Men det känns som att jag inte klarar av eller orkar med någonting Känner mig instängd i en leende påse. Jämfört med andra är jag väldigt känslig antar jag och gör att jag är rädd för det mesta som har med sociala situationer att göra. Det finns inga jobb där man slipper vara med människor. Det känns hopplöst. För att få lön ska man tjäna andra människor. Man kan ju inte direkt bli anställd av en havsörn. Eller en björk.

Du har klarat av saker tidigare. Det känns jobbigt nu, men det kommer kännas annorlunda när du fått vila dig och fått distans till din nuvarande situation.
Det finns många jobb där man inte behöver träffa folk. Du kan fråga arbetsförmedligen eller söka på nätet.

Ja, jag ska prata med arbetsförmedlingen. Men ledig från människor blir man ändå aldrig.

Jag läste Gunilla Gerlands "En riktig människa" där hon beskrev exakt samma problem och fördelar som jag har på jobbet. Jag bara tappade hakan. Det var ju ett helt kapitel om min jobbsituation! Jag trodde ingen hade samma problem som mig på den fronten.

MEN... Varken mina föräldrar eller min sambo tror att jag har någon autism. Fast det var min sambo som först väckte tanken att jag nog faktiskt kunde ha asperger. Jag ska få börja utredningen redan i augusti (om 34 dagar exakt, jag är taggad). Jag har från och med i mars läst och läst och läst om autism. TÄNK om utredningen visar: normal. Gud vad jag kommer att skämmas! De andra kommer att tänka "Där ser du! Du är som alla andra! Kom igen nu. Nu kan du kliva ut ur dig själv. Bjud på dig. Var med och för andra. Du har lika stora problem som oss andra. Du bara klagar mer."

Hur lång tid brukar en utredning ta? Jag har läst att den kan ta både två timmar och ett halvår. Vad är vanligast?

Oavsett vad andra tycker så finns det tydligen ett problem. Och då får man försöka hitta strategier för att hantera problemet trots andra människor.

Nej, jag var inte fånig. Det fanns en anledning till min sociala osäkerhet. Nu vet jag att mina misstankar stämde.

Jag har aldrig tidigare känt igen mig själv så mycket som nu när jag läste dina inlägg!!

Men imponerande att du klarade lärarutbildningen!
Själv påbörjade jag också den, men det obehagliga och oöverstigliga med grupparbeten, det sociala ö h t och framförallt praktiken gjorde att jag gav upp ganska snabbt.
Dessutom vissheten att jag aldrig skulle fixa det i yrkeslivet.
Även jag har fått diagnosen social fobi för några år sedan, men det är inte problemet. Problemet är att jag är ett socialt UFO!!!
Min sociala osäkerhet beror inte på blyghet, utan att jag inte förstår mig på hur andra bär sig åt.
Kommer aldrig fixa ett jobb med allt vad det innebär av kontakter med folk. Som det är nu tycker jag luncherna är så jobbiga att stå ut med att jag hellre jobbar på lunchen och kastar i mig en macka i ensamhet än att behöva interagera med jobbarkompisarna.

Jag orkar inte höra mer att jag ska "tro på mig själv". Jag kan inte tro på mig själv till något jag inte har kapacitet för.

Utredning har påbörjats på min egen begäran, och jag är LIVRÄDD att få höra att det inte är ngt fel på mig!
Att få vara ett UFO som inte klarar fikaraster, after work, fester eller arbetsliv men inte få en förklaring.

Dessutom när det gäller Aspergers så verkar ett kriterium vara överdrivet inrutade rutiner (?), men när det gäller mig så är jag istället ovanligt rörig och kan aldrig få saker gjort på samma sätt från dag till dag.
(Frågeställningen för utredningen är ADD men jag är övertygad om att det inte är hela sanningen.)

Uppdatera gärna vad diagnosen blev och hur det går!

Hos mig ingav det du skrev hopp om att det faktiskt finns andra som tampas med liknande svårigheter!!

Tack!!

//UFO:t

Azalean skrev:Som det är nu tycker jag luncherna är så jobbiga att stå ut med att jag hellre jobbar på lunchen och kastar i mig en macka i ensamhet än att behöva interagera med jobbarkompisarna.

Måste man interagera? Det är väl bara att hålla tyst och låta de andra kackla bäst de vill. Men det kan vara bra att sitta mitt ibland dem så att de inte kan snacka skit om en.

Azalean skrev:Utredning har påbörjats på min egen begäran, och jag är LIVRÄDD att få höra att det inte är ngt fel på mig!
Att få vara ett UFO som inte klarar fikaraster, after work, fester eller arbetsliv men inte få en förklaring.

Om du har problem så är det ju problem oavsett om de som sätter diagnos fattar det..
Alldeles oavsett så kan du ju använda strategier som du nämner med att jobba på lunchen för att göra livet bättre. Hoppas du i gengäld får sluta tidigare eller få betalt för den extra tiden.

Azalean skrev:Min sociala osäkerhet beror inte på blyghet, utan att jag inte förstår mig på hur andra bär sig åt. /../ Jag orkar inte höra mer att jag ska "tro på mig själv". Jag kan inte tro på mig själv till något jag inte har kapacitet för.

Det är dessvärre så att det finns många människor som inte förstår problemen. Det mest resurseffektiva är att ignorera och klippa kontakten med denna typ av personer.

nescio skrev:Men det kan vara bra att sitta mitt ibland dem så att de inte kan snacka skit om en.

Kanske inte en helt fel infallsvinkel
Dock så är det rätt tidskrävande och så kan man bli rätt trött efteråt av att höra allt kacklande.

Jag är rädd att snart bli av med jobbet för att jag beter mig så märkligt.
Att jobba på lunchen är inget jag egentligen kan välja att göra. Jag får "såsa" så att arbetsuppgifterna tar längre tid för att slippa vistas med de andra så länge sedan. Alltså ingen hållbar strategi eftersom jag då ses som både märklig OCH saktfärdig. (Vilket iofs stämmer.)
Eftersom luncherna är mycket mer ansträngande än jobbet i sig, borde jag snarare få extrabetalt för alla luncher jag orkar delta i, än de jag fördriver genom att jobba på.

Jo mina problem kvarstår oavsett diagnos, men kunde jag förklara för min chef, mina vänner som jag ofta avvisar och personer i andra sammanhang varför jag beter mig undvikande och skumt så skulle jag känna mig så fri.

Jag försöker spela normal så mycket jag orkar, med den följden att jag ibland får omdömet "väldigt trevlig" och kanske får jobberbjudanden och annat, medan jag i nästa låser in mig på toan med panik då situationen är för svår att spela normal i. En gång frågade någon pekande på mig: Är hon stum eller?

Visst kan jag sitta med utan att prata, men jag finner det mycket ansträngande. Risken finns alltid att någon försöker sig på att dra med mig i ett samtal. Att sitta som ett frågetecken när de andra samspelar gör mig också gråtfärdig och jag orkar inte känna mig mer utanför mer.
En diagnos som kan beskriva att de sociala svårigheterna inte enbart beror på osäkerhet, utan tvärtom att osäkerheten beror på sociala svårigheter, skulle kännas som ett erkännande och ett berättigande till att få vara lite udda.

Azalean skrev:Jag är rädd att snart bli av med jobbet för att jag beter mig så märkligt.

Sköter du jobbet i övrigt?
Vad slags bransch är det?

Många problem finns bara på insidan. Jag har läst att kvinnor är "bättre" på att dölja problem. Hemma i min nya familj märks problemen ofta. Där orkar jag inte gå med påsen över mig. Där är jag mig själv. Men ute bland folk där är det ansträngande att dölja osäkerhet och vad jag tänker på och känner. Men jag har levt många år och jobbat på att verka fungerande. Så folk verkar tycka jag är social. Det är svårt att andas i en påse. Och ibland går det hål på den. Ibland ramlar den av. Vilket är mycket obehagligt. Då ser man hur rädd jag kan vara. Med en diagnos får man veta att man inte bara är klen, fånig och överdriver. Och om någon säger"sådär är det för alla, du är helt normal". Klart man blir rädd då.