Ingen aning, har inte vart ihop med någon som inte har Asperger.

Kan säga att det inte är så jävla lätt att vara gift och ha ungar med en som inte bara är NS utan fan sjukligt social. Vi har varit ihop i 25 år och gifta i 15. Fan vad vi har bråkat, och vad mycket vi gör på var sin hand (hon hos kompisarna, jag i hängmattan) . Småbarnsåren var värst, nu då ungarna är i högre tonåren funkar det bra. Konstigt att det blev vi två. Eller på ett sätt egentligen inte. På tu man hand kommer jag alltid bäst överens med sociala människor. De få riktiga vänner jag har är sociala av sig.

Bazooka skrev:Kan säga att det inte är så jävla lätt att vara gift och ha ungar med en som inte bara är NS utan fan sjukligt social. Vi har varit ihop i 25 år och gifta i 15. Fan vad vi har bråkat, och vad mycket vi gör på var sin hand (hon hos kompisarna, jag i hängmattan) . Småbarnsåren var värst, nu då ungarna är i högre tonåren funkar det bra. Konstigt att det blev vi två. Eller på ett sätt egentligen inte. På tu man hand kommer jag alltid bäst överens med sociala människor. De få riktiga vänner jag har är sociala av sig.

+1 på den, samma här.
Min bästa kompis är väldigt social, liksom min fru.
Visst är vi i luven på varandra emellanåt och vi gör mycket på var sitt håll, men också mycket tillsammans och vi kompletterar varandra fint.
Men skulle inte ha något emot att bli ihop med en aspergerbrud om jag var singel, förutsatt att kemin stämmer och att hon tilltalar mig både fysiskt och mentalt.

Tror ni att det är några skillnader i förhållandena beroende på kön? T:ex AS man + NT kvinna eller NT man + AS kvinna?

GreenHS17 skrev:Tror ni att det är några skillnader i förhållandena beroende på kön? T:ex AS man + NT kvinna eller NT man + AS kvinna?

Utan att ha något direkt belägg för det tror jag att det är mer accepterat att vara aspergare som man och att en sådan har lättare att hitta en kvinna som accepterar honom som han är, än vad en kvinna i samma situation har. I alla fall om man inrättar sig i de traditionella könsrollerna.

Kvinnor förväntas vara mer sociala och dra ett tyngre lass på den punkten. Inte minst om det handlar om barn och andra släktingar. Men mellan en aspergerkvinna och en man vilken som helst är skillnaderna i funktionssätt kanske mindre.

Titti skrev:

GreenHS17 skrev:Tror ni att det är några skillnader i förhållandena beroende på kön? T:ex AS man + NT kvinna eller NT man + AS kvinna?

Utan att ha något direkt belägg för det tror jag att det är mer accepterat att vara aspergare som man och att en sådan har lättare att hitta en kvinna som accepterar honom som han är, än vad en kvinna i samma situation har. I alla fall om man inrättar sig i de traditionella könsrollerna.

Kvinnor förväntas vara mer sociala och dra ett tyngre lass på den punkten. Inte minst om det handlar om barn och andra släktingar. Men mellan en aspergerkvinna och en man vilken som helst är skillnaderna i funktionssätt kanske mindre.

Tro att det är tvärt om män förväntas ju vara initiativtagare i de flesta situationerna. Men det kanske bara gäller i början på relationen eller för att få en dejt.

Tror aspie + aspie är den optimala lösningen. Men vi ska inte vara så snabba med att generalisera. Folk är olika. Vissa är mer känsliga andra mindre, men har de god självkänsla så ser jag inget problem med aspie+aspie. Annars bör man överväga om ett förhållande är lösningen på ens problem, snarare kanske behöver vara ensam för att arbeta på sig själv och finna styrka inombords istället.

Tog mig lång tid och mycket lidande innan jag fann mig själv mitt i gröten...

Upplever det också som att det är tuffare för en man. Kvinnor idag kan ofta välja och vraka bland flera män och då blir det ofta så att en NT-man går före. En annan aspekt är att det är mer OK för en kvinna att må dåligt än för en man. Dessutom är det så att en man förväntas vara stark, kunna agera snabbt i pressade och plötsligt uppkommande situationer vilket vi aspergare ofta kan ha problem med. Ang. initiativförmågan kan ett problem vara att veta när man ska ta initiativ, man kanske tar initiativ men vid fel tillfälle, och då blir man ratad direkt. Därför tror jag att det gäller för en man med AS att hitta en kvinna som, AS eller inte, är väldigt öppensinnad och tolerant. Tursamt nog har jag hittat en sådan kvinna och hon råkar vara NT.

För min del hade det aldrig funkat, vara ihop med en som är lika knepig som jag??? nej jag har alltid haft NT med egna intressen, typ musiker eller något så att jag kan vara lite själv då och då. och som har mer eller mindre fått ta hand om mig, typ vara min kalender, påminna mig om att äta, sköta hela hushållet och laga mat. Jag vill bara jobba, jobba, jobba med mitt intreesse och sen vara med barnen, allt annat blir liksom inte gjort.

Kostymhippie skrev:Upplever det också som att det är tuffare för en man. Kvinnor idag kan ofta välja och vraka bland flera män och då blir det ofta så att en NT-man går före. En annan aspekt är att det är mer OK för en kvinna att må dåligt än för en man. Dessutom är det så att en man förväntas vara stark, kunna agera snabbt i pressade och plötsligt uppkommande situationer vilket vi aspergare ofta kan ha problem med. Ang. initiativförmågan kan ett problem vara att veta när man ska ta initiativ, man kanske tar initiativ men vid fel tillfälle, och då blir man ratad direkt. Därför tror jag att det gäller för en man med AS att hitta en kvinna som, AS eller inte, är väldigt öppensinnad och tolerant. Tursamt nog har jag hittat en sådan kvinna och hon råkar vara NT.

Det är så jag upplever det också.

Har haft två förhållanden (och är inne på ett tredje) med NT-män och ett med en aspie. Har utan tvekan fungerat bäst med NT.

Vet inte, för jag har aldrig varit tillsammans med någon med AS. Däremot en med schizofreni, och det var turbulent.

Ja, den kombon är totalt värdelös, när man har nog med egna problem orkar man inte med andras.
Har haft partners med psykisk ohälsa (främst dissociationsproblem samt PTSD och lite annat mindre kul) så jag har egen erfarenhet.

Jag är en man som har haft ett mycket stort antal förhållanden med tjejer, både korta och långa förhållanden.

Jag tycker att min relation med en tjej med Aspergers, var mycket bättre än dom andra.

Jag vet inte om hon tyckte det, antagligen inte.

Negus skrev:Jag har glasögon, alltså borde jag passa bäst ihop med en tjej som också har glasögon..?

Livet är aldrig så enkelt som man tror.

Jag har noterat väldigt många par där båda bär glasögon.

Om dessa stämmer ihop bättre än andra kombinationer vet jag dock ej.

Det är väldigt ofta 2 feta människor bildar ett par också.

Skulle gärna testa att ha förhållande med en as flicka, vet bara inte var jag skullle få tag på henne?

Charlie72 skrev:Skulle gärna testa att ha förhållande med en as flicka, vet bara inte var jag skullle få tag på henne?

Gå på AS-träffar är väl ett rätt hett tips...

Jag har varit tillsammans med en as-kille, det var han som la fram att jag nog troligen själv har as. När jag brakade igenom för andra problem så började det här nystas i, och jag har ännu ingen diagnos ännu men höga resultat på samtliga skattningstester jag gjort hittills i vården. Vårt förhållande var extremt kaotiskt, där vi var på ständig kollisionskurs med varandra och noll förståelse för den andra personen. Inte blev det bättre av att han berättade om sin as först efter ett och ett halvt år, och jag inte sett tecknen...

Hade jag vetat och haft redskapen för min egna as hade det kanske fungerat bättre?

Jag har haft flera förhållanden med män, som högst sannolikt har både asperger och adhd men utan diagnos. De har varit slitsamma och kaotiska på många sätt. Jag har inte heller haft egen diagnos då.

Nu har jag levt med min egen aspergerdiagnos i mer än åtta år och adhddiagnosen i några år mindre. Jag känner mig själv på ett helt annat sätt nu än då. Jag lever sedan mer än sex år tillsammans med en man med samma diagnoser som jag. Vi är jämngamla och fick våra diagnoser ungefär samtidigt.

Vi har lärt oss oerhört mycket av att leva ihop och att kunna diskutera och reflektera utifrån det gemensamma perspektiv vi har. Det tror jag inte hade varit möjligt med någon annan.

Med en egen diagnos och självkännedom utifrån den kan man fungera bra ihop med någon annan som har det likadant. Sen kräver det naturligtvis rätt mycket annat också - att man tycker om varandra, till exempel...

Finns det någon här som lever i ett förhållande där båda är aspies? Hur funkar det för er?