Hej alla,

Mitt namn är Kiaan, 28 årig kille från en liten stad i Sverige. Hittade detta forum via en enkel google-sökning efter att min psykolog tipsat mig om att söka mer info om Asperger på nätet. Jag står på tur att göra en utredning inom kort.

För att berätta lite om mig själv så har jag haft problem i större delar av livet - depressioner och annat. Har alltid sedan barnsben varit en väldigt tänkande & reflekterande individ (mer än alla jag växt upp med då de även påpekat det) - har alltid fokuserat och reagerat till detaljer i min tillvaro. Så enkla saker som ljuset under dagens gång kan få en stor påverkan på mig, även vädret. Jag fokuserar väldigt mycket på saker som jag ser, en främmande gata kan få mig att stängas ner totalt, jag måste liksom se saker jag känner igen annars så stängs jag av, jag känner mig inte hel - jag laddas ur.

För att göra det riktigt tydligt - allt jag ser påverkar mig väldigt mycket - det kan förstöra min dag eller förgylla min dag beroende på om jag är på den plats jag alltid befunnit mig i eller om jag befinner mig på en främmande plats. En person kanske tittar på ett en stor sten i gatuhörnet men jag ser så mycket mer, jag lägger märke till detaljer i den själva situationen - jag ser inte "bara stenen" svårt att förklara. Trivs heller inte alls med stress.

Jag trivs även med att göra samma saker varje dag eftersom jag finner en trygghet i det, jag är allt annat än impulsiv. Jag har inga vänner och jag trivs faktiskt med det - har dock familjen som jag trivs med. Jag älskar naturen där jag bor, brukar gå promenader. Vid ett speciellt väder & ljus kombinerat kan jag "överälska" mig i just den situationen - dvs allt blir perfekt. Jag skulle kunna tala om just den där "situationen" i timmar utan att tröttna, för den är så otroligt underbar. Ibland har jag svårt att förstå hur andra i min närvaro inte också ser det jag ser i den situationen - jag får en full mental uppladdning inom loppet av sekunder annars kan det ta längre.

Från det att jag öppnar min syn och vaknar på morgonen är allt jag ser ett ihoplagt och fint pussel - är jag på en plats jag känner igen så är alla pusselbitar på sin plats och jag ser och mår bra. Är jag på en plats som jag inte känner igen, förstörs pusslet, jag känner inte igen mig, får ingen rutin-mässig bild som jag känner igen och jag mår väldigt dåligt. Detta är inte kopplat till social fobi eller agorafobi utan till min syn i sig. Det kvittar om det är en tom plats eller en plats full av människor.

Någon som känner igen sig, eller detta, eller bör jag kanske leta vidare?

Jag ber om ursäkt för eventuella grammatiska fel. Har lätt att skriva men inte lätt att hålla det strukturerat alltid.

Hej Kiaan!


Jag skulle inte säga att jag inte har några vänner men att jag har väldigt lite, men att det inte berört mig särskilt mycket. Samtidigt så känner jag ibland ett behov av att lära känna nya människor men också funderar om jag verkligen vill det, i och med att jag inte vill riskera att hamna i en situation jag inte varit i tidigare - men någon gång måste väl bli den första, så länge det inte har med brott att göra för det vill jag gärna hålla mig borta från.

Jag ser absolut inga problem med din text förutom att man t ex inte kan börja en mening med "Har". Man måste börja med "Jag", har jag för mig, men även jag glömmer bort det här ibland.

Jag blev rekommenderad den här hemsidan några år tillbaka och är osäker om det finns liknande forum.


Välkommen till forumet!

Enormouse91 skrev:Hej Kiaan!


Jag skulle inte säga att jag inte har några vänner men att jag har väldigt lite, men att det inte berört mig särskilt mycket. Samtidigt så känner jag ibland ett behov av att lära känna nya människor men också funderar om jag verkligen vill det, i och med att jag inte vill riskera att hamna i en situation jag inte varit i tidigare - men någon gång måste väl bli den första, så länge det inte har med brott att göra för det vill jag gärna hålla mig borta från.

Jag ser absolut inga problem med din text förutom att man t ex inte kan börja en mening med "Har". Man måste börja med "Jag", har jag för mig, men även jag glömmer bort det här ibland.

Jag blev rekommenderad den här hemsidan några år tillbaka och är osäker om det finns liknande forum.


Välkommen till forumet!

Tack Mouse, du är den första av runt 70 människor som läst tråden som skänker mig ett "hej".
Det uppskattas.

Hej, Kiaan, och varmt välkommen önskar jag också dig. Vad betyder ditt alias?

Du får ett hej härifrån också, men jag är ingen van forumhjälpare som bara tänkte hoppas att du inte har så mycket Asperger, mer är nog jobbigt!

Hej, jag känner igen en hel del av det du skriver, känsligheten, detaljseendet, depressioner bl.a
Själv har jag funderat på om jag är högkänslig, som det har talats endel om senaste åren.
hoppas du fortsätter skriva här, finns ju en hel del att läsa som du nog sett! Välkommen!

Hej! Är också ny här, men trivs bra. Finns några mindre trevliga personer här, men mestadels är det härligt folk på forumet! Välkommen!

Hej!
Hoppas du ska få bra hjälp,
men du verkar ju ändå uppskatta det fina i livet, så det är ju bra det iaf..

Jag känner igen mig i det till viss del, kan ibland dock tycka att det är kul att ta mig utanför min bekvämlighetszon för att testa mig själv.
Fast var nog sådär förr, det har nog gått över en hel del, iaf just det med att ha ett inrutat liv, eller det går i perioder tror jag kanske.

Hej, hej! Från djupet av grottorna!

Hej allihop!

Vad glad jag blir av ert varma välkommnande. Tack.
Ser fram emot att läsa allt ni har att skriva.

geocache skrev:Hej, Kiaan, och varmt välkommen önskar jag också dig. Vad betyder ditt alias?

Hej geocache och tack. Mitt alias är en "twist" av mitt riktiga namn.

Kiaan skrev:
Hej geocache och tack. Mitt alias är en "twist" av mitt riktiga namn.

Varsågod så mycket!

Kan du också bli irriterad på småsaker? Känner oftast så själv..

Också att saker inte "Känns rätt" ibland. Något har rubbats. Du får ursäkta om det inte var så du alls menade, skummade lite grann igenom din post.

Blezza skrev:Kan du också bli irriterad på småsaker? Känner oftast så själv..

Också att saker inte "Känns rätt" ibland. Något har rubbats. Du får ursäkta om det inte var så du alls menade, skummade lite grann igenom din post.

Hej Blezza.

Det beror på. Jag skulle se mig själv som ganska tålmodig. Jag kan dock bli irriterad på mig själv ibland över saker som jag själv tycker jag borde gjort annorlunda - jag tänker väldigt mycket retroaktivt över saker och ting och har inte svårt för att hitta fel. Saker som andra kanske inte skulle bry sig om alls. Jag blir dock väldigt sällan irriterad på andra.

Att saker och ting inte känns rätt är väl för mig när jag inte får tillgång till mina rutiner, när jag inte är i min egna fysiska normala tillvaro. När jag inte ser de saker jag behöver se som jag förklarade ovan. Min syn och att jag känner igen min tillvaro är avgörande för om allt ska kännas bra eller dåligt. Om jag inte känner igen min tillvaro, då börjar det mentala nedbrytandet och jag mår dåligt.

Enormouse91 skrev:
Jag ser absolut inga problem med din text

+1

förutom att man t ex inte kan börja en mening med "Har". Man måste börja med "Jag", har jag för mig, men även jag glömmer bort det här ibland.

Det går alldeles utmärkt att börja en mening med "Har". Det är ett exempel på satsförkortning som gör texten mer ledig och varierad. Kan lätt bli lite tjatigt om man börjar var och varannan mening med "Jag" eller "Det".

http://www.satsdelar.se/satsforkortningar

Välkommen till forumet Kiaan! Jag kan också känna igen mig i en del av det du har skrivit. Detaljer, speciella ljussättningar och stämningar har jag alltid haft en känsla för.

Geastrum skrev:

Enormouse91 skrev:
Jag ser absolut inga problem med din text

+1

förutom att man t ex inte kan börja en mening med "Har". Man måste börja med "Jag", har jag för mig, men även jag glömmer bort det här ibland.

Det går alldeles utmärkt att börja en mening med "Har". Det är ett exempel på satsförkortning som gör texten mer ledig och varierad. Kan lätt bli lite tjatigt om man börjar var och varannan mening med "Jag" eller "Det".

http://www.satsdelar.se/satsforkortningar

Välkommen till forumet Kiaan! Jag kan också känna igen mig i en del av det du har skrivit. Detaljer, speciella ljussättningar och stämningar har jag alltid haft en känsla för.

Tack för välkomnandet Geastrum. Första gången jag mött någon som också nämner ljussättningar & stämningar.

Kiaan skrev:Jag trivs även med att göra samma saker varje dag eftersom jag finner en trygghet i det, jag är allt annat än impulsiv.

Stämmer mycket bra även på mig det, även om olika dagar förstås i viss mån kan/måste ha olika rutiner.

Varmt välkommen hit, Kiaan!

Man kan ju ha en basvana av måltider, sova, duscha, aktiviteter osv.

plåtmonster skrev:Man kan ju ha en basvana av måltider, sova, duscha, aktiviteter osv.

Jag tog för givet att det just här mer handlade om rutiner utöver de basvanor som de flesta människor har. Rutiner som dessutom kan var riktigt plågsamma att ibland tvingas rubba på.

Tänkte att om man har basrutiner så finns det en stabil grund att pröva ovana aktiviteter utifrån.

Aha, du tänkte så.
Jo, där kan jag inte annat än att hålla med dig, för nog är det lättare att pröva sina vingar så smått, göra små utfärder, när man samtidigt har tryggheten i sina rutiner att återvända till. Sin trygga och välkända hamn liksom.

plåtmonster skrev:Tänkte att om man har basrutiner så finns det en stabil grund att pröva ovana aktiviteter utifrån.

Det du just skrev är verkligen sant. Jag har talat om det för min handläggare och eftersom det mesta av mina problem bottnar i vilken miljö jag befinner mig i (att det måste vara i den enda miljö jag känner till och är trygg i) så är målet nu att kunna hitta ett anpassat arbete i min hemort. Dvs jag ska inte behöva pendla, åka buss etc. Det är komplicerat men detta är den enda plats där jag kan bearbeta mitt detaljbeteende, jag kan hantera det eftersom det redan från allra första början varit en trygg plats för mig. Mitt detaljbeteende och min känslighet för förändringar gör det omöjligt för mig att kunna leva/vara/verka någon annanstans utan att må riktigt, och då menar jag riktigt dåligt.

Känner igen mig en aning men jag har t.om sett himlen ramla ner utan att bli skräckslagen, iofs hände det i sömnen.

Vad tror du om Jesus?

Något som kan vara värt att fundera över är att ordna så att du kan stanna hemma och självläka. Därefter klara större belastningar. Men det kräver tid och framförallt frånvaro av störande inslag i allt från tjat och välmenande människor som skall hjälpa och dona i ditt liv. Dessutom bör det vara frånvaro av sådant som påminner om det första antingen det är miljöer, foton, kontakt eller saker att passa. Stress och krav skall undvikas helt tills man läkt.

Om det möjliggör pendling på sikt så ökar det valmöjligheterna.

plåtmonster skrev:Något som kan vara värt att fundera över är att ordna så att du kan stanna hemma och självläka. Därefter klara större belastningar. Men det kräver tid och framförallt frånvaro av störande inslag i allt från tjat och välmenande människor som skall hjälpa och dona i ditt liv. Dessutom bör det vara frånvaro av sådant som påminner om det första antingen det är miljöer, foton, kontakt eller saker att passa. Stress och krav skall undvikas helt tills man läkt.

Om det möjliggör pendling på sikt så ökar det valmöjligheterna.

Jag har i princip enbart varit hemma de senaste 10 åren pga mina problem och jag känner att det sakta men säkert läkt en del av mina sår (har andra diagnoser). Men jag är fortfarande inte där att jag klarar av att vistas utanför min lilla hemort. Efter att ha haft dessa svårigheter i större delen av mitt liv känner jag att jag måste vara realistisk och ärlig mot mig själv - att om jag ska klara av att kunna arbeta och få ett så normalt liv som möjligt så är det enbart här hemma som gäller. Jag kan aldrig se mig själv kunna verka på en främmande plats. Det skulle bokstavligen sluka mig totalt och kasta mig tillbaka 15 år. Jag klarar inte av att börja om, men om jag får hjälp med anpassning inom ramen av vad jag klarar av så är detta det allra bästa och optimala alternativet för mig. Det finns dock ett annat alternativ - att vara sjukskriven livet ut - det vill inte jag.