Det här är ett av mina större problem med AS - att jag vet inte vart jag skall titta. Jag fastnar ofta i tankar och tittar då tomt ut i luften och märker att andra tittar tillbaka, de ser då ofta oförstående ut, eller till och med irriterade. Det här händer nästan dagligen. Två gånger har jag fått frågan om jag är på väg att svimma.

Några tips om hur man kan hantera sin egen blick?

I vilket sammanhang inträffar det?

Nabucco skrev:Några tips om hur man kan hantera sin egen blick?

tonade glasögon, samt basebollkeps

TheWonderer92 skrev:Det är väl mer så att när jag inte anstränger mig för att hänga med i det sociala spelet, utan bara slappnar av i ansiktsmusklerna och i sinnena, får jag ofta höra "vad tänker du på?". Det komiska är att när jag får den frågan tänker jag på absolut ingenting!

hahaha samma här xD

Jag hade ett helsicke med mina ansiktsmuskler för 30-40 år sedan. Jag var spänd, och kunde inte slappna av, och kunde inte så lätt vara fotogen t.ex.

Jag visste inte att det fanns andra här med sådana problem.

Jag har senaste året tolkat dessa problem som något jag glömt bort av min Sociala Fobi som jag hade då (i viss mån Panikångest), jag levde i en blandning av allt detta.

Vilken underbar förändring jag fick sedan, när jag bett till Gud ett år och gjorde "comeback" efter 5 år av psykisk krasch på sjukhus bl.a, och en omplacering på jobbet!

Gud löste den biten av min problematik, och möjligtvis så blev ju min normala vardag faktiskt fri från Social Fobi, också. Och framför allt så har jag sagt att "min blyghet" försvann. Underbart i alla fall.

Sedan kom krasch #2 ungefär år 2000.

plåtmonster skrev:I vilket sammanhang inträffar det?

Nästan var som helst där det finns människor runt omkring, t ex bussen eller lunchrestaurangen. Jag försöker tänka på att inte titta på andra människor, men vet inte vart jag skall titta istället.

På bussen titta ut genom fönstren, i taket eller på någon ledstång. Eller rentav strunta i vad folk tycker. Iaf om du befinner dig i en större stad. I lunchrestaurang kan man titta på någon väggtavla, maten osv.

Jag försöker numera tänka på att inte titta, men det verkar ha blivit ett invant beteende för mig, så att jag ideligen glömmer att jag inte skall titta.

Om den andra parten bara inte såg så negativ ut när våra blickar möts. Antagligen är min block så "tom" att den andra parten inte förstår vad jag vill och då reagerar med ett frågande, näst intill avvisande, ansiktsuttryck.

Jag hade också det här problemet tidigare. Jag löste det genom att läsa en bok på bussen. Kan det förresten inte hända att det handlar om missförstånd från din sida? Alla ser ju inte alltid särskilt glada ut när de åker kommunalt av olika anledningar. Jag trodde t ex att folk bemötte mig med hatiska blickar när jag klev på en särskild buss. Råkar man bemöta en annan människas blick så råkar man, det behöver inte betyda något, bara du inte fastnat där i någon sekund. Livet går vidare. :p

Jag tror inte det är särskilt fel att snabbt öga igenom de som sitter på bussen, men att inte fastna för någon särskild person. Det man gör är väl att leta efter en plats att kunna sitta?

När jag väl sitter på min plats så tittar jag antingen genom fönstret som någon nämnt eller rakt fram vid framrutan där chauffören sitter och man placerar sitt access-kort. Men idag så läser jag som sagt en bok och kan med jämna mellanrum titta upp för att t ex se vart man befinner sig.

Det har nog också i mitt fall att göra med att jag ofta fastnar i en tanke, mitt i en konversation om annat, mitt i maten osv. Jag tänker inte på vart jag tittar, och speciellt i en lunchmatsal full med folk är det hög sannolikhet att någons ansikte råkar hamna i fokus. Det kan vara en person långt bort i andra änden ibland. Jag borde lära mig att koncentrera mig kanske.

I något enstaka fall har det hänt att en kvinna i lokalen missuppfattat och genast kommit fram och tagit kontakt. Dock i helt andra miljöer än bussar och lunchmatsalar.

sugrövmanövern skrev:
En gång fick jag höra: Vad fan LER du åt????? Följt av misshandel.

hej, jag har också fått stryk för att jag "lett" när jag bara stod och artigt lyssnade, en annan gång fick jag skäll för att jag log, men den gången vet jag att jag log iallafall och det var för att jag var rädd för personen och ville visa att jag inte ville den illa.

Jag skulle nog inte vara miljonär men ha ganska fett med snabba cash om jag hade fått ca 20kr (i förhållande till nuvarande prisindex) varje gång.

Min svensklärare på gymnasiet brukade jämnt säga det till mig efter att hon hållit den traditionsenliga genomgången i början av lektionen. Tyckte det var irriterande. Svarade typ: Jaha?(!)eller, okej?(!) Min mamma brukade också säga det vid middagsbordet.

Jag har försökt att se mindre fundersam ut - utan framgång...

Hände mig jämt som ung. Nuförtiden blir det inte så ofta, men det händer. Jag vet aldrig och har heller aldrig vetat vad som är ett bra svar på det påpekandet.

Hört det många gånger. Fan vad folk ska bry sig om att man inte är glad. En del kan ju bli riktigt arga om man inte ler och låtsas som att ens liv är ett utopia.

Men försöker man prata om det då fan, icke sa nicke.

Precis detta säger min chef, dagligen!

Ja. Andra varianter jag fått höra är:

"Du ser ut att ha massa funderingar!"
"Var det något mer..? Du ser såhär, fundersam ut"

Tycker inte om att höra något av det.

Känner igen det. En annan variant är "jag trodde att du ville något".

Vissa säger att man ser uttråkad ut.

Hm. Eller får jag se 'legg'? Eller ID.

Fungerar nog inte heller att se allt för glad ut:

...och så fort man börjar fundera på något blir man avbruten av någon dum fråga.

Det verkar som att vi är dömda till livslång fundersamhet...

Den fick jag höra senast igår. Får aldrig den frågan dock när det verkligen är något jag funderar på eller grubblar över. Läskigt det där med att inte vara medveten om vilka signaler ens ansikte sänder ut till andra.