Jag är en lat och oduglig man på 23 har just nu diagnosen recidiverande depression, men är inbokad för neuropsykiatrisk utredning runt Maj 2015.

Vid min första kontakt med vården tappades min remiss bort, och jag satt i 10 månader och förtvinade medan jag väntade på min första kontakt med psykiatrin där det efter ett kort samtal, ett självskattningstest och ett antal korta frågor kring autismspektrumtillstånd blev bestämt att jag skulle utredas.

Som liten var jag en rätt jobbigt person som gärna plockade isär diverse prylar för att se hur de fungerade. Därefter lämnade jag prylen isärplockad där den var tills dess att mina föräldrar fick nys om det och skällde på mig. Många småsaker blev söndertrasade av min nyfikenhet, men jag fick ett stort lugn i samma stund som jag fick tillgång till en dator.

Jag har sedan min familjs första dator varit oerhört intresserad av datateknik och programmering, och det är även något jag har velat jobba med.

Under skoltiden behöll jag mitt intresse, men visade även naturlig fallenhet för naturvetenskap. Mer specifikt hade jag extremt lätt för fysik, kemi och biologi där jag sällan behövde studera inför prov.

Jag hade även lätt för svenska, engelska och senare spanska. Det skulle vara intressant att lära sig fler språk, men jag har svårt att motivera mig till att faktiskt ta tag i det.

Vänskap är någonting jag har svårt att sätta fingret på. Jag har haft turen att ha väldigt accepterande vänskapskrets, och även om jag ofta blev kallad konstig och nörd så kunde jag omfamna den personligheten och använda den till min fördel. Jag hade många bekantskaper under min skoltid, men endast ett fåtal personer som jag skulle kunna kalla sanna vänner. Detta är personer som var lika intresserade av mig som jag var av dem, och initierade kontakten regelbundet.

Jag valde till mina lärares förfäran bort naturvetenskaplig linje till fördel för en systemvetenskaplig linje, något som jag ångrar i efterhand då jag inte lärde mig ett dugg under min gymnasietid och dessutom begränsade mig rejält inför universitetsstudier.

Efter gymnasiet hittade jag min nuvarande fru som till en början trodde att jag var homosexuell, men hon föll ändå för min ärliga och udda personlighet. Hon hade själv stora psykiska problem inkl. missbruk, och hon verkade tycka att min åsikt var viktig. Jag hjälpte henne ur den stora skiten, och vi blev mycket bra vänner. Vår vänskap stack dock i min tidigare väns ögon, då hon vid tillfället var tillsammans med hans kusin. Det ledde till att min vän uteslöt mig från sitt liv, och därmed hade jag ingen kontakt med någon annan än min nuvarande fru, något som ledde till att vi blev ännu närmre vänner och till slut valde hon att på ett ärligt sätt bryta upp med sin dåvarande.

Nu har jag ett stadigt äktenskap med henne och hon förstår mig precis. Vi har ofta hetska diskussioner om allt möjligt, men vi brukar alltid avsluta på en lugn not. Om någon av oss är stressad och agerar ut det (främst jag i form av raseriutbrott), så sätter vi oss ner och pratar igenom det.

Efter gymnasiet lyckades jag få en timanställning som programvaruutvecklare via min svärfar. Jag fick en lapp via min nuvarande fru som bara sa "C#?" vilket jag svarade ja på. Det ena ledde till det andra och jag fick jobbet. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats som då. Under hela tiden som jag jobbade där fick jag dock höra att om jag skulle få en fast anställning så krävdes universitetsexamen, vilket jag var sugen på att skaffa. När jag inte längre hade möjlighet att jobba via tillfällig anställning valde jag att ta en projektanställning på ett annat företag i väntan på studier, och det är här helvetet brakar lös.

Min nya anställning började med en anställningsintervju som gick hyfsat bra, där jag i slutet av intervjun fick höra "Vi vill ju inte ha några sociala missfall här". Jag tyckte vid tillfället att jag var ganska bra på det sociala, eftersom jag inte farit illa av att vara ensam (Aldrig blivit mobbad t.ex.). Jag fick veta att det var bråttom att få färdigt projektet, och att jag kunde flexa med min arbetstid och att jag gärna fick arbeta hemifrån.

Mitt jobb bestod av att rätta ett arbete någon annan stackare hade påbörjat, och jag borde ha börjat ana oråd när alla på arbetsplatsen talade illa om den här killen. Jag äter gärna ensam och fick snart höra kommentarer om att jag inte hälsade på människor som kom in i kontoret, något som jag inte förstod då jag inte jobbade på samma projekt som dessa människor. Jag började flexa för att undvika människor ytterligare, jag var alltid först på jobbet och alltid först därifrån. Detta sved också i ögonen på min chef och mina arbetskamrater, då de tyckte att jag inte presterade på arbetsplatsen. Jag började jobba hemifrån, och fick snart klagomål om att jag inte "checkade in koden tillräckligt ofta". Det betyder att jag inte skickade in resultat tillräckligt ofta, något jag är nöjd över då det i min mening ser bättre ut om man skickar in större mängder kod som fungerar än att man skickar in flera mindre stycken halvfärdig kod.

Till slut klarade jag inte av det hela längre. Jag stängde av helt och hållet, och höll mig till schemalagda tider. Jag slutade jobba hemifrån, och jag presterade oerhört dåligt på jobbet pga. den sociala stress jag upplevde. När jag till slut blev inkallad till min chef och vi diskuterade det hela valde vi att avsluta min anställning, vilket kändes som att hela världen lyftes från mina axlar. Jag blev överlycklig och tackade för mig, då jag nu kunde fokusera på studierna.

Under studierna stöter jag dock på problem, jag måste gå en estetisk kurs. Jag är fruktansvärt dålig på estetik och design, och misslyckades efter stort kämpande att slutföra kursen. Jag var också tvungen att läsa matematik. Jag är fruktansvärt dålig på matematik, och har alltid varit. Även med matematiken blev kursen underkänd och oavslutad, och under nästkommande höst kom kollapsen.

Jag kunde inte stå upp utan att det svartnade för ögonen, ungefär som när man reser sig upp för snabbt. Problemet gjorde att jag inte kunde röra mig i lägenheten, och jag tog kontakt med vårdcentralen som fastställde att det inte var något fysiskt fel på mig. Jag blev behandlad för depression, och har gått igenom en lång lista SSRI och SNRI utan att hitta något som fungerar.

Efter den här behandlingen, och strul med remiss till psykiatrin sitter jag nu här och väntar in min kallelse till utredningen. Jag ser mycket positivt till detta, trots att jag läst mycket om att det finns fördomar i samhället gentemot neuropsykiatriska diagnoser.

Vid min senaste samtalstid på psykiatrin valde jag att ta upp min rädsla över att ha blivit hypokondriker då jag förbereder mig på ett besatt sett över hela utredningen. Jag läser stora mängder text, och har svårt att inte testa mig själv inför utredningen. När jag nämnde detta för min terapeut blev hon ganska barsk och jag fick minsann veta att hon hade 25 års erfarenhet och hade mött många människor i sin karriär. Hon misstänkte att det kunde vara en NPF, och försäkrade mig om att det inte bara var min partiska hjärna som spelade mig ett spratt.

Jag tänkte att eftersom jag kan relatera till mycket av de erfarenheter som delas av er här på forumet, så kunde jag skapa ett konto i min väntan och diskutera de eventuella svårigheter eller udda erfarenheter som kan dyka upp i framtiden.

För tillfället är jag intresserad av programmering, neurovetenskap, artificiell intelligens, politik och autism. Jag försöker även att bygga en ordentlig grund i kemi, fysik, biologi och matte i väntan på att studera upp min behörighet i höst nästa år, även om det går lite dåligt i motivationsaspekten.