Hej!

Jag har haft sömnproblem ända sedan jag varit liten. Sover jag dåligt två nätter i rad blir jag skit känslig. Jag får panik innan jag ska socialisera och jag får ett utbrott efteråt. Sen gråter jag och får självmordstankar.

Jag känner mig ensam, fel och isolerad. Jag grubblar, filosoferar och ältar mycket över mina funktionsnedsättningar och meningen med livet. Jag märker att jag är annorlunda och det smärtar mig. Kommer någon någonsin stå ut med mig?

Det har blivit värre sedan vi flyttade ihop. Jag kan inte sova när jag vill och kan, och jag kan aldrig slappna av. Mitt gnuggande och pillande med händerna gör min pojkvän nervös. Jag är ensam när han jobbar men det räcker inte alltid. Hur gör ni andra?

Jag har inga intressen, hobbys och jag är helt ointresserad inför omvärlden. Jag avskyr att se på TV. Min pojkvän vill alltid lyssna på musik och ha på TV:n. Ljudet och ljuset stressar mig. Han vill dessutom inte höra mer om mina funktionsnedsättningar.

Jag önskar gå hos en psykolog hos Vuxen Habilitering men min pojkvän hävdar att jag är som alla andra och han vill inte gå på någon anhörighets utbildning. Hur ska jag lösa situationen? Jag känner mig utlämnad och oförstådd.

Tack för hjälpen!

Yumie skrev:Jag önskar gå hos en psykolog hos Vuxen Habilitering men min pojkvän hävdar att jag är som alla andra och han vill inte gå på någon anhörighets utbildning.

Du verkar inte vara som alla andra.

Yumie skrev: Hur ska jag lösa situationen?

Ingen aning. Vara särbos?

Läste på din blogg att du nyligen blivit med arbete och du verkar haft ett trassligt år så det är inte konstigt att det blir väldigt svårart ett tag men det brukar släppa fort när man får igång rutinerna.

Har sagt det tidigare, sex, träna, eller äta är det enklaste att bota dessa åkommor med utan psykofarmaka. Nackdelen är att ha sex ofta kan vara svårt, skavsår osv, mat blir man fet av, så det är bara kung endorfin som gäller, ut och spring i motionsspåret en halvtimma om dagen, ta med hunden så blir den med glad...

Du kan väl gå till psykologen utan att din pojkvän är inblandad?

Vad jobbigt det låter, mina sömnproblem är precis likadana som dina, hade sömnproblem redan som ett pyttelitet barn, fel i hjärnan helt enkelt. Hmmm jag gör nog min man galen jag med och dessutom gör han mig också galen hehehe...

Nefarious skrev:Du kan väl gå till psykologen utan att din pojkvän är inblandad?

Ja, absolut.

Jag skulle dock önska att han var villig att ta till sig information som skulle underlätta vår vardag och öka chanserna för vårt förhållande att lyckas.

LordNelson skrev:

Yumie skrev:Jag önskar gå hos en psykolog hos Vuxen Habilitering men min pojkvän hävdar att jag är som alla andra och han vill inte gå på någon anhörighets utbildning.

Du verkar inte vara som alla andra.

Yumie skrev: Hur ska jag lösa situationen?

Ingen aning. Vara särbos?

Ja, i värsta fall. Men då kan jag definitivt inte skaffa barn.

antonius skrev:Har sagt det tidigare, sex, träna, eller äta är det enklaste att bota dessa åkommor med utan psykofarmaka. Nackdelen är att ha sex ofta kan vara svårt, skavsår osv, mat blir man fet av, så det är bara kung endorfin som gäller, ut och spring i motionsspåret en halvtimma om dagen, ta med hunden så blir den med glad...

Ja, jogga är bra. Jag var tvungen att ta ett uppehåll pga blodpropp men snart är jag på banan igen. Min hund däremot har dålig rygg och orkar inte längre hänga med.

Han kanske ser det som att han eldar på ditt ältande och liksom bekräftar hur sjuk du är om han följer med till Hab. Du och din sambo planerar väl inte barn i dagsläget?

Att du får hjälp bör vara prioritet ett. Vad din pojkvän tycker underordnat då han ändå tycks tröttnat och vill göra sin grej. Att skaffa barn kan bara vara en avlägsen dröm som du inte kan hålla på och anpassa livet efter just nu. Du måste må bra först och det vet du inte hur lång tid det kan ta så gör det först. Sedan får man se vad som händer med förhållande och det andra längre fram.

Fast jag mår egentligen inte dåligt. Jag mår bara dåligt när jag är sådan som jag beskrev. Men det är jag bara till och från. Men jag har ständigt humörsvängningar och är väldigt känslig. Om jag skulle må dåligt över det skulle jag vara nedstämd jämnt och det är jag inte. Jag är för det mesta glad.

Att få hjälp, låter så abstrakt. Jag vill ha konkreta tips, idéer och strategier som skulle funka för mig.

Jag har gått runt och väntat på den perfekta världen i flera år för att kunna skaffa barn. Nu har jag bestämt mig för att det får vara nog med väntandet. En perfekt värld kommer inte inträffa. Jag är en schizofren aspergare med ADD och jag duger.

Jag orkar inte längre bry mig om vad andra tycker och tänker angående mig som förälder. Det bästa folk kan komma med är ju trots allt bara kvalificerade gissningar.

XOXO

Sen jag och min kille flyttade ihop dök det upp några problem, bland annat det faktum att jag sover helt åt helvete dåligt. Jag/vi löste det genom att jag skriver "dagbok" som han sedan får läsa. Där skriver jag om saker under dagen jag tyckt varit jobbigt eller saker som varit bra, skrev även 2 sidor där jag försökte förklara mina sömnproblem så bra som möjligt. Detta eftersom jag har betydligt lättare för mig att formulera mig i text och han får ta in det i lugn och ro.

Kanske är en idé?

Jag tycker det system colaflaskan arbetat fram låter som en alldeles utmärkt idé.

När det kommer till den oroliga situationen du befinner dig i så är båda två ansvariga. Jag tror att någon form av sysselsättning, hobby, skulle vara bra för dig. Även ifall du inte har en i nuläget, så är det bättre att anstränga dig att hitta någonting att göra. Detta för att förändra den nuvarande situationen, eftersom den inte är positiv.

Sedan kan jag även tycka att han inte vill gå med på anhörigsmöten är något av ett varningstecken. Ja, det kanske skulle innebära att han får tänka på vissa saker, men det är lite det förhållanden går ut på. Man får helt enkelt kompromissa.

Yumie skrev:Jag orkar inte längre bry mig om vad andra tycker och tänker angående mig som förälder. Det bästa folk kan komma med är ju trots allt bara kvalificerade gissningar.

Konkret hjälp är en psykolog vanligtvis bäst på att ge. Klart man vill ha en quickfix ibland men det finns inte alltid någon att ta. Speciellt sällan om självmord ingår i tankarna och någon som får självmordstankar med jämna mellanrum skulle inte jag någonsin rekommendera att bli förälder. Föräldraskap kommer troligen göra svängarna ännu hårdare då livet emellanåt kommer vara jobbigare.

En blivande förälder bör vara rätt nöjd med livet, ha många möjligheter samt känna att livet är stabilt och tryggt på så många fronter som möjligt. Det är min åsikt.

Föräldraskapet kan kanske stabilisera situationen men det finns ingen garanti, det kan lika gärna göra saken värre.

Det låter som att din pojkvän har svårt att lyssna på dig och respektera dina behov. Hans "behov" av att se på tv och lyssna på musik mestadels av er gemensamma fritid är ju inte viktigare än dina behov. Det kan till och med vara en flyktstrategi för hans del för att slippa det smått mödosamma men nödvändiga kompromissandet. Han distraherar sig med lättillgängliga medel istället för att lägga krut på er relation låter det som.

Hej Yummie.

Din pojkvän verkar vara väldigt oförstående. colaflaskas idé kanske kan hjälpa?
Sen angående TV och musik, en enkel lösning är att han använder sig av hörlurar.
Det tycker jag är det minsta han kan göra då det uppenbarligen ställer till problem för dig.
Ska ni bo ihop så ska det ju funka för er båda, inte bara honom!

Sen kommer en lite udda lösning. Skaffa en säng till. (om ni har plats förstås)
Kanske en stor för 2 för när det funkar och den andra som reserv där du kan gå och lägga dig om du inte kan sova i samma säng. (Jag vet inte om det var ett problem eller inte, men det var så jag tolkade det på min första läsning av din post. Andra läsningen inte lika mycket, men förslaget får vara kvar utifall att.)

Men det största problemet som jag kan se är att han verkar vara totalt emot att ens lyssna på dig när du berättar om dina problem än mindre visa förståelse. Märkte du inte av detta innan ni flyttade ihop? Hemmet ska ju vara platsen där du kan vila upp dig och samla energi så att du orkar möta omvärlden, du ska inte behöva "stå ut".

Skaffa inte barn för guds skull..Barn väljer inte att komma till och förtjänar inte att växa upp med instabila och själviska föräldrar. Jag bryr mig inte om det låter hårt.

bardamu skrev:Skaffa inte barn för guds skull..Barn väljer inte att komma till och förtjänar inte att växa upp med instabila och själviska föräldrar. Jag bryr mig inte om det låter hårt.

Well said! Att skaffa barn är en egoistisk handling i sig, men barnet förtjänar inte att uppväxten präglas av en osund egoism. Det räcker med att själva beslutet att skaffa eller behålla ett oplanerat barn är tämligen egoistiskt.

TheWonderer92 skrev:Well said! Att skaffa barn är en egoistisk handling i sig

Vadå egoistiskt, att typ hjälpa ett barn att växa upp till vuxenvärlden och betala massa saker åt det, och tär mycket på föräldern, det är väl inte egoistiskt det man gör är ju att hjälpa någon annan

TheWonderer92 skrev:

bardamu skrev:Skaffa inte barn för guds skull..Barn väljer inte att komma till och förtjänar inte att växa upp med instabila och själviska föräldrar. Jag bryr mig inte om det låter hårt.

Well said! Att skaffa barn är en egoistisk handling i sig, men barnet förtjänar inte att uppväxten präglas av en osund egoism. Det räcker med att själva beslutet att skaffa eller behålla ett oplanerat barn är tämligen egoistiskt.

Vad är det för egoistiskt med det? Det krävs ju för människosläktets överlevnad att vi förökar oss. Det är ju inprogrammerat i vårat DNA mer eller mindre.

wildwing skrev:

TheWonderer92 skrev:Well said! Att skaffa barn är en egoistisk handling i sig

Vadå egoistiskt, att typ hjälpa ett barn att växa upp till vuxenvärlden och betala massa saker åt det, och tär mycket på föräldern, det är väl inte egoistiskt det man gör är ju att hjälpa någon annan

Grundmotivet är egoistiskt. Man vill fylla ett tomrum i livet med barnet (vilket iofs är en helt naturlig grej) och man vill ha en person att älska och uppfostra. Det ligger en egoistisk drivkraft bakom tanken att man vill vara en förebild för någon och då blir utgifterna rätt små i jämförelse med egots massiva inkomster. Många föräldrar känner tyvärr allt som oftast en triumf när barnet skäms efter att ha blivit tillsagt och utsätter gärna barnet för detta offentligt. Det är en ego-boost som heter duga att bestämma över en annan individ i 18 år.

Sen undrar de varför ungen blivit som den blivit. "Men vadå, jag har ju gjort ALLT som stod i min makt!" och svaret på detta brukar alltid vara att föräldern har missbrukat den makten.

Många personer är långt ifrån kompatibla med barn.

TheWonderer92 skrev: Många föräldrar känner tyvärr allt som oftast en triumf när barnet skäms efter att ha blivit tillsagt och utsätter gärna barnen för detta offentligt. Det är en ego-boost som heter duga att bestämma över en annan individ i 18 år.

Fan det där låter ju som värsta psykopat föräldrarna du beskriver. Jag har själv barn och jag skulle aldrig medvetet förnedra honom på det sättet. Jag får värsta dåliga samvetet när jag har blivit irriterad på honom och han har blivit ledsen.