En ting som ofte skjer; jeg vet nøyaktig hva jeg skal ha men før jeg finner det så begynner noen som jobber der å kommme med forslag, andre ting jeg kanskje trenger eller som kunne vært bedre enn det jeg ser etter.

Og jeg blir så forvirret og stresset men prøver å være høflig og ender ofte opp med noe helt annet enn det jeg kom for. Så jeg går inn for å kjøpe en pakke spiker og kommer ut igjen med 10 liter gul maling. Må nesten le litt av det å.

kvicksilver skrev:Bor utomlands just nu, och tycker att expediter är betydligt mer påflugna här än i Sverige.

Vilket land är det?

Vill jag ha hjälp med något i en butik så frågar jag någon om det, men då är de såklart som bortblåsta.

Kolla ifred. Nåt som gör mig tokig är butiker utomlands, där är de inte ovanligt att man har nån i ryggen typ hela tiden som kollar o frågar typ 10 ggr eller ska kommentera det man håller i eller tittar på.

I Sverige när nån frågar om jag vill ha hjälp säger jag bara "Nej", och på senare tid har jag lärt mig att jag ska säga "Nej tack" så ser de inte lika sura ut.

Sen har jag problem särskilt med skor, vill aldrig köpa det paret som stått ute i affärn som andra provat. Så jag frågar alltid om jag kan få ett par som inte stått framme. Sen måste jag jämföra skorna att de är symmetriska och likadana, annars frågar jag efter en annan kartong.
Finns de inte så köper jag inte skorna. Skulle aldrig kunna ha på mig ett par skor som inte är identiska, räcker med att en söm är lite annorlunda på ena paret eller att mönsterpassningen inte är samma.

Ja ni kan räkna ut själva att jag är en besvärlig shopper.

Jag blir jättenervös över att de ska komma fram och börja prata,det känns som att de spionerar på mig hahaha. Värsta jag vet är om det är helt tomt i butiken jag vill gå in i, då går jag i 99% av fallen inte in.
Börjar de prata med mig så blir jag jätteuppstressad och kommer av mig helt om vad jag skulle titta på eller köpa så jag går därifrån så fort jag kan... Väntar dock några minuter för att inte verka konstig.

Retar mig på sådana som är sura när man ska betala. Visst, det kanske strömmar kunder hela tiden men även i små affärer med lite kommers kan det vara så. Nyligen var jag i två olika affärer, en i kassan bara skyfflade ner mina varor i fållan, sa inte hej, allmänt nonchalant, i den andra affären kommenterade hon i kassan att hon hade köpt en vara samma som en av mina och att den var jättebra. Så log hon. Vissa kanske föredrar opersonlighet på alla plan, men jag föredrog den som inte var sur. Men hade hon kommit fram medan jag kollat på varan och sagt samma, då hade jag tyckt det var lite jobbigt. Skumt.

Butikspersonalen stressas nog rätt hårt av sin arbetsgivare. Kan vara därför en del är iskalla.

Kanske. Men på vårt Lidl är de supertrevliga och det ska ju vara en skitaffär att arbeta för.

Just goda människor stöter man ju på på alla möjliga ställen. Speciellt servicepersonal och vårdpersonal kan ju vara underbara personer. Även om dom ibland håller distansen och är kanske ibland som Amerikaner, som nästan är för bra på vänlighet. För annars så får dom ju sparken...

Jag vill inte ha hjälp ev expediter. En anledning är att jag tror de bluffar och ljuger för att få sålt just sina produkter så de är inte en tillförlitlig källa. Vill jag låna en magasinerad bok på biblioteket vill jag givetvis ha hjälp för jag kommer inte dit själv. Vanligen vet jag precis vad jag ska ha om jag går in i en affär. Skulle inte gå in i en affär där jag kanske kan tänka mig att köpa något.

Huruvida de är trevliga tycker jag inte är så viktigt. Mitt mål är att spendera så lite tid som möjligt i affären.

kiddie skrev:Kanske. Men på vårt Lidl är de supertrevliga och det ska ju vara en skitaffär att arbeta för.

Jag tycker det verkar som om Lidl ändrade sin personalpolitik i Sverige efter alla skriverier, de verkar vara väldigt många om att ha ett gott rykte.

Azo85 skrev:Vill jag låna en magasinerad bok på biblioteket vill jag givetvis ha hjälp för jag kommer inte dit själv.

Åååh, bodde i en annan stad och där fick man gå ner i magasinet själv. Det var verkligen mysigt, förutom när någon vevade hyllor utan att kolla först om någon var däremellan. Tihhi.

Ja ibland men då säger jag till. Typ har ni storlek så och så? Till och med, "tycker du det här ser ut som rätt storlek" om jag är osäker men då ska de ha fler storlekar inne helst för att jag ska fästa någon större vikt vid svaret.

Asså klart man vill ha hjälp om man behöver, handlar väl om vem som ska ta initiativet. Jag tycker kunden ska det.

kiddie skrev:Asså klart man vill ha hjälp om man behöver, handlar väl om vem som ska ta initiativet. Jag tycker kunden ska det.

Håller med. Men det är viktigt att expediterna har tydliga kännetecken på sig, det kan vara svårt i en del butiker att veta vem som jobbar där.

En duktig expedit ser till att jag som kund ser tydligt att denne finns där beredd att hjälpa till om jag vill ha hjälp men inte är påträngande.

Jag ser nog hjälpsökande ut ibland för ibland hoppar de på mig spontant i oväntade butiker. Antar att det är fel att gå och kolla och fundera och inte vara stressad. Är det så konstigt att man har beslutsproblem eller? Eller att man går runt för att man vet att man skulle handla en sak till men minns inte vad och hoppas man minns när man ser den. Eller jag kanske är konstig då.

Haha jo jag känner igen mig i det där, när nån i affären säger "hej vill du ha hjälp/letar du efter nåt?" blir jag nervös och stressad men har lärt mig att behålla lugnet av det. Brukar oftast bara säga "nej jag kollar bara" eller nåt, är det en liten butik som är tom så går jag inte ens in om jag inte vet exakt vad jag ska ha

Om expediten frågar mig så blir jag nervös. Men om jag frågar expediten så är det lungt. De känns som att man enklare kan föra en konversation om man planerar innan vad man ska säga och så vidare, eller att mna bara helt enkelt är bered på det. Men om man är i sin egen värld och någon ploppar fram och frågar något så blir det krångligt. T.ex. om någon frågar om tiden på tåget, eller frågar vad jag tycker om något...Hatar det:P

Svaboda skrev:Om expediten frågar mig så blir jag nervös. Men om jag frågar expediten så är det lungt. De känns som att man enklare kan föra en konversation om man planerar innan vad man ska säga och så vidare, eller att mna bara helt enkelt är bered på det. Men om man är i sin egen värld och någon ploppar fram och frågar något så blir det krångligt. T.ex. om någon frågar om tiden på tåget, eller frågar vad jag tycker om något...Hatar det:P

Känner igen det där, jag vill välja själv när jag ska prata med någon så att jag är förberedd.
Om någon säger något till mig helt oväntat så blir jag helt ställd - börjar stamma, kläcker ur mig ett intelligent "Ööh" eller blir helt tyst. Charmigt värre.

Jag arbetstränade på Carlings i våras i några veckor enbart för att jag tyckte kläderna var coola och helt i min stil. Om jag bara hade i uppgift att memorera alla kläder skulle jag kunna det som ett rinnande vatten ganska snart efter första dagen. Men huvudfokus var just att man skulle hälsa på varje kund och småprata om det ena och det andra och samtidigt göra reklam för hela utbudet i den kategori som kunden är intresserad av. Som grädde på moset skulle man alltid se väldigt glad ut och syssla med merförsäljning. Det kändes lika onaturligt varje gång för mig att påfluget angripa varje ny kund med en massa frågor hen inte alls bett om och många kunder svarade inte ens. Jag förstår dem.

Det svåraste var att spela ytlig och hypersocial när det går stick i stäv med min personlighet. Men en erfarenhet är alltid en erfarenhet.

Har märkt att personalen i vissa butiker är måna om att säga Hej snabbt efter man kommit in i butiken sen dröjer dom lite med att fråga om man behöver hjälp med nåt. När dom ser en stanna till vid nåt speciellt i butiken. Dressman gör så. Det funkar för mig som tycker det är jobbigt när dom är på en direkt. Ett hej är rimligt för att besöka en butik om man får titta runt i butiken sen i lugn och ro.

Enbart om jag handlar sportskor som skall sitta bra. Avskyr när expediter kommer fram till en direkt. Brukar då säga att jag bara tittar och att jag säger till om jag behöver hjälp.

TheWonderer92 skrev:Jag arbetstränade på Carlings i våras i några veckor enbart för att jag tyckte kläderna var coola och helt i min stil. Om jag bara hade i uppgift att memorera alla kläder skulle jag kunna det som ett rinnande vatten ganska snart efter första dagen. Men huvudfokus var just att man skulle hälsa på varje kund och småprata om det ena och det andra och samtidigt göra reklam för hela utbudet i den kategori som kunden är intresserad av. Som grädde på moset skulle man alltid se väldigt glad ut och syssla med merförsäljning. Det kändes lika onaturligt varje gång för mig att påfluget angripa varje ny kund med en massa frågor hen inte alls bett om och många kunder svarade inte ens. Jag förstår dem.

Det svåraste var att spela ytlig och hypersocial när det går stick i stäv med min personlighet. Men en erfarenhet är alltid en erfarenhet.

Tack att du förklarar det där. För jag själv tycker att försäljare har blivit lite för på under dom senaste åren med merförsäljning. Själv blir jag totalt anti när jag märker det.

Jag känner också så. Men i mitt fall har det med att göra att jag har levt i en väldigt dysfunktionell familj. Jag har tidigt fått lära mig att man aldrig ska be om något, gör man det är man jobbig och besvärlig och är man jobbig och besvärlig vill ingen ha än. Jag har jättesvårt att be om hjälp även om jag behöver hjälp och de frågar.