Hittade något som kallas dyssemia. Kan det tänkas vara namnet på ett specifikt funktionshinder som drabbar många med asperger? Har jag hittat ena änden på ett garnnystan som är värt att följa?

Uttrycket myntades av Marshall Duke och Stephen Nowicki i deras bok från 1992, "Helping The Child Who Doesn't Fit In". Det går bortom kroppsspråk och motorik. Och är en svårighet att koda och avkoda ansiktsuttryck, gester, kroppshållning, tonhöjd och tonen i rösten, beröring och interpersonellt utrymme, humör, anpassat uppförande, punktualitet, funktion och utförande i rytm med omgivningen, kläder, sminkning och hårstil. De som har dyssemia tenderar att sakna olika förmågor som är indikativa av emotionell intelligens (EI). Avsaknad av koordinerade kroppsrörelser och manér (beteenden).

I wp artikeln står det att det eventuellt kan korrigeras socialt till viss del. Genom intensiv observation och genom att ställa frågor, från en stödjande vän eller kollega.

Det hela borde yttra sig som att uppförandet är korrekt formellt sett men saknar andra delar som är svåra att sätta något namn på. Vilket resulterar i instabila relationer, eller att man inte når hela vägen fram.

-Känner nog igen mig där.

Trots medvetet arbete med mig själv, alltså självrannsakan och analys gällande kroppsspråk etc är det som att man inte når hela vägen fram. Det finns alltid nån slags dimma över de här ickeverbala delarna.
Det finns alltid en blind fläck i seendet som gör att jag missar subtila signaler.
Mycket kan övas upp men jag kommer inte ifrån att intensivt socialiserande tar mer energi än det ger.
Med människor jag känner går det naturligtvis lättare, där behöver man inte spela en roll på samma sätt.

Jag behärskar det hyfsat för att vara aspie men det här med att passa in i grupper, att automatiskt komma in i rytmen i en grupp, har aldrig funkat.

Till viss del kan det fingeras eller kompenseras; jag brukar skylla på mitt dåliga öra, den nedsatta hörseln, när det tenderar att bli alltför social-intensivt.

En annan grej jag absolut avskyr är att behöva äta frukost tillsammans med andra, vid ett fullt dukat bord.

Jag vill inte höra hur det rostade brödet tuggas, se hur smörbemängda fingrar kletar ner mjölkpaket, höra plötsliga gapskratt, skicka saltet eller kaviarn fram och tillbaka, resa mig upp för att hämta marmelad ur kylskåpet till någon annan, åse hur folk äter med öppen mun eller spottar för att de pratar innan de svalt sin föda.

Jag vill att min frukost ska ha karaktär av japansk teceremoni.

Inte en massa tekopps-krusidull eller frasande kimono-klänningar men väl ekonomiska rörelser och tystnad.
Frid. Renhet. Prydlighet.

Eller att jag mekaniskt sveper en liter youghurt, dricker mitt kaffe och sätter mig vid tidningen.

Inte en massa plock med tallrikar och bestick och smörknivar. Inget framdukande.

Jag vill inte säga godmorgon! och sovit gott? sju gånger.

Det måste vara tyst, lugnt, enskilt.

Inte en massa hit och dit, höga röster, utspilld O'boy eller grisande småbarn.

Jag måste kunna vakna till i egen takt och hitta ett fokus för dagen.
---

Men att se detta som enbart en brist...det vete fan.

Man kan också betrakta det som individualistgener och använda dragen till sin fördel.

Min fundering är att om det finns ett namn och väldefinierad betydelse så kanske personer med asperger också kan ställa psykologer mot väggen och säga att man behöver hjälp med dyssemia och inget annat. Så slipper man att de drar grundlösa slutsatser utan att det blir mer av detta är problemet som behöver fixas. Inget annat.

Tänkte också att det möjliggör litteratursökning som möjliggör att gå förbi vårdskrået och dess irrande resonemangsförmåga.

KrigarSjäl skrev:Jag vill inte säga godmorgon! och sovit gott? sju gånger.

Usch sådant är störande. Försöker du sätta dig för dig själv så kommer kommentaren "skall du inte äta med oss andra?" .. "är du säker?" .. "men det blir ju så ensamt?" .. "men X är ju så trevlig" .. "men tänk på y?". Det borde hängas en skylt utanför hjärnan "Får endast användas efter erlagd kompensation och genomförd startsekvens"
(och om man sätter sig med andra så blir man tvungen att svara på en massa strunt annars är man osocial)

-Ja det här att inte vilja äta frukost kollektivt tycker folk är väldigt märkligt.

De tror att det handlar om nån olöst konflikt eller nåt sånt.

Individualism ses som omoral i grupper och accepteras icke.

Det här med perceptionsöverkänslighet och att man inte gillar klet och smet och trivialt tjat utan vill ha en mer...upphöjd tillvaro...det fattar inte folk.

Alltid intressant med nya infallsvinklar.

Jag ser det på något sätt som att jag inte blev färdig. Nu menar jag bara bildligt. Men att jag inte blev människa nog.

Tittar jag på olika stenar så är de väldigt olika varandra, olika former, färger, storlekar, ja allt är olika mellan stenar egentligen. Men så länge som jag inte har ett ramverk att jag på något vis är intresserad av sten, så kan jag inte skilja stenen Bengt från stenen Nisse i en grupp av 100 individuella stenar. Kanske lär jag mig snabbt känna igen stenen Viola för hon är äggformig och vit och ganska udda. Rolf är grå och kantig och det skulle krävas att jag träffade honom 100 gånger innan jag skulle känna igen honom.

Trots stenarnas egenheter faller de inom kategorin stenar. Alla stackars stenar får heta Sten. Vi är helt enkelt inte skapta för att skilja dem åt.

Men däremot känner vi lätt igen människan Nisse, han som jobbar på Ica, även om han skulle dyka upp på stranden en dag. Morbror Rolf som suttit och dragit dåliga skämt på varje kakparty skulle vi känna igen ännu lättare, även om vi till vår stora förvåning skulle träffa honom på en gata i Paris. Ändå ser Nisse och Rolf ganska lika ut, de har lite rynkor i ansiktet, är kanske enåsjuttisju, gråsprängt lite lockigt hår. Iklädd tröja och blåjeans. Rolf är lite rundare, men de har båda ögon, näsa, mun och ljus hy. Vi är progammerade att se väldigt små skillander, särskilt i ansiktet, så dessa nästan identiska människor ter sig för oss helt olika.

Men jag blev aldrig färdig där. Rolf känner jag igen, men Nisse skulle jag aldrig känna igen om han inte var just på Ica. Bengt som jag inte sett på tio år har suddats ut ur mitt minne. Viola känner jag igen eftersom hon har så väldigt extremt utseende och stil men risken finns att om någon hade liknande drag skulle jag kunna tro det var Viola.

I mänsklig samvaro är det de små sakerna som avgör om det blir OK eller inte. Det kan räcka med att man dröjer två sekunder med ett svar så tolkas hela situationen annorlunda, pyttesmå saker kan bli skillnaden mellan roligt och totalt pinsamt. Man måste vara 100 % programmerad för att greja alla smågrejerna och få det rätta flytet.

Mina katter skulle inte se någon skillnad alls om jag klädde mig modeenligt eller som Stig Helmer. De är helt blinda för den typen av detaljer. Och som människa kan man ju vara så med. Mindre människa så att säga. Att man helt enkelt ser enheten människa, inte att den har alldeles "fel" kläder på sig.

Kan man inte ta in allt med detaljer och allt pga dålig förprogrammering blir det svårt att härma efter. Man kanske inte hör den lilla skillnaden på ens egen röst och andras. Men börjar man blanda in kroppslig klumpighet och liknande känns det som man är inne på en helt annan process. Fysisk klumpighet måste väl inte hänga samman med social klumpighet? Att det heter samma känns förvirrande.

Jag kan tycka att "många" aspergare främst är dyssemiska och nästan inte aspiga på annat vis. Det är ju även de dragen man talar om om man pratar om autism, att det är något annorlunda med den sociala kontakten.

Där känner jag mig lite utanför. Dessa drag är ganska väldefinierade. Men resten av aspergern då? Kan man bena ut vad som är vad där? Det vore skönt för jag tror jag funkar väldigt annorlunda där.

Hittade denna länk som referens på wp sidan:
healcity.com: 5 Tips to Overcome Awkward Social Situations

Den beskriver 5 saker:
1) Även andra har problem med social interaktion så du är inte ensam om det
2) Använd misstag som komiska inslag för att få det till en mänsklig interaktion
3) Lär dig att le genom att använda en spegel och använd leendet då det ger positiv respons
4) Undvik att försöka stå ut och visa intresse för andra (med moderation)
5) Praktisera genom att äta tillsammans med andra

Kanske inte de bästa tipsen men den enda vettiga länken från artikeln dock.

Boktips?
http://www.ldonline.org/profbooks/c663- ... heme=print
Boken "Helping the Child Who Doesn't Fit in" av Stephen Nowicki , Marshall P. Duke kanske har användbara tips?

plåtmonster skrev:Lär dig att le genom att använda en spegel och använd leendet då det ger positiv respons

Tänk på att det finns äkta och falska leenden. Endast äkta leenden ger rynkor vid ögonen, falska ger det inte.

Kolla själv i spegeln när du "bara" ler eller när du ler för att du känner dig glad (vilket kan vara omöjligt om du är djupt deprimerad).

För att framkalla ett äkta leende så underlättar det att tänka på något roligt som kanske inte alls har med saken att göra men som gärna får dig att skratta.

Som svar på trådstarten, jag tror det primära med alla autismdiagnoser är just den beskrivningen så jag har lite svårt att förstå varför det behövs ett eget ord...

Miche skrev:För att framkalla ett äkta leende så underlättar det att tänka på något roligt som kanske inte alls har med saken att göra men som gärna får dig att skratta.

Ett falskt äkta leende mao...

Dagobert skrev:

Miche skrev:För att framkalla ett äkta leende så underlättar det att tänka på något roligt som kanske inte alls har med saken att göra men som gärna får dig att skratta.

Ett falskt äkta leende mao...

Så kan man uttrycka saken, ja.

Kände igen mig i Krigarsjäls ord: "att automatiskt komma in i rytmen i en grupp har aldrig funkat."
Funderar jättemycket på varför det är så för mig.
Har tränat, tränat, tränat igen på att vistas i grupp och klarar det numera ganska bra. (Är 66, så jag har ju liksom hållit på ett tag med träningen ...)
Men lik förbannat: Hamnar jag i en grupp på mer än fyra personer pratar jag i munnen på de andra. Jag hittar inte när det är "min tur". Rytmen, som Krigarsjäl skrev om.
Annars har jag inga problem med rytm. Är definitivt musikalisk. Dansar gärna. (Fast helst ensam utan att någon håller i mig.)
Så varför kan jag aldrig (tycks det som) träna så att jag hittar rytmen i ett samtal helt naturligt?
Ja, jag vet, det beror på att jag har AS. Men hur 17 funkar den här bristen rent neurologiskt? Om den heter dyssemia eller inte spelar mindre roll för mig.