Hej!
Jag genomförde en utredning för ett år sedan och gavs ingen diagnos. Man hävdade att min väldigt goda kognitiva förmåga medförde att jag i mitt arbete blev understimulerad och jag gavs rådet att byta arbete alternativt börja studera för att erhålla ett mer intellektuellt utmanade arbete.
Min psykolog berättade för mig att hon skulle ha satt diagnosen "autismspektrum störning" (aspberger) om det inte var för att jag fungerar så väl i sociala sammanhang.

I efterhand har jag funderat kring vad hon sa, samt över vad som gjorde att hon drog slutsatsen att jag fungerar väl med andra. Jag har även diskuterat det med min sambo och det var hon som fick mig att inse detta. Min slutsats blev att de frågor hon ställt mig inte på något vis är anpassade att ställas till något med en eventuell diagnos.

Exempel:
- Blir det ett problem för dig om du får oväntat besök?
- Nej, svarar jag.

Det blir inget problem, däremot blir jag fruktansvärt irriterad då jag avskyr att få oväntat besök.

-Upplever du problem med att kläder känns obehagliga eller sitter åt?
-Nej, svarar jag.

Om kläderna sitter åt så rättar jag till dom, och är dom obehagliga så byter jag om, alltså inget problem.

På detta sätt var stora delar av utredningen och min fråga är om det är så det ska vara?
Jag själv är övertygad i att jag de facto har Aspberger men förstår mer än väl att psykologen drar den slutsatsen med det underlaget. Är det någon annan här som reflekterat kring samma problematik och kanske har fått någon respons på det ifrån vården?

Eftersom du totalt bokstavstolkat frågorna (typiskt aspigt) så missuppfattade du vad de frågade efter. Var hela intervjun i den stilen så kan de fått fel uppfattning om dig.

Å andra sidan räcker det inte med att bokstavstolka för att kvalificera för en diagnos, det krävs ju att man faktiskt har problem, vilket irritation inte direkt klassas som. Så dessa två frågor var nog inte avgörande.

Låter som att sättet att fråga är extremt endimensionellt. Saknas tanke på att tänka ett steg längre. Bara en sådan sak som att fråga varför det är så som man svarar och om det finns bieffekter av det nuvarande handlandet.

Bara ett litet påpekande. Diagnosen heter Aspergers Syndrom (utan b), det är ok att skriva Asperger eller AS.

plåtmonster skrev:Låter som att sättet att fråga är extremt endimensionellt. Saknas tanke på att tänka ett steg längre. Bara en sådan sak som att fråga varför det är så som man svarar och om det finns bieffekter av det nuvarande handlandet.

Känner igen frågorna och tror de är en del av screeningtesterna, inte själva utredningen. När man efteråt samtalar om frågorna får man ju möjlighet att motivera och utveckla sina svar, och uttrycka eventuella oklarheter, förutsatt att man förstått frågorna.
Men om man inte upplever att saker är problematiska så är väl en diagnos inte aktuell.

Myrkr skrev:Men om man inte upplever att saker är problematiska så är väl en diagnos inte aktuell.

Frågorna kan dock lätt leda till svar som missleder utfrågaren till ett intryck av att livet är utan problem när det är tvärtom.

Om man tar detta:

Gustloff skrev:Exempel:
- Blir det ett problem för dig om du får oväntat besök?
- Nej, svarar jag.

Det blir inget problem, däremot blir jag fruktansvärt irriterad då jag avskyr att få oväntat besök.

Ett besök kanske inte är något problem. Inte själva mötet heller. Det som kanske istället är problemet är att det trashar de tankebanor och initiativ man har och kräver återhämtning som sinkar det man föresatt sig att göra som skapar ångest. Är detta dessutom något som upprepas ofta så kan det ställa till problem som var för sig är små saker men som en ständigt återkommande blir problem. Får man dessutom inte nog med återhämtning mellan varven så blir det ackumulerande emotionellt kaos.

Alltså borde frågeställningen gå till mer på detta sätt. Kanske inte perfekt men blir lite mer på djupet:
- Blir det ett problem för dig om du får oväntat besök?
= Nej
- Är det bara besöket som är problemfritt eller gäller det även efteråt?
= Blir ur gängorna varje gång
- Hur hanterar du det?
= Vilar
- Hinner du göra det innan något mer inträffar som kräver mer vila?

osv..

Kanske är lite mer analytisk än den personal som är satt att utreda sådant här.
Om man försöker reda ut problem måste man följa den röda tråden så långt som det är relevant annars riskerar man att missa vitala delar av de ledtrådar man behöver för att komma fram till ett svar som är tillräckligt fullständigt för att lösa det problem man har. Stannar man halvägs lite varstans så får man inte ens en hint om problemets kärna någonstans.


Om något verkar enkelt beror det ofta på att du missförstått något eller rätt mycket

Det där vara ju bara så klockrent och klokt resonerat, plåtmonster!

Jag har ibland (tja, ganska ofta snarare ) svårt att svara på frågor (de under utredningen absolut inte undantagna ) och skulle då gärna vilja ha en chans att både förstå (frågan) och få utveckla mig tydligare, t.ex. med hjälp av följdfrågor. Nu kommer ju tyvärr oftast inte dessa och då får jag istället grunna vidare på samtalet och dess frågor efteråt (precis som Gustloff beskriver) och kan då först förstå att jag nog skulle ha svarat annorlunda, eftersom frågan "frågade" något annat än det jag i första skedet antog.

Det är inte sällan jag har fått återkomma med ett annat svar genom åren, både muntligt och brevledes, men ibland får man ju tyvärr inte ens den chansen.

plåtmonster skrev:Frågorna kan dock lätt leda till svar som missleder utfrågaren till ett intryck av att livet är utan problem när det är tvärtom.

De flesta tycker att det är jobbigt att få oväntat besök och kan bli irriterade av det, de betyder inte att det är ett faktiskt problem.
Man har ju somsagt möjlighet att diskutera sina svar efteråt, man talar ju faktiskt med personen också, så om man upplever det som ett problem så är det väl ändå ens eget ansvar att tala om det, man ska inte behöva dra ut orden.

Personalen är oftast medvetna om att frågorna kanske inte är dem bästa och att de kan vara svåra att svara på och det är ju just därför det inte är det enda man man utgår ifrån när man ställer en diagnos, de är inte avgörande, ett ja eller nej hit eller dit spelar ingen roll.

Dina frågor tycker jag är något ledande och vemsomhelst skulle kunna nog få en diagnos om man lägger orden i deras munnar.

Detta exempel kanske är ledande. Men det man behöver göra är att fullfölja den fråga man påbörjar så länge det finns tillräckligt relevant information. Så att man inte missar detaljer som kullkastar det första svaret.

Annars skulle man kunna lösa världens energiproblem med batterier. De har ju elektricitet. Så vad är problemet liksom?

Myrkr skrev:Å andra sidan räcker det inte med att bokstavstolka för att kvalificera för en diagnos, det krävs ju att man faktiskt har problem, vilket irritation inte direkt klassas som. Så dessa två frågor var nog inte avgörande.

Dessa två frågor var bara de exempel som jag snabbt kunde minnas, men hela intervjun gick i denna stilen. Ofta pratades det om problem hit och dit. Ett problem är det om det börjar brinna i huset och alla dörrar ut är blockerade, alternativt att bilen stannar 10 mil ut i skogen och jag har glömt min telefon. Anser mig ha tillräckligt med livserfarenhet för att inte förpassa trånga kläder som ett problem...

Myrkr skrev:

plåtmonster skrev:Låter som att sättet att fråga är extremt endimensionellt. Saknas tanke på att tänka ett steg längre. Bara en sådan sak som att fråga varför det är så som man svarar och om det finns bieffekter av det nuvarande handlandet.

Känner igen frågorna och tror de är en del av screeningtesterna, inte själva utredningen. När man efteråt samtalar om frågorna får man ju möjlighet att motivera och utveckla sina svar, och uttrycka eventuella oklarheter, förutsatt att man förstått frågorna.
Men om man inte upplever att saker är problematiska så är väl en diagnos inte aktuell.

Så en Aspergerdiagnos definieras av hur problematisk Aspergaren ser sitt leverne?
Min utredning startade inte ens med fokus på Asperger utan var till en början någon form av allmän utredning då jag alltid har haft problem med att kontrollera mitt humör och min korta stubin. När psykologen sedan börjar fråga kring mitt sociala umgänge ser jag det inte som ett problem alls och har aldrig gjort. Men när jag senare reflekterade kring hur det egentligen är så kommer jag själv på att jag t ex. inte har några direkta vänner, utan endast umgås med andra då jag har något att tjäna på det, annars vill jag inte träffa någon alls. Min sambo såg helt förskräckt ut när jag förklarade detta men för mig har det alltid varit så och jag har aldrig upplevt det som ett problem.

Jag insåg först långt efter fyllda 40 att jag var annorlunda. Att andra var annorlunda - det hade jag vetat hela livet. Men tanken hade aldrig slagit mig att det var jag som var avvikande...

Gustloff skrev:Så en Aspergerdiagnos definieras av hur problematisk Aspergaren ser sitt leverne?

Ja faktiskt, att vara allmänt "aspig" räcker liksom inte, man måste ha en problematik, en funktionsnedsättning, annars är det ingen vits med att sätta en diagnos. Vad ska du med den till om du inte anser att du behöver hjälp?

Det kan ju vara på två sätt. Att man inte har tillräckligt med problem för en aspergerdiagnos (man kanske dock behöver en annan diagnos för specifika problem).

Eller att man inte inser sina problem. Jag har själv kontakt med vissa aspergare som är sådana. Ger bara ett exempel säger inte TS är sådan men vill belysa ett sätt det kan bli fel.

Personen i fråga har inga sociala problem hen självrapporterar. Är totalt immun mot kritik trots att den kommer dolt, öppet eller avståndstagande sker. Hen driver folk till vansinne genom att alltid gå på som en ångvält, säga "sanningar", ska alltid ha det på sitt eget vis. Är helt ovetande om att andra gör på annat sätt och har andra värderingar. För henom är det självklart alla är som hen, annars är man konstig. Hen tycker alla ska göra likadant, ha samma rutiner, samma intressen, samma transportsätt, ha de samma hemma.

När hen får kritik skakar hen av sig med ett skratt eftersom hen vet att hen alltid gör rätt. Folk orkar inte umgås med henom. Hen förstår inte alls att det finns sociala problem. Hen anser sig mycket väl fungerande socialt.

kiddie skrev:Det kan ju vara på två sätt. Att man inte har tillräckligt med problem för en aspergerdiagnos (man kanske dock behöver en annan diagnos för specifika problem).

Eller att man inte inser sina problem. Jag har själv kontakt med vissa aspergare som är sådana. Ger bara ett exempel säger inte TS är sådan men vill belysa ett sätt det kan bli fel.

Personen i fråga har inga sociala problem hen självrapporterar. Är totalt immun mot kritik trots att den kommer dolt, öppet eller avståndstagande sker. Hen driver folk till vansinne genom att alltid gå på som en ångvält, säga "sanningar", ska alltid ha det på sitt eget vis. Är helt ovetande om att andra gör på annat sätt och har andra värderingar. För henom är det självklart alla är som hen, annars är man konstig. Hen tycker alla ska göra likadant, ha samma rutiner, samma intressen, samma transportsätt, ha de samma hemma.

När hen får kritik skakar hen av sig med ett skratt eftersom hen vet att hen alltid gör rätt. Folk orkar inte umgås med henom. Hen förstår inte alls att det finns sociala problem. Hen anser sig mycket väl fungerande socialt.

Sådär slår man huvudet på spiken. Precis vad du där skrev uppfattar min sambo mig som. Någonting jag inte alls upplevde innan och under utredningen men har förstått i efterhand. Även om jag är medveten om att det kan vara en problematisk inställning så kan jag inte förändra det beteende som du så väl beskrev. Men jag upplever det inte som ett problem, är väl andras problem om de upplever mig som en social idiot. Betyder det då att en diagnos inte går att fastställa utan att personen i fråga själv måste uppleva problem inom alla diagnoskriterier?

Myrkr skrev:

Gustloff skrev:Så en Aspergerdiagnos definieras av hur problematisk Aspergaren ser sitt leverne?

Ja faktiskt, att vara allmänt "aspig" räcker liksom inte, man måste ha en problematik, en funktionsnedsättning, annars är det ingen vits med att sätta en diagnos. Vad ska du med den till om du inte anser att du behöver hjälp?

Ska försöka förklara så att även du förstår. Min problematik består i att jag har en väldigt dålig självkontroll när det kommer till mitt humör. Kritiserar någon mig felaktigt blir jag vansinnig, talar någon illa om mig önskar jag livet ur den, och när saker inte går min väg kan jag bli så arg att jag sätter en skruvmejsel i benet på mig själv för att få utlopp för mina aggressioner. Detta var vad jag sökte hjälp för. När sedan utredningen är klar får jag höra att det har med understimulans i arbetslivet att göra. Psykologen ville däremot sätta diagnosen Asperger syndrom men psykologen i konsultation med överläkaren ansåg inte att jag uppfyllde kriteriet för social problematik. Jag upplevde inte heller att jag har problem i mitt sociala umgänge, däremot är jag precis så som kiddie beskriver, men jag var inte medveten om att andra såg det som ett problem då. Hade psykologen däremot frågat mer ingående hade jag antagligen berättat just det, men ett "nej" räckte uppenbarligen på frågan om jag har problem med socialt umgänge.

Kan även meddela att innan utredningen fanns asperger inte på tapeten i mitt huvud, det var bara idioter som inte kunde borsta tänderna själv i min värld..

Återigen så krävs det någon slags funktionsnedsättning för att få en diagnos, att vardagen är svårhanterlig på något sätt. Det finns även andra aspekt bortom det sociala, att någon är ett as mot sin omgivning är liksom inte relevant om det inte finns något som påverkar deras liv negativt.
Men jag tycker mer det låter som adhd-problematik. Handlar först, tänker sen, om ens då.

Gustloff skrev:Jag genomförde en utredning för ett år sedan och gavs ingen diagnos. Man hävdade att min väldigt goda kognitiva förmåga medförde att jag i mitt arbete blev understimulerad och jag gavs rådet att byta arbete alternativt börja studera för att erhålla ett mer intellektuellt utmanade arbete.
Min psykolog berättade för mig att hon skulle ha satt diagnosen "autismspektrum störning" (aspberger) om det inte var för att jag fungerar så väl i sociala sammanhang.

Så var det för mig med fast jag är "nöjd" med min ADD diagnos med autistiska inslag. Bara det faktum att jag kunde kommunicera så bra med psykologen gjorde att jag inte fick AST som diagnos. Att jag inte fick ADHD berodde på att jag lyckades sitta stilla på stolen under utredningstillfällen Det räckte för mig att veta att jag hade aspergerdrag. Jag tyckte att det var rätt diagnos eftersom i mitt fall medför inte mina aspergerdrag så stora problem i vardagen, ADD:n däremot ställer till en massa besvär. Det är väl samma där att om det inte hade gjort mitt liv besvärligare så hade jag inte fått den diagnosen heller.

Myrkr skrev:Återigen så krävs det någon slags funktionsnedsättning för att få en diagnos, att vardagen är svårhanterlig på något sätt. Det finns även andra aspekt bortom det sociala, att någon är ett as mot sin omgivning är liksom inte relevant om det inte finns något som påverkar deras liv negativt.
Men jag tycker mer det låter som adhd-problematik. Handlar först, tänker sen, om ens då.

Förstår inte hur du tänker och antagligen gör du det inte alls. Antar att du är så funktionsnedsatt att du blivit omhändertagen hela livet. Starka människor anpassar sig och klarat livet, det gör antagligen inte du. Om en mördare inte har problem med att mörda eller tycker att det är fel så är han lik förbannat en mördare. Vad du gör är att du omintetgör alla diagnoser med invändningen att den drabbade måste vara medveten om problemen.

En sexåring kan ej ha adhd för han eller hon är inte "medveten"?

Och i övrigt har jag aldrig gjort något förhastat eller ogenomtänkt, allt jag gör är planerat, vare sig jag vill det eller ej. Leta dig till en annan tråd, min frågeställning rör inte mig utan vården, du saknar svar.

Jag fick skyhöga poäng i just aspergerdelen i utredningen. Psykologen tyckte ändå att jag är för välfungerande för en diagnos. Har ett jobb och en familj, har ett antal goda vänner o. s. v. Kan uttrycka mig och förstår andra. Tydligen räckte inte mina problem till en hel diagnos, fick nöja mig med att ha drag av det Diagnosen är väl viktig om man vill söka någon typ av ersättning eller stöd från samhället. Jag vill inte göra det, så det kvittar för min del (huvudsaken är att själv förstår att jag har även asperger problematik). Jag sökte mig till en utredning för att få prova ADHD-medicin, det var under resans gång jag fattade att jag även led av autism i någon form.

Jag fick ADD diagnosen eftersom ADD gör mitt liv till ett helvete, kan inte sova naturligt, skittrött på dagarna och klarar ingenting. Stressar ihjäl mig, är hypad när jag inte är hypoaktiv, tankarna snurrar i skallen som en tvättmaskin som är på. Är impulsiv, pratar innan jag tänker, tappar uppmärksamheten när jag måste lyssna på folk, avbryter andra när dom pratar o.s.v. Jag blir också helt förtvivlad om jag får överraskningsbesök, för det första är det oftast stökigt hemma och för det andra så gillar jag inte överraskningar. Vet inte om det är ADD:n eller aspergerdragen som gör mig så osocial...

Du kanske är autistisk men klarar dig för bra helt enkelt

Man kan även ha en schizoid personlighetsstörning som är väldigt lik AST. Jag hade ganska höga poäng på den delen med (lyckligtvis fick jag inte den diagnosen heller, det låter så hemskt även om det kanske inte är värre än AST).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schizoid_p ... C3%B6rning

Klart man man vill ha hjälp om man har problem man ej kan tackla själv. Om det sedan är en diagnos eller inte spelar mig ingen roll, men en förklaring och vägledning är i alla fall en början.
-Du kanske ska börja plugga så du kan få ett bättre jobb, duger inte med fyra barn och hus.

Anser att vården inte gjorde sitt jobb fullt ut.

Autism är ett spektrum som alla människor mer eller mindre befinner sig på, om man klarar sig genom livet utan utan svårigheter trots symptom så finns det ingen anledning att sätta diagnosen. Om du inte behöver stöd behöver du inte en diagnos, så ser diagnoskriterierna ut. Så enkelt är det.
Om alla bokstavstolkare fick en diagnos skulle dess betydelse undergrävas, begreppet skulle urvattnas, och de som faktiskt behöver hjälp skulle drabbas.
Men du kanske behöver stöd vad vet jag, men då måste du ju uttrycka det.