Hur var ni som barn?
4 inlägg
• Sida 1 av 1
Hur var ni som barn?
Det finns säkert en tråd om detta, eller så är detta en orelevant tråd... Låt den dö isåfall. Men hacka inte på mig om den är opassande, jag har blivit tillräckligt sönderhackad genom livet...
Men iallafall. Har ni många minnen från barndomen? Hur var er barndom? Och hur visade sig er Asperger då? Kort sagt, hur var det för er att vara Aspie-barn?
Jag själv verkade normal fram till 8 månaders ålder. Då Började jag få vansinnesutbrott. Mamma minns det första. Hon skulle ta på mig ett par byxor, och då började jag skrika ett skrik hon aldrig hört förut. Jag skrek och skrek och satt inkrupen i ett hörn. Om hon närmade sig skrek jag ännu mer. Sen blev jag plötsligt mitt vanliga glada jag igen. Men utbrotten fortsatte komma, helt "oförklarligt" (givetvis fanns nån förklaring, men ingen kunde se den ).
När jag började på dagis ville jag inte vara med andra barn. Jag satt i en buske på gården hela tiden. Fröknarna förstod inte att jag tyckte det var skönt att vara ensam.
Jag var mycket envis men också intelligent, kanske rentav lite intelligentare än de flesta i min ålder (åtminstone inom vissa områden, på andra låg jag efter). Jag pratade aldrig det typiska "babyspråket" utan pratade "vuxet" och korrekt från början (eller inte från ett års ålder när jag lärde mig prata, jag prövade mig fram givetvis). Jag hade svårt med uttal, dock. Pratade sluddrigt och kunde inte säga "R".
När jag blev lite äldre, kanske sex år, började jag få alltmer vuxna specialintressen (mitt tidigare intresse var katter; mitt första ord var katt och alla barnvisor fick göras om till att handla om katter ). Jag blev intresserad av arkeologi och egyptologi. Först läste jag alla barn-och ungdomsböcker på området (kunde läsa vid 5 eller 6 års ålder), sedan började jag med vuxenböckerna. Minns hur bibliotekarien på bokbussen nästan blev arg när jag ville låna en bok om "ismannen" Ötzi; bibliotekarien trodde att jag inte skulle förstå den. Jag, i min tur, argumenterade för att jag kunde förstå den, så jag lånade den. Jag förstod iallafall mycket av det som stod i den.
Jag kunde läsa bra, men jag kunde knappt skriva. Det gick inte att läsa min handstil. Det går fortfarande knappt att göra det, men den var mycket värre under barndomen...
Ja det var min tidiga barndom i korta drag (inte så korta). Vill någon annan skriva om sin?
Men iallafall. Har ni många minnen från barndomen? Hur var er barndom? Och hur visade sig er Asperger då? Kort sagt, hur var det för er att vara Aspie-barn?
Jag själv verkade normal fram till 8 månaders ålder. Då Började jag få vansinnesutbrott. Mamma minns det första. Hon skulle ta på mig ett par byxor, och då började jag skrika ett skrik hon aldrig hört förut. Jag skrek och skrek och satt inkrupen i ett hörn. Om hon närmade sig skrek jag ännu mer. Sen blev jag plötsligt mitt vanliga glada jag igen. Men utbrotten fortsatte komma, helt "oförklarligt" (givetvis fanns nån förklaring, men ingen kunde se den ).
När jag började på dagis ville jag inte vara med andra barn. Jag satt i en buske på gården hela tiden. Fröknarna förstod inte att jag tyckte det var skönt att vara ensam.
Jag var mycket envis men också intelligent, kanske rentav lite intelligentare än de flesta i min ålder (åtminstone inom vissa områden, på andra låg jag efter). Jag pratade aldrig det typiska "babyspråket" utan pratade "vuxet" och korrekt från början (eller inte från ett års ålder när jag lärde mig prata, jag prövade mig fram givetvis). Jag hade svårt med uttal, dock. Pratade sluddrigt och kunde inte säga "R".
När jag blev lite äldre, kanske sex år, började jag få alltmer vuxna specialintressen (mitt tidigare intresse var katter; mitt första ord var katt och alla barnvisor fick göras om till att handla om katter ). Jag blev intresserad av arkeologi och egyptologi. Först läste jag alla barn-och ungdomsböcker på området (kunde läsa vid 5 eller 6 års ålder), sedan började jag med vuxenböckerna. Minns hur bibliotekarien på bokbussen nästan blev arg när jag ville låna en bok om "ismannen" Ötzi; bibliotekarien trodde att jag inte skulle förstå den. Jag, i min tur, argumenterade för att jag kunde förstå den, så jag lånade den. Jag förstod iallafall mycket av det som stod i den.
Jag kunde läsa bra, men jag kunde knappt skriva. Det gick inte att läsa min handstil. Det går fortfarande knappt att göra det, men den var mycket värre under barndomen...
Ja det var min tidiga barndom i korta drag (inte så korta). Vill någon annan skriva om sin?
- saltgurkan
- Inlägg: 326
- Anslöt: 2007-07-13
hur var ni som barn?
Kan ta den korta versionen.
Jag var ett ensamt och ängsligt barn. Jag var feg och rädd för att skada mig. Mina största rädslor var höga hastigheter, höga höjder, höga ljud, vatten och säkert nåt mer som jag har glömt.
Kunde inte umgås med andra barn. Antingen hamnade jag utanför eller så var andra barn elaka mot mig. Sen visste jag inte hur man skulle leka med andra heller. Värst var fantasilekarna som tjuv och polis och liknande. Jag klarade helt enkelt inte av det av någon anledning. Jag klarade inte att hålla i en leksakspistol och säga "pang". Just det där "panget" kändes så dumt och smärtsamt pinsamt att det låste sig i munnen på mig.
Sen tyckte jag att det var skitobekvämt när vuxna pratade barnspråk med mig och behandlade mig som ett barn. Jag såg mig inte som ett barn. Tyckte bara de vuxna var löjliga och pinsamma när de började hålla på och jag tålde inte heller att bli uppfostrad som tex att de vuxna påminde mig att jag skulle säga tack. Jag accepterade aldrig att jag var tvungen att underkasta mig auktoriteter bara för att jag råkade vara yngre till åren än dem. Kändes som ett straff för nåt jag inte var skyldig till.
Jag var ett ensamt och ängsligt barn. Jag var feg och rädd för att skada mig. Mina största rädslor var höga hastigheter, höga höjder, höga ljud, vatten och säkert nåt mer som jag har glömt.
Kunde inte umgås med andra barn. Antingen hamnade jag utanför eller så var andra barn elaka mot mig. Sen visste jag inte hur man skulle leka med andra heller. Värst var fantasilekarna som tjuv och polis och liknande. Jag klarade helt enkelt inte av det av någon anledning. Jag klarade inte att hålla i en leksakspistol och säga "pang". Just det där "panget" kändes så dumt och smärtsamt pinsamt att det låste sig i munnen på mig.
Sen tyckte jag att det var skitobekvämt när vuxna pratade barnspråk med mig och behandlade mig som ett barn. Jag såg mig inte som ett barn. Tyckte bara de vuxna var löjliga och pinsamma när de började hålla på och jag tålde inte heller att bli uppfostrad som tex att de vuxna påminde mig att jag skulle säga tack. Jag accepterade aldrig att jag var tvungen att underkasta mig auktoriteter bara för att jag råkade vara yngre till åren än dem. Kändes som ett straff för nåt jag inte var skyldig till.
hur var ni som barn?
Roade mig bäst själv, men kunde ha svårt att komma igång om inte föräldrarna så åt mig att 'gå och lek'
Hade i 5-6års ålder filosofiska funderingar kring gener/sjukdomar/biologi/psykologi människans utveckling brister och styrkor. Funderade på varför man inte förbättrade människan med tillgänglig teknologi, styrka, intellekt etc. Kanske inte just att de orden, men innehållet i mina tankar syftade på detta.
Fick vredes/psykosutbrott ibland då inte vänner rättade sig efter mina regler. Våld väldigt oproportioneligt till vad som skett, ibland helt oprovocerat. Tog ofta över lekar, bestämmde hur lekar skulle vara som.
Blev alltid kallad lillgammal
Kunde försvinna i mönster bara jag såg, sitta och stirra i lövverket i träden t ex.
Mot mellanstadiet så började min sensoriska problematik överskugga allt, hörsel, syn, lukt och beröring. Blev iom det saktligen mer och mer introvert för allt blev så överväldigande.
Har även jag haft stor problematik med auktoriteter, men mest på det viset att de var tvugna att kunna argumentera för sig och ha fakta att backa upp med. Hade nolltolerans för kommentarer "Därför det bara är så".
Hade i 5-6års ålder filosofiska funderingar kring gener/sjukdomar/biologi/psykologi människans utveckling brister och styrkor. Funderade på varför man inte förbättrade människan med tillgänglig teknologi, styrka, intellekt etc. Kanske inte just att de orden, men innehållet i mina tankar syftade på detta.
Fick vredes/psykosutbrott ibland då inte vänner rättade sig efter mina regler. Våld väldigt oproportioneligt till vad som skett, ibland helt oprovocerat. Tog ofta över lekar, bestämmde hur lekar skulle vara som.
Blev alltid kallad lillgammal
Kunde försvinna i mönster bara jag såg, sitta och stirra i lövverket i träden t ex.
Mot mellanstadiet så började min sensoriska problematik överskugga allt, hörsel, syn, lukt och beröring. Blev iom det saktligen mer och mer introvert för allt blev så överväldigande.
Har även jag haft stor problematik med auktoriteter, men mest på det viset att de var tvugna att kunna argumentera för sig och ha fakta att backa upp med. Hade nolltolerans för kommentarer "Därför det bara är så".
- Skindancer
- Inlägg: 73
- Anslöt: 2014-11-30
hur var ni som barn?
Jag var rädd och ängslig. Hade många fobier som jag nu har vuxit ifrån.
Meltdowns.
Jag hade ett sorts sjätte sinne för att känna av stämningen i ett rum. Känslor smittade av sig till mig via luften på nåt sätt.
Meltdowns.
Jag hade ett sorts sjätte sinne för att känna av stämningen i ett rum. Känslor smittade av sig till mig via luften på nåt sätt.
- HandOfGod137
- Inlägg: 137
- Anslöt: 2014-12-06
- Ort: Stockholm
Återgå till Övriga Aspergerfrågor