Tycker att folk med aspergers är jätte intressanta, sättet de tänker på och hur annorlunda dom är. Men jag vill veta lite mer om det och undrar hur ni tänker i sociala sammanhang? Tittar ni ALDRIG folk i ögonen? Är det svårt att veta hur man hälsar? Brukar ni få igång ett samtal om det blir stelt eller är ni tysta? Vill gärna veta hur ni fungerar i det sociala.

Anledningen till varför jag inte googlar är att jag vill veta från folk som verkligen har den diagnosen. (:

Jo, jag tittar folk i ögonen.
Nja ibland kanske, jag brukar vänta på att den andre ska hälsa, så gör jag likadant.
Jag vågar inte hälsa på nån jag inte känner väl utan att den hälsat på mig först.
Jag har väldigt svårt för att starta ett samtal, i alla fall om det är nån jag inte känner så väl.
Väntar på att den/de andra ska tilltala mig, sen brukar jag kunna hänga på ganska lätt.

Är det en skoluppgift eller vill du bara få mer förståelse för asperger rent allmänt?

Min AS yttrar sig inte med så speciellt mycket autistiska dag utan mer genom den ojämna begåvbingsprofilen. Jag är även diagnostiserats med bipolär (typ II) och har ADHD och det har varit det bipolära som styrt hur autistisk jag varit. Under manier så har autismen inte märkts men under depressionsperioderna så har jag när det varit som värst inte kunnat ta kontakt med andra människor.

Anledningen till att jag skriver i dåtid är att jag sen två år tillbaka då jag träffade mitt livs kärlek inte längre lider av min bipolaritet. ADHD och Asperger är kvar i en bättre balans och jag är ganska social, för mycket social interaktion gör mig dock trött men oftast har jag inga större problem med att ta kontakt eller titta i ögonen, dock missuppfattar jag många sociala situationer.

Som jag sagt tidigare, i "vattnet Asperger simmar det så många olika fiskar"...

-Tjena och välkommen!

Det är alldeles utmärkt att du vänt dig hit med dina frågor.
Nyfikenhet och vetgirighet är bra egenskaper och är det några som ska informera om AS är det vi aspies själva.

Svarar när jag får tid.

Jo, jag tycker faktiskt väldigt mycket om att se folk i ögonen. Jag gör nog det för mycket tror jag.

Jag tycker egentligen om att prata, men det är svårt. Det är svårt att veta vad man ska säga och när det är min tur att prata. Det tar lång tid för mig att formulera en bra mening, så ofta hinner jag inte säga något innan det är försent.

Småprat är dock helt ointressant tycker jag. Eller det mesta som folk vanligtvis pratar om. Människor säger så mycket som inte betyder något. Jag vill samtala om djupa och meningsfulla ämnen direkt.

Tystnad är inte stelt. Det är bara stelt för ytliga människor som är otrygga i sig själva. Tystnaden ger rum åt att tänka, så att man sedan kan säga något meningsfullt. Det är oftast när det har varit tyst en stund som jag själv kan starta ett samtal. Annars är det svårt att ta det steget.

Jag brukar vänta och läsa av lite hur de vill hälsa. Vissa är mer översvallande andra tar i hand. De får styra. Så gör jag samma ungefär. Jag brukar kunna vara rätt glad i mitt hälsande om jag är på rätt humör. Men det är väl inte extremt naturligt. Det är mer naturligt när jag är med sådana jag litar på eller som jag tror förstår mig. Då kan jag nog verka mer udda. Ibland säkert rätt skruvad.

Med kompisar undviker jag inte ögonkontakt men glömmer det. Med andra tar jag en del ögonkontakt vilket inte är min grej men av artighet. Men däremellan så är jag typ lagom uppmärksam på dem men tittar inte rakt på dem. Verkar som de är OK med det.

Det kan vara rätt svårt att få tyst på mig fast märker att pratsamheten avtar pga behandling med ritalin. Jag har alltid något att säga men kan tycka det är jobbigt med de som pratar enbart för att prata och man pratar aldrig klart om ngt. Däremot om den andre är väldigt tyst av sig så kan jag inte driva en konversation. Andra jag stöter på verkar ofta extremt pratsamma så det är ofta inget problem.

Men skulle de vara så tystlåtna att de inte ger en hint om vad man kan prata om så blir jag helt tom i skallen. De måste alltid börja eller ge en liten ledtråd. Jag har också väldigt svårt att fråga personliga saker som alla verkar fråga nästan rena främlingar. Jag tycker det är fult och jag vill inte tränga mig på dem på det sättet. Så jag frågar inte direkt om vad folk jobbar med och om de är gifta och sånt som är acceptabelt att korsförhöra folk om.

Har dock märkt pga mkt socialt umgänge på sista tiden att trots att jag är rätt pratsam så är jag nog i det stora hela mer tyst än andra, vilket jag inte riktigt får ihop i skallen.

Själv tänker jag mig asperger som en svårighet med det sociala. Hur det yttrar sig är en annan sak. Det sociala är inte alltid så automatiskt. Att uttrycka emotioner/känslor är något som brukar vara svårt. Att veta vad man känner brukar också vara svårt. Det finns vissa personer med asperger som bara säger personliga saker till personer som de har extremt förtroende för.
Man skall inte hänga upp sig allt för mycket på diagnoser!

När jag ser sådana här frågor brukar jag lite ironiskt tänka "hur skulle du reagera om jag frågade dig hur det känns att ha en mage?".

Lite så kan det kännas då jag inte vet hur det känns att automatiskt kunna tolka sociala signaler utan att behöva koncentrera sig... Det är en sak de flesta tar för givet, tänk dig att något du tar för givet inte är en självklarhet för alla.

Detsamma kan förstås sägas om många andra saker men nu menar jag psyket, uppfattningen av världen, det som gör oss till de vi är.

Jo det händer att jag tittar folk i ögonen.

Jag gjorde en jämförelse för ett par år sedan som stämmer än idag.Det är med det sociala som manuell och automatväxellåda.Jag har manuell och del flesta har automatisk utan AS eller något annat.Jag vet inte jämt vad som är är rätt att göra och har fått kolla hur andra gör vilket kan bli lite knas ibland.Men att kunna automatiskt vad som är rätt bland de osynliga reglerna är utmaningen.

Inga problem att titta i ögonen, timingen är det som inte finns där. Det ska väl vara ett antal sec och inte mer för att vara bekvämt och socialt korrekt.

Kan känna mig distraherad av ögon, finns så mycket detaljer att fastna i kring människor ögon, även att fastna i mimik och sitta och sönderanalysera ansiktsuttryck. Det hela ser väl mest ut som att jag studerar ett objekt och inte har social interraktion med en annan människa.

Jag är omöjligt dålig på 'isbrytar'-prat, att komma igång. Jag kan haka på i olika ämnen, trams/trivalt socialt småprat. Det ger mig inget, men det är så folk gör så jag kan låtsas iaf.

Blir det kring något utav mina intresen så blir jag exalterad och håller föreläsningar och ger inte mycket utrymme för någon annan att komma till tals.

Jag har god och välutvecklad empati. Men har svårt att förstå människor känslor/åsikter riktad gentemot mig. T ex jag kan säga att jag älskar min fru. Men då hon säger samma åt mig så fattar jag inte vad hon menar, det blir för abstrakt och svårt för henne definiera.