....overfor deg selv og/eller andre for dine feil og mangler?

Nei, sjelden eller aldri.



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Enbart inom familjen.

Nej det tror jag inte att jag gör.

Däremot brukar jag skylla på det dåliga örat i vissa sociala lägen, för att det är socialt jobbigt med mingel och grejer. Fast det är ingen lögn, mer att jag hellre nämner min nedsatt hörsel än mina aspergerdrag.

Ibland som skämt. Om min sambo ber mig städa brukar jag säga "jag har Aspergers, jag gillar inte förändring".
Annars brukar jag inte använda den som ursäkt så mycket.

Inte som ursäkt, men som konstaterande och förklarande.

Är det till personer jag inte känner så väl säger jag inte att jag jar AS utan att jag har problem med stress, trötthet eller ångest.

KrigarSjäl skrev:Nej det tror jag inte att jag gör.

Däremot brukar jag skylla på det dåliga örat i vissa sociala lägen, för att det är socialt jobbigt med mingel och grejer. Fast det är ingen lögn, mer att jag hellre nämner min nedsatt hörsel än mina aspergerdrag.

Only way to feel the noise....

https://www.youtube.com/watch?v=ueeEEXE7Po8

(Off topic.)

Nope jag refererar aldrig till min diagnos, utan använder mer symptomen som referens. Kan säga att jag är blyg istället för att jag har aspergers osv

Ja, det som jeg egentlig tror er årsaken til at jeg sjelden eller aldri unnskylder meg med diagnosen er at jeg ikke tror på den (diagnosen.)

Og jeg tror ikke jeg ville trodd på det å unnskylde seg med diagnosen selv om jeg hadde trodd på den heller.

River skrev:Ja, det som jeg egentlig tror er årsaken til at jeg sjelden eller aldri unnskylder meg med diagnosen er at jeg ikke tror på den (diagnosen.)

Og jeg tror ikke jeg ville trodd på det å unnskylde seg med diagnosen selv om jeg hadde trodd på den heller.

Jag kan säga att jag tror helt att min diagnos är korrekt, men jag går definitivt inte rundor och pratar om den. Jag hara aldrig använt den som ursäkt annat än som skämt till vänner eller familj.

brukar mest ha det som skämt, ' jag har aspergers, jag har inga känslor' - vilket brukar få mina nära och kära att skratta gott.

Enda gången det är mer seriöst är när jag får problem i stora folk massor, har adhd och as så det blir lite spännande. Så jag brukar förklara i efterskott att jag inte kan hålla isär ljud, men oftast är det lättare att säga att man har dålig hörsel

Nej, eftersom jag inte brukar tala om för folk att jag har AS. Jag blir ofta sjuk, bokstavligt talat, om jag är för mycket social. Då säckar kroppen ihop i influensa, ryggskott eller you name it ...
Bästa ursäkten är förstås maginfluensa. Då är det ju inte direkt någon som tjatar om att man ska försöka komma i alla fall.

jag tror inte det funkar att använda den som ursäkt.

Nä inte som ursäkt utan mer som en förklaring. Och jag är helt öppen med min diagnos. Inget jag behöver eller vill vara hemlig med.

Naturligtvis, iaf bland de som man vet har förståelse, jag brukar säga "förklara det där för en som är utvecklingsstörd" och oftast gör dom det, men dom vet att jag ber dem dra åt helsicke annars, kan ju naturligtvis vara annorlunda för folk som är lite mer försiktiga och inte så framfusiga...

Kan nog hända ibland ja, men nog oftast som många andra skrivit att jag använder diagnosen som en förklaring mer.

Men generellt i livet så har jag nog ofta försökt ursäkta mig själv med olika saker för att slippa undan eller slippa ur olika saker/situationer, få bekräftelse eller uppmärksamhet eller omtanke och empati av andra. Jag har tyvärr alltid sett mig själv lite som ett offer och söker ofta medlidande av andra eller hur jag ska säga. Jag vill på ett sätt att andra ska tycka synd om mig och inte vet jag, ge mig kärlek eller bekräftelse på att jag duger som jag är osv.

Sorgligt, men sant

Nä, bara andra som gör det om mig

Allt för ofta

"mamma huske på jeg autisme jo"

"är nån god grund det då?"

"ikke vet?"

"tror inte det"

Nej aldrig. Behöver jag vara själv säger jag att jag har behov att vara ensam ett tag. Jag säger aldrig ngt om aspergers. Blir jag stressad av en viss sak säger jag att sådant stressar mig. Känner att dessa förklaringar är sånt folk kanske förstår.

Som skämt, ganska ofta faktiskt, både jag och andra som skämtar om det. I andras öron kan säkert dessa skämt låta ganska hårda men vi har den typen av humor.

Inte som ursäkta men som förklaring som andra skrivit.

Till exempel så brukar folk (som jag känner) undra varför jag inte fryser när det är -20 grader och jag står med bara t-shirt och shorts på mig, då brukar jag säga att jag inte känner kyla och att den kan bero på min asperger.

Även när vi pratar om film och liknande brukar de vara förvånade över att jag sett så få men ändå ser film relativt ofta och det är för jag ser samma film flera gånger. (Samma med musik)

Hettan skrev:Nope jag refererar aldrig till min diagnos, utan använder mer symptomen som referens. Kan säga att jag är blyg istället för att jag har aspergers osv

Fast blyghet har inget med Aspergers att göra.

Liljan skrev:

Hettan skrev:Nope jag refererar aldrig till min diagnos, utan använder mer symptomen som referens. Kan säga att jag är blyg istället för att jag har aspergers osv

Fast blyghet har inget med Aspergers att göra.

Men det kan uppfattas så när man blir tystlåten inför nya människor då man inte vet hur man ska hantera situationen.

Jag ser vartenda ny människa som ett potentiellt hot för jag vet inte vem de är, och utåt sett verkar jag blyg, men jag är bara överdrivet försiktig.

Jag skyller aldrig på min diagnos...
Finns ingen anledning att göra det

Eftersom jag inte har så bra koll på mig själv så kan jag få hjälp av min storasyster eller någon på min DV om att något jag gör/gjort kan ursäktas med min AS som argument, vilket är behjälpligt i många situationer då jag har svårt att prata men har betydligt lättare att skriva vad jag vill få sagt (muntliga samtal gör mig lätt förstoppad i språkcentrat om den jag pratar med inte är någon jag bekantat mig med). Dock ursäktas inte allt, och ibland är dem tydliga med att även om det hypotetisk kan ursäktas så ursäktar dem inte allt, då allt inte ska kunna ursäktas hursomhelst. Supersvårt, nästan abstrakt och obegripligt, rent av ologiskt för mig, men så länge det kommer från dem så vet jag att dem menar väl (källa: dem).

Jag kan använda misstänkta diagnoser för att på ett sätt testa killar som är intresserade. Hittills har det fungerat rätt OK, och ja, jag tror på ärlighet.