Ingenting är ord för mig och jag vill strypa alla dessa tvärsäkert okunniga psykeplåger (Weasleys term är bokstavligen på sin plats) som har försökt få mig och andra att bli mindre "pre(!)verbalt" "primitiva" och istället "utvecklas" och bli "artikulerade".

(... f.ö. under samma epok som zenbuddhism och liknande var så upphaussat hos oss. Mest som flykt från sig själv för folk som fanimig hade större problem än jag med självkännedom och dylikt.)

- Som om det där med "artikulerad" heller, förresten, skulle ha någon positiv korrelation med att applicera ett så förfabricerat och grovindelande raster som ord på verkligheten; förr undrar jag om den karaktären hos ord plus det faktum att de flesta tydligen bara kan tänka/känna i dem kan ha något att göra med att vi är så rent surrealistiskt korkade på att mentalt varsebli de rent fysiskt allra som uppenbaraste fakta om vare sig varandra eller resten av det vi har kring oss.

85-av-as-ha ... t3367.html

Att sätta ord på sina egna känslor har vi nog svårare med.
Jag är absolut i behov av en verbal förstärkning för att helt säkert uppfatta en känsla utanför mig själv, (som riktas mot mig) om den inte är extremt tydlig.
Men att träna upp min förmåga att utrycka mina egna känslor i ord, har jag definitivt haft nytta av.

Kvasir skrev:

Om känslorna är ord så borde man också kunna just sätta ord på dem, såvitt jag förstår.

Man kan tycka att det skulle förhålla sig så, men för min del är detta två helt olika saker.

Sam skrev:

Kvasir skrev:

Om känslorna är ord så borde man också kunna just sätta ord på dem, såvitt jag förstår.

Man kan tycka att det skulle förhålla sig så, men för min del är detta två helt olika saker.

Intressant. Du "tänker" alltså i ord när det gäller känslor, men kan inte använda de orden för att beskriva känslorna? Kan du möjligen försöka utveckla det lite? Är det på något vis så att du känner helt andra ord än de som är lämpliga att använda verbalt?

alfapetsmamma skrev:
Faktum är att jag hittat en som tror på det här men tror på npf också. Karin Stadler, som skrivit Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna?

Mycket intressant och tänkvärt på sina håll, och ödmjukt också. Blev bara lite väl ledsen av några stycken om AS och föräldraskap. Inte en bråkdel så ledsen som av Gillberg-skrifter dock.

OT: Tack för boktipset! Hade ingen aning om den boken.
Vill passa på då och puffa lite för min favoritaspergerbok: The Complete Guide To Asperger´s Syndrome av Tony Attwood http://www.bokus.com/cgi-bin/more_book_ ... 1843104954. Den boken gör knappast någon aspergare ledsen, åtminstone är den skriven med stor medkänsla utöver gedigen kunskap och erfarenhet.

Zombie skrev:Ingenting är ord för mig och jag vill strypa alla dessa tvärsäkert okunniga psykeplåger (Weasleys term är bokstavligen på sin plats) som har försökt få mig och andra att bli mindre "pre(!)verbalt" "primitiva" och istället "utvecklas" och bli "artikulerade".

(... f.ö. under samma epok som zenbuddhism och liknande var så upphaussat hos oss. Mest som flykt från sig själv för folk som fanimig hade större problem än jag med självkännedom och dylikt.)

- Som om det där med "artikulerad" heller, förresten, skulle ha någon positiv korrelation med att applicera ett så förfabricerat och grovindelande raster som ord på verkligheten; förr undrar jag om den karaktären hos ord plus det faktum att de flesta tydligen bara kan tänka/känna i dem kan ha något att göra med att vi är så rent surrealistiskt korkade på att mentalt varsebli de rent fysiskt allra som uppenbaraste fakta om vare sig varandra eller resten av det vi har kring oss.

Nu vill jag verkligen förstå här vad du menar så förlåt om jag inte hänger med i det fallet att det är uppenbart vad du menar.

Är det så att du känner att du har alla känslor, inte nödvändigtvis behöver sätta ord på dom och absolut inte behöver uttala dom och känner dig nöjd med detta?

Kvasir skrev:

Intressant. Du "tänker" alltså i ord när det gäller känslor, men kan inte använda de orden för att beskriva känslorna? Kan du möjligen försöka utveckla det lite? Är det på något vis så att du känner helt andra ord än de som är lämpliga att använda verbalt?

Idag är jag rätt bra på att beskriva vad jag känner och vad jag behöver, men detta är något som jag har fått lära mig. Det fanns inte naturligt från början.
I samband med att jag fick min diagnos så jobbade man med mig för att jag skulle kunna identifiera nyanserna i känslor men även i språket. Ungefär utifrån materialet Kat-kittet.
Medans detta pågick hade jag ingen aning om vad de vill uppnå. Men idag är jag tacksam att de inte gav upp.
Detta gör att det uppstår mindre missförstånd i min kontakt med omgivningen.
Jag får också lättare att göra val, som passar mig bättre i situationer där alla förväntas välja, göra eller vara på ett förutbestämt sätt, eftersom mitt motiv/val blir tydligare både för mig och den utomstående, varför jag behöver göra dessa val.

Allt man känner är inte alltid ok att leverea, oavsett vilka uttryck det tar sig.
För min del har orden blivit en förstärkning i känslan, en idetifierings möjlighet. Jag kompenserar känslan intellektuellt, skulle man kanske kunna säga.

nallen skrev:Med risk att spåra ur en smula... jag läste just fel och tänkte; "vaddå känna med ord? Gör man inte alltid det??"
Sen såg jag vad det faktiskt står. Men, frågan blev kvar, kan ni känna utan ord? Jag menar inte om ni kan förklara era känslor för andra, men är dom ord för er?

När man säger saker till andra, lägger de in känslor och värderingar i orden. Jag kan också göra det, men inte i ALLA ord. Säger någon "jävla dumhuvud" till mej blir jag ledsen eftersom jag lägger in att någon värderar mej till ett "jävla dumhuvud" och det vill jag ju naturligtvis inte vara. Men om någon kommenterar att "dina byxor var inte så fina" så lägger jag ingen värdering i det, jag konstaterar bara att personen ifråga har annan smak än jag.

Skulle jag däremot säga till någon annan "dina byxor var inte så fina" så lägger den personen en värdering, en känsla, i det och blir sur för att jag förolämpar personen. Det är lite så jag menade med att jag tänker inte på ord med känslor (om det inte är uppenbart att jag borde göra det, som i exemplet med "jävla dumhuvud").

Att däremot sätta ord på det man känner inuti kan ibland vara jättejättesvårt. Jag kan -känna- att jag borde göra på ett visst sätt: det kan handla om allt från att dra en TP-kabel till att byta lgh, men jag kan inte alls alltid -motivera- mitt beslut, åtminstone inte med en gång. Jag är skitbra på att bestämma bra, men jag kan inte alltid förklara varför det är bra bestämt. ;-D Fast sen, efteråt, visar det sej att det var en jäkla bra bestämning. Märkligt det där.

Den förste att påtala detta var min kpv. Han vill också bestämma. Därför var jag helt plötsligt tvungen att motivera varför MIN bestämning var bättre. Gissa om jag ibland var tvungen att hitta ord snabbt snabbt! *lol*

En lång förklaring till ett kort svar på nallens fråga:
Nej, mina känslor är inte alls alltid ord. De är bara en idé att det borde vara "precis SÅHÄR", men varför det vet jag inte. Det kanske är det som är magkänsla? Intuition? Har ingen aning.

weasley skrev:

nallen skrev:Med risk att spåra ur en smula... jag läste just fel och tänkte; "vaddå känna med ord? Gör man inte alltid det??"
Sen såg jag vad det faktiskt står. Men, frågan blev kvar, kan ni känna utan ord? Jag menar inte om ni kan förklara era känslor för andra, men är dom ord för er?

När man säger saker till andra, lägger de in känslor och värderingar i orden. Jag kan också göra det, men inte i ALLA ord. Säger någon "jävla dumhuvud" till mej blir jag ledsen eftersom jag lägger in att någon värderar mej till ett "jävla dumhuvud" och det vill jag ju naturligtvis inte vara. Men om någon kommenterar att "dina byxor var inte så fina" så lägger jag ingen värdering i det, jag konstaterar bara att personen ifråga har annan smak än jag.

Skulle jag däremot säga till någon annan "dina byxor var inte så fina" så lägger den personen en värdering, en känsla, i det och blir sur för att jag förolämpar personen. Det är lite så jag menade med att jag tänker inte på ord med känslor (om det inte är uppenbart att jag borde göra det, som i exemplet med "jävla dumhuvud").

Att däremot sätta ord på det man känner inuti kan ibland vara jättejättesvårt. Jag kan -känna- att jag borde göra på ett visst sätt: det kan handla om allt från att dra en TP-kabel till att byta lgh, men jag kan inte alls alltid -motivera- mitt beslut, åtminstone inte med en gång. Jag är skitbra på att bestämma bra, men jag kan inte alltid förklara varför det är bra bestämt. ;-D Fast sen, efteråt, visar det sej att det var en jäkla bra bestämning. Märkligt det där.

Den förste att påtala detta var min kpv. Han vill också bestämma. Därför var jag helt plötsligt tvungen att motivera varför MIN bestämning var bättre. Gissa om jag ibland var tvungen att hitta ord snabbt snabbt! *lol*

En lång förklaring till ett kort svar på nallens fråga:
Nej, mina känslor är inte alls alltid ord. De är bara en idé att det borde vara "precis SÅHÄR", men varför det vet jag inte. Det kanske är det som är magkänsla? Intuition? Har ingen aning.

Smart utbening av hur jag också upplever det här i världen och då speciellt att jag VET hur det bör vara men inte har ord varför direkt utan det kommer senare....

-sl- skrev:Vad händer egentligen om man istället för att slåss mot det man är/har, accepterar och lär sig se sina styrkor respektive svagheter?

Frågan är nog i mitt fall, hur kommer jag bäst dit? Och vem är bäst lämpad att hjälpa på vägen?

Det låter som ganska typisk aspergerpersonlighet, för mig.

När det gäller frågan ev. formell diagnos instämmer jag med docfrasses inlägg här i tråden.

Jag delar Krigarsjäls erfarenheter av "tanter". De flesta som har betalt för att hjälpa vuxna med AS till bra liv, har inte alls det djup i kompetensen som behövs.

Andra aspergare, bra böcker skrivna av aspergare, webbsidor gjorda av aspergare - är mina förslag.

Om du bor i Göteborg, och vill träffa några andra vuxna aspergare som varit med ett tag, så har du chans nästa lördag. Info finns under träffar.

Tor

Jag tror Sam är inne på det jag menar. Det händer att man läser beskrivningar där folk verkar uppleva känslor som bilder, sån är inte jag, inte riktigt i.a.f. Det verkar som en känsla ofta kommer till mig som och består av ett fåtal (ofta ensamt) ord. Orden har sällan någon rimlig betydelse utan det sammanhang som finns i mitt medvetande, varför de sällan kan användas för att kommunicera känslan till någon annan (som inte har tillräckligt likt sammanhang). Vilket är en smula otäckt ibland, jag har en vän och kollega som jag arbetat och umgåtts så mycket med att vi faktiskt fungerar så (inom ett avgränsat (tekniskt) område), där kan man kommunicera med dom där enstaka känslo-orden.

De här orden ger sen upphov till bilder som jag tror egentligen påverkas mest av det aktuella (mentala och emotionella) sammanhanget.

Weasly ger exempel på ett annat fenomen som jag inte har satt i direkt samband med känslor, även om man ibland uttrycker det som "jag har en känsla av". Det händer ofta att jag ver intuitivt hur något tekniskt ska vara för att bli bra, intuition och erfarenhet brukar man tala om, men du vill alltså koppla det till känslor? Det kan nog mycket väl stämma, jag får ofta en stark känsla av obehag när jag tänker på nån riktigt dålig (teknisk) lösning.

För mig fanns bara ett enda ord för de flesta känslor förut och det var "jobbigt". Allt som inte var bra, var just jobbigt. Med en bra terapeut som handledare har jag hittat fler ord. Ord som blir till väldigt stor hjälp när det är "jobbigt". Jag kan idag förklara saker jag inte kunde för några år sen. Jag kan dessutom se orsak och verkan och vilka känslor som följer på olika situationer. Där har terapeuten gjort ett _jättejobb_ för mig och med mig.

nallen, för mig har det inneburit ett steg framåt att faktiskt våga vara öppen. Jag är det som sagt inte med vem som helst eller när som helst. Det är jag som väljer när och hur och på vilket sätt. Men, att kunna vara det i terapi har hjälpt mig på många sätt. Även om jag inte tidigare förstått att jag sannolikt har AS, och terapin inte har haft det som utgångspunkt, så har terapi gett mig ett annat lugn än jag tidigare haft. De strategier jag lärt mig tror jag, fungerar för mig även med en AS-diagnos. Däremot är jag ganska säker på att insikten om AS ger det en annan dimension. Jag har inte landat än, jag har inte tänkt färdigt, jag har inte sett hur det påverkat mig i alla situationer. Inte än. Jag har de senaste dagarna insett att om jag tänker ur ett AS-tänk så förklarar det ännu fler av mina "konstiga" (missförstå mig rätt nu..) reaktioner.

Och tack igen för detta fina välkomnande!

Tor, jag kanske vågar mig på att komma en annan gång, för den här gången passar det inte alls i vårt schema. Brukar ni ofta ha träffar i Göteborg?

Attans att jag har missat den här tråden då!

Jag måste vara den 88:e som skriver "Välkommen -sl- och jag känner igen mig i väldigt mycket". Även mycket av det som Weasley, A-mamman och andra skrev.

Men det fanns några saker jag inte kände igen mig i:

Vägran att göra saker hemma/på dagis/i skolan osv - vad jag minns har jag sällan bråkat eller vägrat saker utan oftast varit snäll pojke och foglig på gränsen till självutplånande (vilket fortfarande är ett stort problem för mig....)

Vad som är Vänster och Höger - har jag aldrig haft problem med vad jag minns. Som barn var jag starkt vänsterhänt (jag föddes början av 60-talet precis efter att skolan slutade tvinga vänsterhänta att "bli" högerhänta som de gjorde med min storasyrra t ex)

Lokalsinne - som barn vet jag inte men som vuxen har jag alltid haft väldigt bra lokalsinne. Min pappa hade uselt lokalsinne i städer, det var alltid jag som - när jag var i tonåren - fick lotsa honom ur Stockholm och Göteborg t ex

Inget av mina barn är uppenbart npf:iga. 9-årigen är klart NT skulle jag säga, 12-åringen däremot är en drömmare (som många sagt att jag är) men hon är mycket mer social än jag någonsin var. Fast det där kan ändra sig med tiden, själv skulle jag inte vilja vara 12 år idag..

Sträng uppfostran - mja..både ja och nej. inte uppenbart - det var inte auktoritärt på det viset, däremot var det svensson-präktigt och känslotorftigt. Det gick väl så långt som att min pappa kunde ryta i och ta tag hårt i armen så det kändes ifall han tyckte att jag borde söka sommarjobb. Min mamma var mest tyst och martyrisk, av henne har jag ärvt min tillbakadragenhet och (periodvis) mentala skörhet.

Annars var det nästan spöklikt. Blyg, böcker, rädsla för sprutor o tandläkaren, leka en i taget, läshuvud, duktig, högskola, jobb, väggen....När jag fick insikten om NPF, AS osv plöjde jag som vanligt allt jag kunde hitta i ämnet.. Har ingen diagnos och vet ärligt talat inte om jag sklle behöva det, har t ex inget behov av boendestöd, problemen är mer av social art och ångest inför om det finns jobb i framtiden.

Hur valde du ditt nick förresten -sl-? Inte Stockholms Lokaltrafik väl? * dör av nyfikenhet *

/Barracuber

Hur valde du ditt nick förresten -sl-? Inte Stockholms Lokaltrafik väl? * dör av nyfikenhet *

Med risk för att vara otroligt jobbig måste jag påpeka att man i allmänhet menar "Storstockholms lokaltrafik" när man talar om SL och inte "Stockholms lokaltrafik".

Hej och tack barracuber!

När du skriver vägrat, så får det mig att tänka på stora scener och bråk och det känner jag inte igen mig i. Däremot en stillsam gråt på dagis när personalen tyckte jag skulle äta lunch, eller att försöka gömma sig bakom någon annan för att slippa bli den "utvalda" i olika lekar, är du med på hur jag menar?

Mitt nick Ja det är en lång historia om brist på fantasi. Jag gör den kort. När jag startade min bana på internet kallade jag mig mitt dopnamn på en chat jag hittade till. Plötsligt blev vi två med samma namn och för att skilja mig från den andra tjejen la jag till landskapet jag bodde i framför, sen blev det alldeles för lååååångt att skriva och då blev det kort och gott -sl-. Inget kul alltså och har absolut ingenting med kommunala färdmedel i huvudstaden att göra.

-sl- skrev:Hej och tack barracuber!

När du skriver vägrat, så får det mig att tänka på stora scener och bråk och det känner jag inte igen mig i. Däremot en stillsam gråt på dagis när personalen tyckte jag skulle äta lunch, eller att försöka gömma sig bakom någon annan för att slippa bli den "utvalda" i olika lekar, är du med på hur jag menar?

Jepp. Been there, done that. Stilla gråt, gömt sig bakom nån annan, gått undan, blivit kallad sur/dum/knäpp/mes/sjuk, blivit mobbad (puttad, trackad, hånad, utfrusen).

Även som vuxen har jag, långt innan jag "upptäckte" NPF periodvis haft bl a social fobi och depressionstillstånd. Numera är det för det mesta mera stabilt och "normalt" (brrr hatar det ordet) dock tack ett års KBT (skulle man ev kunna kalla det) samt SSRI sedan mitten 90talet.

-sl- skrev:Mitt nick Ja det är en lång historia om brist på fantasi. Jag gör den kort. När jag startade min bana på internet kallade jag mig mitt dopnamn på en chat jag hittade till. Plötsligt blev vi två med samma namn och för att skilja mig från den andra tjejen la jag till landskapet jag bodde i framför, sen blev det alldeles för lååååångt att skriva och då blev det kort och gott -sl-. Inget kul alltså och har absolut ingenting med kommunala färdmedel i huvudstaden att göra.

Visst, helt ok. Det behöver inte vara roligt, allt måste inte vara standup. Om du undrar över mitt och andras nick här finns det minst ett par tidigare trådar där folk berättar.

/Barracuber

-sl- skrev:

Jag tror också att jag är en av er.

But of course you are, välkommen!

Ganesh, är det så uppenbart?!

För mig har det nämligen _aldrig_ varit det förut, men det kan nog bero på att jag inte har haft någon som helst kunskap om AS. Jag har aldrig förstått varför jag tycker att jag varit så annorlunda, varför andra har förstått en massa saker jag själv inte har en aning om, varför jag har så vansinnigt lätt för vissa saker och så otroligt svårt med andra (som tex att hitta), eller varför jag känner att jag är "utanför". Jag har trott att jag inte har fått lära mig, inte har varit tillräckligt duktig på att lära mig, inte har fått träna tillräckligt etc etc.

-sl- skrev:Ganesh, är det så uppenbart?!

För mig har det nämligen _aldrig_ varit det förut, men det kan nog bero på att jag inte har haft någon som helst kunskap om AS. Jag har aldrig förstått varför jag tycker att jag varit så annorlunda, varför andra har förstått en massa saker jag själv inte har en aning om, varför jag har så vansinnigt lätt för vissa saker och så otroligt svårt med andra (som tex att hitta), eller varför jag känner att jag är "utanför". Jag har trott att jag inte har fått lära mig, inte har varit tillräckligt duktig på att lära mig, inte har fått träna tillräckligt etc etc.

Fast Ganesh KAN ha menat att du är en av oss för att du är här och vill vara här, inte nödvändigtvis att du är aspig. Eller så tolkar jag det i alla fall. Som ett förstärkt välkommen.

Glad att jag fick hit dig!

-sl-

alfapetsmamma skrev:

-sl- skrev:Ganesh, är det så uppenbart?!

För mig har det nämligen _aldrig_ varit det förut, men det kan nog bero på att jag inte har haft någon som helst kunskap om AS. Jag har aldrig förstått varför jag tycker att jag varit så annorlunda, varför andra har förstått en massa saker jag själv inte har en aning om, varför jag har så vansinnigt lätt för vissa saker och så otroligt svårt med andra (som tex att hitta), eller varför jag känner att jag är "utanför". Jag har trott att jag inte har fått lära mig, inte har varit tillräckligt duktig på att lära mig, inte har fått träna tillräckligt etc etc.

Fast Ganesh KAN ha menat att du är en av oss för att du är här och vill vara här, inte nödvändigtvis att du är aspig. Eller så tolkar jag det i alla fall. Som ett förstärkt välkommen.

Glad att jag fick hit dig!

Glad att alfapetsmamma fick hit dig!
Och jag tolkar också Ganesh som att han lämnar öppet för den tolkningen.
Annars: hur många tror du inte känner igen sig i den livslånga och livsomfattande nyckellöshet du beskriver? Och hjärnan på ständigt högvarv för att försöka förstå, men det bara slirar och slirar; mekanismerna går torra och äter ner självförtroende och arbetskapacitet...
Jag i fyrtio år, tills jag fick diagnos häromåret, är en.
Där (som i så mycket) är inte bokstäverna det viktigaste, heller. Inte ens för att "platsa" på det här forumet, tycker jag. Det är skillnad mellan bokstäver och en människa som känner igen sig och får ut något.

Zombie skrev:-sl-

alfapetsmamma skrev:

-sl- skrev:Ganesh, är det så uppenbart?!

För mig har det nämligen _aldrig_ varit det förut, men det kan nog bero på att jag inte har haft någon som helst kunskap om AS. Jag har aldrig förstått varför jag tycker att jag varit så annorlunda, varför andra har förstått en massa saker jag själv inte har en aning om, varför jag har så vansinnigt lätt för vissa saker och så otroligt svårt med andra (som tex att hitta), eller varför jag känner att jag är "utanför". Jag har trott att jag inte har fått lära mig, inte har varit tillräckligt duktig på att lära mig, inte har fått träna tillräckligt etc etc.

Fast Ganesh KAN ha menat att du är en av oss för att du är här och vill vara här, inte nödvändigtvis att du är aspig. Eller så tolkar jag det i alla fall. Som ett förstärkt välkommen.

Glad att jag fick hit dig!

Glad att alfapetsmamma fick hit dig!
Och jag tolkar också Ganesh som att han lämnar öppet för den tolkningen.
Annars: hur många tror du inte känner igen sig i den livslånga och livsomfattande nyckellöshet du beskriver? Jag i fyrtio år, tills jag fick diganos häromåret, är en...

Jag tolkade Ganesh så, därför att jag känner mig höra hit, till forum, även om jag inget säger om att höra hit, som aspling. DET låter jag vara osagt.

(Skulle förresten vara intressant att höra vad andra tycker om just det, min tillhörighet eller icke-tillhörighet till AS-gruppen).

Jag är också glad att alfapetsmamma fick hit mig. Det har varit väldigt lärorikt och intressant så här långt!

Ja, alltså... _jag_ trodde inte förut (innan Storbonus problem och förståelsen kring Lilla) att det jag kände/hade upplevt var något annat än att jag var sämre på att klara vissa saker. Jag förstod aldrig att någon annan (några andra) kunde ha upplevt samma sak. För mig var det ett rejält uppvaknande, en stor aha-upplevelse och också en sorg att inse att det kanske finns en förklaring till allt det där jag känt och upplevt. Kanske hade jag inte behövt landa så jädrans hårt i den där väggen? Kanske hade jag kunnat förstå tidigare, handla annorlunda? Är du med på hur jag menar? Det är svårt för mig att förklara i ord så att jag får fram hur och vad jag menar.

alfapetsmamma skrev:

-sl- skrev:Ganesh, är det så uppenbart?!

För mig har det nämligen _aldrig_ varit det förut, men det kan nog bero på att jag inte har haft någon som helst kunskap om AS. Jag har aldrig förstått varför jag tycker att jag varit så annorlunda, varför andra har förstått en massa saker jag själv inte har en aning om, varför jag har så vansinnigt lätt för vissa saker och så otroligt svårt med andra (som tex att hitta), eller varför jag känner att jag är "utanför". Jag har trott att jag inte har fått lära mig, inte har varit tillräckligt duktig på att lära mig, inte har fått träna tillräckligt etc etc.

Fast Ganesh KAN ha menat att du är en av oss för att du är här och vill vara här, inte nödvändigtvis att du är aspig. Eller så tolkar jag det i alla fall. Som ett förstärkt välkommen.

Glad att jag fick hit dig!

-sl-, ingen kan säga definitivt att nån annan har Asperger Syndrom. Dvs uppfyller de formella kriterierna. Inte av en text på ett forum i alla fall.

Men om man menar aspig som att det betyder att man åtminstone verkar ha en en hel del drag av asperger och kanske har tillräckligt mycket av hela kittet så...

Så menade jag.

Och då gäller "But of course you are."

Och när det gäller välkommen: "But of course you are."