Idag efter att jag och min partner hade handlat så kom det fram en kvinna till oss med namninsamlingspapper och ville att jag skulle skriva på.
Min partner sa nej och sa till mig att "skriv inte på något som du inte vet något om".
Kvinnan sa ingenting, pekade på pappret där det stod att det var namninsamling för att hjälpa dövstumma barn.

Jag ville hjälpa så jag skrev mitt namn ändå och sedan var det ännu ett fällt att fylla i postadress så jag fortsatte skriva och sedan i nästa fält stod det "summa att donera" och jag insåg inte förens då att jag förväntades ge pengar.
Eftersom jag redan gått så långt så skrev jag 50kr för det var allt jag hade i plånboken.
Hon nickade och gick min sambo frågade varför jag gjorde så trots hans varning och jag visste faktiskt inte. Allt hände så plötsligt men nu känns det så tydligt att det var en bluff.
Det fanns ingen hemsida eller vidare information, lappen var utskriven på någons hemmadator.

Nu mår jag inte bara dåligt över att pengar som jag kunde gett till någon som behövde dem ärligt gick till någon som troligtvis luras istället, jag är även jätte paranoid att jag gav mitt namn och vår gemensamma adress till en främling men mest av allt är jag besviken på hur lättlurad jag är, jag går alltid på sånt här, jag lär mig aldrig av tidigare misstag och jag lyssnar inte när min partner försöker råda mig trots att jag borde veta bättre!

Varför? Känner någon igen sig?

Jag känner igen mig.

Jag har dock klarat mig väldigt bra från att bli lurad faktiskt hela det här året hittills. Senast jag gjorde bort mig och lurades trots att jag borde veta bättre (med hänvisning till tidigare gånger jag lurats) så lät jag mig i mitten på 2013 bli så dum att skriva på ett elavtal hos en dörrknackare som dränerat mig på pengar sedan dess, jag är dock snart ur den krisen, men ändå, fyfan vilken ångest det gett mig, speciellt då både lokaltidning och morföräldrar varningstipsat mig om lurendrejarna sedan innan dem sedan till slut nådde min trapp och dörrklockade mig.

Samtidigt känner jag mig så elak om jag inte öppnar.

Antar att jag är för snäll.

Eller för dum.

Ursch, det är precis så! Man oroar sig så mycket för att vara oartig eller elak så man går med på vad dumheter som helst.

Jag undrar om det är för att man har så svårt att ljuga själv, så tror man att alla andra människor värderar ärlighet lika mycket dem med.

Ändå ver jag att jag blivit lurad i hela mitt liv, klasskamrater som fick mig att göra dumheter för att sedan skratta åt mig för att jag trott på det de sa, min släkt skämtar jämt om hur jag tror på allt som berättas för mig.
Jag avskyr det! Och ofta känner jag ett sorts obehag när det håller på att hända, men då struntar jag i det för det skrämmer mig ännu mer att bli sedd som elak än att bli sedd som en dumbom.

Den enda jag ger pengar till är den snälla gammla trevliga försynta Frälsningsarmétanten som brukar stå med sin insamlingsbössa på gågatan nere i stan, och en kristen församling utomlands. Tiggare skänker jag principiellt inte ens en krona till, genom att jag inte vet vart pengarna tar vägen.

Försök att hela tiden tänka logiskt och inte känslomässigt när folk ber dig om saker. Är det rimligt? vad blir eller kan konsekvenserna bli? Så fort någon kräver underskrift osv så ifrågasätt varför det behövs. Och man kan säga nej rakt av utan att ljuga.
Har man en släkt som är respektlösa genom att ha skoj på ens bekostnad så får man helt enkelt betrakta allt de säger som lögn. Karma typ.

Släpp det.. Du gör det inte bättre av att skriva en tråd om det. Lär dig av ditt misstag och gå vidare.

Hettan skrev:Lär dig av ditt misstag

Det är väl det som är problemet.

plåtmonster skrev:

Hettan skrev:Lär dig av ditt misstag

Det är väl det som är problemet.

Nja enkelt faktiskt. Läs innan du skriver på.

Det är lätt att undgå detta misstag.

Tror inte alls att det är lätt att lära sig av misstag. Känner flera lättlurade i flera avseenden som faktiskt inte lär sig av misstagen. Jag tror inte riktigt vi fattar varför detta händer. Ibland är det mer enkelt förklarat, att man inte vill eller vågar säga nej, eller man är rädd om det är mer i personliga relationer att man ska förlora hela relationen.

Men i andra fall är det mer frågan om att man har dåligt omdöme. Lösningen är ju inte Men skaffa bra omdöme dååå. Man måste fatta var det felar. Varför man inte kopplar. En anledning tror jag kan vara att man är ärlig själv plus att man har svårt att se att andra kan vara olika en själv, SÄRSKILT i situationer där man inte har tid alls att tänka efter.

Men jag tror bara det är en del av problemet. De jag vet, kan också planera att göra saker som inte kommer att funka och man tycker att de borde fatta att det inte går. Det har varit så illa att någon måste resa bakåt i tiden för att planen ska funka.

Misstänker att en del dras med av det stressande och påträngande kroppsspråket. Samt blir emotionellt omrörda så att de inte fattar beslut rationellt. Då får man träna att köra sin egen takt oavsett andras propåer.

Ja, det är ett steg i det hela. Jag har själv drivit säljare galna eftersom jag är tvärtemot. Jag säger att jag vill tänka efter. Det kan hända att jag faktiskt köper produkten. Men det blir ju himla surt för försäljaren då iom han/hon inte får provosion utan jag vänder mig till företaget och kanske t o m att en annan säljare får provisionen.

Sedan har jag stått på andra sidan och skakat bössa åt folkrörelser och försökt stamma fram vad "vi" står för och varför de bör skänka. Också en intressant uppgift för en aspergare...

I teorin är det lätt att undvika sådana här situationer och lära sig av sina misstag. Som jag uppfattar TS så handlar det om en stor svårighet att säga nej. Att ha svårt att säga nej är ett typiskt aspergerproblem. Med ökad livserfarenhet och den ökade självkännedom som man får med åren kan det bli något lättare att förstå sig själv, känna till sina svårigheter att säga nej, och därmed klara det bättre. Det är inte lätt och det kräver även aktivt arbete.

Det handlar till stor del om att tygla sina känslomässiga responser med sina tankar. Vilket kräver träning.

Kanske det hjälper att hålla koll på att sin tankeprocess är rationell och varje person som försöker störa den betraktas genast som något negativt som skall avlägsnas. Ungefär som att slänga ut soporna.

Eftersom jag tänker massa gånger, kan säga nej men ÄNDÅ är lättlurad undrar jag hur det går till. I formella situationer är det inte svårt för mig, men vad kommer till mer vardagliga ser det annorlunda ut. Tidigare har jag gått i mönstret lita på alla - lita på ingen - lita på alla ganska mycket.

Jag var nog lättlurad/naiv innan. Numera så har jag en sund paranoid inställning till alla försäljare och liknande.

Man får lära sig att bli o-omtyckt. Att vilja bli omtyckt och accepterad har fått mig att göra dumma saker tidigare.

Nu har jag inte det att skylla på längre

Tack för alla svar.

Jag har lugnat ner mig ordentligt nu, speciellt då det gått några dagar och inga vidare konsekvenser skett ( påträngande telefonsamtal eller inbrott )
Tror fortfarande inte att det var en riktigt välgörenhet men tröstar mig med att kvinnan kanske behövde pengarna själv även om jag hellre gett dem till henne ärligt…

Jag VET att jag borde läsa igenom saker, Jag VET att vissa ibland inte talar sanning; jag kan planera och göra upp hur många strategier som helst innan men när jag väl är i situationen är det som om att jag blir så stressad att jag inte kan tänka alls, bara reagera direkt och impulsivt och nästan jämt blir det fel.

Jag skäms efteråt och jag kan inte förstå varför jag inte lärt mig.

Det känns hopplöst…. ska fortsätta försöka, försöka att tänka efter, be om att få tid att tänka igenom och lyssna på när min partner försöker hjälpa mig.

Men jag kan säga redan nu att jag troligtvis kommer att bete mig lika dumt igen nästa gång.
Inte hjälper det i det sociala heller då jag inte litar på mig själv att klara av oväntade situationer så jag stannar hellre hemma, isolerad.

Nu låter det kanske som om jag deppar, men jag mår bra, bara frustrerad på mig själv.

Att skriva en tråd om det här kanske inte kan lösa mitt problem, men det hjälper mig verkligen att hantera mina egna tankar och känslor.
Det hjälper att se att jag inte är helt ensam och att andra som haft liknande problem tidigare har lyckats förbättra sina beteenden.
Så jag är glad att jag skrev ner det och jag är mycket tacksam för det ni skrivit om ämnet.

Det är klart att fu får skriva. Jag tycker också det kan hjälpa till att bena ut saker.

Humla skrev:Jag ville hjälpa så jag skrev mitt namn ändå och sedan var det ännu ett fällt att fylla i postadress så jag fortsatte skriva och sedan i nästa fält stod det "summa att donera" och jag insåg inte förrän då att jag förväntades ge pengar.

En sån insamling har jag också råkat på. Men när jag tittade på papperet såg jag genast kolumnen med ifyllda belopp och förstod att han ville ha pengar. Då skakade jag bara på huvudet och gick iväg.

Humla skrev:Eftersom jag redan gått så långt så skrev jag 50kr för det var allt jag hade i plånboken.

Du hade kunnat skriva en stor nolla och hånflinat. Det är bättre att vara otrevlig än att förlora pengar.

Skulle aldrig ge pengar till en random människa jag aldrig träffat.

Det har hänt mig. Exakt samma grej men det var ett barn ca 10 år som höll i pappret... såklart man skriver på då. Tills man inser att man ska ge pengar... Jag fick panik och visste inte ens vad jag gjorde. Skrev 100 kr i ren panik utan ens ha så mycket. Jag trodde typ att man skulle sätta in på konto eller något till något seriöst via en hemsida med mer info eller nåt. Men hittade sen ingen hemsida eller något och barnet stressade mig skit mycket, utan att prata men pekade på att skriva under så jag hann inte ens läsa klart. Sen kunde jag inte ens ge de pengarna hade ca 30kr. Känndes jätte dumt, men kanske tur endå att de inte fick mer... Det var något av det värsta i mitt liv! Tycker också synd om barnet som måste göra det. Ursäkta om det blir svår läst, jag är mycket upprörd efter detta!

Ursch, Lexxi, Det låter ännu jobbigare än min situation.
Jag blir så ledsen för både ditt och barnets skull….önskar att världen inte fungerade så som den gör.

Som jag tolkar detta så är det en annan form av tiggeri. Sitter du utanför en affär slänger folk vanligtvis ner lite mynt i en mugg. När man skriver på så tar dom fram sedlar. Är det dessutom en liga bakom så är det frågan om att den som tigger ska redovisa det beloppet som står på pappret. Undrar vad som händer om dom inte gör det??

Som någon skrev här i tråden så får man lära sig att vara o-omtyckt om man nu ens blir det.