Hade jag blivit introducerad till matematikens mera obskyra sidor hade jag nog förstått att matte är mer än att räkna ut vad x är. x=5. Blev man gladare av att veta det? Nepp. Eller ekvationer som slutade med att 1=1. Det kändes under denna tiden (högstadiet) som all matte gick ut på att om och om igen bara visa på att 1=1 i slutänden. Inte undra på att jag blev uttråkad.

Pga att jag tappade intresse tappade jag totalt talangen med. Egentligen var jag faktiskt duktig på matte och enligt gamla betygsskalan aldrig haft ett mattebetyg lägre än 4. Nu fattar jag att matte är så mycket mer, men nu är det så dags...

kiddie skrev:Ibland kan det ju vara någonslags protest.

Då är det OK. Jag menar typ bloggerskor med för stort hår som får allt de pekar på av sin pojkvän. När de säger "Jag är så dålig på matte, fniss". Kazoo in the house.

En annan variant är personer som skryter att de är så otekniska att de inte klarar av att använda spisen..