Det här har jag tänkt på länge:

Hur kan man acceptera sin diagnos?

Jag har levt med depression i många år och jag tror det är först nu jag har insett anledningen till mina problem. Och det är min AS diagnos. Jag försöker så gått det går att se mina positiva sidor, men känner att jag aldrig kommer få ett inner lugn. Jag grubblar och grubblar, men får inga svar. Därför frågar jag Er. Hur lärde du dig att acceptera din diagnos? Jag är väldigt intresserad över att höra Era berättelser.

Acceptera din situation genom att du fått reda på varför du är som du är...

Jag tänker att det är som det är och det är ingenting som man kan ändra på. Alltså är det inte värt att lägga energi på det. Det är bara att försöka att gå vidare...

Jag har vetat nästan hela mitt liv att jag har en AS diagnos, men för det betyder det inte att jag har accepterat den. Då jag var fortfarande ett barn när jag fick min diagnos, så känns det som jag har blivit påtvingad något som jag inte har bett om själv. Och det är där min frustration ligger i. Att jag känner ingen tillhörighet hos AS-människor (vilket kanske låter konstigt, men det är så jag känner.)

Det är därför jag vill höra andras berättelser, då att ha en diagnos inte är normen.

Får bursts av "depression". Irriteringsmoment. I dem stunderna känns allting bara värdelöst. Att jag fått diagnos .. var väl ett år sen, lite mer kanske, har bara förvärrat allting.

Nu känns det som att jag inte kan klara någonting, så kände jag väl en del innan diagnosen också men diagnosen var liksom "the last straw".

Sen får man ju ingen behövlig hjälp heller.

Men kan berätta lite om mig.

Jag har alltid känt att saker inte står rätt till, att något är kosmiskt fel. Tänk dig att en dag så börjar vi flyta i luften, vi har ingen gravitation längre, vi kan inte stå på marken, vi får flyta runt. Så känns det och har det känts för mig ofta genom mitt liv. Ungefär som att jag är ett skämt, så kan det kännas.

Tillhörighet till andra med aspergers, nej du, det har du rätt i. Räcker bara för mig att läsa vad de flesta skriver här på forumet så inser jag hur lite gemensamt jag har med dem flesta människor.

Aja detta börjar väl bli lite väl negativt kanske..

Jag känner samma sak. Jag är på en dagligverksamhet som börjar göra mig tokig. Det är liksom inget fel på deltagarna, men det är mer tillhörigheten. Man känner sig utanför bland människor som egentligen har samma problematik och egenskaper. Och det gör mig så förbannad trött. Att ständigt känna ett utanförskap. Jag hat vänner som inte förstår min problematik och föräldrar som inte vet vad de ska göra. Jag blir så trött. Så himla trött på allt.

Jeg aksepterer ikke min diagnose, fordi den grunner i hemninger innen arbeidslivet.

(Det nye arbeidslivet.)

MedusaB skrev:Jag hat vänner som inte förstår min problematik och föräldrar som inte vet vad de ska göra. Jag blir så trött. Så himla trött på allt.

Dessvärre kanske man får lösa problemen själv? Då är det kanske mest viktigt med resurser och att annat folk är ur vägen?

Jag är precis likadan. Den enda fördelen jag kan se med min asperger är mitt detaljerade minne sedan tar det stopp.
Alla problem + ensamheten är pga min asperger. Varje dag vill man ta sitt liv och det är ingen rolig känsla att känna att man inte hör hemma här.

Salvete!
Först visste jag inte så mycket om autism. Jag kunde då inte acceptera detta med min aspergerdiagnos. Efter några år fick jag mer förståelse och då kunde jag lättare acceptera det hela. Jag hade väl träffat mer folk med diagnosen och fått mer info.
Man vill liksom inte vara den där typen som verkligen inte lyckas med det sociala. Varför skulle jag ha sådana svårigheter tänker man oftast. I nuläget vill jag inte vara något annat en personen med AS-diagnosen. Bara jag hittar folk som förstår mig så borde jag också kunna socialisera...

Gonzo skrev:Jag tänker att det är som det är och det är ingenting som man kan ändra på. Alltså är det inte värt att lägga energi på det. Det är bara att försöka att gå vidare...

Haha...jo men hur går man då vidare?

H2SO4 skrev:Jag är precis likadan. Den enda fördelen jag kan se med min asperger är mitt detaljerade minne sedan tar det stopp.
Alla problem + ensamheten är pga min asperger. Varje dag vill man ta sitt liv och det är ingen rolig känsla att känna att man inte hör hemma här.

Det är ju inte direkt många med AS som kan sitta hemma och spela jättebra piano och vara nöjd med det. De flesta av oss har nog samma längtan efter det sociala...själv längtar jag inte efter att bara träffa folk...jag vill ju också bli förstådd. Hur många har egentligen "äkta" relationer?!
Du har i alla fall hittat detta forum?

Aldrig tyckt det varit en dålig sak, även innan jag hade en diagnos. Visste att jag var annorlunda, men inte varför. Men jag är jag, precis som vem som helst och diagnosen gör det bara enklare för mig själv och andra att veta varför man funkar som man gör.

jesusiscool skrev:

H2SO4 skrev:Jag är precis likadan. Den enda fördelen jag kan se med min asperger är mitt detaljerade minne sedan tar det stopp.
Alla problem + ensamheten är pga min asperger. Varje dag vill man ta sitt liv och det är ingen rolig känsla att känna att man inte hör hemma här.

Det är ju inte direkt många med AS som kan sitta hemma och spela jättebra piano och vara nöjd med det. De flesta av oss har nog samma längtan efter det sociala...själv längtar jag inte efter att bara träffa folk...jag vill ju också bli förstådd. Hur många har egentligen "äkta" relationer?!
Du har i alla fall hittat detta forum?

Många med asperger har fullt normala liv också. "Äkta" relationer vet man att man har om man inte är i beroendeställning och personen i fråga vet om din diagnos men väljer att se dig för den du är ändå.

Jag har hittat detta forum ja, men det är i princip samma sak som att sitta och skriva saker och få respons av en chatbot. Man får inget känslomässigt utbyte.

Jag ser också fram emot svaren i den här tråden, hade precis tänkt starta en egen med samma ämne.

Jag fick min diagnos nu i november så det är ju precis nyss. När jag var yngre skämtades det ibland om att jag hade asperger pga hur jag var men det var inget som någon tog på allvar. Jag har mått dåligt hela livet och alltid känt mig utanför och annorlunda och har flera andra diagnoser också. Min förra terapeut var ganska säker på att jag hade asperger men kunde inte sätta någon diagnos så jag stod i kö till utredningen som blev av nu i höst. Jag vill inte ha asperger, jag känner inte att jag passar in i den gruppen heller även om jag tydligen uppfyller kriterierna eftersom psykologerna och läkaren satt diagnosen. Jag känner att jag inte passar in någonstans.

Jag är rädd att de satt fel diagnos och kan inte ta till mig den. Tog upp det med min kontaktperson men hon sa att mitt sätt att resonera kring diagnosen bara förstärkte den ännu mer, hon sa att det är vanligt att man inte tycker att man har en autismdiagnos. Ibland kan jag läsa och ta till mig och se att det verkligen är mig det handlar om när jag läser om kvinnor med asperger men ibland slår jag bara ifrån mig allt och kan inte ta in det. Asperger låter så allvarligt i mina öron.

Ibland kan jag som sagt se och förstå att det är asperger jag har, och det förklarar mycket i min uppväxt och i livet nu. Och då kan det kännas skönt. Och det kan kännas skönt att veta att det är ok att vara så som jag är, att det inte betyder att det är just mig det är fel på. Att alla inte har samma behov eller vill leva samma sorts liv som majoriteten.

Jag vet att det bara är ord i ett dokument i min journal men det har skapat en identitetskris. Och helt plötsligt får jag inte hjälp med mina andra problem inom vården för nu kollar de bara på asperger diagnosen.

Mina föräldrar har också svårt att ta till sig det har jag märkt, det är som att det inte går att prata om det utan att det blir en konstig stämning och jag tror att det spelar in en del i att jag har svårt att ta till mig det.

Så till trådstartaren, jag vet inte hur man gör för att acceptera den. Jag vill själv hitta svaret på den frågan.

H2SO4 skrev:

jesusiscool skrev:

H2SO4 skrev:Jag är precis likadan. Den enda fördelen jag kan se med min asperger är mitt detaljerade minne sedan tar det stopp.
Alla problem + ensamheten är pga min asperger. Varje dag vill man ta sitt liv och det är ingen rolig känsla att känna att man inte hör hemma här.

Det är ju inte direkt många med AS som kan sitta hemma och spela jättebra piano och vara nöjd med det. De flesta av oss har nog samma längtan efter det sociala...själv längtar jag inte efter att bara träffa folk...jag vill ju också bli förstådd. Hur många har egentligen "äkta" relationer?!
Du har i alla fall hittat detta forum?

Många med asperger har fullt normala liv också. "Äkta" relationer vet man att man har om man inte är i beroendeställning och personen i fråga vet om din diagnos men väljer att se dig för den du är ändå.

Jag har hittat detta forum ja, men det är i princip samma sak som att sitta och skriva saker och få respons av en chatbot. Man får inget känslomässigt utbyte.

Så du träffar inte folk från forumet IRL?

jesusiscool skrev:Så du träffar inte folk från forumet IRL?

På dig låter det som en självklarhet att man gör det?
Jag är väl för misslyckad för att ens få kontakt med folk genom datorn

H2SO4 skrev:

jesusiscool skrev:Så du träffar inte folk från forumet IRL?

På dig låter det som en självklarhet att man gör det?
Jag är väl för misslyckad för att ens få kontakt med folk genom datorn

Handlar inte om att du är misslyckad, handlar om att du är rädd för att ta risker, som troligtvis grundas i att du är rädd för att inte bli omtyckt. Så är det för mig i alla fall. Är rädd för att inte bli älskad.

Älskad kommer jag nog aldrig att bli har jag insett. Men visst är man såklart rädd för att inte vara uppskattad. Men det är såklart svårt att bli uppskattad när man blir tyst som en mus i större grupper man inte känner.

Gonzo skrev:Jag tänker att det är som det är och det är ingenting som man kan ändra på. Alltså är det inte värt att lägga energi på det. Det är bara att försöka att gå vidare...

Typ så kände jag. "Jaha det är så jag är, då vet jag det."

Zirre skrev:

Gonzo skrev:Jag tänker att det är som det är och det är ingenting som man kan ändra på. Alltså är det inte värt att lägga energi på det. Det är bara att försöka att gå vidare...

Typ så kände jag. "Jaha det är så jag är, då vet jag det."

Det kan även bli en fälla.

H2SO4 skrev:

Zirre skrev:

Gonzo skrev:Jag tänker att det är som det är och det är ingenting som man kan ändra på. Alltså är det inte värt att lägga energi på det. Det är bara att försöka att gå vidare...

Typ så kände jag. "Jaha det är så jag är, då vet jag det."

Det kan även bli en fälla.

Beror väl på. För mig är det lugnt, jag skäms inte för den jag är.

Hej. Min sociala utveckling gick långt framåt när jag insåg att det faktiskt fanns saker som sociala oskrivna regler och liknande. Jag bad inte om en NPF-utredning efter det. Men det slumpade sig så ändå.

Personligen ser jag enbart positivt på att jag nu (vet om att jag) har denna diagnos. Kanske hade mycket varit mycket lättare om jag fått diagnosen mycket tidigare, kanske hade jag sluppit mycket av osäkerhet, förvirring och kunnat klara av dvs saker bättre. Men det är inte mycket att tänka på. Det är som det är.

Jag är glad att jag vet saker nu som jag inte kunde förstå tidigare. Det är en lättnad.

Brukar inte dela med mig av hjärtan hur som helst men nu så OK