kullan skrev:Tänk om man kunde älska sig själv

Och ? Skulle världen blir ( mer ) kärleksfull ?

elle skrev:

kullan skrev:Tänk om man kunde älska sig själv

Och ? Skulle världen blir ( mer ) kärleksfull ?

Faktiskt tror jag att den skulle vara det.

Att älska och respektera sig själv går hand i hand med att älska och respektera andra enligt min erfarenhet.

rapchic skrev:

elle skrev:

kullan skrev:Tänk om man kunde älska sig själv

Och ? Skulle världen blir ( mer ) kärleksfull ?

Faktiskt tror jag att den skulle vara det.

Att älska och respektera sig själv går hand i hand med att älska och respektera andra enligt min erfarenhet.

Ja självklart. Dessutom är det ganska attraktivt att älska sig själv. Svårt att veta riktigt vem man själv är bara.

elle skrev:

habiti skrev:kärlek och att vara kär finns inte. det är redan bevisat..

Lustigt. Du som skriver om Guds kärlek , eller tror du inte på den heller ..

Om man är så negativ som habiti uppvisar i de få citat jag ser av honom så kan man knappast känna kärlek heller eller tro på den. Ingen lär ju heller vara intresserad av att vara med honom när han hela tiden klagar.

Det är tråkigt, alla människor behöver bli älskade och känna kärlek, jag tror det är helt avgörande för att må bra, åtminstone att de kan älska sig själva.

rapchic skrev:

elle skrev:

kullan skrev:Tänk om man kunde älska sig själv

Och ? Skulle världen blir ( mer ) kärleksfull ?

Faktiskt tror jag att den skulle vara det.

Att älska och respektera sig själv går hand i hand med att älska och respektera andra enligt min erfarenhet.

Jag håller med till 100% vilket kanske framgår av en del av mina andra inlägg.

rapchic skrev:Jag tror själv inte att man kan vara kär i fiktiva personer, däremot förälskad (och de två är svåra att skilja åt innan man varit kär på riktigt).

Klart man kan. Kanske inte i helt fiktiva personer, men om man använder en mall av en riktig person så går det hur bra som helst. Ser heller ingen väsentlig skillnad mot att vara kär i någon på mer traditionellt sätt (har upplevt båda).

rdos skrev:

rapchic skrev:Jag tror själv inte att man kan vara kär i fiktiva personer, däremot förälskad (och de två är svåra att skilja åt innan man varit kär på riktigt).

Klart man kan. Kanske inte i helt fiktiva personer, men om man använder en mall av en riktig person så går det hur bra som helst. Ser heller ingen väsentlig skillnad mot att vara kär i någon på mer traditionellt sätt (har upplevt båda).

Jag menar kär på riktigt, inte förälskad el idoldyrkan eller liknande.

rapchic skrev:

rdos skrev:

rapchic skrev:Jag tror själv inte att man kan vara kär i fiktiva personer, däremot förälskad (och de två är svåra att skilja åt innan man varit kär på riktigt).

Klart man kan. Kanske inte i helt fiktiva personer, men om man använder en mall av en riktig person så går det hur bra som helst. Ser heller ingen väsentlig skillnad mot att vara kär i någon på mer traditionellt sätt (har upplevt båda).

Jag menar kär på riktigt, inte förälskad el idoldyrkan eller liknande.

Det menar jag oxå.

Har väl kommit på att jag alltid haft en slags fiktiv "monolog" om tjejer jag varit kär i, och den skiljer egentligen inte alls om det är något riktigt eller om jag knappt känner tjejen utan istället "lurar i" hjärnan en massa som inte stämmer med verkligheten. Faktum är att jag kan köra hela "racet" till att inbilla min hjärna att jag har en relation med någon som jag inte känner med minimal feedback ifrån den riktiga personen. Detta verkar dessutom vara vanligt hos neurodiversa.

elle skrev:

habiti skrev:kärlek och att vara kär finns inte. det är redan bevisat..

Lustigt. Du som skriver om Guds kärlek , eller tror du inte på den heller ..

menar kärlek på det sättet som det framställs i film mellan en man och kvinna.

Jag tror att det finns lika många personer runt omkring oss som blir kära i oss som vi blir i dem. Självfallet varierar detta från person till person tack vare samhällsidealen. Men tyst attraktion är säkert mycket vanligare än vi märker. Detta är något som jag tror är väldigt vanligt i Sverige, vilket kanske är anledning till varför Sverige är världens singel-tätaste land (per capita) Vi är fruktansvärt rädda för att visa våran attraktion för andra.

Och jag har ännu inte förstått varför. De flesta vågar ju inte ens prata med folk på bussen i det här landet. Jag tycker svenskar är socialt jävligt fega människor i allmänhet. Många lider också i tystnad eftersom de inte heller vågar erkänna att de är ensamma. Jag tycker ärligt talat att vi borde införa dejting-kunskap under sexualundervisningen i det här landet.

Kärlek är för krångligt för mig. Det leder till alldeles för mycket frustration och självhat. Jag tror att jag skulle må bättre om jag kastrerade mig, men det är ju inte socialt acceptabelt.

Varför skall man bli kär? Varför bara tycka om nån utan bli kär?
Verkar bara jobbigt att vara kär!

jesusiscool skrev:Verkar bara jobbigt att vara kär!

Ja det kan det vara.

Jag blir inte ofte kär, men når jag först blir det så blir jag det verkligen. En tjej ringde mej engång och frågade om jag kunna komma (lenge sen nu). Det var -17 grader ute, middels styrke snøstorm og det var mörkt som fan. Och jag hadde bare en liten, gammal moped. 40 minutter kjöring bara för at komma dit. 40 minuter kjøring tilbake. På veier som var bare is.

Jag dro. 8 minuter senare satt jag på mopeden. Och holdt på at frysa ihjel. Jag var kär i henne så då gjör man det man må.

jesusiscool skrev:Varför skall man bli kär? Varför bara tycka om nån utan bli kär?
Verkar bara jobbigt att vara kär!

Jag mår väldigt bra av att vara kär, kärleken ger mitt liv mening, jag har en människa att jämt kunna dela mina tankar med och att bry mig om.

Kärleken har även botat mig, min bipolaritet är helt bortblåst, inga fler depressioner eller manier, det är hur skönt som helst.

Jag upplevde det som betydligt mycket mer jobbigt när jag var singel.

rojona skrev:Jag tror att det finns lika många personer runt omkring oss som blir kära i oss som vi blir i dem. Självfallet varierar detta från person till person tack vare samhällsidealen. Men tyst attraktion är säkert mycket vanligare än vi märker. Detta är något som jag tror är väldigt vanligt i Sverige, vilket kanske är anledning till varför Sverige är världens singel-tätaste land (per capita) Vi är fruktansvärt rädda för att visa våran attraktion för andra.

Och jag har ännu inte förstått varför. De flesta vågar ju inte ens prata med folk på bussen i det här landet. Jag tycker svenskar är socialt jävligt fega människor i allmänhet. Många lider också i tystnad eftersom de inte heller vågar erkänna att de är ensamma. Jag tycker ärligt talat att vi borde införa dejting-kunskap under sexualundervisningen i det här landet.

Vi är rädda för att göra bort oss (förlora ansiktet), så är det bara.

Men att man inte pratar med andra på bussen behöver inte bero på att man är rädd. Jag för min del skulle tycka det var jobbigt om okända människor började prata med mig på bussen. När jag åker buss vill jag läsa tidningen, el fundera på mitt el bara blunda och slappna av.

"Dejtingkunskap" vore kanske intressant. Fast allt ändras ju så snabbt, så det läraren berättar om när hen var tonåirng för tio (el 20 el 30) år sedan kanske inte alls stämmer idag? Så "människokunskap" låter mer allmänt och nyttigt.

rojona skrev:Jag tror att det finns lika många personer runt omkring oss som blir kära i oss som vi blir i dem. Självfallet varierar detta från person till person tack vare samhällsidealen. Men tyst attraktion är säkert mycket vanligare än vi märker. Detta är något som jag tror är väldigt vanligt i Sverige, vilket kanske är anledning till varför Sverige är världens singel-tätaste land (per capita) Vi är fruktansvärt rädda för att visa våran attraktion för andra.

Och jag har ännu inte förstått varför. De flesta vågar ju inte ens prata med folk på bussen i det här landet. Jag tycker svenskar är socialt jävligt fega människor i allmänhet. Många lider också i tystnad eftersom de inte heller vågar erkänna att de är ensamma. Jag tycker ärligt talat att vi borde införa dejting-kunskap under sexualundervisningen i det här landet.

Alien skrev:

rojona skrev:Jag tror att det finns lika många personer runt omkring oss som blir kära i oss som vi blir i dem. Självfallet varierar detta från person till person tack vare samhällsidealen. Men tyst attraktion är säkert mycket vanligare än vi märker. Detta är något som jag tror är väldigt vanligt i Sverige, vilket kanske är anledning till varför Sverige är världens singel-tätaste land (per capita) Vi är fruktansvärt rädda för att visa våran attraktion för andra.

Och jag har ännu inte förstått varför. De flesta vågar ju inte ens prata med folk på bussen i det här landet. Jag tycker svenskar är socialt jävligt fega människor i allmänhet. Många lider också i tystnad eftersom de inte heller vågar erkänna att de är ensamma. Jag tycker ärligt talat att vi borde införa dejting-kunskap under sexualundervisningen i det här landet.

Vi är rädda för att göra bort oss (förlora ansiktet), så är det bara.

Men att man inte pratar med andra på bussen behöver inte bero på att man är rädd. Jag för min del skulle tycka det var jobbigt om okända människor började prata med mig på bussen. När jag åker buss vill jag läsa tidningen, el fundera på mitt el bara blunda och slappna av.

"Dejtingkunskap" vore kanske intressant. Fast allt ändras ju så snabbt, så det läraren berättar om när hen var tonåirng för tio (el 20 el 30) år sedan kanske inte alls stämmer idag? Så "människokunskap" låter mer allmänt och nyttigt.

Miche skrev:

jesusiscool skrev:Varför skall man bli kär? Varför bara tycka om nån utan bli kär?
Verkar bara jobbigt att vara kär!

Jag mår väldigt bra av att vara kär, kärleken ger mitt liv mening, jag har en människa att jämt kunna dela mina tankar med och att bry mig om.

Kärleken har även botat mig, min bipolaritet är helt bortblåst, inga fler depressioner eller manier, det är hur skönt som helst.

Jag upplevde det som betydligt mycket mer jobbigt när jag var singel.

Där ser man, för mig är det definitivt inte så, jag blir mest bara stressad och störd av att ha någon annan i min närhet så mycket. Det är illa nog på universitetet liksom.

Kan ju bara vara att jag inte har träffat någon som jag "passar med" men det känns väldigt osannoligt för mig i dagsläget att jag någonsin kommer vara kär. Och det gör inte mig något.

KroonBerg skrev:Där ser man, för mig är det definitivt inte så, jag blir mest bara stressad och störd av att ha någon annan i min närhet så mycket

Det er et av triksene med kärlek, om du möter någon som du vil vara med, selv om den personen kan gjöra dej stressad och störd, då är det kärlek.

Man kan kalle det en "you annoy the crap out of me sometimes, you drive me crazy, but I still love you with all my heart!" situation. Det, är kärlek.

Jeopardy Lane skrev:

KroonBerg skrev:Där ser man, för mig är det definitivt inte så, jag blir mest bara stressad och störd av att ha någon annan i min närhet så mycket

Det er et av triksene med kärlek, om du möter någon som du vil vara med, selv om den personen kan gjöra dej stressad och störd, då är det kärlek.

Man kan kalle det en "you annoy the crap out of me sometimes, you drive me crazy, but I still love you with all my heart!" situation. Det, är kärlek.

Jo, jag har hört det med. Får väl se om det blir aktuellt för min del någon gång. Än så länge känns det väldigt tveksamt. ^_^

KroonBerg skrev:Jo, jag har hört det med. Får väl se om det blir aktuellt för min del någon gång. Än så länge känns det väldigt tveksamt. ^_^

Det er rart, jag mötte en tjej en gång, hun kan irritera mej noe jævligt. Men, jag tycker hon är fantastisk. Til och med när hon irriterar mej. Jag gillar hennas negative sider, det är inte ofta man sejer det. Så man vet aldri hva som kan skje. Lykke til.

Jeopardy Lane skrev:

KroonBerg skrev:Där ser man, för mig är det definitivt inte så, jag blir mest bara stressad och störd av att ha någon annan i min närhet så mycket

Man kan kalle det en "you annoy the crap out of me sometimes, you drive me crazy, but I still love you with all my heart!" situation. Det, är kärlek.

Intressant citat!

Man skall ju som sagt älska hela människan/personen

jesusiscool skrev:Man skall ju som sagt älska hela människan/personen

Ja det är ju hur enkelt som helst at vara kär i någon som gjør alt du vill och aldri krånglar. Men at älska någon för den dom är, på godt och vondt, positivt och negativt, hela människan slik dom är, då tycker jag det är kärlek.

Jeopardy Lane skrev:

KroonBerg skrev:Jo, jag har hört det med. Får väl se om det blir aktuellt för min del någon gång. Än så länge känns det väldigt tveksamt. ^_^

Det er rart, jag mötte en tjej en gång, hun kan irritera mej noe jævligt. Men, jag tycker hon är fantastisk. Til och med när hon irriterar mej. Jag gillar hennas negative sider, det är inte ofta man sejer det. Så man vet aldri hva som kan skje. Lykke til.

Tack så mycket!

Jag innså nu att jag skrev " det är ju hur enkelt som helst at vara kär i någon som gjør alt du vill och aldri krånglar". Tycker det høres rart ut.

2. forsök:
Jag menar någon som alltid är enig och som aldri har något at seja. Eller något slikt. Någon som inte kallar dej en tosk, när du är en tosk.