Jag gjorde en utredning (2012/2013) och diagnosen Asperger ställdes. Jag var, precis som du, orolig inför vad som skulle hända. Vad utredningen skulle innebära? Det jobbigaste med min utredning var att de filmade mig när jag gjorde vissa test. Jag har inte sett filmen i efterhand och vill nog inte det heller.

Efter att min diagnos hade ställts var jag länge osäker på vad jag tyckte om att få diagnosen Aspergers, var det verkligen troligt och var utredningen gjord på ett riktigt sätt. Jag har varit och samtalat om mina tankar på Habiliteringen och jag har nästan "landat" gällande att diagnosen är riktig. Jag menar, jag har ju levt i mig själv och gjort val och bedömningar utifrån den jag har varit. Visst har problemen varit många men jag har klarat mig själv så varför behövde jag en diagnos på papperet? Nu i efterhand anser jag att många av mina "pusselbitar" har lagts på rätt ställe och jag är glad för min diagnos.

Att intervjua mina föräldrar tyckte jag var knepigt. Vad har dom att berätta? Min utredare och min mamma pratades vid två tillfällen. Än i dag tror min mamma inte på att jag har Asperger. Hon säger typ så här; - vi är nog alla lite autistiska.

De intellektuella tester som jag gjorde i samband med utredningen har vi, jag och min psykolog gått igenom för någon vecka sedan, och jag har fått informerat för mig att jag inte är dum i huvudet, vilket jag har trott?

Din utredning kommer med all säkerhet gå bra! Lycka till!

Det är nog inget att vara nervös inför. Det brukar lösa sig på ett eller annat sätt.

Oroa dig inte över anhörigutredningen, om det är ett professionellt neuropsykiatriskt utredningsteam som genomför utredningen så borde du kunna känna dig trygg med deras erfarenheter av att utreda. En intervju med anhörig/anhöriga eller någon annan person/personer som har sett och upplevt hur man var som barn är en mycket viktig del i en neuropsykiatrisk utredning för att överhuvudtaget kunna ställa en korrekt diagnos.

Jag tror också att de allra flesta är lite nervösa och oroliga inför en utredning, för vilka moment som ingår och vad som ska hända, hur det går till exempelvis vid testning och anhörigintervju men det är sannolikt något som också utredarna är medvetna om och något som kan anses vara rätt naturligt. Av egen erfarenhet så tror jag det är allra bäst att faktiskt veta så lite i förväg som möjligt om vad som ska hända, att inte informera sig, läsa på för mycket o.s.v. eftersom jag tror att resultatet blir bäst och mest korrekt då man beter sig så naturligt som möjligt, om man inte känner till för mycket om hur själva utredningen går till, vad som ska testas o dyl. mer än vad utredarna själva har valt att informera om i förväg.

Stackars du,@Masquerade, har du levt i en maskerad hela livet, se det så att äntligen få någon slags förklaring, det kommer att gå bra, när det är klart kommer du att tänka varför bekymrade jag mig om detta, när de intervjuvar dina föräldrar är det bara basik frågor, typ när började du prata som liten, om du gillade Lego och liknande inget att oroa sig för där heller...

Tooticki skrev:Oj!
Jag trodde nästan det var jag som skrivit inlägget. Fast min utredning är igång. Om någon sagt att det bör göras en utredning så har de väl sett dina problem? Är du kille eller tjej? Tjejer ska ha större tendens att dölja sina problem generellt.

Jag antar att hen såg att jag att hade problem. Bland annat antar jag att hen såg att jag tittade på allt annat i rummet förutom i hens ögon. =/ Mmm, är tjej och brukar dölja alla mina konstigheter (vad de nu än beror på) så gott det går. Hur går utredningen då? Har du långt kvar?

kiddie skrev:Jag upplevde att hela utredningen var guidad nog för att jag skulle kunna svara vettigt på frågor, även vad gällde själva intervjun. Det jobbiga för mig var att fokusera genom själva kunskapstesten. Det kändes lite drygt efter ett tag. Men på sätt och vis var det lite roligt med.

Jag tillät ingen anhörigintervju vilket ställde till det en del. Men eftersom jag var väl in i vuxen ålder så kände jag att jag har inte lust att dra in lastgamla föräldrar med förutfattade meningar. Jag tror dock att även anhörigintervjun är rätt strukturerad så att de kan få ut vissa fakta de letar efter. Så de är nog OK med såvida föräldern inte sitter och blåljuger. Men de kan nog se igenom sådant, de är ofta vana vid att föräldrar kan vara i förnekelse. Dt är därför de inte bara låter dem tala fritt utan det förekommer specifika frågor.

Guidat och strukturerat låter bra! Men var det inte svårt att tvingas svara på frågor från helt okända människor bara så där? Okej, skönt att du fick gå igenom utredning utan föräldrars inblandning. Jag får se om mina får komma dit, tror att det i mitt fall kan vara bäst trots att det känns jobbigt...

vithajen11 skrev:Jag gjorde en utredning (2012/2013) och diagnosen Asperger ställdes. Jag var, precis som du, orolig inför vad som skulle hända. Vad utredningen skulle innebära? Det jobbigaste med min utredning var att de filmade mig när jag gjorde vissa test. Jag har inte sett filmen i efterhand och vill nog inte det heller.

Efter att min diagnos hade ställts var jag länge osäker på vad jag tyckte om att få diagnosen Aspergers, var det verkligen troligt och var utredningen gjord på ett riktigt sätt. Jag har varit och samtalat om mina tankar på Habiliteringen och jag har nästan "landat" gällande att diagnosen är riktig. Jag menar, jag har ju levt i mig själv och gjort val och bedömningar utifrån den jag har varit. Visst har problemen varit många men jag har klarat mig själv så varför behövde jag en diagnos på papperet? Nu i efterhand anser jag att många av mina "pusselbitar" har lagts på rätt ställe och jag är glad för min diagnos.

Att intervjua mina föräldrar tyckte jag var knepigt. Vad har dom att berätta? Min utredare och min mamma pratades vid två tillfällen. Än i dag tror min mamma inte på att jag har Asperger. Hon säger typ så här; - vi är nog alla lite autistiska.

De intellektuella tester som jag gjorde i samband med utredningen har vi, jag och min psykolog gått igenom för någon vecka sedan, och jag har fått informerat för mig att jag inte är dum i huvudet, vilket jag har trott?

Din utredning kommer med all säkerhet gå bra! Lycka till!

Tack för peppningen! Jo jag hoppas ju förstås det går bra, och hoppas att de inte kommer filma mig! Nu vet jag ju inte om jag verkligen har Asperger (eller ADD, som det också är tal om), men jag känner igen mig i den där kluvenheten du beskriver. Alltså å ena sidan har jag ju på uppenbarligen lyckats överleva alla dessa år och i vissa avseenden fungerar jag ju, så då kanske det inte kan vara så stort fel på mig trots allt? Å andra sidan vet jag ju att jag alltid har haft massa problem och konstigheter för mig, så något är det ju. Kan inte svaret ligga i det som många här på forumet skrivit om; att de som är "högfungerande" (ursäkta om det är fel ordval) inte alltid tas på allvar av omgivningen och bemöts med saker som "Vadå, du kan väl inte ha Asperger?", vilket i sin tur kan leda till att man kanske tvivlar på det själv? Skönt att höra att du ändå lyckats landa i din diagnos.

matterik skrev:Det är nog inget att vara nervös inför. Det brukar lösa sig på ett eller annat sätt.

Ja, jag hoppas det!

Wine skrev:Oroa dig inte över anhörigutredningen, om det är ett professionellt neuropsykiatriskt utredningsteam som genomför utredningen så borde du kunna känna dig trygg med deras erfarenheter av att utreda. En intervju med anhörig/anhöriga eller någon annan person/personer som har sett och upplevt hur man var som barn är en mycket viktig del i en neuropsykiatrisk utredning för att överhuvudtaget kunna ställa en korrekt diagnos.

Jag tror också att de allra flesta är lite nervösa och oroliga inför en utredning, för vilka moment som ingår och vad som ska hända, hur det går till exempelvis vid testning och anhörigintervju men det är sannolikt något som också utredarna är medvetna om och något som kan anses vara rätt naturligt. Av egen erfarenhet så tror jag det är allra bäst att faktiskt veta så lite i förväg som möjligt om vad som ska hända, att inte informera sig, läsa på för mycket o.s.v. eftersom jag tror att resultatet blir bäst och mest korrekt då man beter sig så naturligt som möjligt, om man inte känner till för mycket om hur själva utredningen går till, vad som ska testas o dyl. mer än vad utredarna själva har valt att informera om i förväg.

Okej, jag ska försöka att inte göra det och tänka på att det är för utredningens bästa. Okej, då ska jag försöka sluta ha neuropsykiatriska funktionshinder som "specialintresse" fram till utredningen, så jag slipper komma dit och känna till varenda fråga de ställer och varje testmoment (för sent, men man kan ju alltid skademinimera!), och istället koncentrera mig lite mer på New Englands kultur och historia.

antonius skrev:Stackars du,@Masquerade, har du levt i en maskerad hela livet, se det så att äntligen få någon slags förklaring, det kommer att gå bra, när det är klart kommer du att tänka varför bekymrade jag mig om detta, när de intervjuvar dina föräldrar är det bara basik frågor, typ när började du prata som liten, om du gillade Lego och liknande inget att oroa sig för där heller...

Ja, jag har väl det... Alltid tvingats låtsas om att jag är som alla andra fast egentligen är jag en alien förklädd till människa. Låter inte som jättefarliga frågor. Jag tror för övrigt jag tyckte om lego som liten, men inte bara det och inte överdrivet mycket faktiskt.

Masquerade skrev:Det som gör mig mest obekväm är att de vill intervjua ens föräldrar. Jag förstår förstås syftet med detta tilltag, men tycker det känns väldigt olustigt. Liksom, vad frågar de ens? Hur mycket påverkar det de säger slutresultatet? Vad händer om vi har olika uppfattningar om min barndom?

Även om dina föräldrar inte tycker att det var något särskilt med dig utan att du var helt normal, så tror jag nog utredarna vet vad de ska fråga om för att få veta vad de behöver. Uttredarna bör veta dels att föräldrarna gärna förnekar att deras barn skulle vara något annat än perfekt, dels att aspiga barn brukar ha aspiga föräldrar.

Se även denna tråd:
hur-var-er-utredning-tilllfragades-foraldrar-omrostning-t12897.html

Jag tyckte inte det var jobbigt att svara på frågor. Det blev en del om faktiska förhållanden och hur jag tänkt och funkat. Det kan självklart vara läbbigt men jag upplevde mycket större obehag när jag för länge sen gick i terapi och man skulle fokusera på hur man kände. Här (på utredningen) var det ingen som sa att jag känner si och så utan de rotade inte i det allra innersta. Var min upplevelse iallafall. Det blev inga pinsamma saker.

Jag har nyss genomgått själva utredningen, och det var inte så farligt som jag trodde.
Sedan det här med att de talar med föräldrarna, du väljer själv om du vill veta vad de sa eller inte.
Så sa iallafall min psykolog.

Själva testerna var inte så farliga heller, mest utröttande..

Masquerade skrev:

Tooticki skrev:Oj!
Jag trodde nästan det var jag som skrivit inlägget. Fast min utredning är igång. Om någon sagt att det bör göras en utredning så har de väl sett dina problem? Är du kille eller tjej? Tjejer ska ha större tendens att dölja sina problem generellt.

Jag antar att hen såg att jag att hade problem. Bland annat antar jag att hen såg att jag tittade på allt annat i rummet förutom i hens ögon. =/ Mmm, är tjej och brukar dölja alla mina konstigheter (vad de nu än beror på) så gott det går. Hur går utredningen då? Har du långt kvar?

Jag har kännt precis som er båda (även hon som slogs ihop med den senare tråden). Nu är det fastställt att jag har asperger. Och konstigt nog, trots att jag så länge funderat så är det först nu som det känns så självklart. Och det är skönt!