Jag har svårt att förstå när en NT:person säger att relationer (främst kärleksrelationer) är svårt. Jag inser att det kan vara svårt för dem med. Ändå har de kärleksförhållanden, så på något sätt får de det att fungera.

Innerst inne längtar jag efter och vill ha det som de flesta andra har "det socialt normala"; någon att älska (en partner), någon att mysa och gosa med, ha sex, bilda familj och ha barn som man kan se växa upp. Men jag känner att jag inte orkar eller klarar av det. Längtan finns samtidigt som jag är rädd för närheten, att släppa någon nära inpå. Det spelar ingen roll hur omtänksam man är eller hur mycket man försöker bry sig om de man lär känna på ett djupare plan, det fattas alltid något och så är man som vanligt fast i den fruktade "kompisfällan". Jag HATAR att vara annorlunda.

Det kanske finns inkompatibla krav? t.ex om samhällsnorm, kompisnorm och egna känslor inte kan fungera tillsammans. Förutom om man spelar en roll och därmed har en mask.

Jag känner igen mig.

Det är ju NTs som gjort något extremt enkelt extremt komplicerat så varför förundras över att de själva tycker det är svårt? Lösningen är såklart att låta det vara enkelt istället för komplicerat.

silent_wings skrev:Det spelar ingen roll hur omtänksam man är eller hur mycket man försöker bry sig om de man lär känna på ett djupare plan, det fattas alltid något och så är man som vanligt fast i den fruktade "kompisfällan".

Det här kanske låter cyniskt, men jag tror att den där omtänksamheten ofta är det som leder in i kompisfällan.

Men i övrigt tänker jag som du, och känner som du.

Känner igen det där med att man hamnar i kompisfällan.
Tror det är otroligt viktigt att vara tydlig med vad man vill, och att vara "lagom" omtänksam utan att vara det för mycket.
Sen måste en kärleksrelation inte innebära "hela paketet". Det gäller att hitta en partner som det klaffar med helt enkelt.
Fortsätt leta och var tydlig mot brudarna.

Hur är man "lagom" omtänksam då? Jag menar, vad är det för fel att bry sig om den man tycker om. Ska man behöva behandla tjejer/kvinnor ojust och till och med vara elak mot dem för att få ett kärlekspartner?

Hur är man tydlig med vad man vill? Man kan liksom inte fråga "ska vi vara ihop/tillsammans". Det passar inte. Och säger man att "jag tycker om dig", då skrämmer man väl personen ifråga istället? Det blir också problematiskt när man har svårt att veta eller förstå vad kvinnan/tjejen vill eller om hon är otydlig med vad hon vill. Eller om man kanske missar hennes signaler på ett djupare intresse.

Om man exempelvis uttrycker "jag tänker på dig" till en tjej/kvinna, är det ett sätt att vara tydlig?

silent_wings skrev:Hur är man "lagom" omtänksam då? Jag menar, vad är det för fel att bry sig om den man tycker om. Ska man behöva behandla tjejer/kvinnor ojust och till och med vara elak mot dem för att få ett kärlekspartner?

Varför skulle man det? Jag ser egentligen inget fel med att vara omtänksam öht. Tycker tjejen man är det så skulle jag tycka hon var konstig och tappa intresse.

silent_wings skrev:Om man exempelvis uttrycker "jag tänker på dig" till en tjej/kvinna, är det ett sätt att vara tydlig?

Tror inte man ska uttrycka det verbalt.

Jag skulle bli smickrad om min partner skulle säga att han tänker på mig. Så man kan visst uttrycka sig vetbalt om det. I mina ögon har rdos konstig syn på relationer.

kullan skrev:Jag skulle bli smickrad om min partner skulle säga att han tänker på mig. Så man kan visst uttrycka sig vetbalt om det. I mina ögon har rdos konstig syn på relationer.

Nu var ju kontexten (som jag förstod det) att de inte hade en relation, och då är det en annan sak. Om man är i en relation så är det såklart helt ok att uttrycka det verbalt (t.o.m. ganska bra).

silent_wings skrev:ka man behöva behandla tjejer/kvinnor ojust och till och med vara elak mot dem för att få ett kärlekspartner?

Det är flera som dragit den slutsatsen tidigare, inte minst här på forumet.

Fruntimmer är helt enkelt djävligt inkonsekventa. Ena stunden vill de "ha en omtänksam man" och i nästa vill de ha någon "dominant" eller någon som "tar dem med storm".

nallen skrev:
Fruntimmer är helt enkelt djävligt inkonsekventa. Ena stunden vill de "ha en omtänksam man" och i nästa vill de ha någon "dominant" eller någon som "tar dem med storm".

Men, ta dem med storm, är väl inte i motsatsförhållande till omtänksam?

Maggi skrev:

nallen skrev:
Fruntimmer är helt enkelt djävligt inkonsekventa. Ena stunden vill de "ha en omtänksam man" och i nästa vill de ha någon "dominant" eller någon som "tar dem med storm".

Men, ta dem med storm, är väl inte i motsatsförhållande till omtänksam?

Dessutom kan man vara både dominant och omtänksam.

Maggi skrev:Men, ta dem med storm, är väl inte i motsatsförhållande till omtänksam?

Möjligen inte, men det är då fan inte omtänksamt och försiktigt.

Japp det känns förjävligt att se alla i sin närhet hitta en person att älska som om det vore det mest naturliga som finns. Detta är anledningen till att jag inte kommer att leva många år till.

Ja det är klart att de är inkonsekventa! Det är snubbar också. (Och, gissar jag, även de som vill kategorisera sig på annat sätt.)

Eller åtminstone så är jag det.

cocos skrev:Japp det känns förjävligt att se alla i sin närhet hitta en person att älska som om det vore det mest naturliga som finns. Detta är anledningen till att jag inte kommer att leva många år till.

Så är det ju inte även om det kan kännas så.

Facebook har tyvärr förstärkt den bilden, det är få där som skriver om sina misslyckanden så det.är lätt att tro att alla andra är lyckade individer med perfekta liv, det är riktigt vidrigt.

Själv är jag totalt misslyckad med min ekonomi, har ett par hundratusen i skulder, är över femtio år gammal och rätt så små chanser att betala av dem. Dock har jag äntligen hittat en relation som gör att jag mår bra och har äntligen börjat att beta av skiten eftersom jag känner att jag inte skulle klara av en skuldsanering rent psykiskt. Nu orkar jag jobba igen och ser framtiden som ovanligt ljus.

Miche skrev:

cocos skrev:Japp det känns förjävligt att se alla i sin närhet hitta en person att älska som om det vore det mest naturliga som finns. Detta är anledningen till att jag inte kommer att leva många år till.

Så är det ju inte även om det kan kännas så.

Facebook har tyvärr förstärkt den bilden, det är få där som skriver om sina misslyckanden så det.är lätt att tro att alla andra är lyckade individer med perfekta liv, det är riktigt vidrigt.

Själv är jag totalt misslyckad med min ekonomi, har ett par hundratusen i skulder, är över femtio år gammal och rätt så små chanser att betala av dem. Dock har jag äntligen hittat en relation som gör att jag mår bra och har äntligen börjat att beta av skiten eftersom jag känner att jag inte skulle klara av en skuldsanering rent psykiskt. Nu orkar jag jobba igen och ser framtiden som ovanligt ljus.

Jag hade gjort mig skuldsatt för livet bara för att få känna känslan av att älska något och att bli älskad tillbaka. Det är vad livet handlar om och att få den möjligheten borttagen ifrån sig pga en diagnos är fruktansvärt.
Misstro mig inte. Jag kan tänka mig att du har haft det förjävligt.

Facebook har jag inte längre eftersom jag inte gillar ytligheten.

cocos skrev:bara för att få känna känslan av att älska något och att bli älskad tillbaka. Det är vad livet handlar om och att få den möjligheten borttagen ifrån sig pga en diagnos är fruktansvärt.

Varför gör diagnosen att det blir på det sättet?

Hoppas att du lyckas, både i relationen och med skuldsaneringen. Relationer är svårt. Men det kanske hör till livet i sig? Jag är gift och firade precis mitt 19:e år med min partner. Vi har haft många många berg och dalbanor, vilket inte har varit enkla att ta sig igenom. Jag har turen att ha hittat en partner som låter mig få vara jag och när jag "beter" mig rider vi ut stormen tillsammans. Hittade honom på krogen faktiskt. Trott eller ej. Jag kan bara säga att vi med asperger inte behöver vara usla på relationer, någon gång funkar det för oss alla....

plåtmonster skrev:

cocos skrev:bara för att få känna känslan av att älska något och att bli älskad tillbaka. Det är vad livet handlar om och att få den möjligheten borttagen ifrån sig pga en diagnos är fruktansvärt.

Varför gör diagnosen att det blir på det sättet?

Det är det jag inte vet. Jag vet inte hur man gör för att skapa en attraktion och gå steget längre. Nr 1 kriterium för asperger är just svårigheter med sociala samspel.

cocos skrev:

plåtmonster skrev:

cocos skrev:bara för att få känna känslan av att älska något och att bli älskad tillbaka. Det är vad livet handlar om och att få den möjligheten borttagen ifrån sig pga en diagnos är fruktansvärt.

Varför gör diagnosen att det blir på det sättet?

Det är det jag inte vet. Jag vet inte hur man gör för att skapa en attraktion och gå steget längre. Nr 1 kriterium för asperger är just svårigheter med sociala samspel.

Dessa svårigheter gäller enbart gentemot NTs. Som neurodivers med dålig koll på NTs sociala spel bör man undvika NTs som partners.

Innan jag hinner hitta en singel aspergertjej har jag nog tagit mitt liv ett antal gånger om.

cocos skrev:Jag hade gjort mig skuldsatt för livet bara för att få känna känslan av att älska något och att bli älskad tillbaka. Det är vad livet handlar om och att få den möjligheten borttagen ifrån sig pga en diagnos är fruktansvärt.

Skuldsättningen berodde i sig inte på kärleken (den största skulden handlade mycket om otur med en lägenhet).

Diagnosen (eller snarare mina funktionsbegränsningar) har gjort att det varken var lätt att få livet att fungera eller hitta en relation men till slut har jag ändå lyckats. Bättre sent än aldrig.