Jag har slutat med drogerna och börjat strida mot den panikartade känslan som vilar inombords. Första dagarna efter jag la av med drogerna så kände jag mig psykotisk på riktigt. Jag var själv i tre dygn och sov inte mer än 30 minuter. Det var riktigt obehagligt men jag börjar ta mig ur det.

Det har varit många steg på vägen men det viktigaste är väl mitt nuvarande tillstånd vilket är att jag försöker konfrontera rädslan av att vara sig själv med andra, och jag börjar med mina föräldrar för det är dem jag älskar alla mest och har lättast att vara mig själv runtom.

Jag lider av att se att det orsakar dem smärta, för det ser jag att det gör, men jag fortsätter. Det här innebär att jag försöker vara tyst och bara iaktta. Jag försöker följa mitt hjärta till min bästa förmåga, men jag får höra hur alla lägger skulden på mig för deras osäkerhet runtom mig: "Du förstör", "Jag söp ner mig och det är ditt fel" osv. Det gör verkligen skitont att få höra det där. Men det är väl karma, för jag har ljugit så mycket pg.a. mitt missbruk.

Jag vet inte varför jag lägger upp den här tråden på aspergerforum, kanske jag hoppas att någon kan ge mig inspiration på hur jag kan förbättra situationen, hoppas i alla fall det.

Från en väldigt rädd människa.

Kärlek till er!

/Hettan

Vems fel det är är ju OVIKTIGT nu. Vems fel det egentligen ÄR kan ju ingen veta... kanske gud om nån, fast jag vet inte om jag tror på hen. Men iaf tycker jag de är DUMMA om de skyller allt på dig de borde ju förstå att varje individ är ju typ formad av sin omgivning till stor del. Jag antar de mår dåligt för de känner att de varit dåliga föräldrar kanske och det har lett till missbruk vilket är möjligt antar jag, men att må dåligt över nån annans missbruk är inte lika jobbigt som att ha missbruket själv tror jag...

Borde du inte söka hjälp typ eller något lägga in dig på psyket eller något medans du slutar med droger, så att någon håller koll på dig tills du är på fötter, där hjälper de ju till med mediciner och sånt också ifall du blir psykotisk eller behöver nått annat.

Hoppas verkligen du blir fri från skiten, och kan skrapa ihop resterna och resa dig om inte som Fenix nu kanske men till en åtm fungerande drogfri människa, ett steg i taget, osv...

wildwing skrev:Vems fel det är är ju OVIKTIGT nu. Vems fel det egentligen ÄR kan ju ingen veta... kanske gud om nån, fast jag vet inte om jag tror på hen. Men iaf tycker jag de är DUMMA om de skyller allt på dig de borde ju förstå att varje individ är ju typ formad av sin omgivning till stor del. Jag antar de mår dåligt för de känner att de varit dåliga föräldrar kanske och det har lett till missbruk vilket är möjligt antar jag, men att må dåligt över nån annans missbruk är inte lika jobbigt som att ha missbruket själv tror jag...

Borde du inte söka hjälp typ eller något lägga in dig på psyket eller något medans du slutar med droger, så att någon håller koll på dig tills du är på fötter, där hjälper de ju till med mediciner och sånt också ifall du blir psykotisk eller behöver nått annat.

Du har rätt i det du säger känner jag. Vem vet vem som lider det är ju qualia vi snackar om och sånt varierar ju från individ till individ. Jag är dock rädd att de ska ta livet av sig pg.a. mig, kanske lite smått paranoid tanke men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag är rädd för att ha det på mitt samvete, trots att jag vet att det aldrig kan vara mitt fel.

Jag beklagar mig själv över att ha den här oförmågan att kunna tala, samtidigt som jag förstår att det är den som gör mig till mig. Jag är rätt dum egentligen, haha.

Fast jag vill ju inte proppa i mig mediciner nått mer, eftersom jag anser att det är mediciner som fick mig i skiten till att börja med. 1+1=2 liksom. Bara för att det är psykiatrin som skriver ut drogerna så gör det inte de till mindre droger för det.

Blir jag psykotisk igen och värre än förut hoppas jag att jag har modet till att ta livet av mig, för jag orkar verkligen inte mer. Kanske eventuellt kan ta en heroinöverdos eller någonting då. Det var faktiskt en värmande tanke. Jag behöver en plan ifall något går snett fast jag kan inte förlita mig på kunskapen för kunskapen är relativ till hur man mår.

Livet är... Ja... Vad mer finns det att säga?

antonius skrev:Hoppas verkligen du blir fri från skiten, och kan skrapa ihop resterna och resa dig om inte som Fenix nu kanske men till en åtm fungerande drogfri människa, ett steg i taget, osv...

Tack det värmer! Kram!

Hetta skrev:Jag lider av att se att det orsakar dem smärta, för det ser jag att det gör, men jag fortsätter. Det här innebär att jag försöker vara tyst och bara iaktta. Jag försöker följa mitt hjärta till min bästa förmåga, men jag får höra hur alla lägger skulden på mig för deras osäkerhet runtom mig: "Du förstör", "Jag söp ner mig och det är ditt fel" osv. Det gör verkligen skitont att få höra det där. Men det är väl karma, för jag har ljugit så mycket pg.a. mitt missbruk.

Att säga att man super för någon annans skull är bara så fel. Man väljer själv att supa; det är inte någon annans fel.

Det verkar tyvärr som dina föräldrar också gör dig illa, även om de älskar dig. På vilket sätt gör du dem illa, genom att du är tyst och inte pratar med dem? Du kanske kan skriva ner dina tankar och ge dem?

Jag önskar dig också lycka till med att sluta med droger och att våga vara dig själv med andra.

Alien skrev:Att säga att man super för någon annans skull är bara så fel. Man väljer själv att supa; det är inte någon annans fel.

Det verkar tyvärr som dina föräldrar också gör dig illa, även om de älskar dig. På vilket sätt gör du dem illa, genom att du är tyst och inte pratar med dem? Du kanske kan skriva ner dina tankar och ge dem?

Jag önskar dig också lycka till med att sluta med droger och att våga vara dig själv med andra.

Precis, jag säger inget mera, har gått i tystnadslöfte antar jag.

Jag har faktiskt redan skrivit till min far och berättat för honom hur jag känner över facebook-chatten. Det kändes väldigt bra att göra.

Tack för ditt inlägg!

Kram!

Medicinerna är ju till för att hjälpa, samt psykiatrin, du måste nog försöka samarbeta med dem, och bygga upp ett hälsosamt liv där du mår bra, du är ju fortfarande ung! ge inte upp än!

Alien skrev:Att säga att man super för någon annans skull är bara så fel. Man väljer själv att supa; det är inte någon annans fel.

Det är inte helt sant att man väljer själv att supa, jag drack och rökte i 1 år, när jag var psykotisk, för att jag trodde det var bra för mig. Men egentligen var det mot min vilja för jag är nykterist och röker inte egentligen.
Vems fel det var att jag fick psykosen är också oklart, men där hade jag ju mer påverkan

Ja, är man alkoholist/narkoman kan det ju bli så att alkoholismen/narkoman tagit över och man inte längre har någon kontroll. Men att tillfälligt "supa ner sig" låter som ett eget beslut. Och även om man gjort det för att man är ledsen/arg/whatever över vad X sagt/gjort (el inte sagt/gjort), så är det ändå inte X:s fel.

wildwing skrev:Medicinerna är ju till för att hjälpa, samt psykiatrin, du måste nog försöka samarbeta med dem, och bygga upp ett hälsosamt liv där du mår bra, du är ju fortfarande ung! ge inte upp än!

Vad jag behöver minst ju nu är nog hjälp från ett annat parti. Jag behöver tid att vara för mig själv och hjälpa mig själv. Det går finfint hittills. Jag har slängt en jävla massa (tänker bli minimalist) inklusive alla droger. Bytt min kost till levande föda (raw food). Gått många promenader. Börjat träna yoga. Börjat meditera.

På kanske 5 dagar? Jag vet inte jag har slutat titta på klockan.

Jag mår fortfarande dåligt över världen som vilar utanför min trygga atmosfär i mitt eget hem. Jag trivs inte i samhället. Kanske en dag får mod till att göra det jag vill, vad det nu än är.

japp "jobbet" måste man ju göra själv i vilket fall som helst, jag känner mig bara tryggare om min medicinering sker under kontrollerade former och man kan få hjälp med lite av varje från psykiatrin, otur att du fått en dålig upplevelse av dem

Men bra att du tänker på kost träning och sånt! det är positivt!

wildwing skrev:japp "jobbet" måste man ju göra själv i vilket fall som helst, jag känner mig bara tryggare om min medicinering sker under kontrollerade former och man kan få hjälp med lite av varje från psykiatrin, otur att du fått en dålig upplevelse av dem

Men bra att du tänker på kost träning och sånt! det är positivt!

De har väl hjälpt mig också när jag varit som djupast, tror jag. Ärligt talat så vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag vet inte ens om jag tror på vad jag ser längre. Det är rätt skönt att vara galen dock.

Bara släpp taget?

Så tar Jesus hand om dig.

Parvlon skrev:Bara släpp taget?

Så tar Jesus hand om dig.

Han har redan tagit hand om mig, problemet är att jag fortfarande försöker blanda mig i.

Gott att höra, också att du blivit av med drogerna.

Det finns ingen Jesus. Man är lika värd som gruset som sopas upp av maskiner alldeles för sent på våren.
Alla gör sina val i livet. Jag hoppas att du söker professionell hjälp istället för hjälp hos Gud.
Tyvärr har du förstört förtroendet din familj har för dig. De ser dig som en knarkare bortom räddning. Du behöver vara ifrån dom länge och långsamt bygga upp ditt liv igen. Vänta sedan tills familjen söker dig.

cocos skrev:Det finns ingen Jesus. Man är lika värd som gruset som sopas upp av maskiner alldeles för sent på våren.
Alla gör sina val i livet. Jag hoppas att du söker professionell hjälp istället för hjälp hos Gud.
Tyvärr har du förstört förtroendet din familj har för dig. De ser dig som en knarkare bortom räddning. Du behöver vara ifrån dom länge och långsamt bygga upp ditt liv igen. Vänta sedan tills familjen söker dig.

För det första så vill jag säga att Jesus är bara ett ord, det finns en bakomliggande känsla bakom ordet, men den kan inte förstås. Jag vet inte om jag tror på "Jesus" som i själva figuren eller så, men jag förstår vad Parvlon menar med att jag ska ge mig hän så han ska kunna rädda mig. Jag förstår vad för känsla som motiverade honom att skriva så, och jag förstår att det var av kärlek. Jag tänkte först skriva någonting för att säga emot honom, men då förstod jag att jag bara var rädd för vad andra ska tycka om mig, och försökte hålla upp någon sorts status för att visa mig som någon sorts övermänniska. Det om något är inte vägen till Gud.

Du lägger för mycket vikt vid ordet, fundera istället på varför personen använder det ordet så kanske du också förstår en dag. Det är inte ordet som är viktigt, det är den bakomliggande känslan till att ordet används.

Att du känner att du är lika värd som gruset tycker jag är synd, du kan! Kunde jag så kan du! Våga tro på dig själv och börja ta strid mot rädslan. Lättare sagt än gjort förstås. Men ge inte upp! Du har bara ett liv, så vitt jag vet.

Som sagt, du pratar från egen erfarenhet och din verklighet, men den stämmer inte överens med min. Jag älskar min familj, och jag tänker inte låta dem gå. Jag vet att jag ljugit och därför skadat dom, just därför måste jag vara ihärdig och inte ge upp. Även om det gör ont att höra hur de känner så är det viktigt för mig.

Parvlon skrev:Gott att höra, också att du blivit av med drogerna.

Tack så mycket

Hettan skrev:jag förstår vad Parvlon menar med att jag ska ge mig hän så han ska kunna rädda mig. Jag förstår vad för känsla som motiverade honom att skriva så, och jag förstår att det var av kärlek.

Jag menar att jag TROR jag förstår. Inte att jag förstår.

Tro är viktigt. Vet inte om jag skulle levt här om jag inte vågat tro på Gud.

Men sen är det lite knäppt att se tro som något som står i motsatsförhållande till kunskap, tycker jag.



Gud är inte bara ett ord.

Riktigt gött att höra att du har satt upp ett mål som du ihärdigt inte kommer att ge upp i första taget. Bra där!

I nuläget känner jag mig väl inte som världens bästa "peppare" precis och har alltså inte några inspirerande förslag till hur du skulle kunna förbättra din situation på lager, men hålla mina tummar för dig kan jag.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror, så jag tror nog att du fixar detta ska du se och även om du faller är inte heller det hela världen, för som Konfucius sa:
Det storslagna ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig varje gång det händer.

Jag vet inte hur många gånger jag själv har fallit, men fortsätter envist att resa mig efter varje fall och hoppas att jag har ork till det ännu ett tag - för falla kommer jag säkert att göra igen. Jag tror nog att även du har denna envishet inom dig och önskar dig alltså lycka till.

Parvlon skrev:Men sen är det lite knäppt att se tro som något som står i motsatsförhållande till kunskap, tycker jag.

Jag håller med dig i ditt övriga inlägg, men vad menar du med det här? Jag vet inte vad jag ska tro. Det är allt jag säger. Du får ta mig med en nypa salt, om du vill Och ja, Gud är inte bara ett ord.

Bali skrev:Riktigt gött att höra att du har satt upp ett mål som du ihärdigt inte kommer att ge upp i första taget. Bra där!

I nuläget känner jag mig väl inte som världens bästa "peppare" precis och har alltså inte några inspirerande förslag till hur du skulle kunna förbättra din situation på lager, men hålla mina tummar för dig kan jag.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror, så jag tror nog att du fixar detta ska du se och även om du faller är inte heller det hela världen, för som Konfucius sa:
Det storslagna ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig varje gång det händer.

Jag vet inte hur många gånger jag själv har fallit, men fortsätter envist att resa mig efter varje fall och hoppas att jag har ork till det ännu ett tag - för falla kommer jag säkert att göra igen. Jag tror nog att även du har denna envishet inom dig och önskar dig alltså lycka till.

Tack för de värmande orden! Jag gillade citatet väldigt mycket, det ska jag ta med mig.

Jag önskar också dig lycka till med livet.

Jag ber för att du också ska ha styrkan till att leva livet eller kanske snarare tillåta livet leva genom dig.

Kram!

Hettan skrev:Jag håller med dig i ditt övriga inlägg, men vad menar du med det här? Jag vet inte vad jag ska tro. Det är allt jag säger. Du får ta mig med en nypa salt, om du vill Och ja, Gud är inte bara ett ord.

Det var rent allmänt menat men den som vill ta åt sig är fri att göra det.


Jag tycker svaret finns i det du säger;

Jag vet inte vad jag ska tro. Det är allt jag säger

innan man vet så tror man ju att man kan veta. Faktiskt så tror jag man tror en väldans massa saker innan. Och tror man inte att man kan tro fel när man säger att man vet, så är man tokig men man kommer säkert bli vetande genom erfarenhet då. Har man upplevt Guds kraft så VET man bättre, tycker jag, men när man pratar med andra så säger jag TRO ändå, för att bara verka lite knäpp.

Parvlon skrev:

Hettan skrev:Jag håller med dig i ditt övriga inlägg, men vad menar du med det här? Jag vet inte vad jag ska tro. Det är allt jag säger. Du får ta mig med en nypa salt, om du vill Och ja, Gud är inte bara ett ord.

Det var rent allmänt menat men den som vill ta åt sig är fri att göra det.


Jag tycker svaret finns i det du säger;

Jag vet inte vad jag ska tro. Det är allt jag säger

innan man vet så tror man ju att man kan veta. Faktiskt så tror jag man tror en väldans massa saker innan. Och tror man inte att man kan tro fel när man säger att man vet, så är man tokig men man kommer säkert bli vetande genom erfarenhet då. Har man upplevt Guds kraft så VET man bättre, tycker jag, men när man pratar med andra så säger jag TRO ändå, för att bara verka lite knäpp.

Fast vet man någonsin riktigt? Man kan väl inbilla sig att man vet, man kan göra mycket, det är högst subjektivt. Jag tror att man kan tro sig veta, men inte att man kan veta, för då låser man in sig i sitt eget huvud och tillåter inte livet att leva genom en.

Det ligger nog mycket i det du säger men att inte sträva efter att nå sanningen tror jag är ett misstag.

Tycker det är lite lustigt att du skrev följande för inte så länge sedan;

Hettan skrev:Håll er till fakta om ni ska tro på något!

Men tron är ju dynamisk, som tur är.