Hej, eftersom att jag relativt nyligen fick diagnoserna asperger och ADD så tänkte jag att det vore en kul sak att ta reda på lite saker om folk med asperger och/eller någon annan(främst ADHD-diagnoser).

Det jag undrar över är hur livet har blivit efter diagnosen, och hur det är för dig och dina anhöriga nu.
Om du har fått den hjälp du ansett dig behöva i skolan och på jobbet eller annat där man kan tänkas behöva det.
Ni får gärna specificera om du är anhörig, om du fått hjälp av anhörig för att svara eller om du är personen med diagnos själv.
Hur reagerade personen i fråga reagerat på att få diagnosen?


Tack på förhand till er som svarar!

En diagnos förändrar myndigheters och bekantas inställning. Det ändrar inget hos personen än möjligt bekräftelse och självperspektiv på olika sätt. Det ger också legal rätt till olika insatser i form av ekonomiskt bistånd och "hjälp", iaf på pappret.

Ett stort problem är att många som har kontakt med dessa personer från vården och sociala instanser betraktar personer med diagnoser inom asperger och ADD/ADHD som inkapabla och dumma. Samt behandlar personerna därefter. För de som har låg självkänsla t.ex från mobbning eller är allmänt känsliga kan det bli ödesdigert eftersom det initierar en självuppfyllande dogm om att vara inkapabel att åstadkomma något eller göra något.

Personer inom vård och sociala instanser skulle behöva utbildas och prövas för att inte åstadkomma psykologisk skada. De personer som inte fixar att skilja på deras eget sätt att vara och sina egna automatiseringar, inte är såsom asperger-ADD/ADHD personers sätt att vara bör förhindras att komma i kontakt med dessa personer eller ta några som helst beslut och råd i dessa saker.

Något som dessvärre skulle göra nytta är antagligen att organisationer bestående av personer med asperger direkt informerar de som blivit diagnosticerade. Utan att de behöver exponeras för de självdestruktiva attityder som många professionella slänger ur sig. Och att de som är diagnosticerade får en adekvat orientering om möjligheter, begränsningar och rättigheter.

Jag är självdiagnostiserad, det vill säga att jag själv insåg vad mina problem berodde på när jag läste om AS. Plötsligt förstod jag varför det gått som det gått för mig och varför jag hela tiden misslyckats med en del grejer. Och när jag förstått det ändrade jag taktik, slutade försöka sådant som jag ändå inte kunde lyckas med och började undvika situationer med mycket folk runt mig, sociala situationer och liknande. Nu mår jag mycket bättre, har inga depressioner längre och nästan aldrig huvudvärk heller. Det var helt enkelt nedbrytande att misslyckas med saker hela tiden och det slipper jag nu när jag väljer mina strider själv.

Ett problem kan ju dock uppstå när omgivningen kräver att man skall ta vissa strider..

Vilka faktorer var avgörande för hur det gick? Vad är det för områden du undviker?

plåtmonster skrev:En diagnos förändrar myndigheters och bekantas inställning.(...)

Detta var inte riktigt vad jag sökte efter men det kan vad jag ser nu användas i min text.

Huggorm skrev:Jag är självdiagnostiserad, det vill säga att jag själv insåg vad mina problem berodde på när jag läste om AS.(...)

Beroende på hur gammal du är så kanske du ska ta dig till en psykiatrisk mottagning så att du kan få hjälp om det skulle behövas! Jag vet att anonymitet är en del av sidan så om du inte vill svara så behöver du absolut inte det! Är lite nyfiken över hur gammal du var när du tog denna slutsats!

Uppskattar era svar otroligt mycket och kommer förhoppningsvis att använda mig av dem.
Tack så mycket!

kyldius skrev:

Huggorm skrev:Jag är självdiagnostiserad, det vill säga att jag själv insåg vad mina problem berodde på när jag läste om AS.(...)

Beroende på hur gammal du är så kanske du ska ta dig till en psykiatrisk mottagning så att du kan få hjälp om det skulle behövas! Jag vet att anonymitet är en del av sidan så om du inte vill svara så behöver du absolut inte det! Är lite nyfiken över hur gammal du var när du tog denna slutsats!

Jag var 29 eller 30 tror jag, och är 33 nu. Har inga planer på att blanda in psykiatrin, de kan inte ge mig någon hjälp jag behöver och jag håller mig helst så långt från myndigheter som det går.

Huggorm skrev:

kyldius skrev:

Huggorm skrev:Jag är självdiagnostiserad, det vill säga att jag själv insåg vad mina problem berodde på när jag läste om AS.(...)

Beroende på hur gammal du är så kanske du ska ta dig till en psykiatrisk mottagning så att du kan få hjälp om det skulle behövas! Jag vet att anonymitet är en del av sidan så om du inte vill svara så behöver du absolut inte det! Är lite nyfiken över hur gammal du var när du tog denna slutsats!

Jag var 29 eller 30 tror jag, och är 33 nu. Har inga planer på att blanda in psykiatrin, de kan inte ge mig någon hjälp jag behöver och jag håller mig helst så långt från myndigheter som det går.

Eftersom att du har nått din ålder så tror jag inte heller att det är nödvändigt i större syfte än att få förklarat för hur du är och varför egentligen.
Men tack åter igen!

Blev sämre efter diagnos. Man får ju ingen riktig hjälp, eller inte jag i alla fall. Precis nyligen var jag inne om depression/ocd och det enda dem erbjuder är kbt(tror jag det heter) och antidepressiva. Har redan provat två antidepressiva och kbt vet jag att det inte fungerar.

Går aldrig bra när jag är och pratar med psykiatriker och dylikt.

Sen hjälper det ju inte heller att man är sporadisk i sitt humör.

Verkar som att dem vill att man ska gråta/skära sig och vara självmordsbenägen för att få hjälp. Känns inte heller som att dem tror på en. Dem iaktar en i ett samtal och bestämmer sig helt för hur man är som person. Ger en ett utjatat alternativ och säger sen hej då.

Sen har jag pratat om att jag har svårt med uppmärksamhet, men har man inte add/adhd diagnos kan man inte få någon sådan medicin.

Dem är alldeles för strikta. Hur fan kan dem veta vad som fungerar för mig som person.

Inte konstigt att folk drogar ner sig på meth och liknande.

Det ända jag tror skulle fungera är cannabis, men att nämna det är ju som att be att få morfin enligt dem.

Seriöst, nämn inte cannabis till en läkare. Chansen är att dem går till offensiven. Och man vet aldrig, man kanske hamnar på någon lista hos grisarna också.

Var dock en läkare som var positiv till det och sa att det fungerar för många. Så alla läkare är inte propaganda-maskiner i alla fall. Men dem kan ju inte skriva ut cannabis, för det finns ju inte som preparat lagligt. Förutom sativex antar jag. Men det är ju så låg dos.

Har bara provat det en gång vill jag tillägga. Jag har inte ett beroendeframkallande beteende, isåfall enligt i medicinskt syfte. Har använt nikotin i över 2 år ungefär. Fast E-cig då sen ett bra tag. ( inte för att cannabis är beroendeframkallande, men allt kan ju bli "beroende" på ett sätt).

Kanske gick lite off-topic men jag slutade skolan innan jag fick diagnos. Det är inte ett alternativ för mig längre. Klarar inte av den skiten.

Så i slutändan om du vill få något gjort fixa det själv. Det är meningslöst att förlita sig på andra.

Blezza skrev:Blev sämre efter diagnos.

Om du tänker på kognitiv beteendeterapi som är den form av vård som psykologer kan ge så har du fullt rätt där!

Jag nämnde för mina vårdhavare att jag har rökt cannabis ett par gånger, jag har under detta år fått gå på pissprov en gång och det var i stort sett på begäran av mig själv.
Jag har medicin just nu.

Har du någon idé av lösning på de problem du har presenterat?

Tackar så mycket för svaret!
Mvh Victor.

När jag fick Aspergerdiagnosen avfärdades de problem som lett mig till psykiatrin. Ångest, insomni, depression med mera.

Så jag blev lämnad vind för våg med en klapp på axeln ungefär. Efter sisådär kanske 7-8 år återkom jag till psykiatrin, då hade jag utvecklat en psykossjukdom och behövde ECT och starka mediciner.

sugrövmanövern skrev:När jag fick Aspergerdiagnosen avfärdades de problem som lett mig till psykiatrin. Ångest, insomni, depression med mera.

Ibland kan man undra vad psykiatrin tjänar för syfte..

Asperger -> Interaktionsproblem -> Ångest, insomni -> Problem att hantera situationen -> Depression
(t.ex)

Uppfattar tre problem:
* Personer med asperger är kompetenta till insikt om sina egna känslor
* Det finns orsakssammanhang
* Att vänta tills hanterbara problem blir överväldigande ochorsakar skada är riktigt osmart

plåtmonster skrev:

sugrövmanövern skrev:

Blezza skrev:

"Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är vår yngsta grundlag och har stora likheter med tryckfrihetsförordningen. Förbudet mot censur, meddelarfriheten, rätten till fri informationsspridning och anonymitet samt förbudet att forska efter källor gäller även här."
Om någon försöker söka upp vilka ni är och sådant så är det ett brott emot grundlagen och ni har då rätten att ta det rättsligt.


Om ni inte vill att jag ska använda era användarnamn härifrån så får ni gärna säga till och komma med förslag på vad ni vill ha för alias.

När jag fick diagnos började helvetet.