Anastasia skrev:

alfapetsmamma skrev:Sen finns det även en koppling mellan ätstörningar o perceptionsstörningar, att saker inte får ha en viss färg eller konsistens osv, vilket försvårar "normalt" ätande.

Ja, det vet jag, men räknas det verkligen till ätstörningar ? Om man bara har såna problem så skulle jag se det som ett annorlunda ätbeteende med fysiologisk/sensorisk grund. Ätstörningar för mig har psykologiska orsaker också, och handlar mer om från början medvetna beslut att äta på ett visst sätt.

Håller med Anastasia här. Perceptionsstörningar är inte samma sak som ätstörningar, men perceptionsstörningar kan leda t.ex. till selektivt ätande. Skillnaden är då att de som äter selektivt pga perceptionsstörning slipper paketet med skev kroppsuppfattning, undvika viss mat för att inte bli tjocka osv. Sedan kan ätproblematik pga ätstörningar och perceptionsstörningar finns i samma individ.

Kött är ett utmärkt exempel i mitt fall. Har alltid haft jättesvårt att äta det, konsistensen och lukten är äcklig, den får mig att spy och jag kan inte tugga det. Jag har dock aldrig haft en enda tanke om att man blir tjock av kött.

Anastasia skrev:

alfapetsmamma skrev: Sen finns det en väldigt stark koppling mellan npf och bulimi, och framförallt överätande av snabba kolhydrater.

Kopplingen mellan AD/HD och bulimi har jag läst om. De flesta som överäter äter just snabba kolhydrater, eller menar du att det skulle vara något speciellt med detta vid NPF?

Har också läst om adhd och bulimi, likaså hetsätning vid personer med bordelineproblematik. Vet inte det är ngt specifikt med NPF just när det gäller snabba kolhydrater. Men jag har läst någonstans att för vissa med ADHD och bulimi var bulimi som ett slags konsekvens av ADHD, för ätandet gör att det utsöndras vissa substanser i hjärnan som enligt det som jag läste kompenserar för det som de som har ADHD saknar. Jag tror dock att det hela var på forskningsstadium.

Annars kan jag tänka mig att hetsätande hos vissa med ADHD kan vara en konsekvens av impulsivitet och/eller ett sätt att självmedicinera den inre oro och ångesten som kan finnas hos adhd.

Anastasia skrev:Jag tror det finns en ganska stor överlappning mellan ätstörningar (särskilt anorexi), OCD, tvångsmässig personlighetsstörning och AS. Även om jag inte sett några exakta siffror så har jag läst om kopplingen AS- ätstörningar på flera ställen, och rent spontant tycker jag det finns många likheter.

Perfektionism och tvångsmässighet är ju något som väldigt ofta finns hos båda grupperna, och många med ätstörningar verkar också ha ett stort behov av rutiner och struktur över tillvaron. Envishet, principfasthet och förmåga att genomföra något man har bestämt sig för är även det personlighetsdrag som kan överlappa.

Jag tycker de som bara har ätstörningar ibland ändå kan ha en kommunikationsstil och sätt att vara som påminner om vissa aspergares. Många kan vara lite småaggressiva, "svåra", besserwissers, ha extrema åsikter osv, åtminstone har jag sett det på internet. Många kan även ha svårt med relationer och inte ha så stort socialt liv, men det kan ju vara en konsekvens av sjukdomen i sig, och behöver inte bero på samma sorts sociala problem som vid AS.

Väldigt intressanta tankar, håller med om det du skriver,
Det där med det speciella kommunikationsstilen har jag upplevt in real life, fast inte alla var sådana. Vissa var mer tillbakadragna, lite som jag, och mer passiva. Självklart är ätstörningsproblematiken ganska bred och de drabbade har olika personligheter även om en del drag återkommer.
Angående svårt med relationer min uppfattning är att hos största delen med äs är snarare konsekvens av sjukdomen och personlighetsdrag men det finns också en mindre del som har problem likande de som personer med AS har. Den mindre delen är de som man kan undra om det inte handlar om både ätstörningar och asperger.

Det finns fler aspergare bland ätstörda än bland normalbefolkningen.
Samtidigt är det så att svält i sig kan framkalla beteenden och symptom även hos NT-ar, vilka liknar ADD och/eller aspergerrelaterade beteenden.
Hypothalamus påverkas av svält, och den styr väldigt mycket. Svält är också starkt stressande.

För att svara på frågan (som jag fick grubbla över om jag skulle göra) så ja, jag har haft ätstörningar.

För min del har inte ÄS påverkat min AS, snarare tror jag att det är tvärtom. Ofta så har jag känt mig rätt skild från många andra med ÄS. De har inte fungerat likadant. I alla fall de som för övrigt verkat NT (eller varit tydligt NT innan sjukdomen).

ÄS har också varit en kanal att få ut alla fixeringar, tvång och intressen på en och samma gång genom, slippa fundera över andra saker eftersom allt som är viktigt (som det ter sig för den sjuke) blir en och samma grej.
Mycket lömsk sjukdom eftersom man aldrig kan ta avstånd från mat.
Hade det inte blivit ÄS så kanske jag istället hade ägnat mig otroligt mycket åt något specialintresse (och kanske haft sjuka inslag av tvång och liknande) eller fått en annan fixering eller utvecklat andra tvång.

Jag förstår det som att ÄS, andra missbruk, fixeringar, tvång och även intensitetsskillnader i specialintressesutövande kan härröra från hur stressad man är eller hur svårt livet är för tillfället.
Speciellt för aspergare.
Man stänger in sig med den saken/intresset man har för tillfället och fokuserar helt på detta.
Är man psykiskt OK så tror jag att specialintressena blir mindre "besudlade" med fixeringr och tvång, och är mer sunda (ur ett AS-perspektiv, NT-ar verkar tycka att det alltid är lite sjukt).

Att äta bara vissa konsistenser eller färger, eller utvecklingsstörda som äter oätliga saker, samlas visst också under namnet ätstörningar.
Men det är ju vissa skillnader.
Ätstörningar som begrepp har jag alltså förstått som att de vidare än bara ätstörningar som anorexi, bulimi och deras mellanformer.

Min nuvarande matproblematik tror jag inte skulle ha varit bättre om jag inte hade haft ÄS.
Kanske något annorlunda eller t.o.m. sämre, men inte bättre.

Moderator:

Gör ätstörningar till en egen tråd.

Bror Duktig skrev:
Det finns fler aspergare bland ätstörda än bland normalbefolkningen.
Samtidigt är det så att svält i sig kan framkalla beteenden och symptom även hos NT-ar, vilka liknar ADD och/eller aspergerrelaterade beteenden.
Hypothalamus påverkas av svält, och den styr väldigt mycket.
Svält är också starkt stressande.

För att svara på frågan (som jag fick grubbla över om jag skulle göra) så ja, jag har haft ätstörningar.

För min del har inte ÄS påverkat min AS, snarare tror jag att det är tvärtom. Ofta så har jag känt mig rätt skild från många andra med ÄS. De har inte fungerat likadant.

Tony Attwood skriver (Min översättning):

"Ätstörningar kan innebära vägran att äta mat med viss konsistens, lukt eller smak beroende på sensorisk hypersensitivitet. Det kan också handla om ovanliga matpreferenser eller presentationen av maten. Remiss till en barnläkare för problem med födointag, diet eller vikt kan också leda fram till en Asperger's syndrom diagnos. Flera studier har också antytt en överrepresentation av låg kroppsvikt bland de med Asperger's syndrom som kan bero på ångest eller sensorisk känslighet kopplad till mat (diverse belägg)
Allvarliga ätstörningar som anorexia nervosa kan kopplas till Asperger's syndrom, då ungefär 18-23% av flickor i tonåren med anorexia nervosa också har Asperger's syndrom (diverse belägg).Därför kan funderingar och bekymmer kring födointag och ätstörningar vara en utgångspunkt för en utredning angående Asperger's syndrom."

Attwood The Complete Guide to Asperger's Syndrome, sid 18

På senare tid har jag själv kopplat ihop en sak som många anorexia-terapeuter sagt med det Attwood säger. Nämligen att många flickor med anorexia har pappor som liknar varandra. Pratar inte så mycket inbundna, framgångrika (ofta inom det akademiska eller näringslivet), "kylig" stämning i familjen, man pratar inte så mycket, många och fasta regler. Och sådana saker, dvs saker som skulle kunna tyda på AS hos papporna.

Och vidare att flickorna hittar maten som ett område som de kan kontrollera. Och inte bara kontrollera sitt ätande. Genom sin kontroll över sitt ätande kan de hitta ett sätt att kontrollera hela familjen.

Attwood, sid 21: Han hävdar att 46% av alla ungdomar har minst en nära släkting som har Asperger-liknande drag. Antingen AS på riktigt eller på sub-klinisk nivå, dvs bara "drag av"AS. Inom parantes sagt så leder enligt Attwood en AS-diagnos i familjen ofta till att fler remitteras för utredning. Vilket vi ju känner igen.

Nu blev jag långrandig. Ijänn!

Till Den nejsägande boxen och Anastasis (orkar inte klippa och klistra i citat):

Jag vet inte om det mest handlar om självmedicinerande, impulsivitet, tröstätande eller nåt annat, och för mig är det inte så viktigt att bena ut heller, jag bara påtalade att det finns ett samband mellan ADHD och diverse missbruk, bl.a av mat och då framförallt snabba kolhydrater.

Vet man att många alkoholister var sockergrisar som barn så blir det ännu intressantare. Socker och alkohol och snabba kolhydrater triggar/belönar/påverkar samma mekanismer.

Fast det här är inget specialintresse för mig, så jag ska inte yttra mig. Har inga belägg eller direkta länkar att hänvisa till. Däremot vet jag att kopplingen är så stark så man nästan börjat screena för ADHD när folk söker för bulimi! Det läste jag i nån läkartidning på nätet, men jag har ingen länk, som sagt.

Ganesh, det är intressant.
Jag har läst procentsatsen förut (andel aspergare bland anorektiker).
Även det övriga du skriver känner jag igen.

De andra anorektiker jag mött IRL har dock verkat NT (utom en bulimiker som verkade misstänkt aspig).
Via internet har jag sedan kunnat märka att npf-are och NT-ar verkar skilja sig åt i problematiken, vad man är medveten om och vad man inte är medveten om.
Det förefaller som npf-arna är medvetna om vissa saker som NT-arna inte är, och tvärtom.
Behandlingen bör därför bli olika, men speciellt viktigt är alltid det individuella utformandet .

Med anledning av hur BUP fungerar så hoppas jag att de gör riktiga bedömningar. Inte skyller AS-beteenden på pågående ÄS, eller tvärtom (utan att kontrollera hur barndomen såg ut).

När jag själv var föremål för BUP fanns inte asperger som något man kände till.
Man var i stället beteendestörd, hade kamratproblem, personlighetsstörd fick fel uppfostran o.s.v. Om det gick dåligt i skolan samtidigt så kunde man nog få en MBD-diagnos på den tiden.
Jag hade kontakt med BUP långt innan ÄS då skolan reagerade på mitt beteende och svårigheter med sociala grejer.

Jag kan ju ta och bidra med min historia om mitt förhållande till mat.

Håll i er.

Så länge jag kan minnas så har det varit omöjligt för mig att äta vissa (väldigt många) typer av mat. På grund av detta så har jag alltid ätit väldigt ensidigt och därför inte kunnat få i mig all näring jag behövt.

Innan någon läser resten bör jag säga att jag är ca 190 cm lång.

I slutet av 2001 ungefär två år efter jag åkte på min första riktiga depression(som fortfarande lever och frodas) så vägde jag 130 kg. Vid den tiden så kom jag i kontakt med en närings-terapeut som gjorde en utredning som resulterade i att jag började ta de kosttillskott som jag fortfarande tar. Det i kombination av promenader på en timme varje dag (i ur och skur) resulterade i att jag i mitten av 2002 var nere på 105 kg.

I slutet av 2003 vägde jag 110 kg och fick för mig att jag skulle gå ner mer i vikt, jag skar ner kalori-intaget till hälften av vad jag åt innan och efter att ha gått hungrig i 8 månader vägde jag 73 kg. Vid den här tiden hade jag en del tankar med bulimi-varning, eftersom jag hade varit så tvångsmässig med kaloriräkning så länge.

Sedan höll jag en vikt mellan 75 och 80 kg fram tills mitten av 2006 då jag började käka mer och började träna. Det kommande halvåret fick jag tillbaka mycket av den muskelmassan som jag tappat efter den senaste viktnedgången, så i slutet av 2006 hade jag gått upp till 90 kg och nästan allt jag lade på mig då var muskler.

Sedan i slutet av 2006 kom depressionen tillbaka med nya friska tag, så jag har fram tills helt nyligen inte orkat träna, det var den här omgången som ledde fram till mina diagnoser.

Slutsummering:
Jag har i och med AS-diagnosen förstått att min oförmåga att äta vissa saker beror på sensorisk hypersensitivitet och min ganska extrema vandring i vikt, är en kombination av bristen på känslan för vad som är lagom som Anastasia beskriver och extrem tvångsmässighet.

Sist jag var inne och pratade med min tant på psyk så tog vi just upp ätstörningar, har alltid trott att jag haft det, men det är AS som har spelat in, att inte kunna känna mättnaden eller inte känna av någon hunger, och där av fått en dålig relation till maten.

Det gjorde mig förvirrad bra många år, så jag hade perioder då jag nästan mat vägrade, vilket kunde tvär vända till frosseri...och när man inte känner någon mättnad då så äter man ju (iallafall jag) tills att jag kräks.

Men sedan så är jag tröst ätare, men det är väl för att man är så van att vända sig till mat/godis eller dyligt så att belönings centrumet i hjärnan nästan kräver det för att få lite lättnad på de känslor man brottas med just då.

Är det förresten någon som någon gång känner att allt man får i mun, inte går att svälja, även fast man är hungrig så känns och smakar allt som papp och det går bara inte ner?

Tack weasley för flytt av tråden och Ganesh för det intressanta avsnittet ur Attwoods book!
Väldigt bra bok förresten, han verkar ha en mer balanserad syn på AS än andra s k experter.

Bror Duktig Jag är glad att du valde att svara. Det var nämligen intressant att läsa! Tack!
Har själv också läst att svälten kan framkalla add/as-liknande beteende, framför allt tvångmässighet.
Känner igen mig i det som du beskriver om att känna sig skild från andra med ätstörningar med undantag några få som jag upplevde som aspiga eller mycket introverta.

Bror Duktig skrev:ÄS har också varit en kanal att få ut alla fixeringar, tvång och intressen på en och samma gång genom, slippa fundera över andra saker eftersom allt som är viktigt (som det ter sig för den sjuke) blir en och samma grej.
Mycket lömsk sjukdom eftersom man aldrig kan ta avstånd från mat.
Hade det inte blivit ÄS så kanske jag istället hade ägnat mig otroligt mycket åt något specialintresse (och kanske haft sjuka inslag av tvång och liknande) eller fått en annan fixering eller utvecklat andra tvång.

Jag förstår det som att ÄS, andra missbruk, fixeringar, tvång och även intensitetsskillnader i specialintressesutövande kan härröra från hur stressad man är eller hur svårt livet är för tillfället.
Speciellt för aspergare.
Man stänger in sig med den saken/intresset man har för tillfället och fokuserar helt på detta.
Är man psykiskt OK så tror jag att specialintressena blir mindre "besudlade" med fixeringr och tvång, och är mer sunda (ur ett AS-perspektiv, NT-ar verkar tycka att det alltid är lite sjukt).

Det är mycket intressant det du skrev om ÄS och specialintressen. Så har det nog varit för mig när jag var som "ätstördast". Delar din åsikt att äs, missbruk, tvång har en koppling med hur svårt individen upplever att livet är. De beteendena blir ett sätt att hantera ångest och slippa tänka alla andra jobbiga tankar.

alfapetsmamma skrev:Har inga belägg eller direkta länkar att hänvisa till. Däremot vet jag att kopplingen är så stark så man nästan börjat screena för ADHD när folk söker för bulimi! Det läste jag i nån läkartidning på nätet, men jag har ingen länk, som sagt.

Det var kanske den här artikeln som du tänkte på?
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/6/6631/LKT0718s1402_1405.pdf

Crixan skrev:Är det förresten någon som någon gång känner att allt man får i mun, inte går att svälja, även fast man är hungrig så känns och smakar allt som papp och det går bara inte ner?

Jag vet inte, men som barn hade jag svårt/omöjligt att svälja vissa saker. Inte helt ovanligt bland barn tror jag, det var känslan av t.ex. kallops/grytbitar som "bara växte i mun" som jag tror även NT ofta säger att de haft problem med.

Nu har jag papp-känsla av torr mat, och tror att det har att göra med torr mun.
Ibland har jag må illa-känslor av nästan all mat. Jag vet inte om detta har psykiska sammankopplingar eller om det är något somatiskt. Detta sista är något som kommit på senare år. Det är möjligt att jag kan se vissa sammankopplingar med stress.

Jag kanske ska tillägga att även jag har problem med "lagom". Stora problem.

Även känna mättnad och hunger fungerar dåligt.

Just de här egenskaperna (som är medfödda) har i stort sett omöjliggjort sådan ÄS-terapi som går ut på "släpp kontrollen och bara var och känn dig fram". Det slutar utan tvekan i överätning eller ny svält.

Att få veta om asperger och få diagnos har gjort att jag förstår mycket bättre om mig själv och att jag behöver skapa egna regler för många saker utan att jag för den skull har tvång.
Insikterna har också gjort att jag kunnat lägga energi på sådant som att (försöka) ta reda på var gränsen går mellan sunda regler och tvång i stället för att tjafsa med terapeuter eller undra om jag inte är riktigt klok.

Jag menar inte att allt går så bra, men det är bättre än innan jag visste något om AS. Framför allt så slipper jag ju undra vad det är för fel på mig eller för fel på alla andra hela tiden.

Med de två ovanstående styckena menar jag "aspergerproblem" i allmänhet.

Jag har läst och hört om anorexi kopplat till AS och bulimi kopplat till AD/HD.
Men som sagt, den bulimiker jag träffade var tydligt aspig och inte som de AD/HD-are jag har träffat.
Och det är nog troligare att en aspergare får bulimi än att en AD/HD-are får anorexi. *spekulation*
Man får inte bli för säker bara, på att det måste vara på ena eller andra sättet.

Bror Duktig skrev:Jag kanske ska tillägga att även jag har problem med "lagom". Stora problem.

Även känna mättnad och hunger fungerar dåligt.

Just de här egenskaperna (som är medfödda) har i stort sett omöjliggjort sådan ÄS-terapi som går ut på "släpp kontrollen och bara var och känn dig fram". Det slutar utan tvekan i överätning eller ny svält.

Precis så är det för mig!!
Det var så skönt att läsa. Alltså inte skönt att du har problem (det är tråkigt :/), men skönt att ngn ser så på den klassiska terapin.
Vill tillägga att jag haft olika svårigheter med mättnads- och hungerkänslor i perioder, vet inte precis vad det berott på. Kanske övriga livet, eftersom jag inte anser att mina ätstörningar enbart var produkt av mina mättnads/hungerskänslor.
Har fortfarande problem med lagom även om jag inte tror jag har ngn ren ätstörning just nu. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna äta intuitivt i mitt liv. Det går bara inte.

Att få veta om asperger och få diagnos har gjort att jag förstår mycket bättre om mig själv och att jag behöver skapa egna regler för många saker utan att jag för den skull har tvång.
Insikterna har också gjort att jag kunnat lägga energi på sådant som att (försöka) ta reda på var gränsen går mellan sunda regler och tvång i stället för att tjafsa med terapeuter eller undra om jag inte är riktigt klok.

Jag menar inte att allt går så bra, men det är bättre än innan jag visste något om AS. Framför allt så slipper jag ju undra vad det är för fel på mig eller för fel på alla andra hela tiden.

Med de två ovanstående styckena menar jag "aspergerproblem" i allmänhet.

Det är skönt att läsa att det går bättre och att du fått mer insikt om dina svårigheter när du fick diagnosen.
Själv har jag ingen AS diagnos men jag blev verkligen hjälpt när fokus flyttades från maten till hur jag är som person och vad jag behöver. Det har hjälpt mig att inse att jag behöver rutiner och planering med maten och regler som andra inte behöver, precis för att jag funkar och tänker olika, och att det är inget att skämmas över att vara extra rutinmänniska. Och håller med dig, det är produktivt att lära sig var gränsen går mellan regler och tvång än att tjafsa med de som tänker olika.
Konstigt nog var den terapeuten som hjälpt mig att se bortom maten mycket lite insatt i ätstörningsproblematiken och det kanske var det som hjälpte mig, annars hade det blivit som med mina f d terapeuter (som jag fortfarande får konstiga känslor när jag tänker på).

Jag har läst och hört om anorexi kopplat till AS och bulimi kopplat till AD/HD.
Men som sagt, den bulimiker jag träffade var tydligt aspig och inte som de AD/HD-are jag har träffat.
Och det är nog troligare att en aspergare får bulimi än att en AD/HD-are får anorexi. *spekulation*
Man får inte bli för säker bara, på att det måste vara på ena eller andra sättet.

Här skulle jag vilja tillägga att gränserna mellan ätstörningar är flytande, kände några som pendlat mellan diagnoserna (mig inklusive).
En tjej som var klart aspig i min ögon (även kroppsspråket, mimiklöshet blah blah) hade bulimi, precis som den bulimiker du nämnde.

Bror Duktig skrev:Via internet har jag sedan kunnat märka att npf-are och NT-ar verkar skilja sig åt i problematiken, vad man är medveten om och vad man inte är medveten om.
Det förefaller som npf-arna är medvetna om vissa saker som NT-arna inte är, och tvärtom.

Hur brukar det skilja sig åt då ? Vilka saker är npf-are mest medvetna om, och vice versa ?

Bror Duktig skrev:Jag kanske ska tillägga att även jag har problem med "lagom". Stora problem.

Jag också. Jag pendlar mellan att vara skitnoga med vad jag äter- mängden, innehållet osv-, leva på mackor och lite frukt och nötter och äta precis hursomhelst. När jag gjort det ena ett tag så ramlar jag lätt in i andra extremen.

På det viset har jag "lyckats pendla" mellan storlek 48 och 38, flera gånger. När jag väl bestämt mig för att t ex gå ner så har jag inga större bekymmer med det. Det är hålla vikten som är svårt.

Även träna har jag varit periodare med. Tränade länge varannan dag (styrketräning) hur less och trött jag än var och sen ramlade jag lätt ner i att inte träna alls, om jag blev sjuk och sen hade jättesvårt att få tillbaks vanan. Inte så bra.

Anastasia skrev:

Bror Duktig skrev:Via internet har jag sedan kunnat märka att npf-are och NT-ar verkar skilja sig åt i problematiken, vad man är medveten om och vad man inte är medveten om.
Det förefaller som npf-arna är medvetna om vissa saker som NT-arna inte är, och tvärtom.

Hur brukar det skilja sig åt då ? Vilka saker är npf-are mest medvetna om, och vice versa ?

Några saker som jag kommer på nu (det blev mest om andra skillnader, jag kommer inte på alla saker om medvetande som jag har tänkt på):
- NT verkar oftare ha undermedvetna saker/tankar/"issues". Vårt problem blir ofta snarare att vi inte kan uttrycka oss i så fall eller att vi blir förvirrade av att omgivningen vill pådyvla oss en massa freudianska grejer.
- AS verkar oftare se mer klarsynt på problemet.
- NT har ofta inte grundproblem (innan ätstörningen bröt ut) med att känna av hunger/mättnad och "lagom".
- NT behöver ofta inte veta varför man ska göra en viss sak (i olika terapier). NT verkar oftare inte vilja eller behöva reda ut allt in i minsta detalj, de "bara gör".
- AS verkar oftare ha den klassiska anorektiska stenkollen på kalorilistor och näringsinnehåll, även vid "mildare fall" då en NT kanske hade struntat i vissa saker.

Aspergare verkar ofta veta hur de själva fungerar, men samtidigt kan det vara motsägelsefullt genom att man kan ha problem att hitta och tolka känslor.
Det kanske är något som kommer med åren om man analyserar och funderar över saker som händer.
NT-ar verkar ofta tala om sig själva och saker som händer på ett omskrivande sätt, inte direkt liksom. Mindre "etologiskt" kanske man kan beskriva det. NT-ar verkar att ofta inte veta hur de fungerar.

Det finns säkert bättre/tydligare skillnader, ovanstående lista är bara sådant som jag självt har tänkt på och som jag kommer på ur minnet just nu.
Jag har inte gjort någon stor statistisk undersökning, bara egen analys över sådant jag har hört, sett och sett.

Jag lider av anorexi (fast jag är en fest anorektiker), vilket gör mitt matintag konstigt kombinerat med min AS-problematik som innebär att jag bara äter vissa typer av mat.

Charley? skrev:Jag lider av anorexi (fast jag är en fest anorektiker), vilket gör mitt matintag konstigt kombinerat med min AS-problematik som innebär att jag bara äter vissa typer av mat.

Charley, skulle du kunna förklara vad du menar med fest anorektiker?

Times Online skrev:The study also found that more than 20 per cent of the anorexic group could be described as having a disorder from within the autism spectrum.

Is Anorexia the female Asperger's?

Se även King's College avdelning för eating disorders research och Susanne Bejerots artikel Upprättelse! (där de relevanta noterna olyckligtvis fallit bort).

TheBoxSaysNo skrev:

Charley? skrev:Jag lider av anorexi (fast jag är en fest anorektiker), vilket gör mitt matintag konstigt kombinerat med min AS-problematik som innebär att jag bara äter vissa typer av mat.

Charley, skulle du kunna förklara vad du menar med fest anorektiker?

Skulle vara fet, inte fest.

Charley? skrev:

TheBoxSaysNo skrev:

Charley? skrev:Jag lider av anorexi (fast jag är en fest anorektiker), vilket gör mitt matintag konstigt kombinerat med min AS-problematik som innebär att jag bara äter vissa typer av mat.

Charley, skulle du kunna förklara vad du menar med fest anorektiker?

Skulle vara fet, inte fest.

Okej, nu förstår jag hur du menade. Fet såg du inte ut som i dina bilder, men jag känner igen tänket så jag ska inte tjata...

Agatha Tack för länkarna!

Jag lider också av ätstörningar.
Jag hetsäter utan att spy. Och då menar jag verkligen hetsätning.
Det är inte så att jag äter bara för att det är "gott"...
Jag kan äta hur mycket som helst och sedan bli sjuk för att jag har ätit för mycket.
Ibland har jag ätit så mycket så att jag har spytt ("fysiskt" alltså, inte framkallat det själv) efteråt.
När jag äter så mycket så skäms jag, och mår otroligt dåligt över det.
Efteråt så brukar jag "kompensera" med att svälta mig själv eller äta överdrivet lite.

Sedan är jag, precis som många har beskrivit här ovan, känslig för viss mat.
Det är extremt jobbigt, eftersom ingen förstår och kan acceptera att det är
min Asperger som gör att jag inte kan äta vissa saker.
De tror bara att jag är extremt kräsen.
Javisst, det kan ses som att jag är kräsen, för jag kan hålla med om att det på ett sätt är att vara "kräsen"...

Jag kan inte äta mat som är blandad (jag behöver ha maten för sig, t.ex.
potatis på ett ställe, fisk på ett ställe och grönsakerna var för sig).
Det är jobbigt, för jag bor med så många andra människor och lagar därför inte min mat själv.
Om det serveras sallad till maten så kan jag inte äta av den om inte alla grönsaker ligger i separata skålar.
Likaså gäller grytor, som jag har svårt för att äta eftersom allting är blandat.

Vissa konsistenser klarar jag inte heller av.
T.ex. ost (jag äter bara ost som är helt smält).

Om jag själv skulle få välja så skulle jag äta snarlik mat varje dag.
Ibland uppskattar jag att gå på restaurang, men helst så väljer jag vanlig, hederlig husmanskost.

Sedan har jag mina tvång...
Saker måste vara skurna på ett visst sätt, annars kan jag omöjligt äta dem.
Färg och form är viktigt...

Sammanfattning: Jag är väldigt svårt att bjuda på mat, och jag har väldigt svårt för att luncha ute.
När jag blir äldre så ska jag äta potatis och majskorn på konserver varje dag.
Om jag känner för det så kanske jag köper något vegetariskt halvfabrikat.

hysteriskt skrev:
Jag kan inte äta mat som är blandad (jag behöver ha maten för sig, t.ex.
potatis på ett ställe, fisk på ett ställe och grönsakerna var för sig).
Det är jobbigt, för jag bor med så många andra människor och lagar därför inte min mat själv.

Vad dåligt att de inte har koll på det här och försöker anpassa sig lite grann i alla fall. Det är lite som att säga till nån som är allergisk att den sjåpar sig och visst kan äta bara lite av det...