När jag var yngre berättade jag för någon tänkt välvillig lyssnare i mitt huvud. Men aldrig högt, jag var helt inställd på att aldrig dra uppmärksamheten till mig.

Jag pratar aldrig högt ens när jag är ensam. Fast att prata med hunden kanske är samma sak som att prata för sig själv? Men hunden reagerar iaf genom att titta på mig och spetsa öronen.

En tidigare tråd om samma sak: att-satta-ord-pa-sina-tankar-t5028.html

Efter att ha levt mer eller mindre isolerad sen i juli så har jag börjat prata eller tänka högt ibland. Bara en mening ibland eller så. Och det är skönt att slippa spyda kommentarer tillbaka.

Oftast inte högt, men det händer. Men i tankarna så diskuterar jag med mig själv all min vakna tid. Det är som att ha en lite radio (utan en stopp/paus knapp) inopererad i huvudet, med allt från reklamjinglar, musik och mycket intressanta program med mig själv, om mig själv, för mig själv.

Jag fungerar på samma sätt förutom punkten att prata högt, jag tänker bara. Ett evinnerligt nät av tänkande.

Hej, detta är mitt första inlägg här

jag har en fråga om att prata med sig själv.

jag brukar säga att jag pratar med mig själv ibland. både tyst i huvudet och talar högt.
men det är just det ''att tala med sig själv tyst'' jag har några funderingar över.
Kan man säga att jag pratar med mig själv då, eller tänker jag?

(ursäkta för konstig formulering, har svårt med att skriva)

Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd.

Välkommen till forumet.

Lite svårt att avgöra om du pratar med dig själv eller tänker. Mina tankar brukar vara i dialogformat, så jag anser att jag pratar med mig själv.

Är det typiskt aspigt att prata med sig själv i huvudet? Eller tillhör det i regel de introvertas natur också? Är det inte så inre konflikter uppstår också? Man har två motparter i huvudet som argumenterar.

TheWonderer92 skrev:Är det typiskt aspigt att prata med sig själv i huvudet? Eller tillhör det i regel de introvertas natur också? Är det inte så inre konflikter uppstår också? Man har två motparter i huvudet som argumenterar.

Så är det för mig i alla fall. Ett jäkla krig ibland.

Två motparter? Brukar nog ha krig med flera sidor än två.

Räcker med två i taget, tycker jag. Är de inte tysta och fortsätter så kan man testa att bara "vara" och vänta tills de/du är tillbaka på banan igen.

Gör det ofta men det var värre förr. Har dock "bara" autismdiagnos.

Jag tror ofta att många problem skulle vart omöjliga att lösa om jag inte pratar med mig själv (i huvudet) men det kan vara en inbillning som jag inte har släppt bara. För jag litar mer på Jesus.

Dandelo skrev:

TheWonderer92 skrev:Är det typiskt aspigt att prata med sig själv i huvudet? Eller tillhör det i regel de introvertas natur också? Är det inte så inre konflikter uppstår också? Man har två motparter i huvudet som argumenterar.

Så är det för mig i alla fall. Ett jäkla krig ibland.

Själv har jag haft flera inbördeskrig

Jeg prater ofte med meg selv, eller ikke egentlig med meg selv, men med andre for meg selv liksom.

Jag kan ibland i min ensamhet efter att ha lämnat något socialt möte repetera saker för mig själv som jag har sagt för att jag tyckte de lät konstiga.. typ när jag cyklar därifrån, brukar ofta skratta för mig själv också, hoppas ingen har sett mig då, eller kanske vore roligast om det var någon som sett det, så kanske den också kan få le lite

Jag med men brukar medt mumla tyst och har vissa ljud för mig... Ibland blir jag överraskad när folk påpekar det för oftast är det inte meningen att de ska höra.

Hur vet man vad som är normalt då? Hur ska man veta hur många ord som rör sig i andras huvuden? Min hjärna kokar ständigt. Jag diskuterar och ältar. Jag brukar också låta. Det är vid ångest. Kan vara halva meningar eller en viss fras som jag har.

jag pratar för, med och om mej själv.
i huvet och ut ur munnen.

Det gör man ju hela tiden när man blir alen, specielt när allt skitit sig, eller att idioter sabbat för en hela dagen

Jag tänker högt för att komma ihåg bättre och påminna mig själv om saker. När jag pratar på för mycket och folk frågar vem jag pratar med brukar jag svara "den som lyssnar eller mig själv, men du verkar ju höra i alla fall".

Ja det gör jag.

Ja, det ökar min koncentration när jag löser praktiska problem.

Jag pratar alltid för mig själv, skapar scener i huvudet
över alla motgångar, allt man drömmer om.

Kanske skulle skriva ett film manus.....

kom på mig häromdagen när jag såg nån hjälpa en annan person på teve, så tänkte jag in mig i situationen som om jag fick reda på vad de hjälpande hade tyckt om mig i fast i "min" situation.

Då var det precis som att jag fick svar innan jag hann tänka. Alltså precis som att svaret blev min första tanke.