Kan tänka mig dock att det är annorlunda när man fått diagnosen i tidig ålder när man inte hunnit fundera så mycket själv kanske. Men jag tror att det alltid underlättar att veta om man har problem. (Skrev ett längre svar om detta, då jag tycker att det är viktigt, men det försvann tyvärr).
MVH

Hettan skrev:

H2SO4 skrev:

jesusiscool skrev:Så du träffar inte folk från forumet IRL?

På dig låter det som en självklarhet att man gör det?
Jag är väl för misslyckad för att ens få kontakt med folk genom datorn

Handlar inte om att du är misslyckad, handlar om att du är rädd för att ta risker, som troligtvis grundas i att du är rädd för att inte bli omtyckt. Så är det för mig i alla fall. Är rädd för att inte bli älskad.

Har man haft svårt med det sociala så är det klart att man inte vill behöva uppleva samma sak igen. Folk kanske också retades med en...Man kanske måste vara ödmjuk och säga till sig själv (eller även andra personer) att det sociala är svårt men att det i alla fall är bättre än att sitta hemma. På aspergerträffarna så får man i alla fall vara en person med AS (även om vissa träffar ändå kan vara jobbiga om det t.ex. är mycket folk).
Fundera på detta: Vad vill du egentligen innerst inne?

Min asperger diagnos var inget jag behövde acceptera utan mer som en befrielse.

Svaboda skrev:Min asperger diagnos var inget jag behövde acceptera utan mer som en befrielse.

Jag håller med (har iofs ingen diagnos ännu, men det är på gång). Det jag har svårt att acceptera är inte mina eventuella brister utan andra människor/samhället i stort. Det känns som om det inte finns någon plats för mig här, jag är alltid undantaget som "faller mellan stolar" osv.

jesusiscool skrev:Fundera på detta: Vad vill du egentligen innerst inne?

Hade jag vetat det så hade livet varit betydligt lättare!

Varför dela upp människor i diagnoser för?

Man är ändå som man är.

Det hjälper ju inte att få en stämpel över sig, du som person kommer ju inte att ändra dig eller bli mer normal för det.

Du kommer inte heller att förstå dig själv bättre bara för att en ev. läkare sätter en påhittad diagnos på dig.

Kan inte alla bara acceptera varandra så som man är utan etiketter?

Det är tydligen riktigt svårt...

logitechthx skrev:Varför dela upp människor i diagnoser för?

En del säger ju numer att de är inom "spektrat"...

Din mening är inte riktigt funktionsduglig....

Vad vill du mena på med detta spektra?

Att alla människor är i denna spektra eller vad...

logitechthx skrev:Att alla människor är i denna spektra eller vad...

En del som har något autismspektrumtillstånd (AST) menar jag, eller tror de har det, sett i ett vidare omfång, istf att räkna upp alla diagnoser man har och så, för folk vet oftast inte vad det är anyway, waste of time, liksom om du förstår, enligt devisen "det är bara slöseri med tid att förklara för dom som ändå inte förstår/eller inte vill förstå"...

Men då kan vi ju skita i allt för alltid då inget spelar någon roll för att vi ska dö.

logitechthx skrev:Men då kan vi ju skita i allt för alltid då inget spelar någon roll för att vi ska dö.

Nu tror jag att jag inte förstår, men vad jag menar är att gemene man, inte är så insatt i vad t ex Asperger är och har man då flera diagnoser dessutom , så är det bara förvirrande, så en del säger att man är inom "spektrat", så låter det lite mer överslätande och man slipper förklara, men det kanske var ngt annat du tänkte på?

Varför får man inte dela upp? Jag håller naturligtvis med om att psykiatriska diagnoser är konstruerade, vissa hamnar mitt i diagnosen men många hamnar mellan olika. Trots att vissa hamnar fel måste vi ha ett stöd för vårt tänkande.

Tänk om man inte fick nämna färgers namn? Vad jobbigt det skulle bli. Förr fanns färre färgord, bl a ansåg man att både rosa och orange var "röd". Grupperna delas så snävt som man anser att man måste. I olika samhällen behövs olika uppdelning. Så är det med allt. Så även om t o m benämningen rosa är vag (menar jag gammelrosa, chockrosa eller vad?) så ger det en utgångspunkt. Du fattar iaf att jag inte menar brun eller gul. Sedan kan jag förklara mer ingående vilken nyans jag menar.

Lite samma med diagnoser. Det är en grov mall men bättre än ingen mall.

När man får en diagnos får man ett fack att stoppa saker i, saker som man inte fattat hänger ihop, man får ordning på ett slags kaos. Det är bara steg ett. Man identifierar sig med saker inom diagnosen och har en utgångspunkt för att förstå hur diverse problem uppstår. Att få ett mönster som hjälp till självinsikt underlättar, mycket enklare än att försöka fatta varje liten grej för sig.

Men sedan måste man ju ta ett steg till. Det kan finnas delar av aspergers man har svagare eller kanske inte alls, och delar av andra syndrom man kanske har. I den fasen måste man växa ur aspergerramen och se vad man har som är individuellt. Och att våga acceptera både de sidor som anses aspiga och de som inte anses det.

Man kan tänka att då är man ju tillbaka där man började, men jag tror faktiskt inte det. Man har förhoppningsvis fått både självinsikt och insikt om andra på kuppen.

Jag har inget emot att "vara" aspergare. Innan var jag bara annorlunda och folk kunde beskriva mig med olika ord som antingen beskrev något enstaka drag hos mig eller var rent felaktigt (bl a har jag kallats mystisk och jag är sannerligen inte mystisk).

Om någon vägrar ha en diagnos är det väl OK. Det får stå för dem. Men kom inte och hacka på mig för att jag är tillfreds med min.

Jag har tänkt mkt kring det här med acceptans. Inte så mkt kring om jag accepterar min AS-diagnos eller inte som diskuteras i denna tråd - utan mer kring

"Hur och När accepterar man sig själv o sitt funktionssätt?"

Som så många andra känner jag att jag inte har ngn plats i dagens svenska samhälle, att jag inte behövs utan bara e en belastning (t ex sjukersättningen, omsorgskostnader), att ingen (förutom en del vård- o omsorgspersonal)förstår mitt funktionssätt, mina reaktioner, stresskänslor, synsätt, svårigheter att fungera på en arbetsplats osv.

MedusaB skrev:Att jag känner ingen tillhörighet hos AS-människor (vilket kanske låter konstigt, men det är så jag känner.)

Inget konstigt, jag känner likadant. Neurodiversa är precis lika obegripliga som neurotypiska. Känner mig inte hemma i nåt av lägren. Det är jag mot resten, liksom.

Flinta skrev:Jag har tänkt mkt kring det här med acceptans. Inte så mkt kring om jag accepterar min AS-diagnos eller inte som diskuteras i denna tråd - utan mer kring

"Hur och När accepterar man sig själv o sitt funktionssätt?"

Som så många andra känner jag att jag inte har ngn plats i dagens svenska samhälle, att jag inte behövs utan bara e en belastning (t ex sjukersättningen, omsorgskostnader), att ingen (förutom en del vård- o omsorgspersonal)förstår mitt funktionssätt, mina reaktioner, stresskänslor, synsätt, svårigheter att fungera på en arbetsplats osv.

Jag upplever inte heller att jag har några direkta starka sidor som kan göra att jag "blir en tillgång" (som d f ö pratas så mkt om idag, "alla ska va bra på ngt")..

Svaboda skrev:Min asperger diagnos var inget jag behövde acceptera utan mer som en befrielse.

Samma här.
Det är snarare mina anhöriga som har svårt att acceptera mina diagnoser.

D e konsekvenserna AS-diagnosen för med sig som vi måste acceptera och/eller hantera. Alltså hur funktionsnedsättningen påverkar vardagen. D e ganska vanligt bland oss att t ex känna sig diskriminerad på arbetsmarknaden, utanför i sociala sammanhang, alltför beroende av andra (boendestöd, hemtjänst, DV, psykologer osv). Man kanske hatar kontakten med hemtjänstpersonalen...

HandOfGod137 skrev:

MedusaB skrev:Att jag känner ingen tillhörighet hos AS-människor (vilket kanske låter konstigt, men det är så jag känner.)

Inget konstigt, jag känner likadant. Neurodiversa är precis lika obegripliga som neurotypiska. Känner mig inte hemma i nåt av lägren. Det är jag mot resten, liksom.

Instämmer i d.

Flinta skrev:D e konsekvenserna AS-diagnosen för med sig som vi måste acceptera och/eller hantera. Alltså hur funktionsnedsättningen påverkar vardagen. D e ganska vanligt bland oss att t ex känna sig diskriminerad på arbetsmarknaden, utanför i sociala sammanhang, alltför beroende av andra (boendestöd, hemtjänst, DV, psykologer osv). Man kanske hatar kontakten med hemtjänstpersonalen...

Kom att tänka på "...att acceptera d du inte kan förändra o har förstånd att inse skillnaden", Sinnesrobönen

Tillägg t föregående inlägg: Sinnesrobönen är en kristen bön skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926. Man använder sig ofta av en förkortad version av bönen på svenska som lyder som följande:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Sinnesrobönen används ofta inom tolvstegsrörelser såsom Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner.

Jag tror inte att d finns ngn Gud men gillar ändå texten i bönen.

Kan konstatera att inre mående påverkar acceptansen av diagnostisering.

Hej!
Innan jag fick diagnos och hade accepterat att det var så, var det jobbigt att undra varför man fungerade så annorlunda tyckte jag. Men en diagnos skulle kännas som ett misslyckande. Det var för sent i livet på nåt vis, jag hade skaffat familj och allt. Jag var ju tvungen att ro allt i hamn. Det drog ner mig och jag hade t om panikattacker när jag förstod att det var någon diagnos jag hade. Min enda tanke var att jag skulle förtränga det så mycket jag kunde och försöka klara mig ändå i livet.
Det gick ju inte, jag blev så sjuk....
Men sen kom jag ändå förbi det jobbiga övergångsstället med att acceptera och det blev ju inte så väldans annorlunda för att man fick diagnoser som jag trodde.
Min man har idiotförklarat mig en gång i livet och det var när jag satt och lipade över att jag hade fått asperger och sa till honom att jag förstod att han inte ville vara gift med mig längre nu när vi visste det.
Jag har varit gift med dig i 20 år och känner dig utan och innan. Du kan få ABCDEFGHIJKLMNOPQ och du blir ju inte ett dugg annorlunda för det, för mig är du den du alltid har varit och I Love you, baby
Det hjälpte mig att sätta det i sitt rätta sammanhang på nåt vis. Man blir ju ingen annan för att man får förklaringar inom det området.

Vad som blir lättare efter ett tag med diagnos är att man kan planera in hur man ska göra i olika situationer nu när man vet hur man fungera. Det blir inte så många krockar och sånt när man undviker det man inte vet funkar. Man går inte in i samma fälla hela tiden och det underlättar otroligt mycket. Sparar energi och man behöver inte tänka så mycket på varför inte saker funkar.
Så jag tycker att livet är mycket lättare nu. Jag bryr mig inte så mycket om allt och jag känner inte att jag tar åt mig så mycket.
Folk som inte har min diagnos kan ju inte förstå hur det är och de kan inte förstå sig på varför jag gör si eller så. Skönt att ha lämnat det där förklarandet hela tiden. Hur ska man kunna förklara allt hela tiden när man inte förstår vad det är andra inte förstår. Man får lämna alla som vill förändra en hela tiden. Det är bara kränkande det dom håller på med.
För mig är ju de lika obegripliga som de tycker att jag är....

Man får försöka gilla läget bara, med det kommer man långt med

Ibland glömmer jag bort mig och är irriterad på mig själv i flera dagar, 'varför fattar jag inte detta osv' kan jag tänka och så kommer jag på mig, 'javist ja. det är ju så det är...' man är så silly, haha

Tidigare i tråden skrev Kiddie om färger. Det fick mig att tänka på min pappa. I småskolan målade han en grön räv, och hela klassen höll på att skratta på sig.
Inte förrän i vuxen ålder fick han veta att han var röd-grön-färgblind.
Min kompis (NT) är vänsterhänt. Det skapar vissa problem med saxar, sekatörer etc.
Själv saknar jag spamfilter och processar intryck på ett lite krångligt sätt eftersom jag har AS. Det var en lättnad att få veta varför jag är så krånglig och osocial.
Ibland tänker jag att - what the heck - AS, färgblindhet, vänsterhänhet ... det kan väl gå på ett ut vad man har för funktionshinder? När jag ändå inte tycker att det är så, måste det bero på att vi lever i en typ av samhälle där just AS-egenskaper räknas som skämmiga:
- Du är väl social och flexibel? Du gillar väl att träffa nya människor och mingla?
- Jaså inte??? Vad är det för fel på dig då?
När jag tänker så skulle jag mycket hellre ha varit färgblind eller vänsterhänt.