sugrövmanövern skrev:Jag har en ganska god social kompetens numera. Men jag känner mig som en psykopat många gånger när jag socialiserar. Så falsk och tom.

Och alla år av betraktande och inlärande för att bli en riktig människa... Social kompetens går inte att lära sig så det funkar i alla situationer, det beror helt och hållet på vad det är för folk man drabbas av.

HUR har du lärt dig bli mera social? Det kanske spelar roll HUR. Om man har gestalterapi och tränar rent praktiskt, eller om man läser böcker och försöker omsätta det i praktiken sedan, eller om man efter diagnosen studerar och kopierar människors beteenden.

Jag efterlyser kurser där man på ett bra sätt kan få leka in vissa kunskaper. Jag måste nu efter diagnos läsa o grubbla själv. Det är för jobbigt och tidskrävande.

BALANS är svårt. Jag vill gärna bli lite bättre på att bete mig rätt, i den mån jag känner behov av det. Om jag blev tvingad och folk krävde att jag betedde mig normalt så skulle det ju aldrig funka!

sugrövmanövern skrev: Precis. För det är inte jag som ställt krav på mig, det är andra. Var inte så slö, var mer alert, prata mer, jobba snabbare, socialisera, våga prata med dina klasskamrater, var inte så blyg. ÄR DU DUM I HUVUDET??!

*känner igen* Jag fick också ofta höra att jag var för tyst och blyg och borde "bjuda på mig själv" mer. Dock har nog omgivningen lämnat mig ifred ganska mycket, och de som har hackat på mig mest har varit familjen. Det är dem som ställt ständiga krav på att jag ska vara någon annan, och fått mig att känna mig fel och underlägsen.

sugrövmanövern skrev: Jag har en ganska god social kompetens numera. Men jag känner mig som en psykopat många gånger när jag socialiserar. Så falsk och tom.

Jag med. Jag umgås inte heller mycket, just för att min sociala kompetens känns så ytlig och fejkad.

**cyberkramar sugis**

Debbido skrev:

sugrövmanövern skrev:Jag har en ganska god social kompetens numera. Men jag känner mig som en psykopat många gånger när jag socialiserar. Så falsk och tom.

Och alla år av betraktande och inlärande för att bli en riktig människa... Social kompetens går inte att lära sig så det funkar i alla situationer, det beror helt och hållet på vad det är för folk man drabbas av.

HUR har du lärt dig bli mera social?

Det kom med åren. Jag blev misantrop, och frågade mig själv, vad vill svinen se? Vad behöver jag göra för att passa in? Betraktade andra och kopierade dem. Deras minspel, sätt att prata, saker de sade.

Jag har ju haft min AS-diagnos åtta år nu, så självkännedom och att läsa mycket om diagnosen har hjälpt mycket.

Jag är en kameleont, och kan ofta ge folk precis vad de vill ha. Ska jag till doktorn för ångestbehandling trycker jag en lök mot ögonen och skiter i att sminka mig. Ska jag köpa hund är jag "seriösa hundfantasten" och pratar bara hund, och bara just den rasen jag ska köpa, annars kan de bli sura. Behöver jag hålla mig på god fot med grannarna ler jag och hälsar glatt och säger det var fantastiskt vilka fina rosor du har i rabatten där!

Ofta med en tyst fnysning inombords

Skulle kunna skaffa vänner på samma sätt också, men jag vill inte ha vänner jag behöver spela inför, så på den punkten har jag bestämt att antingen duger jag som jag är eller så är jag ensam.

När jag nästlat mig in och blivit omtyckt brukar jag visa mitt rätta jag och invänta reaktionerna bara på skoj, om de inte har någon hållhake på mig som gör att jag måste "bete" mig.

Det kanske spelar roll HUR. Om man har gestalterapi och tränar rent praktiskt, eller om man läser böcker och försöker omsätta det i praktiken sedan, eller om man efter diagnosen studerar och kopierar människors beteenden.

Jag efterlyser kurser där man på ett bra sätt kan få leka in vissa kunskaper. Jag måste nu efter diagnos läsa o grubbla själv. Det är för jobbigt och tidskrävande.

Jag brukar sitta på balkongen och betrakta grannarna när de socialiserar.

BALANS är svårt. Jag vill gärna bli lite bättre på att bete mig rätt, i den mån jag känner behov av det. Om jag blev tvingad och folk krävde att jag betedde mig normalt så skulle det ju aldrig funka!

Ja det är svårt, jag pendlar mellan att vara obehagligt tyst och det gör folk illa till mods, eller vara socialt olämplig och prata om knäppa saker. Folk mår lätt dåligt av mig, även kompisar som jag känt länge. Fasaden har rämnat, så jag är både ett socialt geni och ett socialt missfoster på en och samma gång, för jag bryr mig inte längre om ifall folk besväras av mig. Passar inte galoscherna så behöver vi inte umgås.

Jag är ganska ensam, socialt sett, håller mig för mig själv, men jag har ju min sambo.

Weasley skrev:**cyberkramar sugis**

Jag skrev ett långt inlägg som försvann. Grrr.

Jag tycker nog att det borde vara möjligt att designa kurser i exempelvis sådant som samtalsteknik även så de passar folk med asperger. Har folk problem med olika saker finge man väl lista dem och se vad det finns för överensstämmelser.
Det finns uppenbart folk här på forumet som med tips och tricks och iakttagelseörmåga lärt sig hantera vissa typer av situationer bättre än mig som NT men till ett väldigt högt pris. En bra strukturerad kurs borde kunna sänka det priset och hjälpa vissa. Eller?

sugrövmanövern skrev:Ja det är svårt, jag pendlar mellan att vara obehagligt tyst och det gör folk illa till mods, eller vara socialt olämplig och prata om knäppa saker. Folk mår lätt dåligt av mig, även kompisar som jag känt länge. Fasaden har rämnat, så jag är både ett socialt geni och ett socialt missfoster på en och samma gång, för jag bryr mig inte längre om ifall folk besväras av mig. Passar inte galoscherna så behöver vi inte umgås.

Det var trevligt att läsa ditt inlägg! Du beskriver kampen mot neurotyperna på ett så bra sätt! Jag kan nog känna igen mig lite, dvs när jag lyckas spela spelet för mycket/för länge då kan jag känna ett visst förakt, men å andra sidan har jag inte lärt mig spela spelet så här kort tid efter diagnosen. För det mesta spelar jag inte alls. Det är därför jag är så ensam att jag knappt orkar leva. Alltså vill jag gärna förbättra mig lite.

Att sitta och studera grannarna från balkongen - hmm, jag har ingen balkong. Men, om jag råkar iaktta vissa NT:s sätt att prata så kan jag tänka: Aha! Är det så HÄR YTLIG och TRÅKIG och FALSK och allmänbildad man ska vara?

Men det jag vill är att kunna bemöta kränkningar på ett vettigare sätt än genom att explodera eller bli självdestruktiv. Har försökt i 1000 år. Trodde det handlade om en psykiskt problem men tror nu att det är neurologiskt. Det tar sådan tid att tänka:

- ÄR detta en kränkning? HUR reagerar andra människor i en sådan här situation? Hur bör JAG reagera i den här situationen? Ska jag slå personen i fråga på käften? Ska jag skjuta ner henne? 072 Ska jag springa härifrån? Ska jag komma med en dräpande kommentar? Hur kan då denna dräpande kommentar se ut om den alltså ska vara socialt acceptabel? Ska jag bara hålla tyst? Har hon rätt och jag fel? Hur vet jag det? Ska jag bara vara förlåtande och överseende?

Ni fattar? Jag behöver en kurs!

Tant 80 år: "Jaha och har du nårra kompisar kvar då?"
Jag: "Sånt intresserar mig knappt. Jag gillar böcker, internet och..."
Mor (avbryter): "Åh, att hon ska börja med dethär nu IGEN....!" syftande på mig som är så socialt besvärlig att jag vägrar ljuga på en sån fråga som äcklo übersittartanten ställde.
Tanten: "Nä min son har samma problem! Han har inga kompisar kvar här heller!" totalt arrogant att sonen på 60 år sitter vid bordet och totalt arrogant över att varken jag (eller sonen) ens önskar att ha den typen av umgänge som hon anser vara det enda riktiga.

Jag fattar inte problemet. Jag svarde sanningsenligt, positivt, diplomatiskt och kortfattat, utan att nämna någon alls diagnos eller ens personlighetstyp som "ursäkt". Ändå anser de att JAG är den som agerade "felaktigt" i denna situation? Ger de två mödrarna blanka faen i vad vi (jag och tantens son) vill? Uppenbarligen, då de fortsätter ljuga, som om de inte alls uppfattat vad jag sagt.


Annat tillfälle:
Tant 50 år sjuksköterska: "Vi hade en praktikant idag, hon var dum i huvudet, hon gav en (äldre) patient handen och frågade om han ville stiga upp ur sängen på morgonen. Vad FRÄCKT! Det måste hon ju fatta, att han inte klarar!"
Jag: "Hur ska man som helt ny bete sig, om man inte vet hur mycket hjälp en viss patient behöver då? Skulle man ge för mycket hjälp skulle det vara minst lika kränkande?"
Tant: "Men det fattar du ju! det är ju SJÄLVKLART! Hon betedde sig så FRÄCKT!"
Jag: *vet fortfarande inte hur jag bör bete mig, mot för mig okända patienter*


Jag: "Jag har svårt att jobba inom sjukvården. Jag tycker om miljön i sig, men jag har svårt för det kring; då det är vanligt med den typen av personer där, som läser Se & Hör och tittar konstigt på en, om man inte visar sig synnerligen intresserad av sådana meninglösheter."
Tant: "Jamen du måste ju anpassa dig, du kan ju inte prata fakta jämt."
Jag: *undra varför JAG ska anpassa mig till NT:sen, då de inte en enda minut anpassade sig i sin tur, för att bemöta mig halvvägs*

Debbido skrev:Jag och många här vill vara stolta över alla de fördelar som en aspergerhjärna har. Vi vill bli accepterade som vi är. Dessvärre har omgivningen problem med att acceptera oss som vi är.

Det är därför jag själv är positiv till någon slags kurs där man får tips och träning i hur man kan bättra på sitt beteende i vissa situationer.

Helt klart skulle man vinna på att åtminstone veta hur man uppför sig om man skulle vilja. Sen kanske man ändå inte klarar av det eller väljer att inte göra det, men då kan man göra ett mer medvetet val.

Några tips samlade vi i en tråd för ändamålet. Var det inte etikettstråden eller nåt sånt?

Edit: OK, jag hittade den nu och bumpade upp den. Skulle behöva fyllas på med fler tips.

msTibbs skrev:Jag fattar inte problemet. Jag svarde sanningsenligt, positivt, diplomatiskt och kortfattat, utan att nämna någon alls diagnos eller ens personlighetstyp som "ursäkt". Ändå anser de att JAG är den som agerade "felaktigt" i denna situation? Ger de två mödrarna blanka faen i vad vi (jag och tantens son) vill? Uppenbarligen, då de fortsätter ljuga, som om de inte alls uppfattat vad jag sagt.

Jag har funderat över sådana fenomen. Min slutsats är att de som är i majoritet helt enkelt kan ta sig friheten att bestämma vad som är mest rätt och fel.
De "riskerar" inget på att bete sig så, eftersom de har majoriteten i ryggen så att säga.

Samma funktion som i mobbing tror jag.

Det handlar alltså inte om att du var fel eller sade fel saker rent objektivt, men du var i minoritet (enligt samhällsnormer).

Samma med det du beskrev om en patient och vårdgivare.
De som jobbar på stället där du är ny, kan göra som de vill, och vara väldigt orättvisa och dömande, så länge de håller ihop som en majoritet.

Det du har fått höra är "fel" i de här situationerna, skulle inte anses som fel i en objektiv debatt där även NT var med. Men när folk kan klumpa ihop sig och bli starka genom majoritet så gör de det.

Om man studerar internetforum där de flesta är NT så ser man att även NT som inte viker sig direkt för majoriteten, eller har en ny/annorlunda tanke/idé, blir utsatta som av en "mobb".
Om det inte är en av de ledande i "populära lokala gruppen" som har en ny idé, för då har den personen redan status som räcker till.

Luktar inte "social kompetens" lite väl 90-tal? Läste en svidande kritk av hela köret med det och EQ någon gång under slutet av 90-talet. Tror att det var i DN.

Kritiken gick ut på att "känna in sig i situationer" är precis vad femåringar gör. Om en femåring låter bli att snatta ur kakburken så är det inte för att denne har insett att det är principiellt fel att snatta ur kakburken, utan för att riskerna & konsekvenserna för tillfället är för stora.

Jämför med en vuxen som låter sitt liv styras av principer. Knepet är att försöka applicera principerna på de olika konkreta situationerna.

Låter inte etikett bättre än "social kompetens"? Alla samhällen och kulturer har alltid haft regler för vad som är rätt och fel. Det var ingenting man upptäckte för en 15 år sedan.

Proffe Slimp och Bror Duktig: mycket tänkvärt...

Instämmer. "Social kompetens" är en klyscha som kan betyda vad som helst. Begreppet kan användas av makthavare för att göra sig av med misshagliga personer, eller av arbetskamrater för att mobba varandra. Uttrycket är i sin klyschighet, sin otydlighet & mångtydighet något negativt. Då är det bättre med etikett, hyfs eller tom normer. Det är bara byråkratbirgittor som gillar begreppet social kompetens.

Det intressanta är att å ena sidan så kan ett starkt formaliserat samhälle vara svårt att komma in i, å andra sidan så kan det vara enklare att leva i - bara att lära sig alla reglerna.

"Samtalsteknik". Det är sånt socionomer får lära sig under sin utbildning. Är det därför de är så duktiga på att lägga huvudet på sned och prata barnspråk? Ingen jävel kör "samtalsteknik" med mig, allra minst skitnödiga socionomer!!

Proffe slimp och Krigarsjäl: Jag associerar ordet "etikett" till ett dukat långbord vid en större fest. Man måste veta exakt hur man ska klä sig och bete sig, hur man äter kräftor eller annat.

Ordet "social kompetens" använde jag för att jag tänkte att det täckte mycket större ytor av livet än ordet etikett.

Men ordet spelar ingen större roll för mig, bara själva kursen, som inte finns. Och jag vet att jag behöver få träna i grupp. Läsa in det hela funkar inte.

Debbido, visst så kan ordet "etikett" associeras med "kvastskaft-i-arschlet". Men reglerna för all, och då menar jag all mellanmänsklig interaktion är etikett. Visst så används etikett om mer finare sammanhang. Att säga att man har etikett på hovet låter inte konstigt, men att säga att fyllona på parkbänken har etikett låter konstigt - men det är inte mindre sant för det. Om man t.ex. köper ut åt någon som Systembolaget anser vara för sjavig så har man rätt till en gångare, dvs första supen. Det är också etikett.

KrigarSjäl skrev:"Samtalsteknik". Det är sånt socionomer får lära sig under sin utbildning. Är det därför de är så duktiga på att lägga huvudet på sned och prata barnspråk? Ingen jävel kör "samtalsteknik" med mig, allra minst skitnödiga socionomer!!

KS vad vill du ha sagt med det?
Det är säkerligen någon slags samtalsteknik men inte "god" samtalsteknik i det sammanhanget, snarare någon slags jargong de kan ha lagt sig till genom åren.

Jag tror faktiskt att den som har bäst förutsättningar att lära aspergare det sociala spelets regler är just andra andra aspergare som själva fått kämpa för att lära sig det. En sådan lärare/tränare/handledare har en djupare förståelse för vari problemet består samtidigt och kan även fungera som en förebild för eleven, eftersom de fungerar på ett så pass likartat sätt och läraren gått igenom det eleven kanske nu går igenom. Jag inbillar mig dessutom att man då skulle fokusera på de sociala färdigheter som en vuxen självständig människa har nytta av.

När NT-tanter ifrån FA ordnar studiecirklar eller andra aktiviteter åt "sina ungdomar" blir det bara massa tjat om att eleverna har ett funktionshinder som sedan underförstått motiverar allmän dagismentalitet och dalt. Det är ett rätt effektivt sätt att utbilda "ungdomarna" till gulliga lydiga muppar men ingenting annat.

Milyc skrev:Jag tror faktiskt att den som har bäst förutsättningar att lära aspergare det sociala spelets regler är just andra andra aspergare som själva fått kämpa för att lära sig det. En sådan lärare/tränare/handledare har en djupare förståelse för vari problemet består samtidigt och kan även fungera som en förebild för eleven, eftersom de fungerar på ett så pass likartat sätt

Tja, det trodde jag med, trodde att jag kunde träna upp sonen. Jag pratar för mycket, han för litet. Vi är båda i autismspektrum.

Övning: Att ta kontakt på krogen. Jag släpade med grabben ut på krogen (han ville det) och tänkte ge ett praktiskt exempel på hur man kan ta kontakt. "Kolla in morsan här va!"

Djärvt stegade jag fram mot det tilltänkta offret: en helt och hållet jeansklädd man med ett naturligt, avspänt, normalt utseende. Ställde mig vid bardisken, beställde en öl, kollade på TV:n, låtsades att jag var intresserad av "vad-det-nu-var-de-visade-på-skärmen". Inledde ett ytligt samtal kring TV-programmet och lät dialogen flöda på ända tills vi fått så fin kontakt att mannen berättade att hans segelbåt nyss gått under i en storm och hans hustru hade drunknat.

MEN - INNAN vi kom så långt, dvs alldeles för långt, var jag skojfrisk och käck, kopplade på hela "Robert-Gustavsson-charmen". När han skulle bryta upp och gå kom domen: "Tack för din fina stå-upp-komik-show!"

Shit! Jag som trodde jag lyckats vara social. Det var jag, men översocial.
Det var bara så: Jag hade bara presenterar ett lyckat stå-upp-komikprogram.

Men grabben hade inte lust att bli komiker, så han gick hem.

Bjäbbmonstret skrev:

KrigarSjäl skrev:"Samtalsteknik". Det är sånt socionomer får lära sig under sin utbildning. Är det därför de är så duktiga på att lägga huvudet på sned och prata barnspråk? Ingen jävel kör "samtalsteknik" med mig, allra minst skitnödiga socionomer!!

KS vad vill du ha sagt med det?
Det är säkerligen någon slags samtalsteknik men inte "god" samtalsteknik i det sammanhanget, snarare någon slags jargong de kan ha lagt sig till genom åren.

Jag menar att det finns något kallat "samtalsteknik" som kan ingå i socionomens utbildning.

Milyc skrev:Jag tror faktiskt att den som har bäst förutsättningar att lära aspergare det sociala spelets regler är just andra andra aspergare som själva fått kämpa för att lära sig det. En sådan lärare/tränare/handledare har en djupare förståelse för vari problemet består samtidigt och kan även fungera som en förebild för eleven, eftersom de fungerar på ett så pass likartat sätt och läraren gått igenom det eleven kanske nu går igenom. Jag inbillar mig dessutom att man då skulle fokusera på de sociala färdigheter som en vuxen självständig människa har nytta av.

När NT-tanter ifrån FA ordnar studiecirklar eller andra aktiviteter åt "sina ungdomar" blir det bara massa tjat om att eleverna har ett funktionshinder som sedan underförstått motiverar allmän dagismentalitet och dalt. Det är etträtt effektivt sätt att utbilda "ungdomarna" till gulliga lydiga muppar men ingenting annat.

Det är bara så klockrent! Bara en aspergare vet hur aspergare funkar.
De där vääälmenande damerna tror att de kan lära oss något om livet. Bullshit! Det jag vet har jag lärt mig genom att vara ute i svängen.

Debbido, både komisk och lite sorglig berättelse. Du bara måste samla de här i en bok! Eller en blogg, men böcker kan man i alla fall få en slant för.

Inger skrev:Debbido, både komisk och lite sorglig berättelse. Du bara måste samla de här i en bok! Eller en blogg, men böcker kan man i alla fall få en slant för.

Ja!

Angående social kompetens!

Jag känner mig väldigt social själv men gör ofta bort mig. Det kändes som en plåga förr när jag var ung och hoppades på att få träffa en pojke. Nu struntar jag i allt sådant och är stolt över den jag är. Om någon reagerar på ens uppträdande så är det bara att svara "Jag är född så här! Vad är en ursäkt?"

En del i social kompetens är att acceptera alla människor som de är och då undrar jag varför just jag ska ändra på mig? Vem säger att "normala" beter sig riktigt? Varför ska jag behöva stå ut med deras skvaller och hån och rent av skitsnack?