Blir ni kära ofta och hur starka är känslorna??

Jag har oturen att bli väldigt kär i personer som inte besvarar mina känslor eller i fictiva karaktärer som inte finns, kanske ett sätt att hålla mig trygg. Men oftast blir jag väldigt sällan kär och då bara lite, känner svaga känslor och vet inte om jag vill gå över "tröskeln" till ett förhållande Det är jätte besvärligt... Och oftast brukar då den andres känslor för mig vara starka och det gör mig rädd Jag kan inte bara tacka och ta emot det jag får utan känner att jag måste ge lika mycket och känna lika stark känsla om det ska bli ett förhållande.

Jag vill ju gärna bli jättekär av någon som besvarar känslorna!! Men det kanske är omöjligt för en med aspberger?? Vad tror ni? Vad har ni för erfarenheter?

Filippa89 skrev:Jag vill ju gärna bli jättekär av någon som besvarar känslorna!! Men det kanske är omöjligt för en med aspberger?? Vad tror ni? Vad har ni för erfarenheter?

Jaa du, det var nog bara när jag var tonåring som jag var vad man kan kalla förälskad och det gick nog över fort, har inte upplevt det i vuxen ålder tyvärr, har kanske för höga krav i guess, samt att min aspighet ligger mig i fatet, är så rädd att bli lämnad och sårad, när de upptäcker alla mina egenheter...

antonius skrev:

Filippa89 skrev:Jag vill ju gärna bli jättekär av någon som besvarar känslorna!! Men det kanske är omöjligt för en med aspberger?? Vad tror ni? Vad har ni för erfarenheter?

Jaa du, det var nog bara när jag var tonåring som jag var vad man kan kalla förälskad och det gick nog över fort, har inte upplevt det i vuxen ålder tyvärr, har kanske för höga krav i guess, samt att min aspighet ligger mig i fatet, är så rädd att bli lämnad och sårad, när de upptäcker alla mina egenheter...

Det där med att vara rädd för att bli lämnad p.g.a sina egenheter känner jag verkligen igen mig i... Förstår att du helst håller dig ifrån relationer och sådant!

Olycklig kärlek och dysfunktionella relationer är några av livets realiteter.

Filippa89 skrev:Jag vill ju gärna bli jättekär av någon som besvarar känslorna!! Men det kanske är omöjligt för en med aspberger?? Vad tror ni? Vad har ni för erfarenheter?

Inte alls. Går alldeles utmärkt.

Det upprätthålls väl en mall om hur båda parter skall vara i en relation och de som avviker skall bestraffas på olika sätt. Fungerar tills man upptäcker att mallen inte ger så mycket och man vågar ifrågasätta vad som egentligen är viktigt.

Jag har svårt för att bli kär tror jag.
Men jag kan känna kärlek till många.
Men också blir lätt sårad och besviken.
Du kan säkert få ett fint förhållande.
Men var dig själv.

Jag skulle gärna träffa en man med as för ett fint särboförhållande.

Jag blir lätt förälskad och tror att jag är jättekär. Helt plötsligt börjar jag störa mig på grejer hos min partner, oftast efter relativt kort tid och helt plötsligt inser jag att jag var inte kär. Jag har varit riktigt kär en enda gång i mitt liv, och det var i en annan AS som jag träffade när jag var 23.
Jag blir oftast väldigt rädd och får flyktkänslor när den andra börjar prata i termer som att jag är dennes livs kärlek eller hur den inte kan leva utan mig. Samtidigt misstror jag den andra personen när den säger att den älskar mig, för vem kan egentligen älska mig?

Jag har väldigt lätt för att bryta med mina parnters när jag väl har bestämt mig och kan därför uppfattas som extremt känslokall eftersom jag stänger av alla känslor i det läget om den andre blir upprörd. Sen går jag vidare till nästa kille som ingenting...

Alyana skrev:Jag skulle gärna träffa en man med as för ett fint särboförhållande.

Fast inte nu tror jag...

kärlek och att vara kär finns inte. det är redan bevisat.

det handlar om att man inte vara ensam, status och kåthet.

är man inte tillräckligt "bra" så blir det inget.

Jag vill bli älskad, det är faktiskt det enda jag vill.

Tänk om man kunde älska sig själv

Biochemistry's truly one hell of a bitch, equipped with several UB-32 rocket launchers to make sure that heart's on fire!

Har man svårt att tolka känslor blir det givetvis jättestort, men jag rekommenderar att man försöker förstå kärlek ur ett biokemiskt perspektiv. Kan man sedan kommunicera det i Hemingways anda så kan det hjälpa en bestå.

https://www.youtube.com/watch?v=dch-ejdth2Y

Jag har aldrig litat på mänsklig vetenskap när det gäller kärlek/känslor och det har fungerat jättebra hitills.

Älskar min Gud och fader, Jesus. Har en (stor, riktig?) kärlek i mitt liv och försöker behålla han i mitt hjärta. Kan vara bra att ha i efterlivet också då jag är övertygad om att han inte kommer lämna min ande att dö.

Jag har inte lätt att bli kär, Har ofta väldigt svårt att ens upptäcka någon jag finner intressant. Jag ser ofta tjejer som framkallar tankar som "Fan, vilken vacker tjej henne skulle jag vilja tillbringa natten med" men djupare än en ytlig förälskelse brukar det aldrig bli. Har ett antal krav som jag har satt upp för mig själv och dessa vägrar jag att gå ifrån.

Många Asperger killar som går ensamma har jag dock ofta gett rådet till att helt enkelt sänka sina krav, scrape the bottom of the barrel så att säga. För mig är det otänkbart men man vet ju aldrig hur lågt nån annan kan tänka sig att gå, finns många ensamma oönskade tjejer som är minst lika desperata som de killarna jag har kommit i kontakt med.

Har rätt lätt för att bli kär/förtjust i personer men tröttnar fort när jag inleder förhållanden, vet inte om det är mig eller dom det är fel på, finns nog inte någon för alla, även om det påstås

Har aldrig haft någon med as, kanske det som är felet

Eller så kan det ju vara så att jag behöver ha flera flickvänner

Goran_81 skrev:Jag vill bli älskad, det är faktiskt det enda jag vill.

Alla är vi nog älskade, även kanske inte älskade på det sättet vi önskar ibland.

Kär? Nej, vet inte ens vad det är. Men andra "känslor" har ju upstått, speciellt när man var i puberteten.

Jag blir lätt kär. Nästan så det blir för mycket ibland.
Det svåra är bara att visa det

Tror inte man kan vara kär om man har DPD. Verkar inte så troligt iaf..

Alyana skrev:Jag har svårt för att bli kär tror jag.
Men jag kan känna kärlek till många.
Men också blir lätt sårad och besviken.
Du kan säkert få ett fint förhållande.
Men var dig själv.

Mig i en nötskal.

Jag är kär i min man och han är kär i mig. Vi älskar varandra och har älskat varandra sen vi blev ihop i princip (10 år i januari).

Förälskad har jag varit flera gånger (innan jag träffade min man) och då har det i princip alltid varit killar som varit förälskade el i alla fall kåta tillbaka (dvs inte ensidigt i alla fall).

Det har även varit massa killar som varit förälskade i mig trots att jag inte haft känslor för dom.
Däremot har jag varit dålig på att vara förälskad i folk som jag inte känner el som jag vet är totalt ointresserad av mig. Det har väl hänt nån/några enstaka gånger.

Jag tror själv inte att man kan vara kär i fiktiva personer, däremot förälskad (och de två är svåra att skilja åt innan man varit kär på riktigt).

Sen älskar jag ju även andra än min man tex barnet jag bär på, våra djur, min mamma etc.

Men jag ser det då som en självklarhet att vi med AS kan känna kärlek. Jag gör det varje dag.

habiti skrev:kärlek och att vara kär finns inte. det är redan bevisat..

Lustigt. Du som skriver om Guds kärlek , eller tror du inte på den heller ..