Hola,

Mitt allra första inlägg här och jag har inte hunnit bli så insatt i aspergers ännu.

Hur som helst: jag har misstänkt i många, många år att jag har aspergers men alla jag frågat om det har alltid avfärdat det med att "du är alldeles för social för det". Så går det ju inte riktigt till har jag förstått.

Nu har det framför allt den senaste månaden blivit allt tydligare hur det troligen ligger till och det förklarar varför mitt liv har varit som det varit.

Jag har bokat tid på vårdcentralen som ett första steg i det här.

Jag har börjat skriva ner anteckningar inför besöket på vårdcentralen. Framför allt när det gäller mina "funktionsnedsättningar" (kan inte terminologin ännu) och problem. Men även det som jag tycker är (avvikande) positivt med min ganska obalanserade skalle. Den listan är betydligt mycket längre.

Jag har pratat med mina föräldrar, min syster, ex-flickvänner, vänner som har aspergers och har blivit ganska insatt i hur jag fungerar och har fungerat.

Vad bör man förvänta sig av att gå till vårdcentralen? Vill jag försöka gå vidare med en utredning? Jag antar att det kan ta på krafterna?

Jag lever ett relativt normalt liv där jag haft hyfsade jobb och relativt många vänner och bekanta. Men på sätt och vis lever jag kanske lite på samhällets utkant och har nästan bara vänner som är ganska långt från "normala" (vad det nu är).

(för?) långt blev det här, men jag tackar för eventuella svar.

hearnothing skrev:Vad bör man förvänta sig av att gå till vårdcentralen? Vill jag försöka gå vidare med en utredning? Jag antar att det kan ta på krafterna?

Jag vet tyvärr inte alls vad du kan förvänta dig från vårdcentralens sida, men jag hoppas verkligen att de bemöter dig schyst.

Om du vill gå vidare med en utredning? Ja, den frågan kan du förstås bara besvara själv.
Men om du har stora svårigheter i din vardag och tror att en diagnos skulle kunna hjälpa dig, så är det väl kanske ändå något att fundera på. I den bästa av världar skulle du ju då kunna erbjudas/ha rätt till hjälp och stöd från vård och habilitering etc.

Jo, en utredning tar helt klart på krafterna, men den kan ju som sagt leda till något bra, som en större förståelse för sina svårigheter och stöd från omgivningen.

Jag hoppas att de/den du träffar på vårdcentralen kan ge dig lite råd nu till att börja med.

Välkommen hit till forumet!

Jag gick inte via vårdcentralen så jag vet inte. Men jag känner igen mig i att anses vara för social, jag fick dock ändå diagnos. Men det är inte de vanliga människorna jag umgås med, har nog typ aldrig umgåtts med vanliga.

Hallå och tackar för svaren.

Bali skrev:Ja, den frågan kan du förstås bara besvara själv.

Jag har inte skrivit någon ålder här (kanske lägger till det senare) men jag är ganska vuxen, så att säga. Minst över 30 år. Det påverkar kanske ett beslut kring utredning om någon annan tar beslutet?

Bali skrev:Men om du har stora svårigheter i din vardag och tror att en diagnos skulle kunna hjälpa dig, så är det väl kanske ändå något att fundera på.

Jag har inga större svårigheter i vardagen. Jag jobbar t.ex. och har aldrig några större problem att få nya jobb. Jag brukar väl anses som lite udda på arbetsplatserna och kanske lite svår att samarbeta med ibland, men det är inget problem för mig. Längre i alla fall. Förr tog jag kanske lite illa upp ibland. Jag blir bättre på samarbetsdelen med åren också.

kiddie skrev:Jag gick inte via vårdcentralen så jag vet inte

Vilken väg gick du?

kiddie skrev:jag känner igen mig i att anses vara för social

Jag skulle nog anse mig vara över-normalt-social. Jag är inte rädd för att prata med okända människor (gör det för mycket tom. kanske) generellt. Men jag kanske inte riktigt beter mig enligt den "normala" sociala normen.

kiddie skrev: Men det är inte de vanliga människorna jag umgås med, har nog typ aldrig umgåtts med vanliga.

Det är verkligen samma här. Sedan barnsben också kan man nog säga.


Moderator Sjuckert: Lade till namn i citaten.

Det var genom psykiatrin.

Blev diagnostiserad efter 30.

Man kan ha aspergerdrag utan att ha hela syndromet. Det krävs för diagnos att man ska ha problem i sin vardag.

kiddie skrev:Blev diagnostiserad efter 30

Det finns hopp då i alla fall antar jag.

Problem har jag helt klart, men jag klarar av att leva ett relativt "normalt" liv.

Jag kan inte gå in på detaljer kring dom största problemen, men det har dykt upp en grej som gör att ett av mina problem (i form av att hålla reda på tider, dagar etc.) får större mycket större konsekvenser än tidigare.

När det gäller jobb gissar jag att jag hade kunnat få sparken några gånger (byter ju jobb relativt ofta) om det inte vore brist på personal inom min bransch.

Min ärlighet skapar en del problem också. Det blir värre med åren också tyvärr.

Problemen är nog många, men inte så allvarliga.

Ett väldigt konkret, minimalt, problem är busstider. Jag fixar inte riktigt det där. I princip har jag alltid bara gått och ställt mig vid busshållplatserna genom åren. Det blir mer effektivt. Senast i söndags stod jag och väntade på en buss som inte går på söndagar, tydligen.

hearnothing skrev:

kiddie skrev:Blev diagnostiserad efter 30

Det finns hopp då i alla fall antar jag.

Absolut, det är många som får diagnos i mer "mogen" ålder. Jag hann också passera 30 innan jag fick min; det var först då jag insåg att mina problem kanske var mer än jag kunde tackla själv trots allt.

Okej. Vi får se hur det går.

Har ni några tips på hur jag borde förbereda mig inför vårdcentralen (på måndag ska jag dit)?

Det jag har gjort nu är att skrivit ner (under snart en månad) en lista över problem och/eller "funktionsnedsättningar" jag känner till. Det är tyvärr ingen rolig läsning och listan blir ju längre hela tiden.

Men jag har också skrivit ner de positiva delarna. Dom är klart övervägande för mig tycker jag. Tyvärr lär väl flera av dom bokföras under problem senare misstänker jag.

hearnothing skrev:Har ni några tips på hur jag borde förbereda mig inför vårdcentralen (på måndag ska jag dit)?

Jag tror inte att du behöver förbereda dig så mycket mer. Du verkar ju vara medveten om vilka problem du har, och det är väl egentligen det viktigaste. Om det är som mitt VC-besök kommer du att få frågor om varför du vill göra en utredning och vilka problem du har och sen fylla i nåt formulär för att uppskatta problemens omfattning. Inga konstigheter.

hearnothing skrev:Okej. Vi får se hur det går.

Har ni några tips på hur jag borde förbereda mig inför vårdcentralen (på måndag ska jag dit)?

Det jag har gjort nu är att skrivit ner (under snart en månad) en lista över problem och/eller "funktionsnedsättningar" jag känner till. Det är tyvärr ingen rolig läsning och listan blir ju längre hela tiden.

Men jag har också skrivit ner de positiva delarna. Dom är klart övervägande för mig tycker jag. Tyvärr lär väl flera av dom bokföras under problem senare misstänker jag.

1. Dina anteckningar är bra att ta med (men ge inte bort dom, behåll dom efter mötet, så länge det aldrig finns anledning för en läkare att låna det du antecknat så ska du aldrig ge ut sånt känsligt material). Om fler möten kan bli aktuellt så se efter även med en förälder som utredarna kan kontakta för att höra sig för om t.ex din uppväxt och dylikt. Det ökar trovärdigheten.

2. Anteckna inte allt. Ju mer oförberedd du är så kommer vården märka hur du reagerar på det du inte är beredd på, dvs om du förbereder dig för mycket så kanske du inte är riktigt DU när du är där (och istället framstår som en väl förberedd neurotyp som sitter och förklarar hur aspig du misstänker att du är). Vården sa att så fort jag slutade upp med mina försök att verka neurotypisk och bara kom på mötena oförberett så tyckte dem att jag visade betydligt fler symtom omedvetet, mycket för att jag och mig veterligen många andra aspergare inte klarar av spontanitet och oförberedelser, och reagerar på det.

3. Läs inte på mer om Aspergers syndrom inför mötet. Att muntligt förklara hur du t.ex har läst på Wikipedia om hur aspig du tror dig vara så leder det ingen vart vare sig du vill eller behöver en diagnos eller ej (jag menar inte att du gör exakt Det, men vet andra som gjort det och förklarat det för vården som skrattat åt det och inte tagit ärendena vidare, då info på nätet är en gigantisk skillnad mot att få sig kliniskt utredd av professionella under minst ett år av möten och tester). Aspergers är ju en funktionsvariant som märks av i praktiken så om du inte "pluggar" symtom så visar du symtomen lättare.

Dessa "tips" är utifrån min egna erfarenhet och skulle du reagera negativt över något så bli inte arg, jag förklarar isåfall bara vad jag menar bättre. Och som sagt, var bara dig själv på mötet så mycket du kan.

Tills vidare önskar jag dig lycka till och hoppas att du får den hjälp det kan visa sig att du faktiskt behöver. : )

Sjuckert skrev:
frågor om varför du vill göra en utredning

Jag kan inte ge något klart svar där. Det är kanske det viktigaste att ta reda på i nuläget?

I övrigt verkar det ju inte så knepigt.

Går det att läsa någonstans om hur en utredning går till ungefär? Just nu är det lite för rörigt för mig i övrigt för att dra igång en längre utredning tror jag.

Jag är otroligt tacksam för svaren här. Jag försöker få ut lite info från vänner i liknande situation som mig men det går riktigt dåligt där.

KNSNNTR skrev:
Om fler möten kan bli aktuellt så se efter även med en förälder som utredarna kan kontakta för att höra sig för om t.ex din uppväxt och dylikt.

Jag har pratat väldigt mycket med mina föräldrar och dom håller med mig om det här (vad det nu är exakt då). Jag försökte få dom att läsa en bok inför det här, men pga. lite strul kommer dom inte hinna läsa den innan. Hela i alla fall.

KNSNNTR skrev:
Anteckna inte allt. Ju mer oförberedd du är så kommer vården märka hur du reagerar på det du inte är beredd på

Normalt sett vid något läkarbesök hade jag i sedvanlig ordning knappt förberett mig alls, men nu blir det en del i alla fall.

Jag gillar generellt när det händer saker jag inte är beredd på, spontanitet och framför allt när rutiner bryts. Vilket kanske talar väldigt mycket mot vad-det-nu-är.

KNSNNTR skrev:
Läs inte på mer om Aspergers syndrom inför mötet. Att muntligt förklara hur du t.ex har läst på Wikipedia

Jag har läst relativt lite om det på senare tid. Det är via diskussioner med andra (familj, ex, vänner etc.?) jag (tyvärr) halv-självdiagnostiserat mig själv.

KNSNNTR skrev:
minst ett år av möten och tester

Det lät inget vidare med minst ett år. Spontant känns det inte värt det för mig i min nuvarande situation. Jag klarar mig ganska bra. På senare år i alla fall.

KNSNNTR skrev::
...reagera negativt över något så bli inte arg, jag förklarar isåfall bara vad jag menar bättre

Ingenting upprörande här alls (förutom att jag inte lyckas formatera citaten rätt). Tackar för infon.

hearnothing skrev:

Sjuckert skrev:
frågor om varför du vill göra en utredning

Jag kan inte ge något klart svar där. Det är kanske det viktigaste att ta reda på i nuläget?

Fast du behöver inte svara något mer avancerat än att du misstänker att du har AS. Då får du förstås följdfrågor om varför du tror det och kan då gå in på dina problem.

Själva utredningen verkar variera en hel del beroende på var man bor. Ofta är det lång väntan, men själva utredningen behöver inte ta särskilt lång tid. Min tog kanske två veckor sammanlagt. Ett par besök hos psykolog för att göra diverse tester, en arbetsterapeut som utvärderade hur jag fungerar i vardagen (ganska dåligt visade det sig ), samtal med läkare och inte så mycket mer.

hearnothing skrev:

Ingenting upprörande här alls (förutom att jag inte lyckas formatera citaten rätt). Tackar för infon.

Ingen fara, bara trevligt att kunna hjälpa någon som kan vara i samma situation. Tänk dock på att även om du inte nödvändigtvis skulle ha just Aspergers så är autism fördelat i grader i ett spektra där Aspergers är en grad, så även om du rent hypotetiskt inte uppfyller diagnostik för en AS-diagnos så kan du hypotetiskt ha den svagare varianten av autism kallat Atypisk Autism, eller också kanske du rent av faktiskt har Aspergers eftersom vi utöver diagnosen ändå är ganska olika.

Jag som "är en sån" Aspergare som inte är speciellt förtjust i människor och har specialintressen kring helt andra saker så kan det vars precis annorlunda för andra, dvs att många rent av faktiskt har människor som sitt specialintresse, många Aspergare saknar dessutom specialintressen, och just därför så är det viktigt att komma ihåg att bara för att man t.ex inte har ett beteendemönster exakt likt Kim Peek (även kallad Rain Man) så betyder det inte att man kan ha en högfungerande autismspektrumstörning.

Jag tycker du ändå ska gå på mötena och höra dig för. Gällande att det tar tid är främst för att vårdköerna är så himla långa, mötena och testerna i sig ska inte ta mer än 3-4 månader, lägg sedan till att det tar ännu längre tid sedan innan du ens får svar på testerna eftersom utredningen sedan står på kö för beslut av dina utredare.

Moderator: Delade upp texten i stycken för större läsbarhet.

Jag är inte orolig alls för själva besöket, men en utredning gör mig lite brydd.

Sjuckert skrev: en arbetsterapeut som utvärderade hur jag fungerar i vardagen (ganska dåligt visade det sig)

Får jag fråga hur det där går till egentligen?

Dom kan ju få komma och studera när jag t.ex.:
- betalar påminnelseavgifter
- shoppar på internet
- försöker hålla reda på vad jag "måste" göra i livet

Det går ju inte alltid som på räls, om man säger så.

hearnothing skrev:Får jag fråga hur det där går till egentligen?

I mitt fall kollade de t.ex. på hur jag städade. Det var primärt en ADD-utredning, så arbetsterapeuten tyckte väl att städning är lämpligt eftersom det kräver fokus på uppgiften och viss planeringsförmåga osv. Det var något vi kom överens om på förhand, så det var ingen som bestämde över huvudet på mig eller så.

KNSNNTR skrev:
många rent av faktiskt har människor som sitt specialintresse

Det där har jag aldrig reflekterat över faktiskt men det skulle kunna vara ett specialintresse. Jag tror mig vara väldigt bra på att läsa av/känna av människor.

Kanske inte helt relaterat men jag brukar ganska ofta kunna säga nära, eller exakt ort har hänt, vart någon kommer ifrån genom att bara lyssna på dialekten ganska kort. Dom (människorna) brukar bli lite förvånade ibland. Ibland även människor från vissa engelsktalande länder. Själva landet är ju oftast enkelt. Stad/ort värre.

KNSNNTR skrev:
för att man t.ex inte har ett beteendemönster exakt likt Kim Peek (även kallad Rain Man)

Den filmen har väl sabbat (och hjälpt?) för många gissar jag. Eventuellt i många år. "Du är för social"-rutinen har jag hört så många gånger.

Jag har i ett visst specialintresse-sammanhang kallats Rain Main-intresseterm av många. Var inte ensam om det inom specialintresset, men ändå.

KNSNNTR skrev:
Jag tycker du ändå ska gå på mötena och höra dig för

Det ska jag göra. Om jag får för vården.

KNSNNTR skrev:
den svagare varianten av autism kallat Atypisk Autism

Den har jag aldrig hört talas om. Enligt tidigare tips (och vad jag känner själv) ska jag nog inte läsa om det heller.

Jag har förresten råkat läsa, och höra IRL, att själva diagnosen Aspergers inte existerar längre. Det kanske kommer och går lite. Jag får väl se.

KNSNNTR skrev:
högfungerande autismspektrumstörning

Det låter avancerat. Ska inte läsa om det heller just nu.

Sjuckert skrev:I mitt fall kollade de t.ex. på hur jag städade

Det skulle jag ha svårt att göra under såna former. Kanske extra lämpligt då.

Nu kan jag citera korrekt också. Tack för hjälpen.

hearnothing skrev:

Sjuckert skrev:I mitt fall kollade de t.ex. på hur jag städade

Det skulle jag ha svårt att göra under såna former. Kanske extra lämpligt då.

Nu kan jag citera korrekt också. Tack för hjälpen.

Även mig undersökte en arbetsterapeut hur jag klarade olika moment i hemmet. Det var jättejobbigt, men bra i efterhand eftersom jag bevisade svårigheter som jag ska få extra hjälp och vägledning för att successivt klara av mer självständigt i större utsträckning.

Tackar för all hjälp och info.

Oavsett om något händer i den här tråden eller inte, innan måndag, kommer jag uppdatera efter jag varit på vårdcentralen.

Då var det här besöket avklarat. Det kändes rätt bra. Förutom att det var ett så ljust (stort) rum med en tickade väggklocka. Tortyrmiljö för mig egentligen, men ljudet i rummet var åtminstone relativt dämpat.

Läkaren ("allmänmedicin") jag träffade tyckte jag var bra och hen köpte (jag är en usel säljare) mitt resonemang verkade det som.

Jag gick vidare i uttagningarna till diagnos och ska träffa någon form av specialist i januari/februari.

Jag fick även fylla i ett formulär efteråt. Ärligt talat kunde jag nästan inte kryssa en enda fråga enkelt utan att ifrågasätta själva frågan. Det beror så mycket på omständigheterna. Skrev lite kommentarer om vissa frågor.

Tror det hör lite till "vår" typ. Jag kan inte generalisera över frågor utan ser dem ordagrant eller också blir det å eeena sidan men å aaandra sidan...

Missade viktig info ("vår" typ också kanske) när jag skrev först:
jag fick ett quiz för ADHD. Jag tror inte dom hade något annat eller så är jag misstänkt för det också.

Det som talar emot (tror jag) är att jag kan koncentrera mig väldigt bra och väldigt länge ofta.

Men frågorna var inte bra formulerade tyckte jag. Dessutom fanns inte alternativet "Alltid"/"Varenda jävla gång" med. Högsta graden var "Mycket Ofta".