Hur känner ni inför barn?
Hur känner ni inför barn?
kapuni skrev:Alien skrev:Pensionen grundas på hur länge och hur mycket man arbetat och hur hög lön man haft. Män kan skilja sig och gifta om sig, och de brukar också dö före kvinnorna.
Du håller alltså inte med om att vuxna friska människor ska försörja sig själva? Det är nämligen den princip som gäller i Sverige nuförtiden.
Om man inte har äktenskapsförord får man ju hälften av egendomen om man skiljer sig. Dör männen får man ju änkepension (eller fick, det är ju avskaffat i Sverige) och så får man ärva mannens förmögenhet.
Nuförtiden får man omställningspension i ett år efter makens död. Men det gäller väl bara om man varit gifta? Ärver gör man också bara som gift el om sambon skrivit testamente. När sambon flyttar ifrån får hemmamamman inget av hans förmögenhet, i bästa fall får hon behålla bostaden (men lösa ut honom).
Nuförtiden vill ju folk leva ihop "enkelt utan papper". Och tänker man inte på sin egen pension eftersom man nöjer sig med att bli försörjd av sambon, så tänker man väl inte på testamenten heller. Då ärver barnen allt.
Kort sagt, det svenska samhället förutsätter att alla, kvinnor som män, försörjer sig själva. Änkepensionen avskaffades 1990. Men det verkar inte som detta nått fram till alla el så litar de på turen. Jag tänker påpeka dessa fakta varje gång någon glorifierar hemmafruidealet.
Hur känner ni inför barn?
Alien skrev:Alla de som beklagar att kvinnor blir fattigpensionärer (det bör väl vara de flesta) och samtidigt uppmuntrar och glorifierar hemmamammor och kritiserar de mammor (det är mammorna, inte papoorna, som kritiseras) för att "lämpa av" sina barn på daghem.
Har du några konkreta exempel på vilka det är som besitter denna dubbelmoral du beklagar?
Hur känner ni inför barn?
Ja sambo, då blir det ju en annan sak. Då får man nästan skylla sig själv om man går och tror att man ska få mannens halva egendom vid en separation.Alien skrev:När sambon flyttar ifrån får hemmamamman inget av hans förmögenhet, i bästa fall får hon behålla bostaden (men lösa ut honom).
Är det någon som gör det?Alien skrev:Jag tänker påpeka dessa fakta varje gång någon glorifierar hemmafruidealet.
Hur känner ni inför barn?
kapuni skrev:Ja sambo, då blir det ju en annan sak. Då får man nästan skylla sig själv om man går och tror att man ska få mannens halva egendom vid en separation.Alien skrev:När sambon flyttar ifrån får hemmamamman inget av hans förmögenhet, i bästa fall får hon behålla bostaden (men lösa ut honom).
Ja, jag har då läst här på forumet om folk som tycker att man absolut inte ska behöva gifta sig men som ändå tycker att det ska vara precis likadana regler för sambor som för gifta. Så jag misstänker att det finns många som tror att det är likadant.
kapuni skrev:Är det någon som gör det?Alien skrev:Jag tänker påpeka dessa fakta varje gång någon glorifierar hemmafruidealet.
Tja, antingen det el nedsvärtande av daghem, de föräldrar som har sina barn på daghem och de som förespråkar daghem. Det är som att antingen så är man hemmamamma el så ska man minsann inte alls ha några barn.
Några exempel ur tråden:
Nä det förstår ju vem som helst att det inte kan vara sunt, hur ska barnen kunna lära sig något utan pedagoger och läroplaner?
med tanke på hur många yngre personer fungerar idag så bedömer jag att fler föräldrar borde vara hemma med barnen.
Med tanke på hur det fungerar i dagsläget så kanske hemmaförälder är räddningen
Ja det där är ett problem...den allmänna och rådande synen på dagis och skola är att barnet berövas något om det är hemma i stället. --- Det där tänket är ett problem som härrör från de folkhemska socialfascisterna Alva och Gunnar Myrdal.
Det är den där jävla jämställdheten och feminismen som gjort att föräldrar inte har råd att vara hemma längre.
Vilka som skrivit vad är inte intressant här, det är det sammanlagda intrycket som irriterar mig. Jag kan visst fatta att inte alla barn passar in på daghem, men ibland låter som att inga barn skulle göra det. Eller att daghemmen skulle göra barnen till sämre människor. Och att yrkesarbetande mödrar och jämställdhet skulle vara något dåligt. Det låter rätt fördomsfullt.
Hur känner ni inför barn?
Grejen är den att bägge sakerna är tvång idag. Det passar inte alla, men alla måste för att överleva.Alien skrev:Och att yrkesarbetande mödrar och jämställdhet skulle vara något dåligt. Det låter rätt fördomsfullt.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Hur känner ni inför barn?
Svaboda skrev:Men jag tror att det svåraste blir att skaffa flickvännen
Ja, då skulle du ju inte vara någon fri kvinna (svaboda) längre.
Hur känner ni inför barn?
sugrövmanövern skrev:Grejen är den att bägge sakerna är tvång idag. Det passar inte alla, men alla måste för att överleva.Alien skrev:Och att yrkesarbetande mödrar och jämställdhet skulle vara något dåligt. Det låter rätt fördomsfullt.
Men så har det ju varit alltid, utom för de rika och en kort period i Sveriges historia då även arbetarklassens män hade råd med hemmafru. Det låter på dig som det var någon gudagiven el naturgiven rätt för alla män att ha en hemmafru och för alla kvinnor att få bli det.
Bland de rika arbetade inte kvinnorna utan de hade tjänare och barnsköterskor. Men för fattigt folk har kvinnorna alltid tvingats arbeta för att överleva, precis som männen. Även om de arbetade hemma (på bondgårdar och torp) så arbetade de, de hade inte tid att enbart ägna sig åt barnen. Det var inte "jämställdheten" som tvingade dem utan just tvånget att försörja sig själva och barnen.
Om föräldrar idag vill att någon ska vara hemma även sedan föräldraledigheten gått ut kan de göra det, men de får förstås sänka sin levnadsstandard. Gör vad du vill och betala för det. Det går, det är ju dessa "familjer Annorlunda" bevis på.
Alla ni som klagar över "tvång", anser ni att staten (dvs skattebetalarna) ska finansiera hemmafruar så att dessa familjer ska kunna leva på lika hög standard som de som yrkesarbetar? Finns det inte viktigare saker att använda skattepengarna till? Förr var det verkligen ett tvång att få barn (om man hade ett sexualliv), men idag kan vi välja.
Hur känner ni inför barn?
Vart hade de barnen medans de arbetade på bondgården och torpet då? Knappast på dagis.Alien skrev: Men för fattigt folk har kvinnorna alltid tvingats arbeta för att överleva, precis som männen. Även om de arbetade hemma (på bondgårdar och torp) så arbetade de, de hade inte tid att enbart ägna sig åt barnen. Det var inte "jämställdheten" som tvingade dem utan just tvånget att försörja sig själva och barnen.
Jag har aldrig någonsin sagt att hemmafru innebär 100% fokus på barnen.
När jag var liten och mamma var hemmafru så stod hon dagarna i ända och bakade och lagade mat bland annat, för att hålla matbudgeten nere. Det var liksom inget liv i lyx och flärd. Jag blev varken curlad eller daltad med utan fick sysselsätta mig mycket själv.
När det blev skilsmässa skaffade hon sig ett låglönearbete och fortsatte försörja mig och brorsan så gott hon kunde. Vi blev fattiga. Alla är inte karriärmänniskor.
Jag skulle aldrig i livet byta bort min barndom mot ett par frånvarande föräldrar och dagisvistelse, över min döda kropp.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Hur känner ni inför barn?
Nu kan jag säga med säkerhet att jag vill ha barn!
Jag fick nämligen för två veckor sedan veta (det som jag redan anade) att jag var gravid. När jag fick veta det så kände jag en överväldigande känsla som både gjorde mig rädd och lycklig på samma gång.
När jag lämnade barnmorskemottagningen den morgonen så kände jag mig upprymd och speciell; jag hade en liten bebis i magen, hur häftigt är inte det?
Innan jag gjorde graviditetstestet så förstod jag att jag skulle hamna i en svår situation, om det nu visade sig vara positivt. Skulle jag klara av att ta bort det? Det är ju så mycket i mitt liv som talar för att jag inte bör eller ska skaffa barn, samtidigt som jag tror att jag skulle kunna bli lycklig utav det. Vad är då det rätta att göra; att göra det ens magkänsla säger en (som i mitt fall var att behålla barnet) eller att göra det som är praktiskt för alla parter - abort!?
Jag tycker att man ska följa sin magkänsla, känns det rätt så är det nog oftast rätt tror jag. Jag följde dock inte min magkänsla denna gång, och det kommer jag att få ångra för resten av mitt liv...
Jag gjorde en abort mot min vilja förra fredagen, och nu mår jag jättedåligt över det. Jag är så ledsen att jag inte behöll bebisen, känns som ett stort tomrum inom mig. Jag skulle bara önska aborten ogjord, och att min pojkvän ändrade åsikt.
Jag vill inte tvingas välja mellan honom och barn. Jag vill ju ha barn med honom!
Just nu är jag bara olycklig över min situation, och mitt patetiska liv!
Mitt liv har blivit så mycket bättre det senaste året; jag har för första gången i mitt liv börjat leva och fått känna mig lycklig, jag har mött kärleken och det är till stor del tack vare min underbara pojkvän som jag har mått så bra som jag faktiskt gjort. Men nu har lyckan vänt... Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska få må bra och vara lycklig.
Jag drömmer om ett tillsammans med min pojkvän; att vi ska flytta ihop och bli en liten egen familj, skaffa fina barn tillsammans, och få vara lyckliga och må bra i alla våra dagar! Men denna dröm delar inte min pojkvän med mig, och det gör mig ledsen...
Jag är så trött på att leva mitt liv genom andra, att inte ha ett eget liv, att inte ha friheten och möjligheterna att göra som jag själv skulle önska.
Att ständigt vara ledsen och olycklig är inte ett värdigt liv enligt mig.
Jag tror att alla (mer eller mindre) behöver någon som verkligen älskar en, för att livet ska kännas meningsfullt. Att veta att "mitt liv är betydelsefullt för att jag har den här personen i mitt liv som verkligen tycker om mig, på riktigt" tror jag ger både lycka och mening.
Tyvärr så får inte alla känna sig älskade, och det gör ont.
Jag fick nämligen för två veckor sedan veta (det som jag redan anade) att jag var gravid. När jag fick veta det så kände jag en överväldigande känsla som både gjorde mig rädd och lycklig på samma gång.
När jag lämnade barnmorskemottagningen den morgonen så kände jag mig upprymd och speciell; jag hade en liten bebis i magen, hur häftigt är inte det?
Innan jag gjorde graviditetstestet så förstod jag att jag skulle hamna i en svår situation, om det nu visade sig vara positivt. Skulle jag klara av att ta bort det? Det är ju så mycket i mitt liv som talar för att jag inte bör eller ska skaffa barn, samtidigt som jag tror att jag skulle kunna bli lycklig utav det. Vad är då det rätta att göra; att göra det ens magkänsla säger en (som i mitt fall var att behålla barnet) eller att göra det som är praktiskt för alla parter - abort!?
Jag tycker att man ska följa sin magkänsla, känns det rätt så är det nog oftast rätt tror jag. Jag följde dock inte min magkänsla denna gång, och det kommer jag att få ångra för resten av mitt liv...
Jag gjorde en abort mot min vilja förra fredagen, och nu mår jag jättedåligt över det. Jag är så ledsen att jag inte behöll bebisen, känns som ett stort tomrum inom mig. Jag skulle bara önska aborten ogjord, och att min pojkvän ändrade åsikt.
Jag vill inte tvingas välja mellan honom och barn. Jag vill ju ha barn med honom!
Just nu är jag bara olycklig över min situation, och mitt patetiska liv!
Mitt liv har blivit så mycket bättre det senaste året; jag har för första gången i mitt liv börjat leva och fått känna mig lycklig, jag har mött kärleken och det är till stor del tack vare min underbara pojkvän som jag har mått så bra som jag faktiskt gjort. Men nu har lyckan vänt... Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska få må bra och vara lycklig.
Jag drömmer om ett tillsammans med min pojkvän; att vi ska flytta ihop och bli en liten egen familj, skaffa fina barn tillsammans, och få vara lyckliga och må bra i alla våra dagar! Men denna dröm delar inte min pojkvän med mig, och det gör mig ledsen...
Jag är så trött på att leva mitt liv genom andra, att inte ha ett eget liv, att inte ha friheten och möjligheterna att göra som jag själv skulle önska.
Att ständigt vara ledsen och olycklig är inte ett värdigt liv enligt mig.
Jag tror att alla (mer eller mindre) behöver någon som verkligen älskar en, för att livet ska kännas meningsfullt. Att veta att "mitt liv är betydelsefullt för att jag har den här personen i mitt liv som verkligen tycker om mig, på riktigt" tror jag ger både lycka och mening.
Tyvärr så får inte alla känna sig älskade, och det gör ont.
Hur känner ni inför barn?
Jag beklagar verkligen. Jag tycker att ingen kvinna ska tvingas göra abort mot sin vilja. Men jag förstår att det var svårt om han inte vill ha barn. Att stå på sig då är inte lätt. En förutsättning för att klara av det här med att ta hand om och uppfostra barn kan vara att man är två om det.
Re: Sv: Hur känner ni inför barn?
Alien skrev:En förutsättning för att klara av det här med att ta hand om och uppfostra barn kan vara att man är två om det.
Det är inte alls självklart. För mig har det snarare varit tvärtom. Skulle jag utöver att ha barnen att ta hand om dessutom ha en vuxen människa att samarbeta med och socialisera med hade det blivit övermäktigt.
Att leva tillsammans med en annan vuxen människa har åtminstone för mig varit oerhört krävande. Det är först när barnen kommit upp i skolåldern som det varit möjligt för mig. Innan dess har barnen tagit all kraft jag haft.
Nu är de så stora att det finns utrymme för mig att också ha en relation med en vuxen man. Det låter kanske bakvänt och är säkert det för många men för mig har det varit så.
Jag är helt enkelt inte bra på att samarbeta med andra människor i krävande lägen. Då är jag bättre på att delegera och leja ut saker. Ett förhållande mellan två vuxna människor fungerar inte så - tror jag?
Hur känner ni inför barn?
Jag skrev "kan vara". För mig är det så. Jag skulle aldrig vågat bli ensam mor.
Nu vet jag att det finns många kvinnor som klarat av att ta hand och uppfostra sina barn ensamma. Men alla klarar inte av det. Och har man öht inte klarat av så mycket i sitt liv så blir det ångestfyllt. Jag skaffade barn för att min man också ville ha barn och jag bedömde honom som stabil, inte någon som skulle sticka när det blev jobbigt. Om barnafadern inte ens är intresserad av att flytta ihop med en och inte alls vill ha barn, blir det något helt annat. Jag tror många kvinnor gör abort just för att mannen inte vill ha barnet och inte tänker ta något ansvar för det.
Nu vet jag att det finns många kvinnor som klarat av att ta hand och uppfostra sina barn ensamma. Men alla klarar inte av det. Och har man öht inte klarat av så mycket i sitt liv så blir det ångestfyllt. Jag skaffade barn för att min man också ville ha barn och jag bedömde honom som stabil, inte någon som skulle sticka när det blev jobbigt. Om barnafadern inte ens är intresserad av att flytta ihop med en och inte alls vill ha barn, blir det något helt annat. Jag tror många kvinnor gör abort just för att mannen inte vill ha barnet och inte tänker ta något ansvar för det.
Re: Sv: Hur känner ni inför barn?
Alien skrev:Jag skrev "kan vara". För mig är det så. Jag skulle aldrig vågat bli ensam mor.
Jag såg det. Jag ville bara säga att det kan vara tvärtom också. Vi är olika och har olika svårt för olika saker.
För mig har föräldraskapet varit betydligt enklare än relationer till vuxna människor.
Hur känner ni inför barn?
Tycker det är lite skrämmande med barn. Är konstigt nog förskollärare men fixade inte praktiken för att då kom verkligheten ikapp mig, barn är verkliga varelser och inte bara något jag läser om i kurslitteraturen. På praktiken visade sig det vara väldigt svårt med det sociala, vilket jag trodde att jag skulle fixa innan jag påbörjade min utbildning. Jobbar därför inte med barn idag.
Har även bestämt mig för att inte skaffa egna barn. Min biologiska klocka har dessutom passerat bäst före datum.
Har även bestämt mig för att inte skaffa egna barn. Min biologiska klocka har dessutom passerat bäst före datum.
- vithajen11
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2014-09-22
Hur känner ni inför barn?
Har sambo,katt och hund.Kan ev tänka mig en till katt eller hund mycket längre fram.Men barn kan jag vara utan, och min sambo har samma åsikt om det.Hellre djur än barn här.
Hur känner ni inför barn?
Jag har två barn, tycker det är roligt med biologiska barn men känner inget ansvar för dem dock.
Hur känner ni inför barn?
Yumie skrev:Hej!
För mig känns det som en plötslig och skrämmande förändring. Gamla vänner till mig som skaffat barn har jag dragit mig undan. Hela deras person förändras juh. Sen tycker jag att viktuppgång, sömnbrist och allt som hör därtill låter ganska jobbigt. Jag förstår faktiskt inte alls varför man väljer att skaffa barn. Vad får man ut av det? Vad är grejen så att säga. Jag har försökt att intressera mig för familjeliv.se, gravid böcker och baby saker men tappar intresset ganska direkt.
Min sambo vill ha barn men jag funderar på att klocka min ägglossning och undvika att ha sex då. Kan tyvärr inte använda hormon baserade läkemedel.
Mvh
Du förstår när du har barn. Det är det fantastiska som kan hända.
Hur känner ni inför barn?
aschberg skrev:
Du förstår när du har barn. Det är det fantastiska som kan hända.
Jag håller fullkomligt med dig.
Hur känner ni inför barn?
Har barn, två stycken, en pojk och en flicka. Ingenting jag ångrar, de har lärt mig så mycket, och jag kan lära dom ännu mer. Men jag skulle aldrig orka fler.
Hur känner ni inför barn?
Skulle inte ha tid eller ork till barn. Det skulle även bli för socialt kring hela barnfenomenet med dagis, föräldraträffar och sånt. Sen låter dom mycket också.
Behöver å andra sidan inte fundera i dessa banor då jag är totalt värdelös på att förföra kvinnor. #Foreveralone
Behöver å andra sidan inte fundera i dessa banor då jag är totalt värdelös på att förföra kvinnor. #Foreveralone
Återgå till Att leva som Aspergare