Zombie skrev: Fler med AS och andra bokstäver själva måste absolut tvunget in i "vården" av oss. Men de ska framförallt vara professionella.

Jag har sökt jobb som studiecirkelledare om ADHD, på en anstalt. Ska på intervju i slutet av månaden..

I min ansökan skrev jag att jag väntar på utredning, och nämner det för att jag anser att det i sammanhanget vore en merit med inifrån-perspektiv.

Första gången jag outar mina tankar på det viset, i ett sånt sammanhang.

Lycka till!

Flera...

alfapetsmamma, lycka till!!!

Zombie, nu kommer det här ett fång svidande kritik men den är inte riktad till dig utan till dem du talar för. Du har verkligen rätt i att åtminstone jag inte är proffsig på något sätt men vad innebär det att vara proffsig? För att citera Aspkvinna igen:

Aspkvinna skrev:Jag tänker ju på att om man inte klarar av att vara bollplank så är man på fel arbetsplats om man nu har bollplanksyrket.

Skulle också ställa frågan om vi fick önska oss vad vi ville för vår rehab/habilitering skulle vi kunna veta då? Inte allt kanske på en gång men lite i alla fall.

Som om vi fick djupintervjua 10 psykologer och välja den VI ville ha, välja den sjukgymnast som VI trivdes med eller vilken yrkesgrupp som helst som vi behöver hjälp med osv. Inte alla men många upplever jag här har en ganska djup kunskap om VAD man behöver men all energi går åt till att slåss för att få det.

Tydligen har hon själv känt att hon fått hjälp men jag undrar ändå vad proffsen har som vi på forumet saknar? Garanterad närvaro, kanske? det är ju litet si och så med det men i teorin vore det ju en sann skillnad, annars. Menar du det här?

Aspkvinna skrev:Det känns ju inte som om forskningen står handfallen inför våra problem det känns bara som om det inte når ut.

Jag kan ju vräka på med att jag visst tycker att vetenskapen står handfallen, ingen verkar försöka ställa upp någon allmänmänsklig, kognitiv modell där man tydligt ser hur aspiesar avviker och vilken pedagogik etc. som vi behöver men jag kanske har fel? Det kanske bara, som sagt, inte når ut?

alfapetsmamma skrev:

Zombie skrev: Fler med AS och andra bokstäver själva måste absolut tvunget in i "vården" av oss. Men de ska framförallt vara professionella.

Jag har sökt jobb som studiecirkelledare om ADHD, på en anstalt. Ska på intervju i slutet av månaden..

I min ansökan skrev jag att jag väntar på utredning, och nämner det för att jag anser att det i sammanhanget vore en merit med inifrån-perspektiv.

Första gången jag outar mina tankar på det viset, i ett sånt sammanhang.

Grattis till ett steg framåt och jag håller tummarna för ett bra svar!

Zombie,

Den nästan rigida ordningen inom vården för olika delar på kroppen och åsikter om vad som beror på vad gör det inte lätt för några som kan ha svårt att uttrycka sig och det är något som gör att känslan att inte JAG som helhet är viktig utan viktigast är den del på kroppen som gör ont som avgör vem jag ska prata med. En nästan obefintlig helhetstanke i alla fall på större orter.

Jonsch,

jonsch skrev:

Aspkvinna skrev:Jag tänker ju på att om man inte klarar av att vara bollplank så är man på fel arbetsplats om man nu har bollplanksyrket.

Skulle också ställa frågan om vi fick önska oss vad vi ville för vår rehab/habilitering skulle vi kunna veta då? Inte allt kanske på en gång men lite i alla fall.

Som om vi fick djupintervjua 10 psykologer och välja den VI ville ha, välja den sjukgymnast som VI trivdes med eller vilken yrkesgrupp som helst som vi behöver hjälp med osv. Inte alla men många upplever jag här har en ganska djup kunskap om VAD man behöver men all energi går åt till att slåss för att få det.

Tydligen har hon själv känt att hon fått hjälp men jag undrar ändå vad proffsen har som vi på forumet saknar? Garanterad närvaro, kanske? det är ju litet si och så med det men i teorin vore det ju en sann skillnad, annars. Menar du det här?

Garanterad närvaro och aldrig ett avvikande ifrån svåra ämnen. Något som jag slås av här kan också vara den djupt rotade misstro, som förmodligen skapats av många svek ifrån vården och stöd, som genom den erfarenheten har svar på mycket i negativ slutsats.

Men framför allt att det är oerhört många steg av inre utveckling och uppbyggnad som behöver göras och det olika för varje person så det finns ingen mall utan tid, tålamod och det över många år och inget 10 veckor och sen utvärdering. Respekt för att svårt är svårt och behöver tid att få att fungera eller hitta en lösning för att handtera.

jonsch skrev:

Aspkvinna skrev:Det känns ju inte som om forskningen står handfallen inför våra problem det känns bara som om det inte når ut.

Jag kan ju vräka på med att jag visst tycker att vetenskapen står handfallen, ingen verkar försöka ställa upp någon allmänmänsklig, kognitiv modell där man tydligt ser hur aspiesar avviker och vilken pedagogik etc. som vi behöver men jag kanske har fel? Det kanske bara, som sagt, inte når ut?

Jag tror helt enkelt att det är många olika delar som behöver samarbeta och en modell för alla med AS är omöjlig. Däremot som den indelning som var på forumet för ett tag sen med undergrupper till AS känns som en början till att i alla fall vilja se att det är olika behov inom samma handikapp beroende på persons erfarenheter och svårigheter.

Men hur många har kommit till ro ens och kommit till en punkt där man kan slappna av och börja tänka ut en helhetsvilja vad jag vill ta itu med inombords för problem som jag ser hindrar mig i tillvaron? Många kämpar hela tiden med något t ex att få akut vård, söka nytt bidrag för att kunna betala räkningarna och har man familj att få den att löpande fungera och känna sig trygg. Det är hela tiden energikrävande att göra allt detta så man kommer sällan ner till tvärt lugn för att ens lyssna inåt.

Det finns även dom som helt stängt in sig och här var för mig min terapeuts förslag just för mig min lösning och jag hade full tillit till hans förslag även om jag var rädd. Och helt lugnt för att börja styra upp tillvaron med kraftig förändrad tillvaro kom först efter sju år! Men jag var heller inte mogen tidigare i min inre känslor.

Nej, jag tror kunskapen finns hos många som är utbildade för att vårda men då i sin lilla del men samarbetet nästan omöjligt för att ge den helhetslösning som trots allt behövs. Och jag tror att nästan alla, stort eller litet, vet vad dom skulle vilja göra för nästa steg för att känna sig bättre men har svårt att få till det för energin går åt till att försöka göra sin röst hörd för det allra nödvändigaste, men här har jag via min kontinuerliga kontakt hela tiden stöttats till 100%.

Polly skrev:Tänkte kolla lite om ngn har den erfarenheten, att ngt faktiskt har fungerat som ett stöd i vardagen. Medicin, stödgrupp, någonting. Då gärna ngn med liknande diagnoser som migsjälv; Aspergers, ADHD & biopolärt. Mina doktorer är frustrerade som inte vet vilken hjälp dom ska ge, eller vilken hjälp jag vill ha. Men jag vet ju inte själv.

Bäst nytta har jag haft att jag fick förtidspension -98. Det gjorde att inte längre behövde ha "kniven i ryggen" och låtsas vara frisk enligt försäkringskassan och socialen. Nästa steg var AS-diagnosen.
Fast i fråga om att tillfriskna och må bra, finns inget som som slår det som jag genomgått genom att följa en gammal hälso-kur som kallas "kuhne-kuren" efter skaparen Louis Kuhne. Kanske inte "botat" AS men mycket annat som stört min vardag och liv.
Fick en Handifon, den är bra att få struktur i vardagen. Men använder också i vanliga datorn programmet "Postit" där jag har anslagstavlor för dagen, veckan och månaden som jag skapar lappar på, ibland med alarm. Praktiskt!

Fast helst skulle jag vilja hitta min asperger-kvinna som vill leva tillsammans med mig. En som förstår mig och vill utvecklas tillsammans med mig. Någon som är intresserad?

johnnyfg skrev:[..] ..finns inget som som slår det som jag genomgått genom att följa en gammal hälso-kur som kallas "kuhne-kuren" efter skaparen Louis Kuhne. Kanske inte "botat" AS men mycket annat som stört min vardag och liv.

Vad går den ut på?

Som vanligt ser Aspkvinna ungefär vad jag ser.
Lägger till att en bra utbildning (med egenterapi, handledning osv., där det är relevant) ger mycket bättre grund att stå på, verktyg och kunskap om handgreppen än det mesta av enbart livserfarenhet som lekman. Även om de båda sakerna inte är utbytbara och ingenting slår båda tillsammans.
Plus att man som klient slipper tänka på ömsesidighet eller ha privata saker inblandade i relationen.

Att det sedan finns dåliga utbildningar, goda infallsvinklar och metoder som inte erkänns av myndigheterna, bra utbildningar som inte kommer till sin rätt i ett dåligt system osv. är blott alltför sant - men en annan sak.

Zombie skrev:Att det sedan finns dåliga utbildningar, goda infallsvinklar och metoder som inte erkänns av myndigheterna, bra utbildningar som inte kommer till sin rätt i ett dåligt system osv. är blott alltför sant - men en annan sak.

Som min läkare brukar säga "Prova om det fungerar!" när det gäller saker utanför det erkända systemet.

jonsch skrev:
Tydligen har hon själv känt att hon fått hjälp men jag undrar ändå vad proffsen har som vi på forumet saknar?

Du brukar skriva hemskt klokt ofta, men här undrar jag hur du tänkt. Kanske jag missuppfattat, säg till i så fall...

Proffs är man hos för att SLIPPA tänka på att man lastar över på andra. Man kan lugnt prata om vad man vill för att man vet att de har betalt. Vidare utgår man ifrån att de har nån slags kompetens (som alltför ofta är otillräcklig, samt att personen i sig är otillräcklig, eller inte gör rätt bruk av sin formella kompetens eller det man antar att de borde lärt sig under sin utbildning).

Vad vet man om de personer man till eller inför här? Det man säger och som skulle kunna vara superkänsligt, det kan ju bli sagt till nån som t ex är diagnosförnekare, nydiagnosticerad utan kunskap om mer än det som just DEN levt med, eller helt inne på att man kan "botas" med nån ny flummetod, eller så bitter att den inte tror på att nån kan hjälpas öht..

Har sett många bra diskussiongsungar som knäckts av att nån brakat in och spelat tuff och kallat andra för puckon så andra mer känsliga (mimosasensitiva, som jag såg det kallas) droppat av... Då är det inte mycket bevänt med hjälpen, när folk man börjat prata med försvinner in inom sitt skal i dagar eller veckor.

Annars tror jag visst på att oproffs kan göra stor nytta, såväl för measpisar som andra, men inte istället för utan som komplement. (Därmed inte sagt att jag för egen del hyser förhoppningar om bättre hjälp när jag väl får papper på bokstäverna..).

Polly skrev:

johnnyfg skrev:[..] ..finns inget som som slår det som jag genomgått genom att följa en gammal hälso-kur som kallas "kuhne-kuren" efter skaparen Louis Kuhne. Kanske inte "botat" AS men mycket annat som stört min vardag och liv.

Vad går den ut på?

Att man hjälper den egna kroppens själv-läkning. själv-läkningen är bästa doktorn. Man gör tre saker: 1) får igång matsmältningen. 2) ångbastu så att huden öppnas och börjar andas. 3) tar avledande kalla bad för underlivet.
Inte hursomhelst, utan medvetet följer ett schema, så får man effekten att kroppen transporterar tillbaka sådant som den tidigare inte kunde bryta ner, tillbaka till matsmältningsorganen (magen m.m.) för att där bryta ner dom och föra dom UT ur kroppen. För det ovända, deponeringen av sopor i kroppens organ, är vad som sker när kroppen inte kan smälta det vi äter.
Asperger kommer av att vi föds med en hjärna som har "sopor" vilket gör att den har tvingats bygga upp dess funktion på ett mindre effektivt sätt än det naturliga. Därför tänker vi annorlunda.
Så det är ingen lite snabb-kur eller ett ringa problem. Det är ett jättejobb! Men kroppen grejar det, att städa ut sådant som inte hör hemma i kroppen. Alla syntom kan botas, dock inte alla sjuka, för livskraften behöver vara tillräckligt stark.
Med samma metod har min kropp botat: dålig syn, torr hud, scolios, tandvärk, rester av vattenkoppor, sne höft osv osv ... bara för att nämna de rent fysiska syntomen jag haft. Så jag har inte svårt att tro på metodens användbarhet. Den är generell. Oberoende av syntom och människa, så längre livskraften är tillräckligt stark.
PM för mer info.

Har den botat din AS också?

Inger skrev:Har den botat din AS också?

Min kropp kanske håller på med det, men det är för mig svårt att se det då det är en steglös omformning av jaget. Jag tänker klarare nu, jag kan hålla fler "bollar" i luften, tankemässigt. Jag är mycket mera lugnare och balanserad, så visst kan man på ett sätt att de delar av min personlighet som kan knytas till Asperger Syndrom, faktiskt håller på att botas.
Det är också på gång en utrensning i huvudet, det känner jag som någon slags huvudvärk, fast det är för enkelt att ge den det namnet. För den är riktad, den onda rör på sig mot mitten av kroppen och matsmältnings-
organen. Du får ursäkta om jag uttrycker mig annorlunda, har inga andra ord att använda för det som sker i min kropp.

Tycker att LSS borde blir mer individanpassat för att kunna hjälpa även de med AS som inte är i behov av dagcenter,hemhjälp speciellt boende och dylikt, varför inte en speciell LSS avdelning på arbetsförmedlingen och försäkringskassan som mer AKTIVT kan ge indivuell hjälp för AS personer att komma ut i arbetslivet och hitta lämpliga arbeten/arbetsplatser, där SIUS konsulenter, privata företag, försäkringskassa etc gör mer SAMORDNADE insatser för att underlätta för oss på den tuffa arbetsmarknaden.

johnnyfg skrev:

Inger skrev:Har den botat din AS också?

Min kropp kanske håller på med det, men det är för mig svårt att se det då det är en steglös omformning av jaget. Jag tänker klarare nu, jag kan hålla fler "bollar" i luften, tankemässigt. Jag är mycket mera lugnare och balanserad, så visst kan man på ett sätt att de delar av min personlighet som kan knytas till Asperger Syndrom, faktiskt håller på att botas.
Det är också på gång en utrensning i huvudet, det känner jag som någon slags huvudvärk, fast det är för enkelt att ge den det namnet. För den är riktad, den onda rör på sig mot mitten av kroppen och matsmältnings-
organen. Du får ursäkta om jag uttrycker mig annorlunda, har inga andra ord att använda för det som sker i min kropp.

OK, tack för beskrivningen. Själv upplever jag att jag det mesta som är udda hos mig är rena personlighetsdrag. Men sen ovanpå det har jag några ffysiska problem som förstås vore toppen att bli av med. Klarare i huvet vore ju inte helt fel heller.

Lime skrev:Tycker att LSS borde blir mer individanpassat för att kunna hjälpa även de med AS som inte är i behov av dagcenter,hemhjälp speciellt boende och dylikt, varför inte en speciell LSS avdelning på arbetsförmedlingen och försäkringskassan som mer AKTIVT kan ge indivuell hjälp för AS personer att komma ut i arbetslivet och hitta lämpliga arbeten/arbetsplatser, där SIUS konsulenter, privata företag, försäkringskassa etc gör mer SAMORDNADE insatser för att underlätta för oss på den tuffa arbetsmarknaden.

Utmärkt förslag. Detta borde vara en fråga för OA att driva.

Inger skrev:

Lime skrev:Tycker att LSS borde blir mer individanpassat för att kunna hjälpa även de med AS som inte är i behov av dagcenter,hemhjälp speciellt boende och dylikt, varför inte en speciell LSS avdelning på arbetsförmedlingen och försäkringskassan som mer AKTIVT kan ge indivuell hjälp för AS personer att komma ut i arbetslivet och hitta lämpliga arbeten/arbetsplatser, där SIUS konsulenter, privata företag, försäkringskassa etc gör mer SAMORDNADE insatser för att underlätta för oss på den tuffa arbetsmarknaden.

Utmärkt förslag. Detta borde vara en fråga för OA att driva.

Något liknande finns iaf på min ort. De är super och verkar helt sakna tantgenen.

Kvasir skrev:En tanke slår mig när jag läser Milves inlägg. FK brukar vara pigga på att skicka folk på kurser och liknande för att underlätta återgången i arbete. Det många AS behöver är dock i första hand att förstå NT-världen, så då borde man ju kunna kräva kurser i just att förstå och klara sig bland NT, eftersom det är den primära svårigheten för många. Något säger mig att de skulle bli väldigt ställda av ett sådant krav.

Och de som inte blir ställda kan hänvisa till den lokala Habiliteringen

Polly skrev:Jag har provat mediciner. Ett flertal. Det verkar inte ge ngt alls. Dom verkar inte komma på ngn som skulle fungera heller. Och stödgrupper eller liknande är jag väldigt skeptisk mot, jag vill inte direkt prata med folk bara sådär, på beställning. Fast jag kanske får skylla mig själv som inte får ngn hjälp när jag är så pass negativ till alla möjligheter.

Det finns träffgrupper, där man bara gör saker tillsammans.