Myrkr skrev:Autism är ett spektrum som alla människor mer eller mindre befinner sig på, om man klarar sig genom livet utan utan svårigheter trots symptom så finns det ingen anledning att sätta diagnosen. Om du inte behöver stöd behöver du inte en diagnos, så ser diagnoskriterierna ut. Så enkelt är det.
Om alla bokstavstolkare fick en diagnos skulle dess betydelse undergrävas, begreppet skulle urvattnas, och de som faktiskt behöver hjälp skulle drabbas.
Men du kanske behöver stöd vad vet jag, men då måste du ju uttrycka det.

Du antar alltså att jag sökte hjälp för skojs skull.

Gustloff skrev:Klart man man vill ha hjälp om man har problem man ej kan tackla själv. Om det sedan är en diagnos eller inte spelar mig ingen roll, men en förklaring och vägledning är i alla fall en början.
-Du kanske ska börja plugga så du kan få ett bättre jobb, duger inte med fyra barn och hus.

Anser att vården inte gjorde sitt jobb fullt ut.

Du ligger säkert "högt upp i skalan" vad gäller drag av autism, precis som jag. Man måste dock ligga väldigt högt för att få en diagnos. Om man klarar sig någorlunda så får man nog inte en diagnos. Det kanske behövs LSS åtgärder eller starkt stöd på något sätt från samhället för att man ska få en diagnos.

Vården har väl varit bristfällig om du inte fått någon hjälp överhuvudtaget. Någon annan förklaring borde du väl ha fått eftersom du tydligen mår dåligt.

Gustloff skrev:

Myrkr skrev:Autism är ett spektrum som alla människor mer eller mindre befinner sig på, om man klarar sig genom livet utan utan svårigheter trots symptom så finns det ingen anledning att sätta diagnosen. Om du inte behöver stöd behöver du inte en diagnos, så ser diagnoskriterierna ut. Så enkelt är det.
Om alla bokstavstolkare fick en diagnos skulle dess betydelse undergrävas, begreppet skulle urvattnas, och de som faktiskt behöver hjälp skulle drabbas.
Men du kanske behöver stöd vad vet jag, men då måste du ju uttrycka det.

Du antar alltså att jag sökte hjälp för skojs skull.

Precis så är det...

Och du sökte naturligtvis inte för skojs skull, vem gör det? Man söker sig till en utredning för att man mår piss

PMS-monstret skrev:

Gustloff skrev:Klart man man vill ha hjälp om man har problem man ej kan tackla själv. Om det sedan är en diagnos eller inte spelar mig ingen roll, men en förklaring och vägledning är i alla fall en början.
-Du kanske ska börja plugga så du kan få ett bättre jobb, duger inte med fyra barn och hus.

Anser att vården inte gjorde sitt jobb fullt ut.

Du ligger säkert "högt upp i skalan" vad gäller drag av autism, precis som jag. Man måste dock ligga väldigt högt för att få en diagnos. Om man klarar sig någorlunda så får man nog inte en diagnos. Det kanske behövs LSS åtgärder eller starkt stöd på något sätt från samhället för att man ska få en diagnos.

Vården har väl varit bristfällig om du inte fått någon hjälp överhuvudtaget. Någon annan förklaring borde du väl ha fått eftersom du tydligen mår dåligt.

Fast med det resonemanget så omyndigförklarar du ju alla som fått en diagnos? Om en diagnos bestäms utefter vårdbehovet, så är en diagnoserna bara humbug. En person med beslutsamhet och styrka kan antagligen överkomma problem som en svagare behöver hjälp med, om problemen samma för båda så menar ni det diagnostiserats utefter individuell karaktär. I sådant fall existerar inte diagnoser.

Gustloff skrev:

PMS-monstret skrev:

Gustloff skrev:Klart man man vill ha hjälp om man har problem man ej kan tackla själv. Om det sedan är en diagnos eller inte spelar mig ingen roll, men en förklaring och vägledning är i alla fall en början.
-Du kanske ska börja plugga så du kan få ett bättre jobb, duger inte med fyra barn och hus.

Anser att vården inte gjorde sitt jobb fullt ut.

Du ligger säkert "högt upp i skalan" vad gäller drag av autism, precis som jag. Man måste dock ligga väldigt högt för att få en diagnos. Om man klarar sig någorlunda så får man nog inte en diagnos. Det kanske behövs LSS åtgärder eller starkt stöd på något sätt från samhället för att man ska få en diagnos.

Vården har väl varit bristfällig om du inte fått någon hjälp överhuvudtaget. Någon annan förklaring borde du väl ha fått eftersom du tydligen mår dåligt.

Fast med det resonemanget så omyndigförklarar du ju alla som fått en diagnos? Om en diagnos bestäms utefter vårdbehovet, så är en diagnoserna bara humbug. En person med beslutsamhet och styrka kan antagligen överkomma problem som en svagare behöver hjälp med, om problemen samma för båda så menar ni det diagnostiserats utefter individuell karaktär. I sådant fall existerar inte diagnoser.

Det är en uppfattning jag fått under min utredning, hade inte den uppfattningen innan utredningen. Skulle vilja få svar på det. Det verkar liksom att vara så. Är det verkligen så, någon som har ett svar???

Gustloff skrev:Du antar alltså att jag sökte hjälp för skojs skull

Nej men det du skrev att sökte hjälp för, ditt humör, är inte nödvändigtvis kopplat till asperger, och eftersom du inte kunde relatera till de andra frågorna så är det väl en annan problematik du har, som fordrar ett annat stöd.
Annars är det väl bara gå tillbaka till utredarna och be om en ny utredning och utveckla dina svar den här gången.

Gustloff skrev:Fast med det resonemanget så omyndigförklarar du ju alla som fått en diagnos? Om en diagnos bestäms utefter vårdbehovet, så är en diagnoserna bara humbug. En person med beslutsamhet och styrka kan antagligen överkomma problem som en svagare behöver hjälp med, om problemen samma för båda så menar ni det diagnostiserats utefter individuell karaktär. I sådant fall existerar inte diagnoser.

Nja, alltså man kan klara sig själv om man är stark, visst, men det blir oftast på bekostnad av något annat. Vissa saker tar dock mer energi än vad det borde göra alldeles i onödan.

Om man tar oväntat besök som exempel. Dom flesta klarar av det, men konsekvenserna är olika. För de flesta är det en olägenhet, ens planer får skjutas upp, inget större problem.
Men om man har den här problematiken så kan man bli totalt dränerad av besöket. Man tvingas lägga all energi på att styra om, ta sig i kragen och agera värd så att man inte har någon energi över för sina planer. Så resten av dagen är i princip är förstörd, och följande dag också kanske, ja, då blir det ju ett problem.
Visst skulle man kunna be dem dra åt helvete men det kanske inte alltid är lämpligt...

Myrkr skrev:Om man tar oväntat besök som exempel. Dom flesta klarar av det, men konsekvenserna är olika. För de flesta är det en olägenhet, ens planer får skjutas upp, inget större problem.
Men om man har den här problematiken så kan man bli totalt dränerad av besöket. Man tvingas lägga all energi på att styra om, ta sig i kragen och agera värd så att man inte har någon energi över för sina planer. Så resten av dagen är i princip är förstörd, och följande dag också kanske, ja, då blir det ju ett problem.

Jag känner exakt så. Beror kanske på ADD eller så är jag en sociopat helt enkelt När folk kommer till dörren får jag väl säga: "Jag lider av aspergerdrag, drag av schizoid personlighetsstörning och är en sociopat dessutom, kom inte in hit, det sker på egen risk i så fall. Dessutom är det stökigt som fan på grund av min ADD" hahaha "Något ätbart eller drickbart kommer ni inte heller att få. I bästa fall plockar jag fram kniven och Koskenkorva flaskan".

PMS-monstret skrev:

Gustloff skrev:

PMS-monstret skrev:
Du ligger säkert "högt upp i skalan" vad gäller drag av autism, precis som jag. Man måste dock ligga väldigt högt för att få en diagnos. Om man klarar sig någorlunda så får man nog inte en diagnos. Det kanske behövs LSS åtgärder eller starkt stöd på något sätt från samhället för att man ska få en diagnos.

Vården har väl varit bristfällig om du inte fått någon hjälp överhuvudtaget. Någon annan förklaring borde du väl ha fått eftersom du tydligen mår dåligt.

Fast med det resonemanget så omyndigförklarar du ju alla som fått en diagnos? Om en diagnos bestäms utefter vårdbehovet, så är en diagnoserna bara humbug. En person med beslutsamhet och styrka kan antagligen överkomma problem som en svagare behöver hjälp med, om problemen samma för båda så menar ni det diagnostiserats utefter individuell karaktär. I sådant fall existerar inte diagnoser.

Det är en uppfattning jag fått under min utredning, hade inte den uppfattningen innan utredningen. Skulle vilja få svar på det. Det verkar liksom att vara så. Är det verkligen så, någon som har ett svar???

Ledsen men förstår inte vad du menar.

Det känns som att problemen måste vara riktigt grova för att få en AST diagnos, det räcker inte med att man är grymt aspig.

Myrkr skrev:

Gustloff skrev:Du antar alltså att jag sökte hjälp för skojs skull

Nej men det du skrev att sökte hjälp för, ditt humör, är inte nödvändigtvis kopplat till asperger, och eftersom du inte kunde relatera till de andra frågorna så är det väl en annan problematik du har, som fordrar ett annat stöd.
Annars är det väl bara gå tillbaka till utredarna och be om en ny utredning och utveckla dina svar den här gången.

Gustloff skrev:Fast med det resonemanget så omyndigförklarar du ju alla som fått en diagnos? Om en diagnos bestäms utefter vårdbehovet, så är en diagnoserna bara humbug. En person med beslutsamhet och styrka kan antagligen överkomma problem som en svagare behöver hjälp med, om problemen samma för båda så menar ni det diagnostiserats utefter individuell karaktär. I sådant fall existerar inte diagnoser.

Nja, alltså man kan klara sig själv om man är stark, visst, men det blir oftast på bekostnad av något annat. Vissa saker tar dock mer energi än vad det borde göra alldeles i onödan.

Om man tar oväntat besök som exempel. Dom flesta klarar av det, men konsekvenserna är olika. För de flesta är det en olägenhet, ens planer får skjutas upp, inget större problem.
Men om man har den här problematiken så kan man bli totalt dränerad av besöket. Man tvingas lägga all energi på att styra om, ta sig i kragen och agera värd så att man inte har någon energi över för sina planer. Så resten av dagen är i princip är förstörd, och följande dag också kanske, ja, då blir det ju ett problem.
Visst skulle man kunna be dem dra åt helvete men det kanske inte alltid är lämpligt...

Att jag har ett väl fungerande socialt umgänge var väl de enda kriteriet som jag inte uppfyllde enligt henne. Nu kan jag inte kriterierna i huvudet då det är fullt där just nu, men inte måste man väl uppfylla samtliga och vara medvetna om problemen för att bli diagnostiserad?
Nu låter det som jag söker en diagnos men så är inte fallet. Om min psykolog ser att jag har problem med, samt uppfyller samtliga diagnoskriterier förutom det, vilket det nu är, som säger att jag måste ha problem med socialt umgänge, och därför utesluter AS, men ändå inte ha ställt frågor som lyfter den problematik jag uppenbarligen har i socialt umgänge. JAG har däremot aldrig UPPLEVT problem med socialt umgänge. Om sedan någon som rest 20 mil för att överraska mig med ett besök och jag ber dem åka för jag är upptagen med bullbak så är det inte mitt problem utan deras. Men så ser visst inte alla på det. Vad är det du inte förstår? Frågan kvarstår, begick psykologen ett misstag som inte utvecklade sin frågeställning? Eller får alla med AS ångest när dom stänger dörren i exemplet ovan och upplever massor med "problem"?

PMS-monstret skrev:Det känns som att problemen måste vara riktigt grova för att få en AST diagnos, det räcker inte med att man är grymt aspig.

Okej, men vem beslutar ehuru ett problem är grovt?
En sådan bedömning går tvärt emot all medicinsk lära som finns. Antingen finns det, eller inte.

Kan hålla med. Jag känner mig också osäker om utredningarna verkligen blir helt korrekta. Jag trodde att jag även var bipolär, fick inte den diagnosen. Min 13-åriga dotter har den diagnosen samt ADHD. Min morsa var schizofren. Har jättesvårt att tro att jag inte har diagnosen bipolär (med extremt rapid cykling). Mycket beror på hur man svarar på frågorna och hur man beter sig mot utredaren. Mänskliga fel kan ju förekomma. Be om en ny utredning helt enkelt och bete dig lite mer onormalt och asocialt

Gustloff skrev:Att jag har ett väl fungerande socialt umgänge var väl de enda kriteriet som jag inte uppfyllde enligt henne.

Precis detsamma här. Enligt min utredare var det just det som var grunden för hela diagnosen. Annars har man bara drag av det.

PMS-monstret skrev:

Gustloff skrev:Att jag har ett väl fungerande socialt umgänge var väl de enda kriteriet som jag inte uppfyllde enligt henne.

Precis detsamma här. Enligt min utredare var det just det som var grunden för hela diagnosen. Annars har man bara drag av det.

Men den enda som vid den tidpunkten ansåg att jag hade ett normalt socialt umgänge var jag själv. Jag har inget behov av socialt umgänge, så mig gör det inget att vännerna försvinner, eller att jag överger dem när dem inte intresserar mig längre. Är det då alltså jag själv som bedömer om det är avvikande eller ej? Varför gör man då utredningar, och varför måste man studera flera år för att bli psykolog?
Om mina bekymmer beror på AS, ska jag då ej få hjälp bara för att jag inte har behov av en vänskapskrets?

Gustloff skrev:

PMS-monstret skrev:

Gustloff skrev:Att jag har ett väl fungerande socialt umgänge var väl de enda kriteriet som jag inte uppfyllde enligt henne.

Precis detsamma här. Enligt min utredare var det just det som var grunden för hela diagnosen. Annars har man bara drag av det.

Men den enda som vid den tidpunkten ansåg att jag hade ett normalt socialt umgänge var jag själv. Jag har inget behov av socialt umgänge, så mig gör det inget att vännerna försvinner, eller att jag överger dem när dem inte intresserar mig längre. Är det då alltså jag själv som bedömer om det är avvikande eller ej? Varför gör man då utredningar, och varför måste man studera flera år för att bli psykolog?
Om mina bekymmer beror på AS, ska jag då ej få hjälp bara för att jag inte har behov av en vänskapskrets?

Det låter som att du behöver en ny utredning, du kanske ansåg helt fel just vid den tidpunkten... Jag personligen är nöjd med att jag inte fick fullständig AS diagnos eftersom jag även har sociala behov och när jag mår bra så vill jag gärna träffa folk som jag gillar, helst i smågrupper och i avslappnade sammanhang.

Du har ändå lyckats att skaffa ett förhållande och barn, det tyder ändå på att du har även lite sociala färdigheter. Någon typ av diagnos borde du väl ha fått om inte ett autismspektrumtillstånd kanske social fobi eller schizoid personlighetsstörning låter det som, fast jag är ju bara en hobbypsykolog Gör en ny utredning även om det är jobbigt och tar jävligt mycket på krafterna. Schizoid personlighetsstörning och autismspektrumtillstånd är väldigt lika, tycker jag i alla fall. SP utvecklas väl mer som vuxen och är inte så märkbar från början som AST.

Om du har pengar över så kan du ju göra en privat utredning. Det är väl skönt att få en till åsikt för att vara på den säkra sidan. Jobbigt att fortsätta vidare om man känner sig osäker på vad man lider av och om det blev rätt.

Ja kanske är det så att du har rätt, men i övrigt finns det nog en hel del med AS som är kompitabla att skaffa familj, alla med diagnosen är väl inte antisociala kollin?Vad jag hade tänkt att göra är att kontakta den psykolog som ledde min utredning och förklara min uppfattning kring utredningen som jag ser den.

Vad jag sökte här var dock mer erfarenheter kring egna analyser av utredningars rätt eller fel. Inte deras syfte eller mål. Om någon annan här hade förstått problematiken som uppstår när en psykolog inte förstår innebörden av raka svar och hade diskuterat problemet med vården så hade jag velat ta del av den erfarenheten.

Jag tror definitivt inte att AS är uteslutet för dig. Alla passar inte exakt in i en diagnos. Gör själv inte det. När jag fick diagnos fick jag en konstig kommentar om att jag fick diagnosen fast jag alltid haft kompisar. Antar att de flesta med AS inte har kompisar? Jag menar, jag har ju alltid fått kompisar som också är konstiga, jag har inte orkat umgås med normala människor. Mina "bästa kompisar" från tidig barndom och framåt, två svagbegåvade, en ADHD + dyslexi, en med borderline, en med odiagnostiserad AS, en med starka humörsvängningar, en som hade misstanke om autism i barndomen samt en med ADHD samt drag av autism.

Man kan lösa det på sitt sätt, hur sättet nu må vara, så det verkar utåt som man är mer normal. Sedan har jag lyckats förvalta de bra sakerna med min AS, som att aldrig leva över mina tillgångar, att kunna leva avskilt när det behövs, att kunna leva extremt spartanskt. Jag har klarat konstig livsmiljö där en NT nog hade gått totalbet.

Det där med att bli galen av kritik känner jag igen. För mig är det inte själva kritiken utan att man bildar sig en uppfattning av mig som inte är sann och jag åkt på massa sociala straff pga att jag har antagits känna saker jag inte gjort. För mig tror jag grunden ligger i AS. Att andra är på en annan våglängd och att de projicerar sig själva på mig. Och då misuppfattar.

Jag har lyckats ta mig ur detta ganska bra och är rätt chill numer, men var annorlunda när jag var yngre. Jag kunde få känslor av att mitt eget ego liksom bara smälte bort när andra missuppfattade mig. Deras syn på mig kändes som ett mord på min personlighet. Jag kunde också önska hemska saker på dem eller bli helt utom mig av någotslags depressivt raseri eller skräck eller vete fan vad jag ska kalla den känslan. Jag tror att det blev så för att få människor såg mitt sanna jag. De flesta var bara brydda med att hitta på saker om mig.

Trots att jag inte passar perfekt i diagnosen asperger så känns det ändå som den är mest rätt och förklarar mest. På vissa sätt är jag nog en typisk aspergare men på annat sätt inte. Det är bata at acceptera att diagnosernas gränser inte alltid passar mig. Jag spiller över på ADD och är nog i allmänhet lite psyksjuk, något som jag verkar glömma bort när jag hänger med aspergare för mycket. Men det är vad det är...

kiddie skrev:För mig tror jag grunden ligger i AS. Att andra är på en annan våglängd och att de projicerar sig själva på mig. Och då misuppfattar.

Det är väl det klassiska att folk flest uppfattar vissa kroppsspråk och handlanden på ett sätt som får de att dra intuitiva slutsatser om orsaken. Som då är helt fel.

Ja, kroppsspråk eller det kan vara den ickeverbala delen av det skrivna språket med.

Att jag börjar skapa ett missförstånd genom att säga något på fel sätt. ELLER att om de sagt den saken hade de haft de känslorna bakom sig så de tror jag har det med.

Avgörande är att de inte kan ändra sin uppfattning. Om jag säger att de fattat fel så tror de ändå mer på sin tolkning.

Gustloff skrev: Frågan kvarstår, begick psykologen ett misstag som inte utvecklade sin frågeställning?

Vad utredarna skulle ha för åsikt om det kan jag inte uttala mig om, men jag tycker ju att hen gjorde det och jag hamnade själv i en liknande sits under min utredning.

Myrkr skrev:När man efteråt samtalar om frågorna får man ju möjlighet att motivera och utveckla sina svar, och uttrycka eventuella oklarheter, förutsatt att man förstått frågorna.

Det stämmer tyvärr inte med den erfarenhet jag har med mig i bagaget. Nej, när jag tampades med alla de där frågorna blev neuropsykologen istället irriterad över att jag var så saktfärdig och än mer över att jag ville ha många av frågorna förklarade för mig, hur fasiken de skulle kunna besvaras utan att samtidigt ha tillgång till en kontext. Och mycket till samtal efteråt var det alltså inte tal om och då blev förstås inte heller alla de följdfrågor, som jag anser hade behövts, ställda till mig. Psykologen verkade nöjd med att få sina ifyllda frågeformulär och därmed snabbt kunna gå vidare med övriga tester, medan jag istället blev alltmer ångestfylld och stressad.

Jag var inte alls nöjd med vare sig utredningen eller den diagnos som sattes på mig, och det försökte jag föra fram både brevledes och i ett samtal med psykologen i fråga, tillsammans med min psyksköterska och arbetsterapeut, men han bara viftade bort mina invändningar och ansåg att han hade gjort ett alldeles ypperligt jobb.

Nu har jag träffat någon med bättre kunskap och då ställs både frågor och följdfrågor på ett helt annat sätt, och då ställs ju också mina svårigheter i en annan dager, något som betyder väldigt mycket för mig – även om jag förstås ändå inte skrattat hela vägen hem. Troligtvis kommer jag alltså förr eller senare få en annan diagnos och därmed även en bättre förklaring till varför jag har vissa av de svårigheter jag har.

Gustloff skrev:Vad jag hade tänkt att göra är att kontakta den psykolog som ledde min utredning och förklara min uppfattning kring utredningen som jag ser den.

Om du har kraft och mod till att ta itu med det tycker jag absolut att du ska göra det, och jag hoppas verkligen att din psykolog då kommer att bete sig på ett helt annat sätt än vad min gjorde. Lycka till, och välkommen hit till forumet förresten!

Min utredning var OK, varken bra eller dålig. I det stora var den OK men ibland så gjordes missar. Som det där med saktfärdigheten. Man tog den för vad den var och såg den som ett symptom i sig själv. Det kändes överraskande men var nog bra att de resonerade så. Samtidigt så blev testpsykologen trött på den. Som när hon frågade vad jag skulle gjort med ett frankerat brev som jag hittar på gatan. Jag började svamla sanningar men sedan sa jag att du vill att jag ska svara att jag postar det. Då sa hon fint, då säger vi att du svarar det! Hon orkade inte med mina resonemang.

Men jag är glada att de var så tålmodiga som de var överlag. Annars hade jag också kunnat missförstås. Jag hade inte klarat en hafsig undersökning.

Jag trodde ett tag att alla insatser var lika bra som där jag bor men har lärt mig att det alls inte är fallet.

kiddie skrev:Jag tror definitivt inte att AS är uteslutet för dig. Alla passar inte exakt in i en diagnos. Gör själv inte det. När jag fick diagnos fick jag en konstig kommentar om att jag fick diagnosen fast jag alltid haft kompisar. Antar att de flesta med AS inte har kompisar? Jag menar, jag har ju alltid fått kompisar som också är konstiga, jag har inte orkat umgås med normala människor. Mina "bästa kompisar" från tidig barndom och framåt, två svagbegåvade, en ADHD + dyslexi, en med borderline, en med odiagnostiserad AS, en med starka humörsvängningar, en som hade misstanke om autism i barndomen samt en med ADHD samt drag av autism.

Vad lik mig du är i detta avseende. Om jag tänker på min kompiskrets så har jag tre stycken bipolära vänner, flera stycken med ADHD och resten är bara "onormala" och konstiga på sitt sätt. Borde kanske sagt det i utredningen Jag sa bara att jag har vänner och gillar att umgås med dom ibland. Jag tycker att "normala" människor är så jävla tråkiga och ointressanta. Jag kan också lättare slappna av med folk som inte dömer mig trots att jag själv är ganska excentrisk och udda som person.