Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
31 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
Som alltid undrar jag om trenderna som syns i den bloggtråden är lika starka trender i snitt ute i samhället eller om tråden är statistiskt missvisande.
Jo Nallen, tråden är skapad 2008 men dess senaste kommentarer är från i fjor. Så den är rätt aktuell på alla sätt.
Det är ju en viss syn på främst manliga aspergare som sticker ut i tråden. Entisar som har en helt annan syn kanske därför har undvikit att skriva i den. Eller också är det samhällets vanligaste syn på aspisar som sticker ut i tråden. En statistisk undersökning i saken vore kul. Eller skrämmande.
Något annat som sticker ut i tråden är aspiga män med uttalat små behov av kelande och annat mänskligt "lopplockande". Så uppfattar åtminstone trådkommentatorer sina män så jag tror inte att deras karlar är lika kelsjuka och umgängeshungriga som jag är. Återigen undrar jag alltså hur vanliga såna karlar är bland aspisar... för rent allmänt bland män är väl sorten vanlig? Jag känner en os av motorolja, norrländsk tallskog och litet korpenfotbollsläder i sammanhanget, och ser minst en kvarts miljon svenska män för min inre syn.
Kanske kan man se det såhär: Med så många män som utgör tråkiga partners så är det självklart att sådana kvinnor som har större sociala behov har fått tag i denna slags karl, och att de då klagar. Och givetvis är vissa av de där dåliga partnerna till karlar aspergare och får en speciell typ av klagan mot sig. Så självklart skrivs det såna här trådar, bland alla andra trådar som klagar på dessa dåliga partner till karlar.
Man kanske borde påpeka det i barracubers bloggtråd, för att styra klagomålen mera mot gruppen "karlar som är dåliga partner" än mot den betydligt spretigare gruppen "aspisar".
Jo Nallen, tråden är skapad 2008 men dess senaste kommentarer är från i fjor. Så den är rätt aktuell på alla sätt.
Det är ju en viss syn på främst manliga aspergare som sticker ut i tråden. Entisar som har en helt annan syn kanske därför har undvikit att skriva i den. Eller också är det samhällets vanligaste syn på aspisar som sticker ut i tråden. En statistisk undersökning i saken vore kul. Eller skrämmande.
Något annat som sticker ut i tråden är aspiga män med uttalat små behov av kelande och annat mänskligt "lopplockande". Så uppfattar åtminstone trådkommentatorer sina män så jag tror inte att deras karlar är lika kelsjuka och umgängeshungriga som jag är. Återigen undrar jag alltså hur vanliga såna karlar är bland aspisar... för rent allmänt bland män är väl sorten vanlig? Jag känner en os av motorolja, norrländsk tallskog och litet korpenfotbollsläder i sammanhanget, och ser minst en kvarts miljon svenska män för min inre syn.
Kanske kan man se det såhär: Med så många män som utgör tråkiga partners så är det självklart att sådana kvinnor som har större sociala behov har fått tag i denna slags karl, och att de då klagar. Och givetvis är vissa av de där dåliga partnerna till karlar aspergare och får en speciell typ av klagan mot sig. Så självklart skrivs det såna här trådar, bland alla andra trådar som klagar på dessa dåliga partner till karlar.
Man kanske borde påpeka det i barracubers bloggtråd, för att styra klagomålen mera mot gruppen "karlar som är dåliga partner" än mot den betydligt spretigare gruppen "aspisar".
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
plåtmonster skrev:Toblerone skrev:om en person med Asperger vill få relationen att fungera, så kommer hen att jobba på det.
Där får man dock se upp så att det inte blir ett kroniskt energidränage. För ytligt och därmed sällan exponerade kan det fungera. Men i en relation får man nog ge och ta om det inte skall leda till utmattning eller stukad själ.
Självklart. Kroniskt energidränage har jag också haft. Det berodde på att vi var för olika. Och det hade inget med Asperger att göra. Sedan beror det på om man måste vara överens i dem punkterna. Dvs. om man har möjlighet att undvika situationen eller hitta enkla kreativa lösningar, så att man slipper en massa jobbig anpassningsarbete.
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
TheWonderer92 skrev:Jag skulle t.om våga påstå att beskrivningen i länken gränsar till nidbild. Aspergaren blir ett enda olösligt problem och att distansera sig från denne torde vara den bästa lösningen för alla "normala utan bokstavskombination". Långt ifrån alla aspisar är utomjordingar med dålig självinsikt.
Vaddå nidbild, det är ju ur hennes perspektiv. Ska inte kvinnan få lämna sin syn på saken utan att behöva tänka på att aspergare känner sig trampade på tårna?
Man kan förstås sakna Nils egen version. Men antagligen var han inte intresserad. Det är ju inte han som har problem utan hans fru:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 151668.svdSvD skrev:Men det är Helén som lider mest av att han har Asperger. Själv säger han till henne att problemen inte är så stora.
Dessutom fanns det säkert intervjuer med aspergerare också i Svds artikelserie.
Jag tycker aspergare får tåla att se hur en icke-aspergare kan uppleva att ständigt leva på aspergarens villkor ett långt liv. Det betyder att NT-kvinnan får dra det "sociala" lasset, t ex kontakterna med skolan. Hon har också ständigt tvingats anpassa sig efter Nils idéer.
Som många andra med Aspergers syndrom kräver han full uppmärksamhet och service. Helén har vant sig: vid att sköta precis allt hemma, vid hans fixa idéer om hur hon ska vara klädd, vid att de har slutat umgås med vänner.
- Ett sånt liv är ju knappast normalt, så det var inget roligt uppvaknande. Då mådde jag inte bra.
Dessutom vet hon efter alla kontakter med andra anhöriga: Personer med Aspergers syndrom förändras inte.
Vet inte om jag håller med om det, men hennes Nils verkar iaf inte ens vilja förändras. Och varför skulle han det? Under alla dessa år har Helen anpassat sig efter honom (som Leondard och de andra anpassar sig efter Sheldon Cooper i The big bang theory).
Om de blir bjudna på middag måste Helen tacka nej, även om hon vill gå. Nils vill ju inte, för honom blir det en plåga. Och blir man bjuden, måste man bjuda igen, det vill ju inte Nils heller. Helen har ett normalt (NT-aktigt) behöv av socialt umgänge.
Nils vill troligen ha fasta rutiner och inga oväntade förändringar. Medan hans fru egentligen är tvärtom:
Jag HATAR rutiner! Jag är en sån som alltid balanserar på tidsgränsen, vill hoppa på okända saker, ha spänning i tillvaron
Han kommer inte att förändras, hon har behov som han aldrig kommer att uppfyllas. Det logiska verkar att skiljas:
"- Visst, han ställer till mycket problem för mig. Men skilsmässa Nej, det känns konstigt. Och jag vet att han inte gör så här av ren elakhet. Då vore det enklare att gå."
Men oavsett varför han gör som han gör, så lider hon ju av det. Kanske känner hon sig bunden av vigselformlärets "i nöd och lust". Kanske inser hon att Nils kommer att bli helt ensam utan henne, att han inte klarar sig utan henne. Hon har fungerat som hans stöd, service och stötdämpare, medan han inte klarat av att vara ett stöd för henne.
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
Sjuckert skrev:Alltså. Om man älskar en person på riktigt försöker man inte ändra på honom. Man accepterar honom som han är. Kan man inte acceptera någon med brister och allt, ja då har man ingen lycklig framtid tillsammans. Varför envisas med att hålla ihop något som man mår uppenbart dåligt av? Varför vara gift med en aspie om man inte klarar av aspigheten? Jag blir så trött.
Men han har ju inte accepterat henne och hennes behov, han har ju ändrat på henne. Helt enligt traditionella könsroller, kvinnan anpassar sig och jämkar, men bara i så mycket högre grad.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 151668.svdSvD skrev:Helén har vant sig: vid att sköta precis allt hemma, vid hans fixa idéer om hur hon ska vara klädd, vid att de har slutat umgås med vänner.
Och hon visste ju inte att han var aspergare när hon gifte sig med honom. Nils visste själv inte om sin AS och kunde inte berätta om det. Diagnosen var förstås inte känd när han var barn. Helén hade ingen aning om vad hon gav sig in på. Men jag är övertygad om att om hon anat hur det skulle bli, hade hon aldrig gift sig med honom. (Men det kanske gäller många äktenskap.)
Just aspigheten kunde ju vara charmig i början när hon var nyförälskad:
Ungefär samtidigt som de fick barn började Helén se ett samband mellan att han alltid stötte sig med kollegerna och hans märkliga distans till barnens känslomässiga behov.
- Jag visste sedan länge att vi hade något problem, säger hon. Men vi levde i ett så oerhört nära parförhållande att jag viftade bort det. Och så var han ju så begåvad! Dessutom var det rätt charmigt att han vågade säga sanningar i ansiktet på folk.
Helén skrattar. Först lyckades hon strunta i att Nils ständigt var i konflikt med cheferna - "vi hade ju varann". Men sedan blev samarbetsproblemen också isolerande för henne.
Har man barn ihop så slipper man inte ifrån varann helt även om man separerar. Just att han inte verkar förstå barnens behov blir ju ett (ännu större) problem om han inte ens bor ihop med barnen.
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
Alien skrev:Sjuckert skrev:Alltså. Om man älskar en person på riktigt försöker man inte ändra på honom. Man accepterar honom som han är. Kan man inte acceptera någon med brister och allt, ja då har man ingen lycklig framtid tillsammans. Varför envisas med att hålla ihop något som man mår uppenbart dåligt av? Varför vara gift med en aspie om man inte klarar av aspigheten? Jag blir så trött.
Men han har ju inte accepterat henne och hennes behov, han har ju ändrat på henne. Helt enligt traditionella könsroller, kvinnan anpassar sig och jämkar, men bara i så mycket högre grad.http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 151668.svdSvD skrev:Helén har vant sig: vid att sköta precis allt hemma, vid hans fixa idéer om hur hon ska vara klädd, vid att de har slutat umgås med vänner.
Det är ju självklart inte okej att han inte accepterar henne heller. Det låter som ett fruktansvärt äktenskap om hon känner sig tvingad att sluta umgås med vänner och låter honom styra och ställa bäst han vill.
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
Alien skrev:Men jag är övertygad om att om hon anat hur det skulle bli, hade hon aldrig gift sig med honom. (Men det kanske gäller många äktenskap.)
Jo, jag tror det gäller många äktenskap (hej Alien, det var ett tag sen).
Borde försöka hitta en sång i ämnet, eller skriva en.
Den ständiga men subtila vinklingen av Asperger
Jag förstår precis vad du menar och har stört mig på det ett oräkneligt antal gånger.
Återgå till Att leva som Aspergare